Nyårsafton

kan vara den av årets absolut sorgligaste aftnar. När tidningarna är översållade med bilder på vackra, rika människor i lyxiga kläder och smycken med en utsökt supé framför sig. Andra sitter i sin stuga och blir inte bjuden till en enda middag eller en enda fest. Vissa är bara ytterst ensamma.

Har vi blivit mer egoistiska med den individualistiska tidsandan? Är det ens egna företräden som gäller hela tiden och en känsla av gemenskap känns helt passé.

Själv ska jag snart gå över till grannen och känna mig mycket glad över att någon fortfarande vill ha mitt sällskap, fast jag varken har lyx, flärd, skönhet eller överdåd att erbjuda.

Förresten har jag tyckt att det här året har varit fyllt av minor, svarta hål och bottennnapp. Jag kommer inte att sakna det ett dugg. Desto större anledning att välkomna 2011 med en skål.

Lucka Julafton

Dagen till ära och inte minst med omsorg för Er som behöver röra i grytor, duka bord, samla paket, tända ljus, förflytta Er mellan olika hållpunkter och vara på resande fot, så borde jag hålla mig kort. Mycket kort. För vem läser egentligen triviala bloggar en dag som denna?

Julstämningen är för egen del måttlig, trots flera attribut. Globen lyser rund och fin, dessutom iklädd en cape av snö. På TVn lallas den ena julsången fram efter den andra, snart ska jag stryka kjolen i rött och själv värma på lite glögg och mat.

Ändå är det som något saknas, ett sammanhang, en meningsfullhet, en tilltro på livet och det som skall komma i min väg på denna färd med ständiga oförutsedda händelser. På film kan en katastrof vara ett mått av spänning, liksom krig och våld i allmänhet. Samtidigt som inte någon av oss vill behöva vara med om något av detta som en realitet.

Den här tiden på året och den här dagen borde bjuda på fler skratt, fler uppmuntrande ord och reella insatser. Allt ifrån att dela ut mat och presenter till de hemlösa, som att köra någon hem under kvällen när taxin inte kommer, när orken sviktar och ensamheten känns alldeles för tilldelad, utan möjlighet till val. Samtidigt borde vi lära oss att i mindre omfattning väga jämt i vågen av tjänster och gentjänster. Strunt samma om man får något igen eller inte, för känslan av vad man själv gjort eller försökt göra måste ändå prägla en mer än de eventuella gentjänster eller förväntan av dessa.

Tror jag.

Unnar Er alla minuter och timmar av frid, ro och glädje! GOD JUL!!!

Lucka Oväder

I Skåne ryter vinden medan snöflingorna faller i en till synes oändlig ström till marken. Drivbildningar och ovana bilister, samt trafikanter i stort skapar det media älskar att kalla för kaos.

Jag lämnade allt bakom mig tidigt i morse. Så pass tidigt att man rörde sig i gränslandet mellan natt och tidig morgon. Med vargtimmen passerad.

Fem timmar senare är landskapet fortfarande magiskt vitt och vackert, med förrädiska isfläckar under skosulorna, där mina utmärkta Blundstone tar mig på en garanterad halkfri färd med apostlahästarna genom julstressade gator.

Dagens prestation var att bära hem fem fullastade kassar som fick mina biceps att värka. Jag insåg snart att jag inte skulle orka gå tusen meter med gnälliga muskler, så tog bussen två hållplatser. När jag kom hem var jag tvungen att väga min last. 19 kilo tung.

Lucka nummer 22

En ganska mödosam dag, som under bättre förhållanden skulle kunna kallas spännande bjuder dessvärre på en inte alls lika spännande lucka.

Granen, en silvergran för första gången i livet är nu klädd med spiran i topp. Ganska sned är den, men doftar och sprider lugnande stämning. Gott så!

En annan sak att glädjas åt är att det var vinterdagjämning i dag. Ljuset kommer åter!

Lucka Murphys law

Ja, alltså ibland undrar man ju varför harakiri inte utförs genast. Utan att passera Gå. Kanske för att jag inte är en samuraj eller kanske bara för att jag är dum nog att tro att det kan bli bättre. Lite i alla fall.

Det kan det inte!

Inte med en bil som vägrar flytta sig i snön. Jag gräver, sliter, skottar och svettas. Näpp. Hjulen spinner och bileländet flyttar sig inte en centimeter. Kanske den knyckte till någon millimeter. Kapar granens grenar och lägger ut som palmblad inför Messias ankomst. Som OM det skulle hjälpa!! Trots bereden väg för bilen hände ånyo ingenting. Trots fortsatt skottande, svärande och grundmurad envishet. Blev till sist ryckt från isfläckarna av traktor.

Fullastat i bilen, olja och glykol i härför avsedda utrymmen. Bensin och glatt humör på isiga vägar. en solnedgång i regnbågens färger, samt en kolossal och guldgul måne lovade sitt till. Tills termostaten gick i taket, bilen skrek och allt rök.

Borta med vinden förvann det goda modet, det glada leendet och de där stövlarna jag inte unnat mig de senaste tre åren. Efter en kvart hade rutorna isat igen på insidan i de 20 minusgraderna. Bärgare och frånskild släkt kom till undsättning och jag ville bara trycka på en elimineringsknapp. Vilken jävla skit till jul det här verkar bli. Lovande så säg?

Lucka nummer 20

Det tar sig! Eller närmar det sig kanske. Det är som frågan med ljuset - huruvida det brinner upp eller brinner ner.
Det surrar från kopieringsmaskinen och ute råder strålande solsken, men bitande 15 minusgrader. Det ska kännas att man lever och jag är själv glad för att jag på senare år börjat komma så bra överens med Kung Bore och hans följe. Jag njuter av friskheten i vinden, av rosorna på kinden, jämkar med kläder efter väder och ser det inte som ett problem att klä på och av sig.

Nu har dock värsta julhetsen slagit rot i mitt inre och då får jag absolut inget gjort, blir irriterad, spottar, fräser, svär, gnäller och skäller och är allmänt odräglig och otrevlig att vara i närheten av. Jag hoppas att det bättrar sig om bara en dag eller två. Möjligen tre.

I morgon far jag norrut och jag längtar alltid efter att få köra så långt och länge jag kan. Bort, bort från allt, alla som kräver, begär och yrkar på min person på ett eller annat sätt.

Nu vill jag ha jul, med frid och fröjd, se Karl-Bertil Jonsson, dricka glögg, äta en pralin och komalikt dåsa i bästa soffan med inte en enda tid eller person att passa.

Lucka nummer SURPRISE: 19

Snart är kalenderns dagar räknade- Den 24e tar det slut, då det andra firandet tar vid. Fast ärligt talat har jag numera bara en vag uppfattning om vad det är vi firar. Jesus födelse. Men ska man inte fira det den 25e då? Eller vilket datum föddes han egentligen och varför envisas vi med den 24e när stora delar av övriga, kristna väljer den 25e? Och hur mycket är kvar i ett sammanhang från helt andra trosläror? Den desillusionerade Poppy anser nog att julen i vårt land främst firas bland handlarna och räknas i kalla ören. Att få något utan mening känns just meningslöst.

Därför ska dagen i dag inhandlas just en klapp, som också är en nyttosak. En möbel. Trist och opersonligt, eftersom jag inte snickrat den själv, men välbehövlig. Ingen röd rosett kan göra den mer personlig. Kanske tofsar och kuddar i satin? Nja. Det får nog bli det mer rustika inslaget, som jag i brist på vältrande i heminredning härleder till min karga personlighet. Och så tror jag ju alltid att jag snart ska flytta eller gå ner mig i en å. Jag har ju flyttat sju gånger de senaste tio åren, men i en å kan man bara gå ner sig en gång.

Så, ut och spä på Sveriges konsumtion lite nu och köp en klapp eller två. Jag lägger pussar i kuvert, som aldrig når sin mottagare. Men de finns där. Ifall att.

/Poppy

Lucka nummer 18

Julbockar hör ju julen till. Ja, det ligger ju liksom i dess namn att vara en del av julen. Julbocken får mig dock att inse att julen fortfarande har anknytning till asatron, även om det är något vi oftast inte reflekterar över. Så är det ju med traditioner. Man är matad med dem sedan barnsben och så gör man på samma sätt och vis själv utan att fundera närmare på varför.

Tor hade två bockar som drog hans vagn. Tanngnjóstr och Tanngrisnir hette de. Ena starka rackare som överlevde en slakt och allt. Så långt sträcker sig mina kunskaper om dessa bockar. Nu hade man ju kunnat göra en väääldigt elegant och lite parodisk övergång till dagens bockar i samhället. Men riktigt så underhållande ska jag inte vara i dag.

Andra synliga tecken på bockar kring jul (tänk nu INTE på "de andra") var att jultomten i vårt land just var en julbock. Jag föreställer mig att den bocken klampade som bockarna Bruse, men i övrigt knappast skrämde mer slag på barnen då än vad Tomten gör nu, med sin enerverande fråga om barnen varit snälla. Klart det varit snälla. Barn föreställer sig inget annat än att vara och på det sätt de blivit lärda att vara.

Min största upplevelse av en julbock är dock Gävles stolthet. Under mina år i denna stad där vintrarna alltid var vita med tjattrande ekorrar och skränande björktrastar stod denna bock alltid i sin gyllene halm, hel och oförstörd jularna igenom. Fast visst fick jag höra historierna om hur den brunnit, om vadslagningen på Internet och huruvida traditionen med denna mastodont var värd att bevara eller inte.

I dag läser jag i Dagens Nyheter att bevakningen är stenhård och dess hårda prövningar genom åren med attacker från raggarbilar, pepparkaksgubbe med pilbåge och turister. Trots alla vedermödor med denna bock har den placerat Gävle på kartan och ger de boende något att samlas kring. Att jag flyttade dit en gång hade dock inget med någon som helst bock att göra.

Lucka nummer 17

Visst anas ett löfte.

Gör som han säger. Strunta i det. Låt det dåliga passera, för it really, really, really could happen. Den bästa julklappen?

Jag ryser till vid tematiken Clockwork Orange med viss bitter ton, men som alltid med bittra smaker finns det utrymme för eftersmak av annan karaktär. Den får vi skapa själva. Om vi vill, har ork och lust.

Damon i vintervid skrud funkar i alla fall för mig. Varje gång och alltid. It really could...med den stämman. Javisst, jag litar blint på Dina ord!

The Universal

Lucka nummer 16

Nu när snön vräker ner där jag bor, där vinden yr och man får pulsa fram i decimeterhög snö. Då kommer jag att tänka på de skånska vidderna i Ljungbyhed. Som kan vara så grå, så kalla och kala. Liksom bördiga och böljande av liv.
Långsträckta vidder av gulnande fält där aviatrisen, Elsa Andersson 21 år ung drömde om ett annat liv som skulle föra henne dit hon ville.

skimrande bruddräkt så vit som en snö
står djurtämjarns dotter, en blomstrande mö.
Hon tvingats att giva en främling sin hand.
I morgon går färden till främmande land.

Så vit som en snö

Lucka otillräcklig

Tänk om jag slapp vakna en enda morgon utan några måsten, bör, ska. Tänk om det fanns en enda morgon där jag kunde sova så länge jag ville, läsa tidningen i sängen och få smula med rostat bröd i sängen. Sedan somna om igen och glatt skrota runt i min flanellpyjamas när eftermiddagen tar vid. Det kan jag längta efter.

Nu sitter jag istället och tänker på att jag borde vara aktiv i debatten kring Nackas bibliotek, ta tag i Svelands utmärkta inlägg om utebliven jämlikhet i form av de där manliga vännerna på SVT.

En liten, kall metallburk i handen med texten Terrine de Margret de Canard aux Pruneaux. Nyss svävade franska ord, gester och vitalitet kring min person. Marken var täckt av is och vinden kylde bort all känsel i ansiktet. Trots detta. Deras itensitet gjorde mig ivrig och tacksam att få vara med dem under en timmes tid. Inte för att jag äter anka. Men hur skulle de kunna veta det?

Jag har i alla fall packat mitt hemgjorda godis att dela ut till tre vänner i kväll, när vi samlas för att under trevliga former få i oss mat tillagad av andra och vin upphällt i glas av en servitör.

Så nu borde jag hysta hem, duscha, byta om, gå med hunden, stressa till bussen för att nå första anhalten, sedan frysa i väntan på skjutsen till nästa stopp och sedan halka runt i de svarta stövlarna innan värmen slår emot en.

Nacka och Sveland får vänta lite. Tills jag blir ordentlig, stor och tillräcklig för att duga något till.

Lucka nummer 14

I dag bjuds det på en favorit. I dubbel bemärkelse. Underbar sång, underbar låt. Rufus möter Beatles. Mycket bättre vet jag inte om det kan bli.

Häll upp lite glögg, ta en liten varm klunk och luta Er tillbaka!

Rufus Wainwright "Across the universe"

Lucialuckan

Varför blir jag alltid oregerlig i stunder som kräver allvar, respekt och djup beundran? Är det min egen, inre osäkerhet som får min hjärna att spegla upp helt andra scenarier inför mina ögon, än de faktiska som pågår?

Flickor utklädda till lucior, med den sedvanliga rundklippta papptallriken som skydd mot droppet från stearinljuset i handen. Smala midjor med röda band om och alla sjöng de med klingande röster, om än med ett spår av snuva i. Alla bjöd de på sånger om förtröstan, hopp och ljusnande tider.

Då börjar jag tänka på om man skulle ha luciatåg utklädda till julgranskulor och jag vill naturligtvis vara Hammarbyhunden, som Jonas Karlsson gestaltade elegant i julkalendern Julens hjältar från 1999. Bocken skulle hoppa in, julig och fin men börja sjunga "Bocken Bruse" och alla skulle ropa "Nej!!". Eftersom det inte är en julsång. Julhunden skulle börja spela fotboll, dribbla och sjunga de där fotbollssångerna jag är helt obekant med, allt medan ängeln suckar över upproriskheten i julgänget.

Avslutningsvis ser jag en långdans med den bänkade publiken, där vi glatt tjoar om den lilla tid vi leva här, med mycken möda och stort besvär.

Tänk vad vi skulle känna oss upprymda då, fantiserar jag. Inte bara andäktiga.

Oroslucka

Nummer 12. Solen skiner, den tredje advent hägrar och snön ligger vit och fläckfri på marken.

Desto fler fläckar i vårt inre, när vi på nytt blir varse de oroliga tider vi lever i. Vi kan blunda med händerna i saffransdegen, med munnen full av knäck, julsångerna som sjungs leende och förväntan som lyser ur barnens ögon.

Att en självmordsbombare detonerar i Stockholms innerstad verkar så osannolikt absurt att om det inte vore sant, vore det som ett aprilskämt. Men det finns inget skojigt alls i denna händelse. Lika lite som när Olof Palme blev skjuten på öppen gata. Vi har ingen garanterad säker eller trygg tillvaro i detta årtusende och varför skulle vi egentligen ha det? Har människans tillvaro någon gång känns säkrad? Under ett tiotal år, där efter världskrigen kändes det kanske så och tron och övertygelsen om detta faktum var stark.

Jag önskar jag kunde knäppa med fingrarna och skingra alla oro. Jag önskar jag var allsmäktig och kunde lägga ut skyddande barriärer kring de oskyldiga. Men i andras ögon är ingen av oss oskyldiga. Dessvärre en visshet att vara medveten om.

Se Din nästa i ögonen ta emot personen med öppna vyer i siktet. Om vi tappar tilltron till varandra har vi snart inget alls kvar att hoppas eller förlita oss på.

Lucka nummer 11

...in the eleventh hour... timmen innan klockan är slagen? Kommer vi att hinna? Klappa alla klappar, knyta alla snören, lacka alla band? Pepparkakor och pepparnötter, glögg med och utan sprit och du milde granen med kulor och girlanger i?

Jag vet inte. Däremot vet jag att för mig blir karaktären Harry Potter med sina bundsförvanter Ron Weasley och Hermione Granger bara större och större, liksom deras upphovskvinna: JK Rowling. Man förstår inte förrän nu, ett par år efter att ha läst den sista boken vilken magi och kraft hon skapat. Ett tillfälle om något att säga "Waow!".

Ni som ännu inte rusat till biograferna för att se senaste filmen gör det NU!! Eller läs om den sista boken, eller varför inte alla under julen?

Ett moment inetsat i mig för evigt är när Harry bjuder upp nedslagna Hermione till dans. Aldrig har någon vänskap skildrats vackrare, mer ömsint eller med mer fingertoppskänsla. Tiden stannade en stund.

Och jag tänkte att jag aldrig mer vill se en 50-årig, intelligent men missförstådd, grånad deckarfigur som dricker lite för mycket, har komplicerade relationer och lägrar otal vackra, unga kvinnor utan minsta känsla eller eftertanke.


Daniel Radcliff med vintervit häst i pjäsen Equus

Nobel lucka 10

Ja, denna dagen spisar vissa kråset av kanske flygande sparvar? Andra får motta hedersbetygelser och en summa pengar för insatser mot mänskligheten. Och självklart borde jag dagen till ära hylla årets Nobelpristagare i litteratur. Men saken är den att det kommer jag inte att göra, eftersom jag inte riktigt kan förlika mig med denna man och det i mitt tycke visst, ett flödande språk, men ändå ganska tråkiga berättelser. Jag kanske tänker om en dag.

Nej, istället blir det nödrim av värsta sorten:

Nödrim, simring, fittstim, Sing-Sing, du Sankta Lucia med gossar och stjärnor, släpandes efter med glitter också ett antal tärnor, eldsvåda med sång, tonarter som dissar och publik som fnissar i jakten på en nödutgång.

Där satt den!

Lucka nummer 9

Snön...den magiska, den som sticker i ögonen, faller på tungan. Den vita, ljusa, den dämpande, den kylslagna. Som den vackraste Grace Kelly i rävstola över bara, kala axlar.
Snöflingor stora som handflator lägger sig till en kort vila på min jackärm. Alla dessa unika, vackra kristaller som inte går att urskilja för blotta ögat. Men ägna dem en tanke, ett intresse och magin som uppenbarar sig är likt ett verkligt Sergeant Pepper, innesluten i en frisk, skör skönhet som bara varar tills Du försöker möta den med Din kropps värme.

Jag tycker bättre om snö och is än om kärleken och hur många ord fanns det nu för snö i det grönländska språket?

Den som läst eller läser om Peter Høegs "Fröken Smillas känsla för snö" lär veta.

Lucka 8

Nu är vi väl många som sitter och skriver (eller läser) önskelistor inför julen. Tomten får ju alltid en massa hyllningar men vem tänker på hans fantastiska renar som sliter och flyger jorden runt med en med julklappar tungt lastad vagn?

Därför är lucka 8 en hyllning till de ursprungliga åtta renarna, Dasher, Dancer, Prancer, Vixen, Comet, Cupid, Donner och Blitzen.

Namn kommer från dikten A Visit from St. Nicholas från 1823, här oftast mer känd som "The Night Before Christmas" eller "'Twas the Night Before Christmas".

Två män stred över vem det egentligen var som hade skrivit dikten, Henry Livingston Jr och Clement Clarke Moore, den sistnämnde var den som slutligen vann men det är fortfarande oklart om vem det verkligen var som ursprungligen skrev dikten. Denna dikt har i a f influerat västvärldens uppfattning om hur jultomten ser ut, han nattliga besök i husen, hans transportmedel, antalet renar och vad de heter och framför allt att han skulle komma med presenter till vuxna och barn.

Rudolf, ni vet han med röda mulen, är en senare uppfinning av Robert L May från 1939.

Go Dasher, Dancer, go Prancer, Vixen, go Comet, Cupid, go Donner, Blitzen!!!

Och Rudolf, du får gärna vakta min släde också!!

Trött Lucka nummer 7

Som i de sju dvärgarna. Som alla hade namn efter en egenskap; glad, blyg, trött, butter, klok mm. Snövit stod för något annat än bara en egenskap. Som kvinna naturligtvis komplex. Men dagens lucka blir självfallet:

Snövit och de sju dvärgarna!

Fullucka som i Ful lucka

Det fanns en tid när avslöjanden och synliggöranden om herraväldets sysslande och pysslande prisades med applåder. Det väckte avsky, fasa och en övertygelse om att detta må aldrig hända igen

Ändå är det precis det som händer och sker. Hela tiden eller gång på gång.

Julien Assange må vara långt ifrån ett helgon. En potentiell sexmissbrukare med fäbless för hårdhänta tag och våldtäkt? Det vet vi mindre om i nuläget, än hans kamp att avslöja såväl maktens polemik, som dess koketteri och tyranni. Nyss blev han kallad anarkist och därmed fråntagen befogenheter som åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Så ska man tolka det som att anarkister är näst värst i världen, efter terrorister?

Men en sak som får i alla fall mig att vilja skicka en riktigt ful, dryg och dum tomte med aska i paketen är Library of Congress beslut att blocka Wikileaks.

Undrar just vem som bestämde det?

Lucka nummer 5

I väntans tider. Tänk vad olika innebörd just de orden kan ha, men gemensamt för dem är en förväntan, en positiv anspänning och också att plågsamt räkna dagarna till vad som komma skall. Man vill ju ha det NU!! Omedelbums, inte om en vecka eller två. För det är just i den stund när längtan är som starkast som tron och hoppet inom en bär kraft. Istället för att känna sig som en uppblåst ballong där luften pyst ut, lite i taget, i den sprittande ivern som allt mer mattats i takt med att det aldrig kom någon eller något som man väntade på. Eller kom det försent bara. När luften helt gått ur en.

För att slippa allt det där vill jag som julklappstips rekommendera en stark, känslosam läsupplevelse. Där huden rispades av bara farten, där andningen blev kort och stum i vetskapen om att där jag är nu kommer aldrig att bestå och samtidigt en kraft av underjordiska strömmar och tilltron som bar och bär Dig och Mig vidare, vidare och vidare. Ända tills vi nått dit vi ville och vill. I väntans tider kan Du i ibland själv bemästra!

Michael Ondaatjes "Divisadero"

Lucka nummer fyra

Plättar till frukost. Tänk att man till slut efter åratal av letande skulle hitta ett plättjärn på ICA i den norra stadsdelen.
I övrigt mycket godis i kostcirkeln, så dagens lucka består givetvis av ett recept på lussebullar, att mumsa på till morgondagens väntan i advent, eller kanske hellre att frysa in till luciastöket.




Färdigt på: 2 tim 13 min
Ingredienser
50 g jäst
5 dl mjölk 3%
150 g smör
250 g kesella
2 dl strösocker
2 kuvert saffran (1 g)
1 tsk salt
16 dl vetemjöl, eventuellt lite mer
russin
1 st ägg + 1 msk mjölk till pensling

Tips
- Receptet är beräknat för ca 30 stycken bullar.

1. Värm smör och mjölk i en kastrull till 37 grader (fingervarmt).
2. Smula ner jästen i en rymlig bunke. Häll lite av den ljumma mjölkblandningen i bunken och blanda tills all jästen löst sig. Blanda i resten av vätskan.
3. Blanda ner kesella, saffran, socker och salt.
4. Tillsätt nästan allt mjölet, gärna lite i taget och arbeta degen smidig. Tillsätt mer mjöl om det behövs.
5. Täck över degen med en duk och låt jäsa i rumstemperatur cirka 60 minuter.
6. Lyft upp degen på ett mjölat bakbord och knåda den några minuter.
7. Dela degen i cirka 30 bitar. Rulla sen bitarna till längder, cirka 2 centimeter i diameter.
8. Snurra ändarna åt varsitt in mot mitten och lägg dem på en plåt som är smord eller klädd med bakplåtspapper.
9. Tryck ner russin i snurrornas mitt och låt sen jäsa ytterligare 45 minuter till dubbel storlek.
10. Sätt ugnen på 225 grader.
11. Vispa upp ägget med 1 matsked mjölk och pensla bullarna med blandningen.
12. Grädda mitt i ugnen cirka 5-8 minuter tills de blivit gyllenbruna.
13. Ta ut bullarna och låt dem svalna på ett galler.
(Receptet enligt min största inspiration i matväg: Anna Bergenström)

Lucka nummer 3

Snön faller och jag är så förtjust över tillvaron med snö att pulsa sig fram genom, kyla att klä sig mot och varma tekoppar att tina upp sig med. Smälter gör jag först när den rätte kommer in.

Bild: mästerporträttfotograf Annie Leibovitz. Min egen titel: White as snow - dirty as dusk

Lucka nummer 2

Modd - dagens ledord.

http://open.spotify.com/track/5aKi85tBtbnM1RWcGMjeoO

Lucka nummer 1

Först ut måste bara bli en av de absoluta favoriterna; Sylvia Plath. Njut!

Winter Trees

The wet dawn inks are doing their blue dissolve.
On their blotter of fog the trees
Seem a botanical drawing.
Memories growing, ring on ring,
A series of weddings.

Knowing neither abortions nor bitchery,
Truer than women,
They seed so effortlessly!
Tasting the winds, that are footless,
Waist-deep in history.

Full of wings, otherworldliness.
In this, they are Ledas.
O mother of leaves and sweetness
Who are these pietas?
The shadows of ringdoves chanting, but chasing nothing.

Kalenderstunder

Nu är det den andre december, men jag kommer först att låtsas att det är den 1 december, eftersom jag på grund av tusen runda hjul inte hann med kalenderhetsen här i går. Men nu blir det alltså kalender, i sann decemberanda.

Så var det konstaterat och härpå följer den 1 december! Lucka no1.

Snö

Overkligt, stora och vita kristaller som faller så tyst, så stilla, som om de ville lugna, hålla om och trösta. Mitt i det går jag, springer jag.
Jag springer och springer, snö i ögonen, snö i skorna som smälter och lägger sig som en erinran om livets hårdhet kring mina fötter.
Frasande, krasande ljud när jag plogar mig fram med två hundar i band som nästan drar mig framåt, ropar ut i tystheten "Vi vill och vi kan!". Springa. Så snabbt och så länge som möjligt.
Pulserande handleder som vittnar om blodets färd i mitt inre. En kropp som ännu andas, står, springer, går. Jag tar ny sats och känner enkelheten dansa under sulorna, ändå kan jag inte sluta tänka på när det sista steget kommer, det allra lättaste, som får en att sväva i det tomma intet. När steget över stupet tar fart och man låter den korta delen av en sekund förbli en evighet innan den bestående vilan tar vid.

/Poppy

Intelligenta paddor

Nu ska det visst heta surfplatta istället för läsplatta och efter Iphonen har Ipaden vunnit allt mer mark, snabbt försvenskad helt enligt tidsandan till padden och olika paddar. Lätt att förväxla med paddan och numera måste man verkligen veta vilken kontext man befinner sig i för att inte misstolka orden och dess tillhörighet.

Jag råkade snava över en lustig fråga i sammanhanget när en person med pannan i djupa veck, frågade vad I:et framför phone och pad stod för. Då slog det mig att intelligens varken står högt i kurs numera eller nyttjas speciellt mycket för den delen.

Om nu surfplattan ska bli årets julklapp borde ju e-böckerna vinna mark i hisnande hastighet. Men hur kommer det egentligen att bli DÅ? OM? Att man laddar ner musik efter tycke och smak förstår jag och inte många musiker har gjort eller gör sammanhängande verk som bildar en helhet, bortsett från den klassiska musiken då. Men ett scenario utspelar sig framför mitt inre: om man nu kan ladda ner kapitel från en bok. Kommer man då att hoppa över vissa kapitel och bara ladda ner de som är tillräckligt sexiga, spännande, mordiska eller vad man nu är ute efter? Då mister ju helt plötsligt romanen som form hela sin essens. Men det kanske kan gynna andra former av litteratur som novellen och poesin.

En annan sak med den här förbaskade plattan. Kall, opersonlig och för mina känsliga ögon ett oläsbart fenomen. Det är jättebra att man kan ladda ner hur många böcker som helst, att man kan vända på den som om den var en bok, lägga bokmärken och ja...allt man kan med en RIKTIG bok. Men man kan inte lukta på den och känna Farmors doft i den eller den där torra doften av papper från en bok som legat i sommarvärmen på vinden. Man kan inte prassla med billigt papper i pocketvarianterna eller känna tummen glida över glatta sidor i fotoböckerna. Två viktiga, sinnliga upplevelser!

Liksom det finns robotar som kan städa, klippa gräs, mata gamla och utföra det ena och det andra måste jag säga att nej, lika lite som jag vill kramas med en robot - som jag ändå kan stänga av när jag vill - lika lite vill jag sitta med en tråkplatta när jag kan ha en egen, taktil upplevelse med en bok i handen som jag kan prassla med och klottra i hur mycket jag vill.

/Poppy

Jag är bildad

Fackförbundet DIK har dragit igång en kampanj som de kallar Jag är bildad. Kaxigt sträcker de ut hakan och uppmanar "de som kan lite mer och inte är rädda för att visa det" att gå med i kampanjen.

Jag förstår visst att kampanjen har ett syfte att se vad kunskap bidrar med och samtidigt höja statusen för humaniora. Där man ser allt hårdare livremmar spännas ännu ett hål, där bibliotek läggs ner och såväl offentliga som privata kulturförvaltningar och föreningar får allt mindre bidrag lämnas ett stort svart kraterhål som är än viktigare i våra tider att fylla. För att vi lever i en kaotisk tillvaro, en våldsam tillvaro, en osäker tillvaro som behöver andra kanaler än de rent retoriska och politiska. I alla tider har ord, färg, vrål med mera använts som förlösande reaktioner på samhällets omvälvningar. Att vi år 2010 skulle ha andra behov är rent jävla trams.

MEN samtidigt tycker jag kampanjen är fånig och dess slogan tillika. Det är som att lista 100 böcker och säga att har du läst dessa lille vän, ja då är du så allmänbildad så. Klapp på huvudet och godkänt-stämpeln i baken. Nu tycker jag ju inte heller att det är något fel på att vara vare sig allmänbildad eller bildad, men när det ska till kampanjer som måste få oss att skryta lite mer i den helt rätta individualistiska tidsandan, ja, det är då jag tycker det känns obekvämt.

Jag behöver inte gå omkring och tala om för andra hur otroligt duktig jag är, jag behöver inte vara bättre än andra eller ens gilla att vara det. Kan inte kunskap få bygga på nyfikenhet och intresse, snarare än vassa armbågar och namedropping till you die?

/Poppy

Niklas Wahllöf

Jag vet att jag snart måste sluta tjata om denne man och hans sätt att förmedla sig. Oftast handlar det om något TV-program, men ännu bättre är han i mina ögon när han får fria tyglar med någon författare.

Det som gör honom så bra är att han alltid har en stor dos respekt för de han pratar till, i detta fallet oss tidningsläsare och TV-tittare. Jag erkänner att också jag sätter på dumburken mellan varven och jag betalar ju till och med licensavgift för detta. Borde inte alla radio- och TV-kritiker egentligen vara anställda av SR respektive SVT? Utan recensenterna stod de sig ofta slätt!

Dessutom finns där en vardaglig ton som elegant och utan knussel eller krångel kan övergå i något mera djuplodat. Det känns enkelt att vara med honom, lätt att ta till sig honom och samtidigt vet man att det finns så mycket mer där att hämta om man bara fick....

Glimten i ögonvrån icke att förakta!

Naturen

Kravlös kärlek

Så fint du beskriver det, den där helt självklara känslan av totalt kravlös kärlek som man på något sätt nog får vara glad om man får uppleva den en gång i livet. Som du beskriver din X så upplevde jag alltid min mammma.

Att komma hem dit till mina föräldrar efter att man hade flyttat var alltid lite fest, på sommaren att sitta på kökstrappan och dricka kaffe med mor och far när solen gick ner eller en morgon när man åt frukost också sittandes på samma trappa. Sen kanske satt man där och spritade egenhändigt plockade ärtor eller rensade vinbär.

På spisen stod alltid kaffekannan redo, alla som kom och gick i mitt barndomshem har samma minne, alla minns min mammma som en ganska tuff dam, alltid redo att lyssna på andras bekymmer eller glädjeämnen och alltid färdig att fixa fram kaffe och mackor eller laga middag till någon, ringa och fixa något åt en annan och alltid sätta sig själv sist i ledet. Alltid givmild med både pengar och saker, i efterhand önskar jag att hon inte hade varit riktigt så snäll mot alla andra utan hade unnat sig själv lite mer för det var verkligen inte mycket som hon la på sig själv.

Hur många gånger satt hon inte på min sängkant och masserade mitt huvud tills jag somnade när jag hade migrän fastän hon hade värre sjukdomar själv.

Eller min pappa som alltid ställde upp och körde och hämtade och lämnade mig varje dag i ur och skur hela gymnasietiden för att jag skulle slippa åka buss och byta två gånger.

Aldrig behövde jag oroa mig för att inte komma hem eller till något för alltid körde han mig vart jag ville och lika troget hämtade han mig oavsett om klockan var tio eller tre på natten visste jag att pappa kom och att min mamma alltid var med för att hålla honom sällskap. När man sen kom hem stod det alltid ett stort fat med smörgåsar och kaffe till mig.

Just den kärleken, den helt osjälviska är få förunnade att få uppleva tror jag, själv är jag glad att ha fått göra det inte från bara en utan flera personer.

Baksidan av insidan

Vad hade Du tänkt att bli när Du blev stor? Vem skulle Du vara och hur skulle Din sociala situation se ut?

Jag minns min mormor som sa att livet inte alls blev som hon hade tänkt sig. Ändå utstod hon en hel del som barn, fosterhemsplacerad, pryglad och snudd på våldtagen. Vad jag menar är att hon i sin barn- och ungdom bibehöll en tilltro till livet och sin egen kraft att vara en del av livet, trots det förödmjukande och nedbrytande former hon fick växa upp inom.

Så NÄR tappar man den tron? När börjar tilliten avta? Och när inser man att loppet är kört och det enda man har kvar i livet är att köra i samma uppslitna hjulspår eller att köra fast? Och måste det verkligen vara såhär?

Är kärleken störst och avsaknaden av den som gör skillnad? Jag vet inte, men vill gärna ha svar på det.

/Poppy

Lena händer, mjuka kinder

Plötsligt stod hon bara där. I sitt kök, evigt förknippad med potatis i aluminiumkastruller och den röda 50-talstapeten med vitt rombmönster i. Har det någonsin funnits en vackrare tapet tänkte jag ofta, med fötterna på plastmattorna ovanpå det lättstädade linoleumgolvet i svartvita rutor.

Hon verkade yngre på något sätt och jag minns inte riktigt, men hade hon inte snickarbyxor under förklädet? Pigg, glad, pratsam, vital. Hennes vackra små smilgropar och mjuka kinder som var som siden att vidröra.De lena händerna som alltid klappade, rörde och berörde med kärlek, som också flitigt tvättades i citronskal efter att ha skalat potatis. För att inte få mörka nagelband. Hon kan inte ha varit en dag över 50 år. Där och då.

Min dyraste skatt, den svarta afghantiken kom också gåendes in i köket. Aldrig en ond tanke från hennes sida heller. Inte ett grått strå i hennes vackra ansikte med de mörka, små ögonen, under det lockiga håret, fördelat i en naturlig mittbena. Hon följde mig överallt och vart jag än var och skulle aldrig ha tvekat att gå vid min sida. Vi var som lång och lerhalm under många, många år.

Kastrullerna på spisen kokade, kranen spolade och porslinet som skulle dukas fram skramlade. Den röda fasanen i sirligt mönster på tallrikarna. Den greppvänliga svarta plasten i gense-besticken som bara togs fram till festligheter. Som när jag kom på besök. Tänk att jag var viktig för någon.

Viktigast av alla var ändå Du, med Din ständiga och totala närvaro, gästfrihet och osjälviskhet. Alltid goda ord att förmedla, även om jag vet att Du suckade över mig många gånger. Skillnaden var bara att Du nästan aldrig lät mig märka av det. Jag fick vara som jag ville i Din närhet med tolerans och acceptans.

Arton år sedan nu jag kunde öppna den där porten med trähandtag, springa upp för marmortrappan och trycka tre gånger på dörrklockan, så Du visste att det var jag som kom. Södergatan 6B. Jag kommer aldrig att sluta sakna eller glömma.

/Poppy

Såhär

Ja, såhär är det utan att spara på skrytet om misantropens tillvaro. Det är de facto november, vilket i sin tur betyder att det är mestadels grått, vått, färglöst, innehållslöst, meningslöst, allmänt andefattigt, syrefattigt och totalt inspirationslöst. Hågen med andra ord lååg.
Jag gillar verkligen INTE den här månaden, men försöker ha förbarmande med den, då det även i denna månad väcks små, nya liv runt vår runda jord och alla, jag har nu bestämt detta; ALLA är älskade, välkomna och innerligt avhållna och gör därmed en hel del skara människor till de lyckligaste i världen.

Så tänker jag när mörkret omgärdar mig på såväl morgon- som kvällskvist. Och förresten sommarnätter. När upplevde jag en sådan sist i gemenskap? Det var många, många år sedan man satt där i trädgården, vid havet, nästan ensam på Sveavägen (när alla andra rymt ut till sina fritidstorp på midsommarafton) blickandes över en bakgård överbelastad med ventilationstrummor och inväntade, tog del av och insöp en soluppgång, sådär som man bara kan göra i ungdomlig glömska och drömskhet. Med framtiden och nuet i ens famn. Samtidigt som det eviga stinget av vemod och tillfredsställelse infann sig.

Nu har jag i bästa fall fått dela gemenskap till sommarens skymning faller eller alldeles med mig själv på trappan, en fransk cigg och ett glas whiskey vid min sida. Det är såå överskattat med ljusa kvällar med andra ord. Försöker jag vackert intala mig själv och hör hur falskt det skorrar i mitt längtande inre.

Så är det bara.

/Poppy

Anfäkta och anamma

Blir väckt av lilla pipet från mobilen. Ett mottaget SMS som meddelar att en mobiltelefon och laddare behövs. Jag funderar först på vad avsändaren vill säga med de orden. Ska mobilen hämtas?, lämnas?, när?, var? Sedan undrar jag varför man inte kan filtrera bort vissa SMS, så sändaren istället får ett SMS tillbaka med Obehöriga äga ej tillträde eller mer internationellt No access. Please try again later.
Så får jag nytt SMS i dag om hur mycket mobilen behövs för själv har ägaren ingen fast telefoni. Jag svarar att det går bra att hämta mobilen. Blir då omedelbart uppringd av en uppbragt person som om igen försöker kontra med att de saknar fast telefoni och det är därför mitt ansvar att leverera mobilen. Jag orkar inte ens argumentera mot denna solida vägg av idioti och trycker bort samtalet när jag hör rösten höjas i falsett. Så plötsligt är det MITT ansvar att vissa avsagt sig helt utan min inverkan eller påverkan ett fast telefonabonnemang. HUR, jag menar bara HUR tänkte de då?
För mig är ansvar just att ha koll på sina egna saker och inte lasta andra för det.

Nä, nu plockar jag upp MITT fasta telefoni och slår en pling till pappan min. Det är ju ändå Fars Dag för sjutton gubbar!

/Poppy

På bloggfronten intet nytt

vilket helt och hållet anspelar på utebliven svada på denna sida. Varför? Finns tusen och en orsaker och för att hålla mig till endast 3:
1, starkt plågad av en 25årig förälskelse
2, starkt hämmad av en envis sjukdom
3, starkt överarbetad och därmed utarmad på inspiration och kreativitet (De senaste 30 dagarna har jag arbetat 28 och varit ledig 2).

Så det enda jag orkar uppbåda för den här gången här är:

- Varför vill man starta en tävling, en röstning eller nominering av "Den bästa boken!"?? Det känns lika förlegat som att utse "Fröken Sverige" eller annat som består av tycke och smak. Så ska alla tycka än hit och än dit och försvara sina val till sista trycksvärtan tagit slut.
Med tanke på den oerhörda mängd av god, kvalitativ, läsvärd och mytomspunnen litteratur det finns, för att inte tala om upphovsmakarna bakom alstren. Det är en helt annan sak att titta på ett genomgående författarskap (likt Nobelpriset) eller årets utgivning och produktion (likt Augustpriset). Men ren skär idioti att försöka få fram DEN bästa boken. Ska man känna sig lite bättre än andra för att man läst den eller de böckerna som hamnar i topp? Ännu en gång ska vissa marginaliseras (de som tycker OLIKA i detta fallet) för att de inte tillhör la Liga. Eller har jag missförstått hela konceptet? Som jag känner nu finns det några förlorare på detta eviga trams om Topplistor: Boken, Författarna och Litteraturen som konstform. Det räcker med att massa befängda typer kallar sig författare för att de åstadkommit en viss textmassa.

- Den andra saken är: SM i bokberättande. Gluttade lite på en dålig websänd kabel, med obefintligt ljud från de på scenen. Av det jag såg blev jag inte speciellt imponerad. De hade "fusklappar", läste/återberättade tämligen mekaniskt eller deklamerade tämligen överdrivet. Inte för att jag hade gjort det bättre själv, men inte utan att jag velat se en Sally snubbla upp i pumps, avslöja slutet direkt eller skurken i en deckare. En lite antikänsla, med en samtida glimt i ögonvrån och lite show!!

Så säger jag inte mer för denna gång! /Poppy

Priser och böcker och författare med den äran

Ja, men åh, vad långsam och sakta man kan vara då. Lilla snigel akta dig, akta dig Fast de har nog redan tagit mig.

Bookerpriset då. Hur blev det med det? Och Augustprisets kandidater? Och alla är upprörda över att Palmebiografin av Berggren inte blev nominerad och upprörda kritiker instiftar sålunda ett helt eget pris. Gott och väl så. Vi kan ju alla hitta på priser om vi bara vill. Frågan är vilket pris som bär mest prestige och ger mest i avkastning. Inte hade det varit "Författarnas författare" med Fucking Librarians i kommittén inte. Eller styrelsen.

Ok.Howard Jacobson fick årets Man Booker Prize. En snabb koll i LIBRIS och inte en enda av hans titlar finns i svensk översättning. Det verkar dock finnas en på polska.

Bland årets Augustkandidater är Sara Stridsberg min absoluta favorit, men skulle inte sätta emot på Combüchen. Mer ovisst känns det bland ungdomslitteraturen. Jag undrar också om det gått mode i att skriva om döda föräldrar, men såklart det har liksom med magi, spöken, mysterier och annat halvt overkligt. Jag kan sakna en berättelse. En bra återgiven och välskriven berättelse med lite sagolika miljöer och karaktärer. Likt Kate DiCamillos underbara böcker, med ett språk som inte förenklar eller viker undan bara för att det är barn som är målgruppen för hennes texter. Mera sånt tack!

Jules Verne 2010

1873 fanns det inga reguljära flyg, inga TGV, X2000 eller liknande snabbtåg. Bilen inte självklar och definitivt utan turbo. Med andra ord, år 1873 var det snudd på en omöjlighet att resa jorden runt på 80 dagar. Visserligen är historien om Fogg och Passepartout fiktiv, men fascinerade inte mindre för det och citeras än i dag.

Engelsmannen sedd ur Vernes ögon

Så småningom gjordes resan också på riktigt av människor som läst och blivit inspirerade av Vernes verk. Alltså kan man i just detta fall säga att boken blev en inspiration till att förverkliga en dröm. Eller det som ansetts vara en dröm.

Nu har jag bestämt mig för att göra min egen 80-dagars Verne. Dock inte med någon jorden-runt-resa och inte alls så specifikt. Jag har bestämt att under 80 dagar ska livet och världen, om om så vill; jorden-runt få ta del av mig. Jag ska sluta leta, jaga, hetsa och söka. Främst beroende på att jag inte riktigt är säker på vad det är jag förväntar mig att hitta. Så nu lutar jag mig tillbaka i min slitna, IKEA-soffa, dricker ett glas vatten under stillhet och låter den klara höstluften få vara så kall och intensiv som den bara kan vara när man är närvarande i den. 80 dagar att vila i, utan någon förväntan från mig själv eller förväntan på omgivningen.

Dag 1: Fick någon effektivitetskick och började städa, åkte och handlade, tvättade, dammsög och våttorkade golven, lät marsvinet beta när buren blev rengjord, klippte gräset och innan allt detta joggade jag en runda längs vattendraget och de ännu betande korna. Lagade pizza, tog en promenad med två vänner och tre hundar i skogen. Kom hem, åt pizza, drack rött, kollade film ihop med bra vän. En bra dag!
Dag 2:SMS från fina, fina vänner. Långpromenad i det ännu otroligt vackra vädret, med en nästan taktil krispighet i atmosfären. Klippte ner blommor och skövlade ogräs och njöt mest hela dagen av stillheten, solen och alla löv som föll som regn från trädens grenar. Ännu en bra dag!

Så har jag ju förstått att det måste ingå en del doser av nyfikenhet och oförsiktighet under mina 80 dagar, men det lär inte bli några problem med min personlighet. Jag ser fram emot de kommande 78 dagarna. Eller 77, beroende på vilka tidszoner jag kommer att röra mig i.

/Poppy gängar med Fogg & Passepartout

Små och stora förlag

Efter gårdagens debatt med en näst intill gråtande JÅ, kränkt och förorättad likt ett barn, där han krävde sin offentliga upprättelse genom att tro på att tjata sig till saker är dagens melodi - ja, utifrån detta borde jag väl ta den debatten. Men hänvisar istället till denna artikel En sista mening bara om detta ämne: de som säger att Brunne var politisk, då säger jag bara GRATTIS. Att leva ett liv i demokratisk och humanitär anda ÄR politik! Samtidigt som det också bara är ren humanism, ren tro och ett evangelium i kristen anda, en del av vår kultur. Gillar man inte det, kanske man inte ska gå till kyrkan. (Blev visst mer än en mening till...)

Efter att ha lyssnat på Anne Swärd häromkvällen kom det upp en fråga som snarare var ett påstående om den aktuella utarmningen inte bara av litteraturen, utan också ifrån bokhandelns och förlagens sida. Bonniers kontrollerar väl i stort sett 90% av all utgivning av litteratur i dag, antikvariat stänger och förmedlar litteratur enbart via Internet och de små boklådorna är snart ett minne blott. Istället hittar vi en spännande pocket - för spännande måste det tydligen vara i 2000-talets Sverige - på ICA, när man står i kön och väntar med sin kundvagn och på såväl bokreor och bokmässor är det en uppsjö av dålig litteratur, förenklad, banal och likriktad litteratur. Dålig, i den mening att språket ofta håller en undermålig art och struktur, banal då den förväntar sig en läsare som bara vill läsa boken likt man glupskt slukar ett Plopp när hungern tillfälligt behöver stillas och likriktad då det bara ska vara topplistor med i huvudsak spänningslitteratur. Även om också den halvt fiktiva romanen gjort sig allt mer gällande på sistone. Var tog förmågan att skriva en berättelse med ett rikt och flödande språk vägen? Ska alla framtida författare bara ha spökskrivare eller skriva på ungefär samma sätt om ungefär samma saker?

Det är då jag gläds åt
Weyler förlag och inte minst min favorit Sekwa, kanske det första och enda förlag som också tar sina läsare på fullaste allvar, alltid uppdaterade och informativa.

Det som de mindre förlagen bidrar med är just kvalitet, variation, utmaningar, överraskningar och samtida författare som skriver utifrån den berättelse som finns inom dem. Inte ett skrivande likt Kepler för de konsumtionshungriga läsarna som vill veta vad de får för pengarna. Det finns en krets kvar av oss där ute som också vill förvånas, känna samtiden och de underliggande briseringar som skrapar vår nutida samhälleliga yta. Med och utan Sverigedemokrater.

/ Poppy

Anne Swärd

är en underbar person, en lysande författare och så full av innerlig värme och uppriktighet att man inte kan annat än tycka om. Henne. Som person.

Från och med nu en hängiven och trogen läsare. Heja Anne. Heja ett rikt språk, en bra historia som följer ens känslor på irrgångar i ens inre. Heja Svante Weyler som vågat satsa på eget och har så många författare av god kvalitet under sina vingar. Må han aldrig odla skägg igen!

/Poppy bläddrar vidare i det osignerade exemplaret, eftersom jag tyckte det blev larvigt att be om signering. Jo.

Primalvrål!

En gång i tiden var det visst poppis att skrika ut sin vrede, ångest, kärlek, irritation, depression etc etc etc. Tror det var i samma veva man skulle gå tillbaka till sin tid i livmodern, födas under ångest för att sedan landa i en mångbottnad psykos. Inget för mig direkt.

Länge, länge har jag nu velat och aktivt strävat efter en förändring i mitt liv, baserat på att jag vantrivs med mitt nuvarande liv och med mig själv. Tycker min chef inte ens är värd att nämna, är trött på alla knivhugg när jag arbetar för allas bästa och väl. Känner mig ständigt förbisedd, ständigt ignorerad och ingen tar någonsin min kompetens på allvar. Är trött på alla armbågar, alla klättrare, alla personligt indignerade typer, som gärna obetänksamt själva skriker ut vad de tycker och tänker om alla andra. Är så låg att jag oftast inte orkar göra ens Ingenting. Då är det lågt!

Så öppnar sig en spricka, en solglimt letar sig försiktigt och trevande in. Jag borde förstås bli jublande glad och tänka att minsann "Bull´s Eye!". Men som vanligt blir det ju en salig röra av allt. Alla andra tycks alltid får sina liv att fungera som väl strukturerade, planlagda ritningar. Min skiss blir alltid en enda kludd av bläck, blyerts och desperata akvarellstreck, i ett försök att dölja mina misslyckanden. Så kastar jag hjärtat före och inser att allt som måste ordnas i vanlig ordning INTE kommer att ordna sig av sig själv. Det kommer att bli kiv, skäll, bråk, gnäll, tårar, böner och själv tänker jag att man kan ju alltid sitta på Centralen och dricka kaffe tills morgonen randas.

/Poppy

Ömma tår

Tänk att personligt kränkta individer alltid kommer att skylla sina tillkortakommanden just på att de blev sedda som individer. Träget har de i vår snedvridna tidsanda byggt en bild av sig själva, en fasad till omvärlden som till viss del representerar vem man är. Den är väl alltid mer eller mindre självpåtagen, förvisso präglad av omgivningens olika hierarkier. Men i ett visst ögonblick, som kunde ha blivit ögonblicket i strålkastarens iskalla beskådan till beundran, oundviklig för omgivningen, då när det inte blir så positivt som efterlängtat, just då blir det personliga plötsligt en kränkning, en skymf, en vanära, trots att det ofta är just dessa ömtåliga liktornsvarianter som aldrig drar sig för att i sin tur racka ner på vem som helst, hur som helst. Som om deras frätande syra skulle kunna kompensera deras egna klena möte med världen och andra tänkande tankar.

Och varför är en kritik farlig, ett försvar av kvalitet att missunna? Vill vi verkligen tro att alla kan gilla allt - som de matas obarmhärtigt med i en tid av marknadsföringens inrättande bland de högsta positionerna i samhället? Ska vi tro att allt urvattnat är det behagliga och nöjaktiga? Ska vi tro att det ANTINGEN måste vara svårt och enbart för intellektuella, som också ofta får stryk för sin förmåga att bruka sin hjärna, ELLER det för tillfället välsmakande, men näringsfattiga som försvinner samtidigt som vi lagt det ifrån oss.

Vill vi inte alla kunna nyttja den hjärna vår kropp innefattar? Eller är jag en av få som tycker att kvalitet, analys och kritik är det som spänner bågen, det som sätter fart på våra grå celler och som får oss att börja tänka efter på allvar? Det verkar som jag har helt fel, men vill ogärna tro det.

/ Poppy

Mer att läsa

Sannerligen säger jag Er att jag tror att jag så smått håller på att bli galen. Nej, nej, inte på det där sättet att jag vill slita mitt hår, riva min strupe och skrika ut min ångest. Utan på ett helt annat vis!

Hur ska jag hinna övertyga mänskligheten om fördelarna med att lära av varandra, älska och älska med varandra, ta vara på och känna glädje vid åsynen av oss? Vi levande. Hur ska jag hinna läsa allt jag vill läsa, lyssna på allt jag ännu inte lyssnat på - och då menar jag både toner och tal och hur ska jag hinna se allt jag vill se innan jag blir senil, skruttig, sjuk eller dödligt döende?

En annan sak som förbryllar mig, men också får mig att tro att det finns en knivsudd av ovanstående i min närvaro trots allt, är att plötsligt faller alla i armarna på varandra, ser varandra djupt i ögonen, trycker sig med självsäkerhet intill den andre och uttrycker att de har ett "förhållande". Jag dånar nästan och inte minst när hon som alltid och ständigt påmint mig om tvånget i ett förhållande, som ständigt uppmanat mig till att aldrig sova över hos någon. Vad tror ni hon gör nu? Om inte pratar i tungor om en man, med bakåtrullande ögonvitor i tomma glober. En man hon drömskt ska besöka, som hon ska sova över hos och bo hos.

Tydligen var Amor ute och sköt vilt. Eller sköt han välriktat och precist. När jag passerade la han ner pilen i kogern igen, eftersom "Hon där, nää...tyvärr, ingen idé alls. Jag har provat någon gång och det gick bara åt pipsvängen"
Eller var det allmän Kärleksfest och jag låg för en gångs skull och sov?

Jag tycker ju att det är roligt, men ganska konstigt. För är det verkligen DET HÄR eller DEN DÄR som de gått och väntat på? Eller varför blev det just han eller hon?
Just där kliar jag mig på hakan och saknar känslan av skäggstubb.

Mysterium!

/Poppy

massor av böcker

Det skulle också kunna inledas med: Massor av kommers, massor av trängsel, syrebrist och både krims och krams. Bokmässan i Göteborg 2010.

Mest trängsel var det under torsdagen kring några bord med smink och jag förundrade mig över hur någon alls hinner tänka på utseende på denna mässa där man svettas och eventuellt smink enbart skulle rinna och när man börjar dricka vin på kvällen är ändå alla lika trötta och alla blir snabbt berusade, så då spelar sminket ännu mindre roll. Fast det är klart, en och annan oklanderligt fläckfri, skön varelse, helt bekväm i sina kläder och med tillhörande glänsande hår, får en alltid att inse att man aldrig kommer att bli annat än en blöt fläck jämfört med dessa lysande stjärnor, med eller utan namn.

Morgonen kunde ha börjat bättre. I mörkret, något sent ute med gasen i bottenplattan på bilen står det plötsligt, helt omotiverat trafikpoliser och viftar. Jag vevar ner rutan och säger i myndig ton till den manlige polisen "Jag ska med tåget och har inte tid med sådant här. Ge mig en påse att blåsa i, sen drar jag!"
Väl på tåget attackerar jag en person för att ha satt sig på min plats, vilket han inte alls hade gjort. Och jag som alltid irriterat mig på dessa snurriga typer som aldrig kan hålla reda på två moment; 1, Vagnens nummer och 2, Sittplatsens nummer. Där stöp jag verkligen!

Roligt var i alla fall väl inne på mässan att uppleva Louise Epstein från Sveriges Radio. En sådan entusiasm och glädje, full av bubblande tankar och prat. Urusel på engelska, men pratade helt ohämmat på ändå. Och var oemotståndligt charmig!

Att se Björn Wiman sköta rodret åt DNs olika inlägg var en annan upplevelse. Totalt fokuserad, energisk, vaken och lika blixtrande som ett engelskt fullblod som klipper med öronen ivrig att sätta av närhelst tillfälle ges.

Otroligt roligt att min bekant och tillika granne som projektledare rodde hem priset för årets kurslitteratur!

Sedan blev det sent och en hel del vin och jag fick springa ikapp spårvagnen, somnade på tåget och trodde ett tag jag missat min hållplats, vilket hade känts obehagligt. Hem i mörka natten och veta att vissa erfarenheter får man nytta av längre fram i livet. Man vet bara inte när!

/Poppy

Sverigedemokrater. Demokrater? Kiss my ass!

Ja, det är väl oundvikligt. De svenska demokraterna. Och fortfarande förbluffas jag över denna ihålighet, så lätt att genomskåda och ändå lyckas de med denna skenmanöver.

Vissa säger att de skäms för att vara svenskar, att det är obegripligt och frågar sig vilka som kan ha röstat på dessa, uppenbara icke-demokrater. Ja, det finns ju flera anledningar. Missnöje säger vissa, bristande politiskt intresse bland flertalet pekar andra värdemätare på och så finns väl den grundläggande rädslan. För det nya, det som komma skall. Det som är, men inte liknar det som var. Det som känns ovant och skaver. Där ett compeed-plåster inte är nog. För istället för att ta av sig skorna och vifta med tårna, knyts snörena än hårdare. Är det inte med disciplin som framgång och välmående nås?

Personligen ser jag också den nu långt gående trenden att vara en Individ, där enbart ens egna känslor och behov spelar Rollen i livet. Där andra som ifrågasätter eller ställer krav bara är obekväma och upplevs som moment av frustration. Så mycket för att lära av andra och varandra.

Men vill vi verkligen ha politiker med makt att tala om för oss att den svenska nationella identiteten och sammanhållningen håller på att försvinna? Jag undrar mest vad de överhuvudtaget menar med svensk identitet. Och sammanhållning? Vilken? Var?

Ett stärkande av den svenska kulturen. ?? Som bygger på så mycket annat än Svenskt. Och VAD är en svensk identitet?

Vissa säger att vi måste fortsätta ta de på allvar, låta dem föra sin talan och bemöta dem sakligt. Men är man själv helt förutan saklighet undrar jag just vilken svans man biter i, om inte sin egen.

Och hur var det nu med deras kulturpolitik? Att sätta P för stöd till kultur som ändå bara är till för att uppvigla folket. VILKEN kultur? Och har de helt missat poängen med att kulturen är till just för att ifrågasätta och ställa brännheta saker i centrum. Att ifrågasätta, sätta känslor och tankar i brand. Känns det obehagligt eller känns det historiskt bekant?

Hur - säg mig bara HUR - har någon tänkt att det ska gå att resonera med dessa uppenbara bakåtsträvare, med sjukt vridna idealiserade bilder av historien och Fader Brun?????

/Poppy Poohs on Yous

Valsång, sorgesång?

Det lutar åt det håll jag länge misstänkt eller anat. Somliga säger sig vilja gråta över Sverigedemokraternas framgång och jag tänker för mig själv "Era dumma jävlar, det har ju varit uppenbart hur länge som helst!"

Så länge folk intresserar sig mer för vad de själva får i sin plånbok och struntar i villkoren för de sämre lottade, så länge folk får välja sina skolor och sin vård och strunt samma i de invandrade, från outhärdliga förhållanden - varför ska vi hjälpa dem och avsätta skattemedel för deras sak? De är ju i Svärje! Världens bästa land och det ska de vara jäävligt tacksamma över! Skaffa Er ett jobb, kamma Er och lär Er svenska så ska det nog ordna sig. Säkert!

När folk intresserar sig mer för sina egna bestyr än andras, när civilkuraget är så lågt att ingen ingriper eller opponerar sig mot dagliga orättvisor, uppenbara förtryck och diverse maktstrukturer accepteras. Vad annat är att vänta sig?

När författarna i vårt fisförnäma land skriver om spänningsmoment för att avlasta den moderna människan från sitt ekorrhjul och konstnärer väljer att skildra sina egna sår, istället för samhällets. Ja, jag är i alla fall inte ett dugg förvånad.

Jag undrar bara när kvarnstenen började dras och vem som la repet om halsen? När Charles Dickens skriver om sin Oliver Twist mellan 1837-1838 i spåren av "The Poor Law" från 1834, där det klart framgick att alla som kunde och ville, skulle kunna skaffa sig ett jobb - annars var man bara uppenbart lat och oduglig för samhället,- då undrar jag om något alls har förändrats.

Konstnärer/kulturarbetare har i raseri skildrat krigets förtryck, samhällets förtryck, kvinnors förtryck, utsatthet, isolering och känslan av vanmakt. Vissa skulle hävda att de fortfarande gör så, men i mina ögon lyser enbart neonskyltarna med deras egna namn efter föreställningen. För vem mer förändrades livet? För vem mer i samhällets kedjor rycktes det och slets? För vem sjunger de söta, glada som inte alls är intresserade av förändringar?

Så, ska politik åter bli en angelägenhet endast för fåtalet, för de som redan besitter makt i korridorerna och utanför också? Det är bannemej för lite revolution på gång!

/Poppy

Oreda

Såg på politikerdebatten igår via SVT. Lila bakgrund, lila slipsar - förutom på Lars Ohly -, lila dräkt på Maud. Hade de kommit överens om färgtemat innan och varför just lila, som både kan skrika och suddas ut i något blått eller grått. I går kände jag just att det grå tog över. Hur lila och sobert färgad tanken än var. Kavajer i grått som dominerande faktor och alla såg så grå ut i sig själva. Maria var snyggt sminkad, Maud nyblonderad och med luggen käckt på svaj och ändå. Varför når de inte längre ut än den pulpet de fick sig tillhanda att hålla tag i?

Inte blir jag mer förtjust över allas glada miner efter berömmande ord i slutet. Ska man inte vara argare än någonsin på sina motkandidater i detta läge? Ska inte raggen vara rest och glimmande vargtänder anas i bettet? Ska inte varje part akta sig för det utdelade knivhugget som kommer när de minst anar det? För politik ska banne mej inte vara en slätstruken exposé i media, där det egentligen kvittar vem som får tryckt "Statsminister" på sitt visitkort. Politik ska vara så viktigt att man vill blöda, svettas och slåss för sin sak. Inte ett bekvämt kafferep en söndagskväll.

Mitt i allt fyller jag år och inser väl att det betyder mindre. Självklart betydligt mindre! Vad som betyder mer är dock att jag betyder inget.

/ Poppy

Politikertjafs

Idag blev jag grundlurad och förbannad, samtidigt som jag inte kunde låta bli att skratta. Men ska verkligen politik liknas vid ett practical joke?

En lång man i obestämbara färger (jo, han var så himla bäääige), utan lejonman och med mild framfusighet erbjöd mig en kryddpåse på Ica. Jag tog kryddpåsen i handen och ovanpå den satt en klisterektikett Det enda arbetarpartiet. Självklart borde jag ha anat oråd, men efter en dag på nytt jobb och att därefter ha kånkat knappt 20 mil tur och retur, för att figurera ombud vid en bouppteckning, ja jag måste erkänna att jag inte riktigt var på alerten.

Någon liten varningsklocka ringde ändå fortfarande desperat i mitt inre och jag fick fram frågan: "Vilket parti representerar Du egentligen?" och det uppenbara svaret föll.

Hur långt får man driva tesen som företrätts av ens värsta antagonist under hela vår moderna politiska tid? Jag kunde inte låta bli att undslippa mig ett skratt av pur förvåning, som att ertappas med fingrarna i kakburken. Men hur kul är det egentligen? Jag skrattar inte mer.

/Poppy

Bokmässa

Hepp, hepp! Så krokar vi tag i varandra och skrålar ikapp att vi klarar oss nog ändå.... I alla fall om vi kommer från bördiga Skåne, där det finns obegränsat med resurser, spända hängslen och frihet. Jo, så ÄR det bara. Vänj Er!

Bokmässan. Ett stort svettigt, industriliknande, varande bygge där det ska skramlas i månglarnas tempel, med förhoppningsvis en och annan tanke att bära med sig en bit i alla fall. En marknad där bästa ko, gurka och pumpa får pris efter utseende, tjocklek och inte minst populäritet.

Låter jag odelat negativ är det inte sanningen och hela sanningen, så hjälp mig gud! Nej, jag gillar visst att skrota runt där i flödet som gör en lika matt av trängslen som av glädjen att luncha med någon man inte sett på länge. Yrseln som kommer efter att ha besökt seriösa seminarium och klottrat ner små tankar i samband med dessa. Sällan återkommer jag dock till just dessa. Långt senare insåg jag att man också kunde göra mässan till sitt eget sjöslag, där startskottet för mitt eget rövande gick i fjor. Jag hissar nog Jolly Roger i år igen!

/Poppy med Träben

Politik och profit

Ärligt talat förstår jag mig inte på detta årets valrörelse. En riktig jävla röra där inte ens "man tager vad man haver" har slängts ner i grytan. Här är det mer lite uppenbara stölder, imitationer, konspirationer, gillrade fällor och hånskratt. Jag är överhuvudtaget inte så förtjust i det hela. Kalla mig gärna infantil och tonårig, men det är för mig mera intrigmakeri där de olika parterna ska få "smaka på egen medicin", än ett arbete som strävar framåt och för folket i vårt samhälle. eller för samhället som sådant för den delen. Inte minst de NYA moderaterna har lagt beslag på detta sätt att förmedla sig och sprida publicitet. Jag undrar ens om deras väljare förstår inslagen av ironi eller de tror att det är uppriktiga, välmenade formuleringar, samt att "ha, ha, där fick de dumma jävlarna, när vi snodde deras idéer". Det verkar ju så...befängt, så jag finner faktisk inga ord för det! Befängt!!

Missnöjesröster och folk som säger att de kommer att skämmas för att vara svenskar om Sverigedemokraterna tar plats. Ja, det kan jag också tycka, samtidigt som det enbart beror på ett par faktorer. Du och jag. Bristen på vårat engagemang i dagens samhälle och de som behöver vårat värn. Istället är vi så kolossalt upptagna med att förbättra oss själva, förhärliga oss själva och hävda vår rätt till detta med orden "Man lever faktiskt bara en gång!". Nej, fan, alltså. Gillar det INTE!!

Vad hände med Schyman och hennes FI undrar jag också? Efter att hon eldade upp de där slantarna på Gotland blev det märkvärdigt tyst kring hennes parti. Istället fick jag senast höra om den strävsamme Horatius som instiftat sitt FI: det filosofiska partiet. Hade jag varit lite mer bekväm med det allmänna läget i vårt stat Sverige hade jag kunnat dra på munnen åt det. Nu blir jag mest trött och undrar om det finns en färdiggräven grav jag kan gå och lägga mig i, innan den 19e september.

/Poppy

Tågresan

Ja, egentligen har jag ingen aning om varför jag sitter på det här tåget nu. Varför jag lagt ut pengar på en biljett för att ta mig till ett ställe där jag känner ingen. Utom värden, som jag inte sett på länge och egentligen känner vi inte heller varandra. Eller bryr oss om varandra.

Det slår mig i alla fall att jag genomför också en annan resa när jag sitter här. Vid varje stopp, varje station får jag klara minnesbilder av mindre lyckade episoder i mitt liv. Bilar som havererade och jag i ständig desperat kamp att komma ikapp, att komma till livs. Jag kunde resa så långt och så hjärtligt för ett möte. Det gjorde mig glad och oftast bättre till mods, men såhär efteråt undrar jag ändå vem som vann vad på mina eviga strapatser. Jag gillar ju resan i sig, så kanske reste jag mindre för målet än vad målet förväntade sig och kanske blev det därför så fel ibland.

Det påminner mig en del om den resan jag gör nu. Och ändå inte, för just nu är målet det enda jag vill nå. Om än betydelselöst, vilket ger mig friheten att tycka just så.

Jag vet också att jag kommer att vara den som folk kommer att titta skeptiskt på och om jag vågar öppna munnen kommer de alla att gapa av bestörtning över de svavel som kommer därur. Jag kommer inte att kunna vara välformulerad, precis eller brinna engagerat för något. Jag kommer att känna mig obekväm, ensam och iakttagen. Jag kommer att svettas, känna mig ful, tjock och malplacerad. Men just därför ska jag genomföra det. Nu är tiden inne för gamla tonårshämningar att packa ihop och ge sig av. Jag skakar hand med resterna som kommer att finnas kvar, än lång tid framöver, men tillåter dem inte att bunta ihop sig och först äntra scenen.

En våt, oborstad, svart katt bland hermelinerna. Ja, jag ska banne mig njuta av det!

/Poppy

Dagen då allt föll

Sedan 15 års ålder har jag arbetat. Ständigt vaken, alert och redo att ta på mig fler arbetsuppgifter, fler arbetstimmar, tyngre jobb, slitsamma jobb och alltid har jag lyckats prestera bra och sprida god stämning, skaffat nya vänner och haft på det stora hela trevligt.

Jag har förstått att dessa värden nu är passé och trots min överkvalificerade utbildning, min idoghet som gör att jag dagligen maxar prestation och insats. Nej, nu ska det tydligen vara som på kungligheternas storhetstid. Intrigeras, kvalificera sig på knivhugg i ryggen, skvallra för "Drottningen" när det inte behagar lakejerna och jag förstår allt mer hur osäkert livet var för de som rörde sig i hovets kretsar. Själv är de förstås undantagna alla fel och brister så länge de slickar chefens skor, fnissar åt allt hon säger och vänder upp sina feta arslen i ansiktet på oss som har reell kompetens och utbildning.

Fast egentligen är de bara osäkra och avundsjuka och de har verkligen gett sig på fel get att stångas med. AD nästa!

/Poppy - you can beat me up, but never beat me!

Önsketänkande

Aldrig mer tänker jag ganska ofta. Innerst inne hoppas jag dock fortfarande helt orealistiskt på att det faktiskt finns en enda person som kan både se, lyssna till och förstå mig. Bry sig om hur jag mår. Sådär vardagsaktigt som det bara går att vara när man bryr sig på riktigt. Bara EN gång. Det behöver inte ens vara i ett långt förlopp.

Aldrig mer... Som OM det varit. Rapparna samlas runt mig i vita träningskläder, tunga guldkedjor kring deras tjurnackar, svarta solglasögon och tillhörande coola gester med spretiga fingrar, säger de i kör: "You wish!".

Nej och jag fastnar alltid där. Två tegelstenar i fickan och en beslutsamhet. Varför går den inte att omvända till något mer bejakande?

Jag vet ju. Det har alltid varit så inser jag. Länge nog i alla fall. Men jag blir ingen. Ingen alls. Trots att jag kan offra all min värdighet. Den är nu inte så mycket värd. Ligger på ett lager och skräpar. Ett lager som snart ska rensas ut.

Samtidigt vägrar jag ju i vanlig ordning att nöja mig. Kommer aldrig att göra det. Då får det hellre vara. Då får allt hellre vara. Ett enda liv och vad som blir av det. Blir det bara skit spelar ju inget någon roll. Det finns så mycket av försumbarhet och kanske det bara är att acceptera att man är en del av denna sörja. Men om jag vägrar då?

Rapkillarna: At your age wooo-man?

You bet!

/Polly

Mannen hon söker

...
Honom får hon aldrig!.. Om det otroliga skulle hända, att hon verkligen mötte honom och fick honom, skulle hon bli djupt olycklig. (Ja, jag kan inte annat än stämma jakande in i denna kör.)
Kvinnan ser i sina önskedrömmar mannen i första hand som en könsvarelse (hepp!). Först i andra (ja, så är det minsann) kommer hennes krav (notera: KRAV) på honom som människa i det dagliga samlivet.

hämtat ur: Hur kvinnan vill erövras med undertiteln: En bok för alla män , av Poul Thorsen, 6 upplagan!, från 1953. Hittad i Farmors bokhylla, delvis ouppsprättad. Undrar om det betydde att Farfar Vidar snabbare än andra män fattade galoppen eller om han bara gav upp?

/Poppy

Osäker avund

Jag vet faktiskt inte hur det blir såhär. Är det typiskt kvinnor och i så fall varför? Jag varken vill eller kan acceptera det faktum att avundsjukan gör mer ont än att förlora en vän.

Jag är ofta den som stöttar, som står pall, som kan peppa och se andra. Även i en grå vardag. Ja, kanske jag är rent av bäst på vardagliga, små hejarop. Men när rollerna förändras något, om än bara en liten, liten förskjutning. Då är det som om luften går ur alla andra och ingen, med tre undantag orkar ge lite, lite tillbaka. Dessutom är de tre ganska oväntade: en förälskelse sedan tjugo år (som inte är ett dugg intresserad av mig), en kollega som helst inte umgås med mig på fritiden (fast jag gärna skulle göra det) och en vän sedan drygt 25 år, men vi ses sällan på grund av det geografiska avståndet mellan oss. Ja och på hörnet får väl också mitt ex trilla in, fast jag helst inte vill kännas vid det.

Även en del av släkten tittar misstroget med getögon på min karaktär. De finner det lika osannolikt de, att jag som alltid står pall allt och alla plötsligt kanske är den svagaste länken. Om än bara för några sekunder i evigheten av våra liv. Nej, se det passar sig inte. På något jävla obegripligt sätt. Och jag som aldrig blir besviken på folk känner ändå ett förakt för låtsade känslor, eftersom jag själv är en ärlig och uppriktig variant, en omodern typ som alltid står för det jag är. Nu och då. Här och sen.

Suck.

/Poppy

Den sista vilan

Varför säger man så egentligen? Blir det något annat än vila efter ceremonin? Är det inte just bara vila som väntar kroppen, i kistan, urnan eller var den nu råkar befinna sig? Eller säger man så för att man tror att själen är friare och lyckligare än någonsin? Stampar takten med hamborytmerna, beredd att ge sig ut i en rusig, snurrande dans, svettig, andfådd och evigt leende läppar?

Det sista farvälet. Det gemensamma avskedet. Vilan. Helt enkelt? Kanske.

En glad, varm, person ska i alla fall avtackas med sånger, ord, bibliska och kristliga omsorger, samt med tårar och skratt. Det är jag ganska säker på. Tänk att hon bara fick bli 49 år och samtidigt, så är det ju mer än ett halvt liv och kanske vi ska sluta vara så förutsättningslöst inställda på att livet bara rullar på. För en dag gör det ju verkligen inte det längre. Allt som fötts, lever och är blir också en dag dött, förstenat och glömt. Det är priset för livet.

Länge, länge drömde jag om min Farmor efter det att hon lämnat jordelivet vid 83 års ålder, snart tjugo år sedan. Jag drömde att hon bara legat inlagd på något sjukhus och snart, snart skulle hon komma hem. Fast jag var bekymrad och lite ledsen samtidigt över de uteblivna breven i brevlådan. Varför skrev hon inte?

De lever inte här längre, bland oss. De sprider inte heller sitt leende, sina vanor och ovanor längre. Ändå finns de kvar. När jag minst anar det, hör jag Farmors smittande skratt, ser henne dra upp överläppen och blotta framtänderna, hör hennes små harklingar, hennes ständiga väldoft, hennes snabba fotsteg i hallen, hennes gest att med utsidan av handen försiktig och noggrant fösa undan luggen som knappt trillat ner i pannan.

/Poppy

Rea

Ok, lite billigt kanske. Men sant. Men ändå är jag inte riktigt beredd på att rea ut min lukrativa själ, osedd av alla, förstådd av ingen. Som en lysmask i mörkret, men så lätt att missa då det är så många som lyser. Desperat.

Stoltheten vägrar ge upp enevirkets bestående seghet, uthållighet och kraft. Tänk om någon en dag satte sig ner för att lyssna, ta del och se inåt. Istället för att ständigt vidga sin egen röst, ta del av sitt eget inre med omgivningens väluppfostrade applåder till livs.

För att vi alla behöver det. Också ensliga skogsråer med lång vana av att hitta bland myr och sten, men oerhört bristfällig vana av samförstånd och ett delat hjärterum.

Jag vänder mig om. Ett svart hål.

/Poppy

Fy fan vad jag är bra!

Det gäller att framhäva sig själv, ta fram sina positiva sidor och sälja sig. Som konserverad gröt. Minst!

Så, vad är så oerhört fantastiskt med mig då? Förutom att jag är attraktiv, charmig och intellektuell? Ja, det är väl just den stora frågan och vill hela tiden hellre tassa i markerna av mörker och missmod, men nej nu ska jag dagdrömma. Fritt. Som jag antar att en livscoach skulle säga.

Jag, en kvinna i mina bästa år med samlad kunskap och visdom. Genom mina barn välutvecklade förmågor till kärlek, förståelse och förlåtelse.

Men blir det här en kontaktannons nu? Eller en kristen pamflett?

....alla borde välja att vilja vara med mig för jag är kanske den enda person någonsin under en livstid som kommer tillåta Dig att vara precis den Du är och när Du väl vunnit min gunst är den otvivelaktigt villkorslös.

Punkt.

/Poppy

Julian Assange och jag på parkbänken

Men Julian då! Berätta nu hur det EGENTLIGEN blev såhär! För, fan alltså, Julian jag gillar ju Dig. Mycket! Tror jag.

Jag vet inte om jag ska vara upprörd, indignerad, förbannad eller bara grymt besviken. För, Julian det är ett par saker Du måste förstå i sammanhanget;
- Med Din entré i offentlighetens strålkastarljus väcktes ett hopp. I alla fall hos mig. Här framstod plötsligt en modig och beslutsam man som inte drog sig för obekväma avslöjanden. En man som verkade stå för en humanitär anda i humanismens namn. Att Du dessutom pratade lågmält med en blyg och försiktig framtoning appellerade än mer till mitt eget beslutsamma inre.

Jag erkänner; jag tyckte Ditt dekadenta drag som en modern James Bond var tilltalande, att Du åkte jorden runt utan en fast adress och gäckade press och politiker i sin jakt på Din person. Jag erkänner att Ditt yttre tilltalade mig och jag fann Dig, tja, jo, sexig. På något udda vis, men ändå.

Men nu då Julian? Nu då?? Är det en enda komplott eller har Du likt andra män, så många före Dig, försökt nyttja Din position till att nyttja andra? Jag vill så gärna inte tro på det, jag vill så gärna tro att det hela är ett politiskt sabotage. När man tänker på saken är det ju märkligt att två tjejer som känner varandra, vid olika tidpunkter anmäler samma sak. Visst kan man ana en konspiration? Ändå Julian. Dearest! Jag är alltför luttrad av att se mäns egon stiga i samma takt som de vinner terräng och prestige. Jag tvekar med sorg i hjärtat.

Jag lämnar Dig här nu. Du får sitta kvar själv på bänken och se hur Du ska lyckas försvara Din heder, om det finns något att försvara, om den är intakt. Jag blir den första att åter omfamna Dig om allt är löst skvaller och förtal. Det lovar jag Dig Julian!

Forever young

Jag är ju skeptiskt lagd av naturen och att hylla åttiotalet som det mest lysande på musikscenen är snudd på parodi i mina ögon och öron.

Hade inte punken och new wave hägrat där hade jag nog avlidit. Eller fortfarande lyssnat på Beatles nynnande: when I awoke I was alone, this bird had flown Men tack vare Clash, Jam, Blondie, Sex Pistols, Ramones, Ebba Grön, KSMB och såååå många fler, så fick jag nya låtar att nynna till och nya låtar som framför allt förmedlade en vibrerande kraft, till en tonåring, slokörad men ursinnig. Just så, som tonåringar ofta är och för sig.

Men det som körs på turné med den osedvanligt töntiga parollen "Forever Young" är de snygga, slicka, väldressade och blyga. Inte mycket skit under naglarna här, eller till uppfriskande provokation inte.

Hellman då. Jakob Hellman. Som väl alla gillar för att han var ett under av begåvning, som sedan gick kräftgång fram till nu? Hellman, tyst, blyg, nästan skygg och utan behov av att imponera på någon. Och efter att han lånade mina skivor på 90-talet, hånglade upp mig på en fest och nästan kom dit han ville, borde jag kanske sympatisera än mer med honom. Dessvärre sticker dollartecknen i alla medverkandes ögon alltför starkt och jag undrar uppriktigt vad någon av de tror att detta evenemang ska leda till? Eller är det bara ok numera att gilla allt som är lagom behagligt och småputtrigt skoj? Själv tycker jag det är osedvanligt tråkigt. Osedvanligt!

/Poppy

Ensam sommar

Nyligen berättade jag i ett annat forum om följande episod som betydde mycket för mig av flera anledningar. Jag kör denna livserfarenhet här också. Bara för att.

I min barndom och även ungdom fanns det en tid och dagar då man faktiskt kunde vara onåbar. En sommar för länge sedan nu, befann jag mig vid Båstads kust, i sanddynerna med min svarta hund och lät havet lugna och stärka. Egentligen väntade jag på Henne, fast jag då visste att hon inte skulle komma och att vi förmodligen aldrig mer skulle spendera en sommar ihop. Dessa saltstänkta somrar med stekt sill, skrubbad nypotatis med jord under naglarna som resultat. Jordgubbar, Laban i Sydsvenskan och en genuin kärlek och närhet. Det blev heller inga fler somrar för oss, då det blev Hennes sista i detta jordeliv.

Dag ut och dag in lät jag lugnet från vågornas fridfulla, vaggande, vyssande, tröstande sång inta mig. Då fanns inga bredband, modem, småband, SIM-kort, mobiler, hybrider, Androider eller den mer eller mindre påtvingade känslan av att vara ständigt nåbar, ständigt tajta partybrallor på.

Det fanns en stor, svart bakelittelefon i sommarstugan som ringde någon enstaka gång. Jag lät bli att svara. Det fanns en brevlåda som jag lojt strosade förbi under förmiddagarna och till slut kom där ett vykort med rader som slutligen fick mig att lyfta den tunga luren från klykan och svara "Hallå?".

Då hade visst vänner, familj och släkt vänt upp och ner på adress- och telefonböcker för att få tag på mig. Ingen hade fram tills dess vetat var jag var. Och jag hade njutit varenda sekund av det!

/Poppy

Bruce Chatwins walkabout

Fast kanske en bättre översättning av Chatwins bok vore Sånglinjer... som jag nu äntligen är i färd med. Jag borde väl ha läst den innan jag åkte till landet på andra sidan jordklotet, eller i alla fall när jag var där och fortfarande kunde höra de halvt rädda, halvt rasistiska viskningarna om aboroginerna, såg deras konst på museer - som kanske inte alls borde vara där, according dear Bruce. Ja, eller när jag kom hem därifrån i alla fall.

Man får ju för sig att en walkabout är en rit eller en drift hos aboroginerna. En vandring under flera månader, som ska göra ynglingen till man. En vandring som görs när naturen kallar, men jag förstår när jag läser boken att det är mycket mer komplext än så. Jag vet inte ens om jag kan försöka förklara det eller om man ens ska det. Eftersom det grundar sig på för detta folkets unika och tusentals år gamla myter, en tro på sina förfaders sånglinjer. Att likt en fågel lära sig en sång som aldrig får röjas, men också en sång som måste följas så exakt att man aldrig kommer fel.För då skulle inte bara livet, utan hela skapelsen gå om intet.

Så blir jag ju som vanligt också så intresserad av författaren bakom verket. Ibland tror jag att jag ägnar lika mycket tid åt att läsa OM vissa författare, som deras verk.

Chatwin är inte alls ointressant. Ett snille uppväxt i Shakespeares hemtrakter, golden boy på Sothebys, men sedan med ett allt större intresse för världen och arbetade sig runt som skribent. Han dog dessutom allt för tidigt (48 år ung 1989) i HIV, som inte självklart kunde bromsas eller hållas i schack under denna period.

Jag läser vidare om sånglinjerna och förstår att Bruce gjort sin läxa. Jag kan knappt prata om dem och undrar huruvida jag själv skulle få Underkänt eller knappt Godkänt.

/Poppy

Sommarprat

Jaha, så har jag äntligen lyckats höra ett sommarprogram. Från början till slut. Visst jag hade chansen med Therese Alshammar och Annika Östberg, men även om Östbergs livshistoria skiljer sig från de flesta, så fann jag vare sig Alshammar eller Östberg lockande nog att låna min tid.

Nu satt jag uppe för af Kleens skull, eller var vad det han sa? Johansson! Eftersom man egentligen inte kan ärva sitt namn eller sin adlighet från modern, enligt principer de flesta av oss inte lever utifrån. Och i judendomen är det tvärtom. Där ärver man sin religion eller tillhörighet, eller vad de kallar det med korrekt benämning, från just sin moder.

Om det var värt att lyssna på? Ja, inledningen var humoristisk, nyfikenheten ökade i takt med de väl formulerade meningarna, men något fick mig att tappa tråden bitvis och jag vet precis vad det var. Musiken!! Får man lov att lyssna på och ostraffat förmedla musik som genast söver en? Vad var en indignerad baron jämfört med radiolyssnarens utarmade öra? Om jag hade följt med Kleenis hem på efterfest hade jag gått efter två minuter om han spelat samma slags musik, som jag inte ens vet vad jag ska kalla den... Världsmusik med gangsta-rap, lite smäktande schlager och syntbippande och bloppande. Låt mig säga som såhär - vi delar nog inte uppfattning ifråga om musiksmak. En rejäl omprogrammering är vad af Kleen skulle behöva!

Fast, jag förlät honom nästan allt när min största, musikaliska hemlighet genljöd med "For a while". My one and only Ol´ Blue Eyes!

/Poppy

Bookerpriset

På wikipedia går det att läsa att Bookerpriset är ett mycket prestigefyllt pris, som tilldelas författare sprungen ur Brittiska samväldet eller från Irland som skriver på engelska. Det finns också ett internationellt bookerpris.

Förutom äran och den på köpet kommande efterfrågan av författaren och dess verk, tilldelas man också ett inte oansenligt belopp kring en halv miljon kronor. Not bad at all!

Kända författare som tilldelats äran, halva kungariket och prinsessans hand är: Salman Rushdie, Michael Ondaatje (hurra!) som delade priset med Barry Unsworth. Även Roddy Doyle, Ian McEwan (hurra!!)och Margaret Atwood kan titulera sig som pristagare.

I år kan man läsa om de nominerade på följande sida: Longlist annonunced for Man Booker Prize 2010

Undrar om bookerpris-vinnarna känner som de ständigt prestationsfyllda svenskarna, de som får Augustpriset och sedan beklagar sig över vilken katastrof det är att vinna och röna uppskattning. Jag menar och tror också att det kan vara så, att hämskon runt prestationen kan klämma på liktornen. Att den svenska, eller allmänmänskliga avundsjukan gör ångesten på att prestera så mycket större. Alla förväntar sig ett fall, ser ett misslyckat uppföljande och den arme konstnären lider i sitt eget talangfulla svett.

Ska man undvika att nominera, prisa och lovorda skapare av stora mått? Eller i alla fall vänta tills de blivit så pass gamla att de mer prisas för ett livsverk än enskilda verk. Nobelpriset tycks ju luta lite åt det hållet och pristagarna är ofta förhållandevis mogna till åren.

Kanske priserna och utmärkelserna är mer till för oss läsare, än för Er skapare?

/ Poppy on the Edge

Dating

Jag får snart till ett ultraskrik, ett avgrundsvrål, ett träsktrolls hårresande läte där även nackens fjun ger sig tillkänna. Jag blir vansinnig! På alla dessa dating-sajter! Var man än befinner sig, på the Internet, läsandes en tidning eller reklam på Tv, så nog tusan dyker de upp. De lyckligt leende, de som TROR på livet igen. De som VET att livet består av olika faser.

Fy fan!! Säger jag bara!

Det är inget annat än ockrare som gör sig pengar på andra människors ensamhet och dessa sajters uttalade pina av att vara ensam. Jag vill inte vara ensam längre, skriks det ut och en vacker kvinna med ledsna ögon BEEEER om att få bli omhändertagen av just Dig!! Och det får det att koka inom mig! Jag har god lust att starta en anti-rörelse där våra slogans är "Jag vill vara ensam!" eller varför inte ta Greta Garbos replik rakt av "I want to be left alone!"

Vad de här förmedlingarna gör, förutom att tjäna pengar på andras tynande hopp är att dels invagga människor i en slags förvissning genom alla de urusla frågorna man måste ta sig igenom för att sedan procentsättas inför en matchning. Hur svaren blir kan bli helt avhängigt dagsformen och skall alltså sedan stå i paritet för vem man ÄR! Dels talar det om för människor som lever ensamma att de är misslyckade, usla, oönskade och skulle de nu bara ta och matcha ihop sig med den där som gillar att spela golf skulle allt bli bra. Och förmedlingen rikare. Även om de i morgon passar bättre med den som gillar att se på skräckfilmer.

Att gå till Kivik och be en hederlig spåtant i en ruffig husvagn sia Din framtid i kristallkulan ger nog dubbelt upp, jämfört med de usla individer som satt i system att tjäna pengar på andras olycka.

Tvi!!

/Poppy

Tårögd Shrek

Barnen hade tjatat och vi har ju sett alla utom film No1 på bio. Fast det är 3D, vilket gör mig oftast mer illamående än uppfylld av en fantastisk upplevelse och filmen fått ganska futtiga omdömen av den bildade filmkritikerkåren.

Igår stod jag i alla fall där med popcorn, Ahlgrens bilar, läsk, plastiga 3D-brillor i handen, barnens förväntan och 500 kr fattigare. Väl inne i salongen njuter jag till en början mest av den gamla salongens textila utsmyckningar, samt de restaurerade målningarna och tänker att förr, innan vi hade ett överflöd av upplevelser och betraktelser, så förstod skaparna av biosalonger att även just själva salongen också var en del av helhetsupplevelsen. Jag undrar om mina barn skulle märkt något alls om jag inte påtalat kulissernas betydelse och utsmyckning.

Filmen är också lite småseg. Att fortfarande kunna sätta ruggigt bra musik till scenerna har kreatörerna dock tagit fasta på, men annars så är det inte så roligt eller spännande eller omtumlande. Shrek surar för att han har det för bra, för mysigt, för vardagsaktigt och slentrianmässigt. Ja, vi har alla mellan blöjbytena och den vålnad som visat sig i spegeln under amningsnätterna undrat var man tog vägen. -jag, var tog mina mål och drömmar vägen?
Nu lite senare, vet jag att de målen och drömmarna fanns där hela tiden. Varken dem eller man själv försvann. De fanns och finns i barnen, i sig själv, i styrkan av att vara förälder. Och märkligt nog ger mig filmen allt det där. Men kanske bara för att det är jag...

I slutscenen fäller jag även ett par tårar. Jag som kallats Syster Stenhård, Icewoman, Stenhjärtat etc etc. Vad de inte visste som satte dessa epitet är att även en sten innehåller vatten.
Ja, ögat fäller en eller kanske till och med två tårar när ännu en förlösande kyss bevisar det osannolika i sagornas värld. För att jag vill tro på det?
En annan insikt är den om gräsets sköna gröna på andra sidan staketet. Att kunna se vad man har och det handlar inte om att nöja sig, men kanske är det alldeles för ofta så att när man väl har det som bäst och mest harmoniskt önskar man sig något nytt.

Hemska uttryck, men likväl: Carpe Diem!

/ Poppy

Varför är det så svårt

att hitta ny musik som verkligen berör? Älskar ju musik och lyssnar varje dag på någon form av musik, från hårdrock till schlager, visor, pop, ja en ganska blandad kompott, men varför är det så himla svårt att hitta något bra som man inte har hört tidigare?

Satt och funderade på det när jag lyssnade på en av Sommarpratarna häromdagen, hon spelade Santa Lucia med Pavarotti och den var otroligt vacker! Hade inte hört den med honom tidigare och var tvungen att beställa cdskivan med just den sången på meddetsamma!

Började fundera på vilken musik jag har börjat gilla på senare tid och kunde inte sådär direkt komma på någon och det har fått mig att börja tro att jag har blivit cementerad i min musiksmak eller kanske tappat känslan och inte längre kan berömma mig med att ha ett öppet sinne, usch, hemska tanke!

Men visst är det svårt att få den där känslan man fick när man var yngre, hjärtat som slog ett extraslag och man kände blodet pulsera i öronen, ibland var det så bra att man nästan fick svårt att andas och man bara visste att det här älskar jag!
Oftast sådär helt utan förbehåll, utan att man visste vem som sjöng eller spelade.

Men precis som när det gäller kärlek till andra människor så kan man aldrig tvinga fram den känslan, den kommer när man minst av allt anar det och föremålet för ens känslor är inte heller alltid den man trodde det skulle bli!

Så mycket glädje som musik kan ge en egentligen, så mycket gladare man blir efter att ha lyssnat på en favoritlåt eller i bästa fall en hel lång räcka favoritlåtar. så är det konstigt att man inte lyssnar mer egentligen, för t ex när man står där på en konsert med en artist man gillar då är det inte många andra känslor som går upp mot det!

Men varför ska det var så himla svårt att få uppleva den där himlastormande känslan igen? Jag vill hitta någon ny musik att bli sådär upp över öronen kär i!!!

Honey/ honey sugar sugar

Utrensning

Har precis läst Utrensning av Sofi Oksanen och den har varit en av vårens mesta mun till munhypade böcker. Författaren fick Nordiska rådets litteraturpris i år för samma bok och lovorden har aldrig slutat poppa upp i alla möjliga sammanhang. Har då äntligen läst den och känner mig nästan lite lurad. Jo, det var bra bok, jo, språket är väldigt klart och koncist, jo, ämnet berörde, man kan svara ja på nästan alla frågor men ändå var det något som inte riktigt fick mig att gilla den 100 %!

Jag tillhör de som tycker att recensenter som avslöjar slutet på, vare sig böcker eller filmer skulle ha skrivförbud, så därför ska jag inte falla i samma fälla själv, utan bara säga att slutet i boken är orsaken till att jag inte helt och hållet fallit in i hyllningskören!

Jag har läst många kritikerrosade böcker på senare tid och en del har verkligen inte levt upp till mina förväntningar, det mest flagranta exemplet på superhyllad bok som faller platt som en pannkaka vid genomläsning är i mitt tycke Hypnotisören av Lars Kepler. Det berömda författarparet som visade sig stå bakom namnet visade sig ha haft smarta pr-makare bakom sig, boken såldes till ett stort antal länder innan den ens hade släppts i Sverige, tur för dem, för efter tvivlar jag på att den hade fått samma uppmärksamhet.

Oksanens bok har ju helt andra litterära kvaliteter, min invändning mot hennes bok är snarare att den tog slut för snabbt, allt fick inte sin förklaring och det behövs kanske inte alltid men här hade det varit på sin plats tycker jag.

Egentligen vill jag inte ens nämna Oksanen i samma inlägg för hennes bok har verkligen helt andra kvaliteter och är så mycket bättre på alla sätt!

Vad jag vill ha sagt med det här inlägget är att jag tycker att många författare oavsett ämne, faller i fällan att alltför snabbt vilja avsluta sina böcker och slutet blir då blir väldigt abrupt. Och då står man där med boken i handen och tittar förbryllat efter de sidor som inte finns, de där sidorna som skulle förklara allt och knyta ihop säcken, och i själva verket tog boken slut för fem minuter sedan!!!

Honey/som gillar raka kanter

Högläsaren som blev film, som var en bok

Jag läste – förvisso en filmrecension – men likväl en analys av innehållet, som baserar sig på boken av Bernard Schlink från 1995.
Kontentan av recensionen var sentensens vara eller inte vara om man blir en bättre människa av att läsa god litteratur. Detta blir enligt analysen av filmen motsägelsefullt, det vill säga i textens underlag och jag finner den ena invändningen efter den andra.

Ska en film recenseras och analyseras som film trots att den baseras på en text ämnat för ett annat media, en annan upplevelse än den snabbare bildmässiga? Hur gör man då berättelsen grundar sig på en annan berättelse eller samma berättelse, är det då filmens eller författarens text vi åser, lyssnar till och fördjupar oss i? Vilken blir vår reflektion kring dramat? Blir den filmisk eller textmässig, blir den i perception av bilder eller sker överlappningarna som hjälp till bidragande förståelse för de olika sammanhangen? Alldeles för ofta tar en film och dess manus och skildrar sin egen tolkning av en berättelse, vilken sedan blir eller uppfattas som vår egen tolkning om vad boken bör innehålla. Det kan ofta visa sig vara fel och inte stämma överhuvudtaget.

Fast nu är jag ändå ute lite på villovägar, för mina invändningar består egentligen av:

1, Vem kom på att människan skulle bli bättre av att läsa god litteratur? Låter som ett klassiskt felcitat från någon källa som värnat litteraturens goda stilistiska företecken och kanske förespråkat upphovet till en bättre språkuppfattning. Rena spekulationer från min sida, men innebörden kan inte vara annat än felaktig eller i så fall påkommen av en ond själ.

2, Vem ska då definiera den Goda litteraturen och består den av kvalitet eller tillstånd av romantiska ideal, som att utveckla sina sinnen och därmed bli en bättre medmänniska eller vad? Är Bibeln/Torahrullarna/Koranen/ med flera the shit?

3, Sedan handlade väl för sjutton varken boken eller filmen om DET!!!
För att kortfattat besvara mina egna frågor och påståenden:

1. Alla som läser klassiker kan ha intentioner av att vara goda medmänniskor med väl utvecklad respekt och tolerans för sina medmänniskor. Vad hjälper det om man blir utsatt för våld, övergrepp, hamnar i krig med avgörande om liv och död i egna händer, om olyckan eller döden knackar på i olika sjukdomar? Vad hjälper det om missbruket tar över, om lidandet blir större än medlidandet? När osäkerheten och ångesten knackar på kvittar det hur många sonetter man tryckt i sig. Kunskap är inte lika med godhet och det vet varenda kotte som överhuvudtaget intresserat sig för samhälleliga och kulturella aspekter i utveckling.

2. Personligen kan en bok av gott innehåll vara en bok som utmanar etablissemang, politiker och invanda föreställningar om hur saker och ting bör vara och om hur vi som människor bör förhålla oss till varandra. Det behöver inte vara den som lovsjunger larvens väg till puppans blomstring eller familjelyckan som segrar över det onda i idealistiska förtecken. Nej, verkligen inte!
3. Boken och filmen handlade ju om en djupt olycklig människa som bara velat göra sitt bästa och bara velat göra rätt för sig i livet. Noga med hygien, mottaglig för välskriven litteratur och en älskande människa likt alla oss andra. Det förstod väl ändå alla som läste/såg den?

Det må handla om etik och moral, om högt och lågt, men det som kvarstår var ändå känslan av gemenskap, uppvaknandet av kärlek, sexualitet och svartsjuka (åter: kärlek, om än en annan sida av den) oavsett ålder och förutsättningar i livet.

Hanna är en delvis mystisk, hård kvinna. Onåbar och karg. Lika mjuk och utan motstånd är hon vid högläsningen och den sexuella närheten som stärker dem bägge. Hanna hade inte samma förutsättningar som den unge Michael vid början av sin egen tonår. Hon var dessutom en del av kriget där varje person försökte göra så gott han eller hon kunde. Kan vi ens idag ha en föreställning om hur mycket propaganda befolkningen omgavs med, hur styrt landet var genom olika förbud, kristider, krigtstider, orostider, fattiga tider…? Vi kan bara ana lite vagt.

Hanna må ha varit delaktig i oförlåtliga handlingar, i brott mot mänskligheten som aldrig någonsin kan tolereras under några som helst omständigheter. Ändå bibehåller hon hela tiden sin värdighet, sin rakryggade hållning och väljer att ta ansvaret, ta bördan, stå för det hon var en del av, knappt utan att hon vet om det själv i sin naiva inställning till att göra sin plikt för landet. Hon visste inget annat, kunde inget annat och hade aldrig fått förmånen att intellektuellt utveckla ett annat tänkande än det styrande normativa, samhällets moral och lagar under Hitlers regim. Hur många hundratals, tusentals till var de som alla omfamnades av denna iskalla famn och inbillade föreställning att sedan, ja när allt var över skulle allt bli så mycket bättre? Sedan.

Jag ogillar att prata om offer, men i nazimens skugga och famn fanns inget annat än offer, liksom under stora delar av den europeiska historien. Vi kan börja med de gamla grekerna och fram till idag. Vi kommer alltid att hitta dem som plikttroget stått på de styrandes sida, men som också blir offrade, mer eller mindre stigmatiserade i rollen som Syndare.

/Poppy