Osäker avund

Jag vet faktiskt inte hur det blir såhär. Är det typiskt kvinnor och i så fall varför? Jag varken vill eller kan acceptera det faktum att avundsjukan gör mer ont än att förlora en vän.

Jag är ofta den som stöttar, som står pall, som kan peppa och se andra. Även i en grå vardag. Ja, kanske jag är rent av bäst på vardagliga, små hejarop. Men när rollerna förändras något, om än bara en liten, liten förskjutning. Då är det som om luften går ur alla andra och ingen, med tre undantag orkar ge lite, lite tillbaka. Dessutom är de tre ganska oväntade: en förälskelse sedan tjugo år (som inte är ett dugg intresserad av mig), en kollega som helst inte umgås med mig på fritiden (fast jag gärna skulle göra det) och en vän sedan drygt 25 år, men vi ses sällan på grund av det geografiska avståndet mellan oss. Ja och på hörnet får väl också mitt ex trilla in, fast jag helst inte vill kännas vid det.

Även en del av släkten tittar misstroget med getögon på min karaktär. De finner det lika osannolikt de, att jag som alltid står pall allt och alla plötsligt kanske är den svagaste länken. Om än bara för några sekunder i evigheten av våra liv. Nej, se det passar sig inte. På något jävla obegripligt sätt. Och jag som aldrig blir besviken på folk känner ändå ett förakt för låtsade känslor, eftersom jag själv är en ärlig och uppriktig variant, en omodern typ som alltid står för det jag är. Nu och då. Här och sen.

Suck.

/Poppy

Storleken har betydelse

Nu ska jag erkänna en sak. Inte något jag är stolt över, inte något jag utan skam och vetskap om dess löjlighet förkunnar. En petitess inte mödan värd, men nu har det ändå blivit påtagligt. Vi kan kalla det fobi om vi vill ha en vetenskaplig beteckning, vi kan kalla det trams om vi vill vara folkliga och vi kan kalla det bara idioti. Personligen tror jag det landar i det sistnämnda.

Jag gillar inte kortväxta! Småväxta och när det kommer till dvärgar känner jag rent av ett fysiskt illamående. Vad kan det vara i en människas ringa längd och en människas utseende som provocerar mig så? Vissa anmärker mer på klädsel, brist på klädsel med korta kjolar, för mycket smink eller för lite av varan eller hur en frisyr klär eller misspryder någon. Jag har däremot en märklig antipati mot de som är korta i rocken.

Det blev åter uppenbart när Argentina spelade fotboll i pågående VM mot Mexico. Alla hejar på Argentina, för "de är ju så bra!". Jag vet inte det jag. Men vad jag vet är att de är korta. De argentinska spelarna och inte minst deras förbundskapten, endast 163 cm lång från fotsula till hårfäste. 163 cm lång. Känn på den ett tag och betänk att män i Sverige under 165 cm klassas som småväxta. Om det är sunt att kategorisera folk på detta viset är en annan fråga.

Jag är själv inte speciellt lång, snarare kort. Men när jag ser Maradona veva otympligt med armarna, när jag ser hans figur studsa av ömsom glädje, ömsom ilska, så ser det så påfallande illa ut. Löjeväckande. Jag kan inte riktigt ta det på allvar, fast jag vet att jag borde eftersom denne lille man ansetts vara en benådad fotbollsspelare, eftersom jag vet att Gud hade en hand med i spelet i ett avgörande VM, eftersom jag vet att han sniffat i sig för mycket kokain och ber om en avsugning på presskonferenser inför detta VM. Jag vet!

Messi, en annan argentinsk benådad spelare med pagefrisyr, kvick och mindre otymplig än den pajasliknande Maradona är 165 cm i strumplästen. Han lär vara den kortaste spelaren i VM. Argentinska män lär ha en medellängd av 175 cm. Det må så vara med den saken, men jag känner en uppriktig, om än helt vriden antipati mot detta krympta, korta, förminskade, småväxta lag. Jag kan bara inte gilla ett lag av elva små män, där benen måste pinna på dubbelt så mycket. Det är småaktigt av mig, Det är ytligt. Så mycket yta att det sticker i ögonen och jag är den förste att erkänna det. På något sätt måste jag söka bot mot detta. Kanske genom att Messi får frälsa mig.

/Poppy