Politikertjafs

Idag blev jag grundlurad och förbannad, samtidigt som jag inte kunde låta bli att skratta. Men ska verkligen politik liknas vid ett practical joke?

En lång man i obestämbara färger (jo, han var så himla bäääige), utan lejonman och med mild framfusighet erbjöd mig en kryddpåse på Ica. Jag tog kryddpåsen i handen och ovanpå den satt en klisterektikett Det enda arbetarpartiet. Självklart borde jag ha anat oråd, men efter en dag på nytt jobb och att därefter ha kånkat knappt 20 mil tur och retur, för att figurera ombud vid en bouppteckning, ja jag måste erkänna att jag inte riktigt var på alerten.

Någon liten varningsklocka ringde ändå fortfarande desperat i mitt inre och jag fick fram frågan: "Vilket parti representerar Du egentligen?" och det uppenbara svaret föll.

Hur långt får man driva tesen som företrätts av ens värsta antagonist under hela vår moderna politiska tid? Jag kunde inte låta bli att undslippa mig ett skratt av pur förvåning, som att ertappas med fingrarna i kakburken. Men hur kul är det egentligen? Jag skrattar inte mer.

/Poppy