Ok, lite billigt kanske. Men sant. Men ändå är jag inte riktigt beredd på att rea ut min lukrativa själ, osedd av alla, förstådd av ingen. Som en lysmask i mörkret, men så lätt att missa då det är så många som lyser. Desperat.
Stoltheten vägrar ge upp enevirkets bestående seghet, uthållighet och kraft. Tänk om någon en dag satte sig ner för att lyssna, ta del och se inåt. Istället för att ständigt vidga sin egen röst, ta del av sitt eget inre med omgivningens väluppfostrade applåder till livs.
För att vi alla behöver det. Också ensliga skogsråer med lång vana av att hitta bland myr och sten, men oerhört bristfällig vana av samförstånd och ett delat hjärterum.
Jag vänder mig om. Ett svart hål.
/Poppy
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar