Plötsligt stod hon bara där. I sitt kök, evigt förknippad med potatis i aluminiumkastruller och den röda 50-talstapeten med vitt rombmönster i. Har det någonsin funnits en vackrare tapet tänkte jag ofta, med fötterna på plastmattorna ovanpå det lättstädade linoleumgolvet i svartvita rutor.
Hon verkade yngre på något sätt och jag minns inte riktigt, men hade hon inte snickarbyxor under förklädet? Pigg, glad, pratsam, vital. Hennes vackra små smilgropar och mjuka kinder som var som siden att vidröra.De lena händerna som alltid klappade, rörde och berörde med kärlek, som också flitigt tvättades i citronskal efter att ha skalat potatis. För att inte få mörka nagelband. Hon kan inte ha varit en dag över 50 år. Där och då.
Min dyraste skatt, den svarta afghantiken kom också gåendes in i köket. Aldrig en ond tanke från hennes sida heller. Inte ett grått strå i hennes vackra ansikte med de mörka, små ögonen, under det lockiga håret, fördelat i en naturlig mittbena. Hon följde mig överallt och vart jag än var och skulle aldrig ha tvekat att gå vid min sida. Vi var som lång och lerhalm under många, många år.
Kastrullerna på spisen kokade, kranen spolade och porslinet som skulle dukas fram skramlade. Den röda fasanen i sirligt mönster på tallrikarna. Den greppvänliga svarta plasten i gense-besticken som bara togs fram till festligheter. Som när jag kom på besök. Tänk att jag var viktig för någon.
Viktigast av alla var ändå Du, med Din ständiga och totala närvaro, gästfrihet och osjälviskhet. Alltid goda ord att förmedla, även om jag vet att Du suckade över mig många gånger. Skillnaden var bara att Du nästan aldrig lät mig märka av det. Jag fick vara som jag ville i Din närhet med tolerans och acceptans.
Arton år sedan nu jag kunde öppna den där porten med trähandtag, springa upp för marmortrappan och trycka tre gånger på dörrklockan, så Du visste att det var jag som kom. Södergatan 6B. Jag kommer aldrig att sluta sakna eller glömma.
/Poppy
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar