Epstein i P1

Vill bara säga att jag är smått galet förtjust, om inte lite förälskad i Louise Epstein. Jag tycker hon är alldeles fantastisk! Alltid envist nyfiken, frågvis och glad. Alltid energisk och irriterande positiv. Kunnig, påläst och samtidigt helt öppen. Hon är min allra, allra mesta Mollgan!

Jag är bildad

Fackförbundet DIK har dragit igång en kampanj som de kallar Jag är bildad. Kaxigt sträcker de ut hakan och uppmanar "de som kan lite mer och inte är rädda för att visa det" att gå med i kampanjen.

Jag förstår visst att kampanjen har ett syfte att se vad kunskap bidrar med och samtidigt höja statusen för humaniora. Där man ser allt hårdare livremmar spännas ännu ett hål, där bibliotek läggs ner och såväl offentliga som privata kulturförvaltningar och föreningar får allt mindre bidrag lämnas ett stort svart kraterhål som är än viktigare i våra tider att fylla. För att vi lever i en kaotisk tillvaro, en våldsam tillvaro, en osäker tillvaro som behöver andra kanaler än de rent retoriska och politiska. I alla tider har ord, färg, vrål med mera använts som förlösande reaktioner på samhällets omvälvningar. Att vi år 2010 skulle ha andra behov är rent jävla trams.

MEN samtidigt tycker jag kampanjen är fånig och dess slogan tillika. Det är som att lista 100 böcker och säga att har du läst dessa lille vän, ja då är du så allmänbildad så. Klapp på huvudet och godkänt-stämpeln i baken. Nu tycker jag ju inte heller att det är något fel på att vara vare sig allmänbildad eller bildad, men när det ska till kampanjer som måste få oss att skryta lite mer i den helt rätta individualistiska tidsandan, ja, det är då jag tycker det känns obekvämt.

Jag behöver inte gå omkring och tala om för andra hur otroligt duktig jag är, jag behöver inte vara bättre än andra eller ens gilla att vara det. Kan inte kunskap få bygga på nyfikenhet och intresse, snarare än vassa armbågar och namedropping till you die?

/Poppy

massor av böcker

Det skulle också kunna inledas med: Massor av kommers, massor av trängsel, syrebrist och både krims och krams. Bokmässan i Göteborg 2010.

Mest trängsel var det under torsdagen kring några bord med smink och jag förundrade mig över hur någon alls hinner tänka på utseende på denna mässa där man svettas och eventuellt smink enbart skulle rinna och när man börjar dricka vin på kvällen är ändå alla lika trötta och alla blir snabbt berusade, så då spelar sminket ännu mindre roll. Fast det är klart, en och annan oklanderligt fläckfri, skön varelse, helt bekväm i sina kläder och med tillhörande glänsande hår, får en alltid att inse att man aldrig kommer att bli annat än en blöt fläck jämfört med dessa lysande stjärnor, med eller utan namn.

Morgonen kunde ha börjat bättre. I mörkret, något sent ute med gasen i bottenplattan på bilen står det plötsligt, helt omotiverat trafikpoliser och viftar. Jag vevar ner rutan och säger i myndig ton till den manlige polisen "Jag ska med tåget och har inte tid med sådant här. Ge mig en påse att blåsa i, sen drar jag!"
Väl på tåget attackerar jag en person för att ha satt sig på min plats, vilket han inte alls hade gjort. Och jag som alltid irriterat mig på dessa snurriga typer som aldrig kan hålla reda på två moment; 1, Vagnens nummer och 2, Sittplatsens nummer. Där stöp jag verkligen!

Roligt var i alla fall väl inne på mässan att uppleva Louise Epstein från Sveriges Radio. En sådan entusiasm och glädje, full av bubblande tankar och prat. Urusel på engelska, men pratade helt ohämmat på ändå. Och var oemotståndligt charmig!

Att se Björn Wiman sköta rodret åt DNs olika inlägg var en annan upplevelse. Totalt fokuserad, energisk, vaken och lika blixtrande som ett engelskt fullblod som klipper med öronen ivrig att sätta av närhelst tillfälle ges.

Otroligt roligt att min bekant och tillika granne som projektledare rodde hem priset för årets kurslitteratur!

Sedan blev det sent och en hel del vin och jag fick springa ikapp spårvagnen, somnade på tåget och trodde ett tag jag missat min hållplats, vilket hade känts obehagligt. Hem i mörka natten och veta att vissa erfarenheter får man nytta av längre fram i livet. Man vet bara inte när!

/Poppy

Marknadsföring

Allt går att sälja med mördande reklam, sägs det. Även konserverad gröt enligt en gammal slagdänga med en riktigt catchy hook. Fast jag förstod aldrig det där, att det var så konstigt att man konserverade gröt i sången. Gjorde man inte det?

Så det här med bibliotekarien, vilket jag redan varit inne på att det snart nog är en lika förbrukad titel som postkassörska, spårvagnskonduktör och dammsugarförsäljare. Vissa dammsugare säljs tydligen fortfarande i dödsryckningarna medelst dörrknackning. Vilken idiot ger sig in på ett sådant hopplöst projekt? Som om det inte är hårt nog att tuta runt i en bil som säljer glass. Men man har bara fem minuter på sig, sedan kör han iväg, den förmodligen mest uttråkade försäljare jag stött på.

Så tänkte jag på det här med marknadsföring och dess betydelse för självbild och inte minst hur andra människor ser på en. Läkaren är intelligent, rationell i kritiska situationer, plikttrogen, med makt över liv och död. Och sexig. Vet inte om det började med Vita serien eller George Clooney i IR. Hur är prästen då? Ja enligt Törnfåglarna och Hem till Gården fylld med libido som dock bara kan förlösas med rätt person. Mild, god, hänsynsfull och lite farlig mitt i allt.

Kvinnorna då? Lärarinnan. Korrekt, ansvarstagande, barnkär (och därmed fertil?), välklädd, obefläckat rykte, flitig och omhändertagande. Inte så sexig kanske, men en kvinna att gifta sig med och bilda familj med. Den egna företagaren i kvinnlig gestalt är driftig, giftig, sexigt välskräddad, välbeställd, orädd och ganska attraktiv just därför.

Bibliotekariens kår borde kanske göra som vissa gör: Dagens Student/ Dagens chef etc

Dagens bibliotekarie:

Namn: Miss Kanel
Ålder: 33
Utbildning: Religionsvetenskap, Filosofi, Kemi, Lärarutbildning, Biblioteksutbildning
Gren: Katalogisatör
Tränare: Påstridig chef
Bok: Sex vägar till sex med tibetanska munkar i blå kåpor
Specialitet: Kan både sätta etiketter på en bok och tagga på hemsidan. Samtidigt!

En bild på det och nog skulle Bibliotekarien vinna mark! Eller vad han/hon nu ska ha för titel i framtiden.......

/Poppy

Att vara Louise Bourgeois

Så har den lilla dam den 31 maj, med gigantiska monster till kreationer i sitt konstnärliga uttryck somnat in. På sätt och vis unnar jag henne det, 98 år ung eller gammal. Eller bara 98 år.

Hon kändes alltid aktuell, alltid brännhet, glödgande av ilska och någon inre hämnd som kom till sitt rätta uttryck i jättelika spindlar. Stora, fruktade och även små väcker ofta ill-tjut och skräck. Här fanns inga begränsningar i hur stora eller påfallande monstruösa dessa spindlar kunde bli. Ändå hävdade Madame Bourgeois att spindeln stod för modern och hennes omtänksamhet, som om allt skulle rymmas mellan de där spensliga, men obehagliga spindelbenen.

Louise sa ofta att hon saknade sin pappa, som samtidigt var den som stod för det destruktiva i hennes barndom med bland annat otrohetsaffärer - som förälder ska man aldrig förringa de spår man kan plantera hos sina barn. Louise sa också på ålderns vår (som det ju blev!) att hon fruktade mörkret och tystnaden. Hon hade ända sedan 30-talet bott på Manhattan...långt ifrån någon glamorös SATC-drink. Sorg, smärta och jodå sexualitet var enligt henne själv återkommande teman. Vem kan värja sig mot det? Känslor jag dagligen brottas med och inte kommer det någon omhuldande, skräckinjagande spindel och ser till min trygghet inte. Kanske måste man skapa sitt eget hus, sin egen ro och sin egen förtröstan?

Du må ha blivit luttrad, fjär, nitisk och kontrollerande med åren, liksom rädd, liten och sträv. Ändå tror jag vi alla kommer att minnas Dig för evigt för Ditt mod att leva och verka utifrån Dina känslor Madame Bourgeois.



/Poppy

Teatern - döden eller spegeln?

Teatern sägs spegla sin samtid. Detta funderar jag nu på. Huruvida det är sant eller giltigt i vårt samtida samhälle. Samt skådespelarnas insatser.

Jag har redan tidigare skrivit om de sexuella trakasserierna inom scenkonsten, samt om "Idioten Ola Rapace", som genom sitt uttalande förstärkte de anklagelser som kommit fram om männens maktmissbruk inom teaterns instängda värld. När sedan Rapace satt hos Skavlan, bredbent flinande och trodde han var båda coolast och snyggast i världen kände jag allt utom respekt för denna man. Låt vara att han är en produkt av sin uppfostran, sin samtid och sin skolning. Men hjärnan la han på hyllan långt innan frugan ställde sin Guldbagge på samma plats.

Teater då... Jaaa, Teater. Denna konstform med rötter ända in i antikens guldgruva och vyssjande vagga om ro och fruktan. Ängslan, uppvigling och erinran. Med rötter i lyriken med Sapfo som en urmoder med ömsinta och förtvivlade skildringar av den än idag så outsinligt, plågande och förtärande känslan av förlorat hopp, förlorad gunst, förlorad kärlek. Att vara så förlorad så man bara vill försvinna, liksom Stagnelius, Plath och Woolf sedan beskrivit det. Bland många andra.

Shakespeare. Min högt uppburne William förstod precis hur teater skulle skriva, talas, ageras och att vara just en spegling av sin samtid. En kritiker av sin samtid, likt den ystre Villon i Frankrike drevs dramer om religionens och kungatronens förbannelser, trångsynthet, utagerade normativa förhållningssätt och en anda för den bredare allmänheten och massan att få ta plats. De visste att sätta värjan rätt i bröstet, precis innan dödsstöten, så att det kändes, brändes, plågades, men också kunde skrattas åt den uppenbara idiotin. En flagrant känsla som kanske inte kunnat förmedlas på annat sätt i sin samtid. Men idag?

Ja, jag har alltid tyckt att det är något magiskt med teatern. Med de tunga ridåerna, med de inövade replikerna och spottet som yr ut ur ystra skådespelares munnar. Jag har skrattat åt barnpjäserna och de roliga figurerna på scenen. Ändå. Har jag upplevt magin genom förespeglade förväntningar och inte genom upplevelsen? Jag har aldrig blivit gripen. Gripen på det där sättet så att man förlorar greppet om verkligheten, att man kommer in i en annan dimension och kommer ut med känslan av att ha åkt i en cabriolet alldeles för fort.

Ja, jag tycker att skådespelarna ofta känns oengagerade, ofta känns stela, ofta känns overkliga och tillgjorda. Replikerna uttalas på ett väl inövat sätt, men inte på ett äkta sätt, inte med någon känsla eller gripbarhet. Just som Teater. Lite för mycket scen, lite för lite närvaro. Jag funderar på om det beror på att dagens skådespelare med självklarhet har sin konstform, med självklarhet äger sin konstform. De behöver inte slåss om den eller sin tillhörighet i samhället som under Shakespeares tid. Det är lite för mycket dandy och polerade skor med vaxade mustascher. Kanske måste Teatern likt Demokratin alltid kämpa för sin överlevnad för att betyda något. För idag skrivs heller inte så många pjäser som speglar vår samtid. Man spelar hellre en Shakespeare - som är fullkomligt formidabel, men ändå! - än att ge sig på något nytt, djärvt, utmanande. Något som känns med vasst bett och skarpa korpgluggar till ögon som skulle kunna få oss i publiken att tro lite mer på Teaterns självklara konstform i vårt samhälle. Det gäller till lika stora delar, om inte större skådespelarna! Annars kan Teatern nog snart hälsa hem och man ska väl alltid se upp med att gräva sin egen grav?

Så var det teaterdirektörerna också som tydligen betalar sig själv dubbelt och trippelt upp för sina ENASTÅENDE insatser för oss som betalar för att trippa och trigga deras egon. Det smakar surt, som Räven påpassligt sa om de vackra, röda rönnbären.

/Poppy - inte så säker på scenkonsten

Idioten Ola Rapace?

Så var vi där igen och det gör mig ursinnig! Hur länge ska de få hålla på och regera, agera, orera och frustrera i yttrandefrihetens namn? Om det ens var den som anförde deras förfäktande! Nej, här har vi ytterligare en konstnär, en kulturarbetare som sliter i sitt anletes svett för att vi andra, vi imbecilla som inte förstår det storartade med dessa känsliga neurotiker, dessa vibrerande sändare av våra egna, inmutade, förborgade känsloliv som äntligen kan förlösas i deras och endast deras konstform.

Männen inom kulturvärlden! Jag börjar mer och mer frukta att de besitter uppenbar avsaknad av flera, fullt normala funktioner. Som intelligens, som respekt, som hänsyn och tillika en vilja att driva på utvecklingen i en positiv riktning, inte i en ständigt bakåtsträvande, patriarkal tillställning som känns lika mossig som de dammiga sammetsdraperierna i en ridå som aldrig öppnas, på grund av rädslan av de hårt omhuldade, traditionella begrepp om kulturella ceremonier som äger rum där bakom. Det får en inte bara att nysa av ren allergirisk, det får en att rygga tillbaka för det uppenbara. Att ingen släpper in ljuset, ingen vill sopa undan det gamla skräpet, ingen vill skura bort smutsen med såpa. Allt skall vara som det alltid varit, i sann patriarkalisk anda. Där män får vara män och kvinnor får vara kvinnor och då menar jag inte i de rollbesättningar som de tillsätts eller de gestalter de får ge liv till i en form och ett forum avsett spegla andra tider med andra öden, sett ur andra tiders problematik och samhällsanda.

Sexuella trakasserier fick sitt startskott med Kungliga operans balettchef Marc Ribaud, som redan innan han tillträdde sin tjänst i Sverige hade rykte om sig att just utöva sexuella påtryckningar av ett eller annat slag. Ändå övervägde naturligtvis hans förmåga som konstnärlig ledare och koreograf. Att utöva påtryckningar av detta slag i ett av världens mest jämställda länder år 2010 år ett hån mot allt vad jämställdhet heter. Men som man och inom kulturen har man visst dessa friheter, eftersom man aldrig kan stoppa en konstnärssjäl utan att deras kreativa skapande går i stå.

Så nu Ola Rapace! Som uttalar sig i torsdagens City om kvinnors privilegium att kunna ligga sig till en roll. Så detta är alltså en reell verklighet som pågår fortfarande, vilket förvisso Sveriges radio också visade i sin undersökning av sexuella trakasserier inom scenkonsten – även om nu Lena Endre aldrig märkt skuggan av tillstymmelse av detta.

Rapace verkar inte alls förstå den utsatthet kvinnorna befinner sig i när detta verkligen händer och är en nästan lika gammal klassiker som den om den lyckliga horan. Kanske kan en del av kvinnorna inbilla sig att det ändå var ett trevligt möte och att hon sedan fick den där eftertraktade rollen också, vilket ju då bara var en bonus. Kanske hon kände sig lika utnyttjad och trampad på som de som berättat om sina erfarenheter för Sveriges Radio? Hon kanske kände sig rädd, grät och gick därifrån i skam, väl medveten om att ingen Ola Rapace behövde ligga sig till några roller, för dem får han genom att visa på sin begåvning och sin talang. De får han genom hårt arbete och ses som en driven och respekterad skådespelare.

Vad är det egentligen Rapace vill ha sagt? Tar kvinnorna för stor plats på scenen och inom kulturen? Eller knullade sig också Noomi Rapace sig till rollen som Lisbeth Salander?

/Poppy

Kulturella tidskrifter

Trots skrin om litteraturens utarmning och död – och jag är beredd att skriva på den signerade linjen om vi inte alla börjar ta en aktiv del av litteraturen och vad dess innehåll kan sträva mot, bort från lättsmält, bort från lättläst, bort från allt som kan betecknas som lätt utan någon form av undermening, analys eller kritik – så visar kulturtidskrifternas försäljning på att det faktiskt finns just ett begär efter något fördjupat, något mer meningsfullt och tänkvärt. Än en deckare skriven av en schlagersångerska, i tidningsstället vid kassan på ICA. Kanske vi i våra bråda tider där vi ska hinna allt: jobba effektivt, vara flärdfulla och frigjorda på fritiden, idrotta inte minst – det gäller ju att hålla sig i form för den där flärdfulla frigjordheten – hämta barnen hos separerad partner eller dagis eller skola, laga mat, diska, städa, tvätta, knyppla, sticka , spika och förverkliga en och annan dröm på vägen, även om det bara handlar om att gå en kvällskurs i franska eller tuschmåleri, ja kanske då kulturtidskrifterna är mer lagom till format, längd, innehåll än en diger lunta till bok. En tidskrift med bilder, en artikel som kan begrundas ingående, men kanske på max 3000 ord, kanske max två sidor accentuerad av vackra foton. Jag vill absolut inte låta negativ – kulturtidskrifterna behövs som ett aktivt forum och är värda all heder åt sin outsinliga kamp för en aktiv debatt inom alla dess olika områden. Min poäng är att vår ork räcker bara för ett par sidor, tyvärr. Bättre förstås än ingen ork alls och kanske det blir mer frenesi på detta sätt, mer levande, mer gung under fötterna och större aktivitet.

Nu finns det dock vissa varningssignaler som kan komma att påverka i negativ riktning. Inte minst vår regering med sin nya kulturproposition där man vill styra stödet åt tidskrifterna där det råder en kulturell debatt med analys och presentation. Alltid svårt att veta vad politiker egentligen är ute efter, men det låter som man mer är ute efter små trevliga notiser som rapporterar om senaste nytt i kulturvärlden. Om den innebörden ska bibehållas kommer det att utarma den aktiva debatt som gör tidskrifterna levande som slagkraftiga verktyg i samhället. Detta omintetgör för skribenter som kan skriva glödgande artiklar, som kan utmana, provocera och identifiera områden inom vår kultur och vårt samhälle som bär på uppenbara brister. Istället för fler ridåer behöver vi fler öppningar, fler draperier som dras åt sidan och blottar sår, varbölder och mörker vi lever i ovisshet om.

Daniel Defoe och Jonathan Swift, två författare som kallas klassiker. Bägge började sin bana inom tidskriftsbranschen, bägge skrev hårt, omilt och med en itensitet man sällan ser idag. Jag kan sakna den uppenbara utmaning dessa bjöd på, den konstform satir är när den behärskas formmässigt, samt leder till en stark och uppriktig kritik av aktuella samhällsproblem. Flertalet konstnärer har provocerat med sina målningar och inte minst musiker har haft en förmåga att locka och ge hopp till unga och äldre. För att kunna ha en fortsatt öppen debatt kring kulturen som en samhällsindikatör får vi värna om de forum vi har, inte försöka anpassa dem, ringakta eller försöka undvika dem. Mera till flera!

/Poppy