Death does not become

Så länge man ständigt har något eller någon i sin närvaro reflekterar man inte mycket över en eventuell förlust av densamma. Någon gång tänker man att ja, en dag tar det slut. För det gör ju allt!

Men det är så konstigt att just när det känns som om man gått ett känslomässigt steg djupare och innerligheten till det där livet cementerats, så försvinner det. Ofelbart. Jag vill inte dra slutsatsen att man därför inte bör förlora sig i känslorna. Jag vill istället lära mig att mycket mera, oftare och tidigare släppa in den där värmen som lugnar och stillar alla böljande, mörka orosvågor på haven.

De där glädjefulla ropen efter oss och det krävande när det tog för lång tid. Den mjuka kroppen och de pigga ögonen. En gång höll han på att stryka med redan som ungdom när han förlorade sin bror. Men Du blev räddad i sista stund. Dock inte denna gång.

Aldrig hade jag kunnat ana att förlusten av ett marsvin skulle kunna kännas som denna hagtornstagg i mitt inre. En skarp, vass ampull med hullingar, lika obarmhärtig när den sticks in, som när den dras ut.

Farväl lilla Tusse. Du var en trogen och ömsint familjemedlem under dina fem levnadsår.

Den sista vilan

Varför säger man så egentligen? Blir det något annat än vila efter ceremonin? Är det inte just bara vila som väntar kroppen, i kistan, urnan eller var den nu råkar befinna sig? Eller säger man så för att man tror att själen är friare och lyckligare än någonsin? Stampar takten med hamborytmerna, beredd att ge sig ut i en rusig, snurrande dans, svettig, andfådd och evigt leende läppar?

Det sista farvälet. Det gemensamma avskedet. Vilan. Helt enkelt? Kanske.

En glad, varm, person ska i alla fall avtackas med sånger, ord, bibliska och kristliga omsorger, samt med tårar och skratt. Det är jag ganska säker på. Tänk att hon bara fick bli 49 år och samtidigt, så är det ju mer än ett halvt liv och kanske vi ska sluta vara så förutsättningslöst inställda på att livet bara rullar på. För en dag gör det ju verkligen inte det längre. Allt som fötts, lever och är blir också en dag dött, förstenat och glömt. Det är priset för livet.

Länge, länge drömde jag om min Farmor efter det att hon lämnat jordelivet vid 83 års ålder, snart tjugo år sedan. Jag drömde att hon bara legat inlagd på något sjukhus och snart, snart skulle hon komma hem. Fast jag var bekymrad och lite ledsen samtidigt över de uteblivna breven i brevlådan. Varför skrev hon inte?

De lever inte här längre, bland oss. De sprider inte heller sitt leende, sina vanor och ovanor längre. Ändå finns de kvar. När jag minst anar det, hör jag Farmors smittande skratt, ser henne dra upp överläppen och blotta framtänderna, hör hennes små harklingar, hennes ständiga väldoft, hennes snabba fotsteg i hallen, hennes gest att med utsidan av handen försiktig och noggrant fösa undan luggen som knappt trillat ner i pannan.

/Poppy

Väntrummet

Sitter på X2000 med två, fullständigt hysteriskt uppskruvade tonåriga tjejer bakom mig som med sina unga kroppar i urringat, hotpants, därtill barfota i ett upprepat svassande och jazzande inför den unge konduktören, samt ett annat utsett offer också får familjefadern att granska dem då de fnissande trippar förbi. De skriker, gapar, svär värre än vilken borstbindare som helst, sjunger högt "One night of passion" och vänslas med sina mobiler som om de vore den allra första kärleken. Min egen tonår bestod betydligt mer av lång lugg, besvärande tystnad och svårmodighet i svarta kläder. Mitt i detta hormoniella stim från växande individer ringer min lilla, halvtrasiga mobil. Min chefs namn blinkar i displayen och jag tänker att nu har dagen kommit för min uppsägning, med tanke på hur besvärlig och irriterande bråkig jag varit på sistone.

Jag väljer att låta mobilsvar ta emot samtalet och ringer sedan själv upp. Av någon anledning känns det som om jag har mer kontroll över situationen om jag är den som får någon att svara i andra änden av signalernas frekvens. "Jag har tyvärr tråkiga nyheter" börjar chefen domedagsmässigt och jag ser redan mitt namn på ett papper om varsel på grund av arbetsbrist, men sedan fortsätter chefen med att berätta att min kollega och tillika granne och hundvakt avlidit denna vackra, soliga, varma, smäktande sommardag med en himmel skir och blå, bland fiskmåsars glada skratt och barnens ivriga nyfikenhet på livet.

Ett sista andetag har andats i en kropp som alltför tidigt fick ge vika för sin kamp mot sjukdomen, en sista minut på jorden att låta sig ge hän åt den svartklädde kåpan. Inte att jag inte anade detta, inte att vi alla undgått se alla tecken på försämring. Vi ville så gärna likt min granne själv fortsätta nära ett hopp, förvissa oss i en tro, se tiden an i framtidens famn, om än så bara för månader, veckor i taget. Nej, vi har inte all tid i världen. Det har vi aldrig.

Alla sitter vi i det där väntrummet från det första skrikande andetaget. Vissa lider mer än andra. Några av oss vet att det är illa, andra är ganska trygga i sitt väntande. De flesta av oss omedvetna och vad gör vi egentligen under tiden? Tar en Se och Hör och gottar oss i andras mindre fördelaktiga positioner, eller pratar vi med den som sitter bredvid? Ser vi de andra omkring oss och hur mycket värme förmår vi ge och ta emot under tiden?

Jag känner mig glad för att jag tog mig tid att sitta ner med min granne för ett par veckor sedan och under sommarkvällen avnjöt vi lax och flera flaskor vin. Där satt vi bland oklippt gräs och pratade om barndomens somrar och personer som betytt något speciellt under uppväxten. Jag känner mig glad för att jag fick dela några av hennes sista ljusa tankar, att jag fick ta del av hennes tid och värme som var stor och innerlig. Ändå hade hon aldrig själv i sitt korta liv fått vara delaktig i en generös kärlek, vilket gör mig beklämd.

En kväll när jag var på middag i Malmö och fick flera telefonsamtal från Norge och London om problem på arbetsplatsen, vilket jag inte kunde ordna i en handvändning, så var det min sjuka granne som ordnade upp det. Helt uppriktigt skickade jag henne ett SMS med texten "Tack för all hjälp, Pärlan. I love you". Lite småkäckt. Men svaret har jag burit på länge och kommer att följa med mig än längre "It´s nice when it´s so easy to be loved!" För då slog det mig: Finns det något annat sätt? Det är ju precis så kärleken SKA vara. Easy.

Jag känner mig som en passagerare i en gammeldags bergochdalbana byggd i trä. Det knakar i bräderna med spikar och skruvar som spänns när det ömsom går uppför och hisnande nerför. Hur mycket värme skulle jag orka ge de två överspända tonårstjejerna som kontinuerligt sparkar min stolsrygg? Hur mycket skulle vi egentligen kunna lita på varandra och ge av varandras skilda erfarenheter? Och kärleken... om man fann den och den kändes bra och naturlig, varför vågar man inte bejaka den? Vad kan bli farligare än att våga leva livet man är i, med en tilltro till sin nästa?

/Poppy