Kleenis

Länge har jag sagt att endast en man allena skulle kunna få mig upp ur den säng jag bäddat ner mig själv i och hasta iväg till något arrangemang. När sömnen fått tillträde till ens lekamen och man gett efter för den där ljuva känslan (nästan som att ge efter för sex) av att förnimma ett drömlikt tillstånd. Då är ett SMS på telefonen inte mycket värt. Då skall det bönas och bes, lovas och lovas. Och det händer ju inte. Så jag har deklamerat att endast om James McAvoy hör av sig är jag redo att kasta av mig nattlinnet. Mortensen skulle nog också funka. Möjligen också för ett sent SMS från herr Craig. Och lätt i sinnet somnar jag i visshet av att det ju ändå aldrig kommer att hända. Då är det ju alltid lätt att lova bort sig.

Men nu har jag fått revidera om alla de där tankarna och befriandet i dem. För igår hastade jag in för att lyssna på Björn af Kleen. Viss om att det skulle bli ett intressant föredrag. Intressant i bemärkelsen upplyftande, informativt, kärnfullt, belysande och överraskande. Det var det också. Plus att det var mycket roligare än många insåg, mycket skarpare än många anade. Vältaligt och så artigt att alla närvarande pensionärer måste ha drömt om honom som blivande svärson. I blå linnekavaj, ljusa byxor och sjömansrandig tröja. Hur skulle det kunna gå fel?

Nervositeten inledningsvis var lika fylld med laddning, med en påtvingad uppbromsning av sin egen frenesi, en koncentration, en vilja, en lyskraft och otäjmbarhet i ett. Klart man går i däck innan sekonden kommit till fem fingrar.

Nej, jag vill inte gå i säng med herr Kleen, jag vill inte bli hans lyssnande vän eller intellektuelle utmanare. Däremot vill jag mer än gärna fortsätta ta del av hans unika förmåga att skapa debatt, sätta känslor i svall och våga rispa i läkta sår.

Jag är nästan lite kär. Och skulle han SMSa en sen kväll om en fest skulle jag i alla fall överväga att ta mig upp ur sängen. Eloge!

Lucka nummer 9

Snön...den magiska, den som sticker i ögonen, faller på tungan. Den vita, ljusa, den dämpande, den kylslagna. Som den vackraste Grace Kelly i rävstola över bara, kala axlar.
Snöflingor stora som handflator lägger sig till en kort vila på min jackärm. Alla dessa unika, vackra kristaller som inte går att urskilja för blotta ögat. Men ägna dem en tanke, ett intresse och magin som uppenbarar sig är likt ett verkligt Sergeant Pepper, innesluten i en frisk, skör skönhet som bara varar tills Du försöker möta den med Din kropps värme.

Jag tycker bättre om snö och is än om kärleken och hur många ord fanns det nu för snö i det grönländska språket?

Den som läst eller läser om Peter Høegs "Fröken Smillas känsla för snö" lär veta.

Lucka nummer 5

I väntans tider. Tänk vad olika innebörd just de orden kan ha, men gemensamt för dem är en förväntan, en positiv anspänning och också att plågsamt räkna dagarna till vad som komma skall. Man vill ju ha det NU!! Omedelbums, inte om en vecka eller två. För det är just i den stund när längtan är som starkast som tron och hoppet inom en bär kraft. Istället för att känna sig som en uppblåst ballong där luften pyst ut, lite i taget, i den sprittande ivern som allt mer mattats i takt med att det aldrig kom någon eller något som man väntade på. Eller kom det försent bara. När luften helt gått ur en.

För att slippa allt det där vill jag som julklappstips rekommendera en stark, känslosam läsupplevelse. Där huden rispades av bara farten, där andningen blev kort och stum i vetskapen om att där jag är nu kommer aldrig att bestå och samtidigt en kraft av underjordiska strömmar och tilltron som bar och bär Dig och Mig vidare, vidare och vidare. Ända tills vi nått dit vi ville och vill. I väntans tider kan Du i ibland själv bemästra!

Michael Ondaatjes "Divisadero"

Priser och böcker och författare med den äran

Ja, men åh, vad långsam och sakta man kan vara då. Lilla snigel akta dig, akta dig Fast de har nog redan tagit mig.

Bookerpriset då. Hur blev det med det? Och Augustprisets kandidater? Och alla är upprörda över att Palmebiografin av Berggren inte blev nominerad och upprörda kritiker instiftar sålunda ett helt eget pris. Gott och väl så. Vi kan ju alla hitta på priser om vi bara vill. Frågan är vilket pris som bär mest prestige och ger mest i avkastning. Inte hade det varit "Författarnas författare" med Fucking Librarians i kommittén inte. Eller styrelsen.

Ok.Howard Jacobson fick årets Man Booker Prize. En snabb koll i LIBRIS och inte en enda av hans titlar finns i svensk översättning. Det verkar dock finnas en på polska.

Bland årets Augustkandidater är Sara Stridsberg min absoluta favorit, men skulle inte sätta emot på Combüchen. Mer ovisst känns det bland ungdomslitteraturen. Jag undrar också om det gått mode i att skriva om döda föräldrar, men såklart det har liksom med magi, spöken, mysterier och annat halvt overkligt. Jag kan sakna en berättelse. En bra återgiven och välskriven berättelse med lite sagolika miljöer och karaktärer. Likt Kate DiCamillos underbara böcker, med ett språk som inte förenklar eller viker undan bara för att det är barn som är målgruppen för hennes texter. Mera sånt tack!

Jules Verne 2010

1873 fanns det inga reguljära flyg, inga TGV, X2000 eller liknande snabbtåg. Bilen inte självklar och definitivt utan turbo. Med andra ord, år 1873 var det snudd på en omöjlighet att resa jorden runt på 80 dagar. Visserligen är historien om Fogg och Passepartout fiktiv, men fascinerade inte mindre för det och citeras än i dag.

Engelsmannen sedd ur Vernes ögon

Så småningom gjordes resan också på riktigt av människor som läst och blivit inspirerade av Vernes verk. Alltså kan man i just detta fall säga att boken blev en inspiration till att förverkliga en dröm. Eller det som ansetts vara en dröm.

Nu har jag bestämt mig för att göra min egen 80-dagars Verne. Dock inte med någon jorden-runt-resa och inte alls så specifikt. Jag har bestämt att under 80 dagar ska livet och världen, om om så vill; jorden-runt få ta del av mig. Jag ska sluta leta, jaga, hetsa och söka. Främst beroende på att jag inte riktigt är säker på vad det är jag förväntar mig att hitta. Så nu lutar jag mig tillbaka i min slitna, IKEA-soffa, dricker ett glas vatten under stillhet och låter den klara höstluften få vara så kall och intensiv som den bara kan vara när man är närvarande i den. 80 dagar att vila i, utan någon förväntan från mig själv eller förväntan på omgivningen.

Dag 1: Fick någon effektivitetskick och började städa, åkte och handlade, tvättade, dammsög och våttorkade golven, lät marsvinet beta när buren blev rengjord, klippte gräset och innan allt detta joggade jag en runda längs vattendraget och de ännu betande korna. Lagade pizza, tog en promenad med två vänner och tre hundar i skogen. Kom hem, åt pizza, drack rött, kollade film ihop med bra vän. En bra dag!
Dag 2:SMS från fina, fina vänner. Långpromenad i det ännu otroligt vackra vädret, med en nästan taktil krispighet i atmosfären. Klippte ner blommor och skövlade ogräs och njöt mest hela dagen av stillheten, solen och alla löv som föll som regn från trädens grenar. Ännu en bra dag!

Så har jag ju förstått att det måste ingå en del doser av nyfikenhet och oförsiktighet under mina 80 dagar, men det lär inte bli några problem med min personlighet. Jag ser fram emot de kommande 78 dagarna. Eller 77, beroende på vilka tidszoner jag kommer att röra mig i.

/Poppy gängar med Fogg & Passepartout

Anne Swärd

är en underbar person, en lysande författare och så full av innerlig värme och uppriktighet att man inte kan annat än tycka om. Henne. Som person.

Från och med nu en hängiven och trogen läsare. Heja Anne. Heja ett rikt språk, en bra historia som följer ens känslor på irrgångar i ens inre. Heja Svante Weyler som vågat satsa på eget och har så många författare av god kvalitet under sina vingar. Må han aldrig odla skägg igen!

/Poppy bläddrar vidare i det osignerade exemplaret, eftersom jag tyckte det blev larvigt att be om signering. Jo.

Bruce Chatwins walkabout

Fast kanske en bättre översättning av Chatwins bok vore Sånglinjer... som jag nu äntligen är i färd med. Jag borde väl ha läst den innan jag åkte till landet på andra sidan jordklotet, eller i alla fall när jag var där och fortfarande kunde höra de halvt rädda, halvt rasistiska viskningarna om aboroginerna, såg deras konst på museer - som kanske inte alls borde vara där, according dear Bruce. Ja, eller när jag kom hem därifrån i alla fall.

Man får ju för sig att en walkabout är en rit eller en drift hos aboroginerna. En vandring under flera månader, som ska göra ynglingen till man. En vandring som görs när naturen kallar, men jag förstår när jag läser boken att det är mycket mer komplext än så. Jag vet inte ens om jag kan försöka förklara det eller om man ens ska det. Eftersom det grundar sig på för detta folkets unika och tusentals år gamla myter, en tro på sina förfaders sånglinjer. Att likt en fågel lära sig en sång som aldrig får röjas, men också en sång som måste följas så exakt att man aldrig kommer fel.För då skulle inte bara livet, utan hela skapelsen gå om intet.

Så blir jag ju som vanligt också så intresserad av författaren bakom verket. Ibland tror jag att jag ägnar lika mycket tid åt att läsa OM vissa författare, som deras verk.

Chatwin är inte alls ointressant. Ett snille uppväxt i Shakespeares hemtrakter, golden boy på Sothebys, men sedan med ett allt större intresse för världen och arbetade sig runt som skribent. Han dog dessutom allt för tidigt (48 år ung 1989) i HIV, som inte självklart kunde bromsas eller hållas i schack under denna period.

Jag läser vidare om sånglinjerna och förstår att Bruce gjort sin läxa. Jag kan knappt prata om dem och undrar huruvida jag själv skulle få Underkänt eller knappt Godkänt.

/Poppy

Sommarprat

Jaha, så har jag äntligen lyckats höra ett sommarprogram. Från början till slut. Visst jag hade chansen med Therese Alshammar och Annika Östberg, men även om Östbergs livshistoria skiljer sig från de flesta, så fann jag vare sig Alshammar eller Östberg lockande nog att låna min tid.

Nu satt jag uppe för af Kleens skull, eller var vad det han sa? Johansson! Eftersom man egentligen inte kan ärva sitt namn eller sin adlighet från modern, enligt principer de flesta av oss inte lever utifrån. Och i judendomen är det tvärtom. Där ärver man sin religion eller tillhörighet, eller vad de kallar det med korrekt benämning, från just sin moder.

Om det var värt att lyssna på? Ja, inledningen var humoristisk, nyfikenheten ökade i takt med de väl formulerade meningarna, men något fick mig att tappa tråden bitvis och jag vet precis vad det var. Musiken!! Får man lov att lyssna på och ostraffat förmedla musik som genast söver en? Vad var en indignerad baron jämfört med radiolyssnarens utarmade öra? Om jag hade följt med Kleenis hem på efterfest hade jag gått efter två minuter om han spelat samma slags musik, som jag inte ens vet vad jag ska kalla den... Världsmusik med gangsta-rap, lite smäktande schlager och syntbippande och bloppande. Låt mig säga som såhär - vi delar nog inte uppfattning ifråga om musiksmak. En rejäl omprogrammering är vad af Kleen skulle behöva!

Fast, jag förlät honom nästan allt när min största, musikaliska hemlighet genljöd med "For a while". My one and only Ol´ Blue Eyes!

/Poppy

Utrensning

Har precis läst Utrensning av Sofi Oksanen och den har varit en av vårens mesta mun till munhypade böcker. Författaren fick Nordiska rådets litteraturpris i år för samma bok och lovorden har aldrig slutat poppa upp i alla möjliga sammanhang. Har då äntligen läst den och känner mig nästan lite lurad. Jo, det var bra bok, jo, språket är väldigt klart och koncist, jo, ämnet berörde, man kan svara ja på nästan alla frågor men ändå var det något som inte riktigt fick mig att gilla den 100 %!

Jag tillhör de som tycker att recensenter som avslöjar slutet på, vare sig böcker eller filmer skulle ha skrivförbud, så därför ska jag inte falla i samma fälla själv, utan bara säga att slutet i boken är orsaken till att jag inte helt och hållet fallit in i hyllningskören!

Jag har läst många kritikerrosade böcker på senare tid och en del har verkligen inte levt upp till mina förväntningar, det mest flagranta exemplet på superhyllad bok som faller platt som en pannkaka vid genomläsning är i mitt tycke Hypnotisören av Lars Kepler. Det berömda författarparet som visade sig stå bakom namnet visade sig ha haft smarta pr-makare bakom sig, boken såldes till ett stort antal länder innan den ens hade släppts i Sverige, tur för dem, för efter tvivlar jag på att den hade fått samma uppmärksamhet.

Oksanens bok har ju helt andra litterära kvaliteter, min invändning mot hennes bok är snarare att den tog slut för snabbt, allt fick inte sin förklaring och det behövs kanske inte alltid men här hade det varit på sin plats tycker jag.

Egentligen vill jag inte ens nämna Oksanen i samma inlägg för hennes bok har verkligen helt andra kvaliteter och är så mycket bättre på alla sätt!

Vad jag vill ha sagt med det här inlägget är att jag tycker att många författare oavsett ämne, faller i fällan att alltför snabbt vilja avsluta sina böcker och slutet blir då blir väldigt abrupt. Och då står man där med boken i handen och tittar förbryllat efter de sidor som inte finns, de där sidorna som skulle förklara allt och knyta ihop säcken, och i själva verket tog boken slut för fem minuter sedan!!!

Honey/som gillar raka kanter

Lars Kepler håller taktpinnen

Paganinikontraktet

Jag har gått ganska grundligt tillväga i följande omdöme om Paganinikontraktet. Ganska. Jag har studerat avsnitt för avsnitt och bitvis känt mig lite medryckt i handlingen, men sedan kom ett slags stadium av för mycket kalla fläktar i borstat stål, vibrerande i tomma, ekande lagerlokaler. Ja, känslan av detta i alla fall och mitt intresse sjönk som den berömda stenen.

Nåväl, i press har boken genomgående fått bra kritik och inte utan att man anar att det inte går att fälla paret Ahndoril, som var för sig presterat utmärkt förut och som också uppvisat en läsbar prosa med känsla för dofter, ljus och ljud, samt dess nyanser. Dessutom är de som individer sympatiska, vältaliga och kloka. Med andra ord klart gillade!

Det är något med textens uppenbara pretantioner som gör att jag ändå värjer mig. Något med upplägget, som taget ur en skolbok och visar att de både gjort läxan och utvecklat den. Ändå drabbas jag efterhand av stor leda, men låt oss börja från början då.

Redan i det andra stycket av romanens inledning anas viss oro följt av en dialog, som lika snabbt som en modern Hollywood utlovar kommande sexscener. Så dyker en vimsig, men såklart i grunden smart syster upp, som lika snart blir ett lik. Mystiken tätnar kring kvinnorna, som lika givet som ”Mor ror” har en krävande mamma, där den framgångsrika systern aldrig känner sig tillräckligt bra eller tillräckligt bekräftad i den av tradition, despostiska föräldern.

Spänningen byggs upp med öde platser, flykt och mer eller mindre mystiska meddelande. Vi vet bara inte varför. Snabba brytningar till polisens vardag tar oss in i handlingen på en mer basal nivå med udda namn som känns som allmänna repliker i kulturens värld: Pollock (konstnären) och Bauer (sagoförfattaren), som är igenkännbar långt innan den förklaras i texten.

Det blir efterhand överdrivet tydligt och välinformerat, istället för att bibehålla farten, spänningen och nerven. Det väl återgivna beskrivningarna av hur man kommer åt information i en hårddisk känns mest tjatigt och skolklassorienterat och inte utan att Hemingways korthuggna prosa kunde lyft både ett och annat stycke vad gäller intensitet.
Nu stannar händelsen ofta upp och man sätts ofrivilligt på paus, halt eller vid stopplikt, när man egentligen bara vill vidare.

Det politiska innehållet mot vapenexportens vara eller inte vara må komma till en bättre upplösning efterhand, liksom den i mitt tycke långsökta musikaliska anknytningen. För jag orkar bara igenom halva boken, innan ögonlocken ständigt slår igen vid öppnandet av Keplers text.

Men så är jag ju heller inget fan alls av deckare, kriminalare eller andra former av spänningsromaner, det är jag den förste att medge.

/Poppy

Skomakare, Rörmokare, Bagare och Skärslipare

Så har den svenska marknaden förärats med ännu en spänningsroman. Lagom till sommarens semester och allt. Lagom till lata dagar i hängmattan, på stranden och i soffan regniga dagar. Så förutseende av Forum!

Och varför får det inte heta deckare längre? Är det en negativ klang på det sedan Camilla Läckberg blivit "deckardrottning", eller har ordet bara spelat ut sin roll? Spänning vill vi ju onekligen ha, om man ska följa statistik och 10-i-topp-listor, och det ska man ju om man vill ha snurr på försäljningen. Och det vill man ju.

Förr kunde man bara av titeln förstå att det var en deckare man skulle ta itu med. Den i sammanhanget obestridliga och värdiga kroninnehavaren av titeln "Deckardrottning", Agatha Christie hade titlar på svenska som "Mannen i brunt", "Skospännet" och andra mera klassiska benämningar som gjorde att vi direkt visste att det skulle kunna bli obehagligt och mordiskt i ett. Hitchkock hade också vanligtvis korta, men kärnfulla titlar - i alla fall på svenska- :"Fåglarna", Trollbunden och inte minst Psycho, men också lite längre eggande, obehagliga som "Mannen som visste för mycket" (aldrig en bra egenskap!), "Slå nollan till polisen" (som hade den lysande engelska titeln Dial M for Murder). I vilket fall som helst ska titlarna vara korta, kärnfulla och käcka på en och samma gång tycks det. I de flesta fall.

Nu har Viggo Cavling gett sig på idén med en spänningsroman.Cavling har valt att kalla sin roman "Rörmokaren". En yrkeskategori som numera benämns som VVS-installatör. Men jag håller med, inte kan man skriva en roman, en deckare ens och kalla den VVS-installatören. Då har man somnat innan man öppnat boken, trots det klatschiga omslaget med en man som verkar snygg, på språng, viktig, uppburen och slåss med faror lika svarta som den natt som omger honom. Jag förstår alla semantiska tecken omslaget försöker förmedla. Boken sägs handla om makt, politik, media, Stureplan - börjar det kännas som bäst före datum passerat?- Så slår jag då upp boken och börjar läsa. Jag lyckas läsa hela första stycket, men redan vrider det sig av obehaglig förutsägbarhet i magen. Klichéerna tycks redan vara klappade, klara, staplade och levererade. För det är väl så att i alla spänningsromaner, liksom i Vita serier måste man kunna känna igen sig för att som läsare känna förtroendet från författaren. Och vice versa. Eller...??

"Han vill andas hennes parfym, kyssa hennes hals och smeka hennes bröst" Ja, jag blir bara trött, men kanske har jag helt fel. Kanske är det precis såhär enkelt ibland.
Och Kajsa vill förstår bara göra EN sak med den här mannens kropp. Drömmen om den ständigt beredvilliga, utan krav?

Fast, näääe! På sidan 9 ger jag verkligen upp, där det uppdagas att Kajsa minsann hade en väl bibehållen kropp "för att ha fött två barn". (Och är det inte en ganska konstig formulering...efter att ha fött två barn?) Det var ju för väl det! Men nu orkar jag faktiskt inte med fler gubbmyter om kvinnor och kvinnors kroppar. Sedan får boken vara hur spännande som helst. Och kanske vill Cavling säga något med alla gubbmyterna? Jag hoppas det, men jag kommer inte att offra min sommar på att ta reda på om det förhåller sig så eller inte.

Dessutom hade Agatha Christie fel när hon en gång sa att den kvinna som fann en arkeolog att älska skulle skatta sig lycklig, eftersom han bara skulle bli mer intresserad av henne ju äldre hon blev. Men så är ju nutida arkeologer mest sysselsatta med exploatering också.

/ Poppy