Utrensning

-Vad är det jag läser egentligen?!, utbrister den drygt 50-åriga kvinnan förskräckt. Blicken är precis sådär vidgad och stor som inför oväntade moment i livet. Såväl positiva som negativa. Munnen gapar och mungiprona skrynklar sig lite missbelåtet.
Vi andra ska låta förstå att det kanske inte var skräp vi just läst, men obehagligt och påträngande. På något sätt meningslöst. Just för att det drabbade.

Är vi så rädda för att känna, låta oss beröras och känna delaktighet även i utsatta människors öden?

-Vi visste inte! basunerade massan ut efter andra världskrigets slut. Varken om trakasserier, våldtäkter, tortyr, utvisningar, ghetton, koncentrationsläger, atombomber eller allmän våldsam meningslöshet.

Visst visste de. I alla fall något. Men kanske många valde att blunda. Kanske av rädsla. Kan vi känna den fruktan inom oss? Om vi kan det, kan vi då inte se att precis samma fruktan och instinkt att överleva kan vara placerad hos andra, i andra sammanhang, under andra tidsperioder, för andra människor?

Vad är det vill rensa ut, rena oss ifrån när vi inte vågar se, försöka bromsa och stoppa? Viljan att själv tänka? Känslan att själv uppleva?

Oksanens Utrensning bjuder på så många perspektiv och jag läser den i febrig hets. Det är spännande, obarmhärtigt och gripande. Dessa kvinnor och deras liv, för kvinnorna är alltid mer utsatta, i alla sammanhang. Ville de ens känna vid sina liv till slut? Varför skulle vi blunda för tyskarnas intåg i andra länder under andra världskrigets fanor och dimmiga krutrester? Varför skulle vi avstå från dem som försökte överleva? I allmänhetens ögon gjorde de fel. Överlöpare! Förrädare! Tyskhoror! Sovjethoror! Skammen tar aldrig slut. Sinar aldrig, tar inte ebb vid strandens rand.

Varför ska vi blunda för att trafficking är ett skeende här och nu? Hur unga, oskyldiga, fattiga, förväntansfulla, unga flickor som hoppas på ett bättre liv passeras till helvetets skärseldar. Mitt framför ögonen på oss. Varför vågar vi inte se? Varför vågar vi inte stå emot, sätta stopp för och göra det möjliga omöjligt?

Aliide, en ond kvinna? I mina ögon var hon en kvinna full av styrka, som ville leva sitt eget liv, i lugn och trygghet. I mina ögon offrade hon sig hur många gånger som helst för sin frihet och andras väl. Vilket kom att bli hennes livs bojor. För det priset fick hon sona alla sina dagar. Allt hon hade hoppats på och önskat sig förvann i en orkan utan nåd. Hennes styrka blev en skam, hennes tillbakadragenhet en misstanke om att något var fel. Varför kunde de bara inte lämna henne ifred?!

Hade Aliide levt under 1500-talet hade hon varit en häxa, utan minsta tvivel, en ren och skär häxa. Hade hon levt någon annanstans under andra förutstättningar och hade hon varit man hade hon varit en hjälte, kanske en ikon.

Oksanens text visar bara på att aldrig glömma, aldrig blunda, aldrig misstro, aldrig döma. Det vill jag aldrig sluta känna!

/Poppy

I will be popular - eller Skit ner Dig

Ja, en tidig tisdag morgon när solen gäckar över en sky av blått hölje kan man känna att NU räcker det. Så fanimej. Trots duvans väckningshoande, bofinkens knatter och kråkornas lovsång om vårens antågande.

Nej, klockan 07.00 och med sår upprivna på armarna över tanken på ännu en ekonomisk härva, är det ändå inte det som får mig att vilja bryta loss och bryta upp. Inte ens jobbet med sin onaturliga överbelastning där man får arbeta minst 11 timmar om dagen för att ha en chans att inte komma efter. Helst utan några vilodagar alls. Eller att chefen utesluter en och man tas bort från listor och ersätts med andra namn. Nej, det som får mig att surmulet och ändå, efter visst övervägande under flera år känna att nu räcker det. Det är dessvärre inga andra än många av de jag känner.

Kalla dem Egoboostade, självupptagna, fixerade vid sitt inpinkade revir, okänsliga och måna om att övertyga med småaktig retorik. Men det är ändå inte det som är droppen som så berömt även urholkat denna flinta av sten. Det är istället deras missunsamhet, deras instängda och insnärjda avundsjuka, som de tror håller sig dold bakom hagtornshäcken obarmhärtiga hullingar.

Nej, det gör för ont när de fastnar och sticker in, innanför huden och plågsamt ger sig till känna. När de inte bjuder på en minsta klapp på axeln för alla de ut- och inmanövrar man lagt sig vinn om för att försöka räcka till. Vilket då bemöts av molande tystnad, flackande blickar och det gamla beprövade, att stänga någon ute genom att ignorera dess existens.

Ja, Ni kan fortsätta tro ni är så fina, duktiga och poppis så. Varsågoda! Sug i Er! Men jag kommer inte att stå där nästa gång och vara en av dem som falskeligen applåderar enbart i syfte att sedan åtnjuta samma recept. För ibland händer det att medicinen är slut.

Good Bajs! / Poppy

Nyårsafton

kan vara den av årets absolut sorgligaste aftnar. När tidningarna är översållade med bilder på vackra, rika människor i lyxiga kläder och smycken med en utsökt supé framför sig. Andra sitter i sin stuga och blir inte bjuden till en enda middag eller en enda fest. Vissa är bara ytterst ensamma.

Har vi blivit mer egoistiska med den individualistiska tidsandan? Är det ens egna företräden som gäller hela tiden och en känsla av gemenskap känns helt passé.

Själv ska jag snart gå över till grannen och känna mig mycket glad över att någon fortfarande vill ha mitt sällskap, fast jag varken har lyx, flärd, skönhet eller överdåd att erbjuda.

Förresten har jag tyckt att det här året har varit fyllt av minor, svarta hål och bottennnapp. Jag kommer inte att sakna det ett dugg. Desto större anledning att välkomna 2011 med en skål.

Anfäkta och anamma

Blir väckt av lilla pipet från mobilen. Ett mottaget SMS som meddelar att en mobiltelefon och laddare behövs. Jag funderar först på vad avsändaren vill säga med de orden. Ska mobilen hämtas?, lämnas?, när?, var? Sedan undrar jag varför man inte kan filtrera bort vissa SMS, så sändaren istället får ett SMS tillbaka med Obehöriga äga ej tillträde eller mer internationellt No access. Please try again later.
Så får jag nytt SMS i dag om hur mycket mobilen behövs för själv har ägaren ingen fast telefoni. Jag svarar att det går bra att hämta mobilen. Blir då omedelbart uppringd av en uppbragt person som om igen försöker kontra med att de saknar fast telefoni och det är därför mitt ansvar att leverera mobilen. Jag orkar inte ens argumentera mot denna solida vägg av idioti och trycker bort samtalet när jag hör rösten höjas i falsett. Så plötsligt är det MITT ansvar att vissa avsagt sig helt utan min inverkan eller påverkan ett fast telefonabonnemang. HUR, jag menar bara HUR tänkte de då?
För mig är ansvar just att ha koll på sina egna saker och inte lasta andra för det.

Nä, nu plockar jag upp MITT fasta telefoni och slår en pling till pappan min. Det är ju ändå Fars Dag för sjutton gubbar!

/Poppy

Osäker avund

Jag vet faktiskt inte hur det blir såhär. Är det typiskt kvinnor och i så fall varför? Jag varken vill eller kan acceptera det faktum att avundsjukan gör mer ont än att förlora en vän.

Jag är ofta den som stöttar, som står pall, som kan peppa och se andra. Även i en grå vardag. Ja, kanske jag är rent av bäst på vardagliga, små hejarop. Men när rollerna förändras något, om än bara en liten, liten förskjutning. Då är det som om luften går ur alla andra och ingen, med tre undantag orkar ge lite, lite tillbaka. Dessutom är de tre ganska oväntade: en förälskelse sedan tjugo år (som inte är ett dugg intresserad av mig), en kollega som helst inte umgås med mig på fritiden (fast jag gärna skulle göra det) och en vän sedan drygt 25 år, men vi ses sällan på grund av det geografiska avståndet mellan oss. Ja och på hörnet får väl också mitt ex trilla in, fast jag helst inte vill kännas vid det.

Även en del av släkten tittar misstroget med getögon på min karaktär. De finner det lika osannolikt de, att jag som alltid står pall allt och alla plötsligt kanske är den svagaste länken. Om än bara för några sekunder i evigheten av våra liv. Nej, se det passar sig inte. På något jävla obegripligt sätt. Och jag som aldrig blir besviken på folk känner ändå ett förakt för låtsade känslor, eftersom jag själv är en ärlig och uppriktig variant, en omodern typ som alltid står för det jag är. Nu och då. Här och sen.

Suck.

/Poppy