Rea

Ok, lite billigt kanske. Men sant. Men ändå är jag inte riktigt beredd på att rea ut min lukrativa själ, osedd av alla, förstådd av ingen. Som en lysmask i mörkret, men så lätt att missa då det är så många som lyser. Desperat.

Stoltheten vägrar ge upp enevirkets bestående seghet, uthållighet och kraft. Tänk om någon en dag satte sig ner för att lyssna, ta del och se inåt. Istället för att ständigt vidga sin egen röst, ta del av sitt eget inre med omgivningens väluppfostrade applåder till livs.

För att vi alla behöver det. Också ensliga skogsråer med lång vana av att hitta bland myr och sten, men oerhört bristfällig vana av samförstånd och ett delat hjärterum.

Jag vänder mig om. Ett svart hål.

/Poppy

Fy fan vad jag är bra!

Det gäller att framhäva sig själv, ta fram sina positiva sidor och sälja sig. Som konserverad gröt. Minst!

Så, vad är så oerhört fantastiskt med mig då? Förutom att jag är attraktiv, charmig och intellektuell? Ja, det är väl just den stora frågan och vill hela tiden hellre tassa i markerna av mörker och missmod, men nej nu ska jag dagdrömma. Fritt. Som jag antar att en livscoach skulle säga.

Jag, en kvinna i mina bästa år med samlad kunskap och visdom. Genom mina barn välutvecklade förmågor till kärlek, förståelse och förlåtelse.

Men blir det här en kontaktannons nu? Eller en kristen pamflett?

....alla borde välja att vilja vara med mig för jag är kanske den enda person någonsin under en livstid som kommer tillåta Dig att vara precis den Du är och när Du väl vunnit min gunst är den otvivelaktigt villkorslös.

Punkt.

/Poppy

Storleken har betydelse

Nu ska jag erkänna en sak. Inte något jag är stolt över, inte något jag utan skam och vetskap om dess löjlighet förkunnar. En petitess inte mödan värd, men nu har det ändå blivit påtagligt. Vi kan kalla det fobi om vi vill ha en vetenskaplig beteckning, vi kan kalla det trams om vi vill vara folkliga och vi kan kalla det bara idioti. Personligen tror jag det landar i det sistnämnda.

Jag gillar inte kortväxta! Småväxta och när det kommer till dvärgar känner jag rent av ett fysiskt illamående. Vad kan det vara i en människas ringa längd och en människas utseende som provocerar mig så? Vissa anmärker mer på klädsel, brist på klädsel med korta kjolar, för mycket smink eller för lite av varan eller hur en frisyr klär eller misspryder någon. Jag har däremot en märklig antipati mot de som är korta i rocken.

Det blev åter uppenbart när Argentina spelade fotboll i pågående VM mot Mexico. Alla hejar på Argentina, för "de är ju så bra!". Jag vet inte det jag. Men vad jag vet är att de är korta. De argentinska spelarna och inte minst deras förbundskapten, endast 163 cm lång från fotsula till hårfäste. 163 cm lång. Känn på den ett tag och betänk att män i Sverige under 165 cm klassas som småväxta. Om det är sunt att kategorisera folk på detta viset är en annan fråga.

Jag är själv inte speciellt lång, snarare kort. Men när jag ser Maradona veva otympligt med armarna, när jag ser hans figur studsa av ömsom glädje, ömsom ilska, så ser det så påfallande illa ut. Löjeväckande. Jag kan inte riktigt ta det på allvar, fast jag vet att jag borde eftersom denne lille man ansetts vara en benådad fotbollsspelare, eftersom jag vet att Gud hade en hand med i spelet i ett avgörande VM, eftersom jag vet att han sniffat i sig för mycket kokain och ber om en avsugning på presskonferenser inför detta VM. Jag vet!

Messi, en annan argentinsk benådad spelare med pagefrisyr, kvick och mindre otymplig än den pajasliknande Maradona är 165 cm i strumplästen. Han lär vara den kortaste spelaren i VM. Argentinska män lär ha en medellängd av 175 cm. Det må så vara med den saken, men jag känner en uppriktig, om än helt vriden antipati mot detta krympta, korta, förminskade, småväxta lag. Jag kan bara inte gilla ett lag av elva små män, där benen måste pinna på dubbelt så mycket. Det är småaktigt av mig, Det är ytligt. Så mycket yta att det sticker i ögonen och jag är den förste att erkänna det. På något sätt måste jag söka bot mot detta. Kanske genom att Messi får frälsa mig.

/Poppy

Modest

Tro mig! Jag vet att det finns både uppsatser och såväl allmän som kollegial debatt kring detta ämne. Det är inga nya stjärnor i sikte eller kunskapsinsikter likt Upplysningen. Kanske vi landar mer i Romantiken. Eller postromantiken för att vara moderna människor som vet att nyttja social medier på nätet år 2010. Fattas bara annat!

En liten, liten uppvisning i det som kan betraktas som klädkod eller inte för yrkeskåren som kallar sig bibliotekarier, även om jag ibland undrar om Hon (för det är oftast en Hon) verkligen finns numera. Nu är det mer den högteknologiska, rappa varianten med Läsplattan i vänstra jackfickan och i den högra ligger ett USB med anteckningar från senaste utvecklingsprojektet.

Håll till godo eller stäng igen:

Den modernt traditionella varianten. På utdöende. En kvarleva efter den stränga varianten med kjol, istället för byxa och nylonstrumpor som gav ifrån sig ett lätt pipande ljud varje gång låren gned sig mot varandra bakom underkjol och yllekjol. Koftan, stämplen och glasögon ytterligare obligatorium, liksom att vara förankrad vid en hög biblioteksdisk och ha fullkomlig makt över vad låntagaren fick låna och inte fick låna.
Här i mjukare tyger, Gudruns Sjödén-randig tröja med lös passform och som avslutas vid höften för vidd och rymd att jobba mellan hyllor, datorer och låntagare. Till detta en linnebyxa, sval och elegant i denimliknande färg. Fötterna bär upp ett par foträta tofflor som underlättar det stående och gående arbetet under dagen. I ena handen en bokpåse att bäras upp till ålderdomshem och förskolor, i den andra handen en klassiker att rekommendera var låntagare.

För att under de senaste decenniet ha utvecklats till en mindre mjuk variant. Här en vassare upplaga som varken har tid för bokprat eller barnteater. Här pratar vi perfektion i frisyr, klädval, stövlar, utbildning och profession. Inte en kurs försummas till att utveckla sitt webaktiva, kreativa skapande med plattformar för internationella standardiseringar tillsammans med pedagogiska redskap i ett nätverkande för "Biblioteket i Samtiden för Individen". Bort med allt demokratiskt tänkt och visst kan besökarna kosta på att betala sig för den service de får!

Fast nu känns det som det behövs lite mer utrymmer för vilda och galna idéer. Biblioteken vaggas in som en del av Kulturhusen där man ska kunna få fritt utrymme för att läsa en bok, samtidigt som man hänger på en klättervägg och mumsar på en hamburgare från en mer eller mindre välkänd restaurang. Efter det kan man slänga sig i ett bollhav, lyssna på musik, spela dataspel och känna sig allmänt vild och vågad. Jag tror det är hög tid för Pirata alternativet! Det är löst hår som slängs och kastas med blästrade leenden, hotpants och små, tighta toppar kring bysten som förbättrats med lite geleklumpar av koksalt. Vi slår klackarna i taket, svingar oss cyberaktigt var vi vill, när vi vill, är allmänt lössläppta och hämningslösa. Inga begränsningar i detta tidevarv.

Den manliga varianten då? Jo, den finns ju. Inte så ofta och kanske inte de som oftast får tonårstjejerna att vandra i flock till biblioteken. Undantag bör finnas såklart. Så jag introducerar något i stil med det här:

Poppy - mer som en gatukorsning

Magda och Bromsen

Sommarlov och tiden känns evig. Magda går och drar ax av grässtrån och bestämmer efter eget tycke och smak om det liknar en tupps eller en hönas kam. Eller kanske rentav en kycklings kamlösa, fjuniga huvud.

Magda har myggbett på ben och armar, skoskav och en begynnande solbränna. Himlen är ljust sådär blå som den kan vara en sommardag, med ljumma vindar och svalornas skrik i luften känns behagfullt rogivande. Sädesfälten böljar och Magda försöker komma ihåg om det är vete eller korn som är utan ax. Hon drar upp ett strå, tuggar lite på kärnan och inbillar sig att hon med smaksinnet kan smacka fram vilken sort det skulle kunna vara. Efter en stunds begrundan och ett uppriktigt försök att tänka med hjälp av uteslutningsmetoden kommer Magda fram till att det måste vara vete. Hon vet inte om det, men hon har alldeles rätt.

Den knäkorta klänningen kliar lite i sommarvärmen och hon undrar varför hon måste ha strumpbyxor på sig en solig dag i juni. Långt ute på landet, utan kompisar eller andra nöjen sparkar hon undan stenarna på vägen med den ena välriktade sparken efter den andra. Om man åtminstone kunde bada och äta glass tänker den nioåriga flickan drömmande medan hon sakta går vägen fram.

Plötsligt stannar hon upp. Framför henne är en stor, bred, brun rumpa som intensivt viftar bort flugor och annat otyg, med sin svarta, korta, men tjocka svans. Den stora rumpan har bevisligen en framdel som Magda försöker få en skymt av. Plötsligt vänder den lilla hästen sig om. Under lång pannlugg stirrar den ett par sekunder på flickan. Sedan gnäggar den lågt, går fram till henne och buffar försiktigt med sin mjuka mule i hennes panna. Det värmer och kittlar på en och samma gång. Detta var Bromsen.

FÖRÅR

Ända sedan novembermörkret la sin filt över våra huvuden
har vi alla längtat
ja, i alla fall jag
efter den ljusare delen, den av rapsfältsblomstren

Gyllene fyller den fält efter fält
lärkan drillar osynligt
vibrerande
likt hettan i luften

Inom mig vandrar en irriterande, arg rastlöshet
för inte bidrog ljuset
eller dofterna
till något alls mer än lejonets sårade yl av smärta

Lika stor lust har jag att spotta på den ärbarhet
du utlovade
lika stor lust har jag att låta nässlorna blomma
bränna din hud till skam och rodnad

/Pops

Gräslikt

Jag drar runt med händerna i håret
än strävt, än mjukt, än lockar som tvinnar sig fast
mellan pek- och långfinger

Händerna drar i rabattens outforskade jord
Ett smultron nickar välkomnande med sin vita blomma
Rosen omsvärmad och stickig

Ett klipp utan pardon i Karens Blixens famn
några till i det hår som aldrig är still
allt som yr, trasslar och bränns

och jag skriker

jag står inte ut med denna röra
detta ogräs
allt som breder ut sig

I vitögat

Alla fagra löften som
rann ut i sanden
Helt och hållet Din förskyllan

Jag vågade allt
även att stå vid brantens rand
det skrämde mig inte alls

Det som gjorde ont
var att se Dig klättra ner
utan att se mig i ögonen

Tournament

Welcome!
This tour will be in English and please feel free to ask if there´s anything you wonder about.

Fast jag har ingen lust. Fortfarande lite febrig och ont i halsen. Fortfarande vaknar jag 3.30 och undrar varför. Över en massa saker, inte bara varför jag vaknade. Allt medan göken kör sitt lätt igenkännbara läte och vem kom på att man skulle kalla det döder- och sorg- till gökens lov? Illavarslande i högsta grad.

As you can see this is a typical element for this construction as well as the solitude oak tree.

Tänk om det börjar regna också? Vilket förvisso väl speglar mitt inre.

If you look at the contsruction of the roof you´ll be able to recognize it in another building on the grounds.

Hur många kommer de att vara? Och deras förväntningar? Jag orkar inte leva upp till något alls idag och är varken sugen på choklad eller vin. Katastrof alltså!

As a governess you had the major concern about the children, their education as well as their welfare.

Vem som ansvarar för mitt välmående är väl bara jag själv. Oavsett dumdristiga förhoppningar.

Thank you so much and I hope you will enjoy your stay here!

/ Poppy

Önskelista

Vad jag önskar mig just nu:

Superkrafter som liknar sådant man kan få när man använt vissa substanser:

- kraft, energi, ork

och så vill jag ha bättre disciplin på mina begär mot:

- godis, mackor och snacks

Förutom detta önskar jag bara tre enkla ting:

- ett välavlönat och kreativt jobb (ok, två i en där), mer tid och en självgående gräsklippare som också kan laga mat, diska, tvätta, städa och se mig i ögonen utan att blinka.

Jag är alltid så modest! / Poppy

Skruva den som något av da Vinci

Bleka, smala pojkben som alla sparkar lite på måfå efter en svart- och vitrutig boll på en illa skött gräsplan. Det är en disig söndag förmiddag, kyligt och fuktigt. Vårsolen har ännu inte hunnit värma upp vare sig luft eller kropp. Pojkarnas andedräkter är som små rökpuffar, likt en gammal ångmaskin i behov av metatabletter. Deras kinder blossar efterhand där de likt små illrar kilar fram och tillbaka över planen. Sällan når en fot den där tilltufsade bollen och när någon väl lyckas blir det mest tåfjuttar och snedträffar. Vissa pojkar grimaserar illa. De som känner sig trötta, frusna, uppgivna och mest längtar efter saft och kanelbullar som delas ut efter matchen. De andra, med blicken ständigt fastnaglad vid bollen, ständigt sökande sig mot målburen och inom sig med en längtan och ett hopp om att denna gången kommer bollen att flyga in i mål likt en svala dyker över sädesfälten, en bländande solig dag under sommarens månader. De längtar inte efter saft och bullar. De längtar efter ett mål, en bättre balans och ett lag där alla jobbar för att få bollen förbi målvaktens stora handskar. Ett mål och en seger. De känner ingen trötthet och svetten som pärlar längs panna och kinder är inget som besvärar en ung pojke på nio år i långa strumpor och svarta fotbollsskor med drömmar om att kunna överstegfinta som Zinedine Zidane.

Gatan fram går en kvinna runt 35, kanske mer eller möjligen yngre. Hon går med bestämda steg i långa, blanka stövlar. Klackarna genljuder i trottoarens asfalt, smått sjungande och sviktande. Kjolen av ylle smeker benen för varje steg och den uppknäppta kappan glider oroväckande ner över axlarna. Med fortsatt snabba steg och blicken fokuserad, drar hon irriterat upp kappan över axlarna, bara för att känna den åter glida av efter ett par hundra meter. Hennes tidigare så väl uppsatta svinrygg börjar lösgöra sig och flera mörkblonda slingor sliter sig ur hårnålarna och faller ner i nacken. På andra sidan gatan i motsatt riktning kommer en nätt kvinna runt 50 år gående. Även hon i höga stövlar. Inte lika blanka och inte med lika hög klack. Hon tycks heller inte ha så bråttom. Hennes mörka page ligger som en hjälm runt ansiktet och får hennes ansikte att se blekt och tunt ut. Men hon ler som i mjugg, värdigt en Mona Lisa i Louvren. Hennes röda kappa är väl knäppt upp i halsen och ser ut att värma i den iakttagande och bländande vårsolen. I den jämna, men lugna hastighet hon rör sig med har hon ändå tid över att möta ögonkast, le överseende åt folk som råkar knuffa till henne i morgonens stressiga och hetsiga tempo på stadens gator. Hon utstrålar en allmän frid och vänder upp blicken mot koltrastens sång som tillfälligt överröstar bilarnas brus och larm.

En boll i krysset, en kanelbulle som tröst, en hastighet, ett tempo eller ett stilla lugn och fågelsång. För den ena är målet meningen med färden, för andra tvärtom. För vissa är belöningen för slitet en tillfredsställelse, för andra bara att få vara där man är. Just nu, just här där man är.

så som i graven ock in i själen

Alla visste ju om att det som vissnade också tvunget skulle dö.

- Men, tänk nu fyller Larssons dotter 40!!
- Nej, men oj. Den lilla tösabiten och inte var hon så lätt alltid heller. Uj,uj

Som om det var något konstigt udda inbakat i födseln. Att vara evigt ung är ett epitet förbehållet de som ännu inte börjat leva. Som om nedkomsten i blod, slem, avföring och fosterfett skulle betyda en förnyelse av årgångarna, som tidigare passerat revy på liknande sätt i olika barnsängar. Välkomna eller ovälkomna.

En enslig stig en sommardag, oupptäckt, outforskad och samtidigt lika skör som den vajande gången av spensliga ben, myggbitna och brunbrända. Också något skavda av skor och skrubbsår, burna av en tioårig flicka, fortfarande med tilltro och tillit till livet och dess möjligheter. Framtiden. Som aldrig är förrän det blivit efteråt.

Det har vi alla kunskap om, men vi vänder bort blicken, blundar, sätter på oss solglasögonen. Stänger av det som kan nå oss i mörkret och få oss att varsebli både känslor, erinran och försumbarheten med att leva på låtsas. Där inget är bra nog.

- Det blev för salt.
-Fast jag tyckte det var lagom.

Istället för att se, känna, våga vara och nudda vid det som är vi, går vi så snabbt vi kan. Förbi. Hittar ett frö och längtar genast efter något bättre, större, vackrare. Aldrig låta sig nöjas! Aldrig vara tillfreds! Aldrig dröja vid den hand som vilar ovanpå Din. För i slutändan ska vi ju ändå alla dö.

/Poppys filosofiska hörna

Klosterliv eller Dödligt levande?

Med risk för att det blir likt en härva av ihoptrasslade garnrester och inte alls vackert som ett av Ariadnes utrullade nystan, vägledande i det obskyra dunklet av livets plågsamma låga eller brist på denna rentutav. Långa meningar kan man också skapa av liknande tilltag. Nog för att jag också hade varit i stort behov av mön Ariadnes tråd, men det är ju uppenbart att dyrbara garn endast vägleder hjältelika män på deras strapatser, även om man än en gång får slagdängan sjungen, nästan spottande fram i ansiktet, det påtagligt bleka, anemiska och andefattiga: "Vad vore männen utan de kloka kvinnorna?". Ja, just i Thesues fall är det väl uppenbart och jag tänker inte för en sekund gå in på någon annan man, kvinna, Tes eller liknelse. Bevare mig! Väl dessutom!!

Vad vore ett rikt klosterliv med dok och örtagård jämfört med ett fängslande liv, med underliv i syntetiska trosor och alldeles för mycket ogräs? Vad vore ett nunneliv med dagar, timmar, minuter och år efter år efter år med kontemplativa meditationsstunder jämfört med ett ständigt jagande, stressande,en ständig rädd blick som kastas över axeln, ifall någon skulle upptäcka, avslöja, taga av daga alla ens brister och tillkortakommanden? Vore bönestunder, nattvarder och tagelskjortor då att föredra om det gav mening till det patetiskt lilla andetag man tar här på jorden än ett liv av oro, besvär, tomt och i brist på andras mod spelar ju ens eget egentligen ingen roll, så varför fortsätta sträva bortåt om man då kan sträva inåt?

Allas drömmar om ett annat liv, när det man har som är ens eget och mitt i en inte räknas. Varför? Varför inte i så fall? Vad förleder tanken, själen, rädslan, sorgen och flykten på återkommande visiter med returer? Alla som aldrig vågar mötas, ses, skiljas i ett gott tecken med ett gott syfte. Skulle det vara så fruktansvärt? Skulle det innebära att vi förlorade det redan, bortom all räddning fumlande, snubblande och intetsägande fotsteg som snavade på kanten och tog adjö utan att ens torka av sig på dörrmattan med orden VÄLKOMMEN på?

Adjö. Sköra människa till intet. Intelligens att förbruka, aldrig nyttja. Bataljer att gå, men ständigt behöva spänna bältet på nytt. Tröstlöst vackert, men smärtan tager vad den behöver för att fortsätta leva.

/Poppy i en körsbärsblommande dal med Ondskan i nästa kvarter som ett regelrätt forum för spillror av de som aldrig vågade se eller tro eller mötas alls.

fel, fler fel, snödrivor och förmågan att Agera

Genialt! skulle man inte kunna utbrista där jag på morgonkvisten gör mig beredd att göra entré inför en klass och diskutera grupparbeten och bibliotek. Som tur är uppdagas innan jag storstilat tänkt äntra scenen att jag tagit fel på dag och datum med tio dagar. Så tillbaka till tangentbordet och då krånglar allt annat. Ingen kontakt med databasen, "ansluten", "ej ansluten". Hopp, hopp, hopp.

Tar en kopp kaffe, fastän jag inte borde. Går ingen promenad, fast jag borde. Ödslar tid på att prata med en kollega, som nu är en före detta kollega, men ändå värd namnet. Nästan en vän. Men nej, jag är inte förälskad, har ingen crush, går inte igång på och vill inte ligga med honom. Jag vill bara vara nära honom ibland. Som vänner är.

Maten kallas wok, men består bara av nudlar, som dessutom är stela och dränkta i soja. På det måste både en och två kokosstänger inmundigas, som ett slags tröst för bristen på aptitlig mat som ändå kostat sina slantar.

Lyckas toppa dagen med att inte få gjort nästan något alls. Har börjat tro att jag är likt ett stort, svart hål som slukar tid. I hisnande fart går det och så är timmarna, dagarna över. Swiisch, swoosch. Borta!!!

Ska bara hem om och hämta en vattenflaska, men fastnar istället i en snödriva. Underlaget är is och hjulen spinner, avgaserna kokar ilsket som en svart svans bakom bilen. Jag skottar, gräver, sparkar undan snö, skottar lite till, gräver lite till och rattar lite hit och lite dit. Kommer lite framåt, lite bakåt, men ingen riktigt stans. Allt medan hjulen snurrar ilsket runt, runt, runt.

Jag hyser förtröstan. Jag tänker inte en enda gång att det inte kommer att gå, att jag inte kommer att kunna ta mig därifrån. Tomgång på bilen, bildörren öppen, en hand på ratten och gående bredvid bilen lägger jag min andra hand tryggt och trosvisst på dess plåt. Puttar bakåt och bilen rullar bakåt. Ren tur måhända. Hoppar in i bilen och slirar lite, sedan är vi ute på vägen och hej hopp vad det går. ...a little more action please....

Vill inte veta av någon närvaro om den ändå inte kommer mig till gagn. Vill inte veta av något som gärna skulle göras, när det inte låter sig göras. Vill inte. Inte alls, alls, nej.

/Poppy

Apart

...betänk att rubriken också kan utläsas som ap-art, dvs en association till gorilla, schimpans, orangutang och allt vad de nu heter. De stora och små med svans, men tror inte alla sorter har svans eller är det inte en apa då?

Apart; som i säregen, besynnerlig eller varför inte konstig, obegriplig eller svårtillgänglig?! Jag har alltid fått höra liknande beteckningar om min egen person, men anammar numera en inställning till dessa epitet som att de uttalas av just aparta varelser. Låt gå för att vissa av dem är humana Gorillor. Jag tänker inte längre själv betrakta mig som den udda, bara för att jag inte alltid uppför mig som man bör, säger saker och ting som man borde eller bockar belevat och niger traditionellt. Jag vänder på saker och ting till min egen fördel, för är nu innerligt trött på att också själv åsidosätta mig och betrakta mig utifrån andras ögon och obegripligheter. Jag är bra, jag är kunnig, jag är tolerant, jag är ödmjuk, jag är bra på att lyssna, stötta, uppmuntra och bara för att jag inte alltid håller med, har en annan infallsvinkel eller reagerar på orättvisor gör mig varken till en sämre eller mer apart människa än någon annan.

Det är ni som är de konstiga, det är jag som är normal som Thåström sjöng. Fast normal? Vem vill vara en jävla norm? Inte jag i alla fall.

/Poppy

Andning

Ganska blåsig dag och mulet, såklart. Vinden sveper om joggingbyxorna i bomull, vid det här laget med ett par år på nacken, noppiga och fula. De får duga, eftersom alternativet är ett par kortare byxor som istället har den nackdelen att andelen syntetiskt material i dem, får dem att dra till sig diverse hår och damm likt ett magnetiskt fält.

Ganska kallt är det, så jag drar ner mössan en bit till, över öronen, längre ner över pannan. Tapp, tapp, tapp eller låter det bam, bam, bam? Mina fotsteg mot underlaget av is, snö, modd och salt. Min en gång urstarka, inre drivkraft som kunde få mig att springa hur långt som helst och framför allt fortare och fortare. Den kraften har för länge sedan utarmats, men i något slags hopplös kamp mot kroppens destruktion och avveckling, förfall och nedbrytning, försöker jag upprätthålla en ork som ska ta mig genom den ena dagen efter den andra. Ända tills någon del av mig säger stopp. Pumpen, ett kärl som brister, en kräfta som vandrar runt i mitt inre eller något annat av ännu oanad karaktär.

Min kropp arbetar alltid emot mig under de femton första minuterna, som om den måste övertygas om att ställa om sig på ett större syreintag, att vidga sina blodkärl och ett arbetande hjärta. Efter ett par hundra meter måste jag gå ett tag. Benen är stumma och ovilliga, anden är ovillig och bråkar om hur tråkigt det är. Motvinden som dansar spefullt runt min kropp, får mig att tappa andan ett kort tag.

Bam, bam, bam. Gåendes. Bam, bam, bam. Gåendes. Bara ett par hundra meter kvar, sedan är jag framme vid den stora vägen. Kroppen gnäller, bråkar, stönar, stånkar. Bröstkorgen häver sig, andningen pipig och flåsig. Bam, bam, bam. Framme vid vägen.

Så händer det som fortfarande kan hända. Jag börjar jogga igång lite lätt igen och nu flyter det. Benen löper lätt och ledigt, andningen är kontrollerad och en viss spänst, samt lätthet infinner sig. Tadam, tadam, tadam.

Ganska glad!

/Poppy

Tvivel

September girls do so much, and for so long, until we touch - I loved you, well, never mind, I´ve been crying all the time. September girls got it bad.

Om man nu får leka lite med Alex Chiltons text. Vilket jag uppenbarligen tillåter mig att göra.

Så, tiden tickar, klockan slår, hjärtat bankar, itu det går, blodet pumpar, celler i kras.

Böcker i väggar och fan, fan, fan, trösklar man snubblar i och på och över.

Nej, så skulle det ju inte bli och inte vara. Inte denna gången. Också.

Vad säger man? Vad gör man? Utan att bli tokig, galen, få tuppspatt, tuppjuck, tåfjärt och lagårdsfisar på tvären? Sanningen att säga så: JAG VET INTE!!

Det spelar liksom ingen roll längre. Ingenting. All möda, all svett, all blodspillan, all vett, allt är bara kastat överbord i en stenfylld säck. Utan pardon. Swooosch! Och plask! Kallt, skummande hav med vågor som ryser ens kroppsliga ömklighet i konvulsionsartade darrningar. Så mycket till människa? Nej, intet.

Biologi. Ja, det slog mig idag ett tag när solen sken och inget var besvärligt. Vi är bara anatomiskt uppbyggda, biologiska varelser. Strunt samma i idéer, tankar, visioner och känslor. Kan inte solens livsnödvändiga, livgivande kraft verka spelar inget annat någon roll. Sprit, knull och rock n roll kan hälsa hem. Således.

Liv? Ja.....Jag veeeet liksom inte. Inte alls!!!

/Poppy

Kortfattat andäktig och mer därtill

Bort med klatschiga rubriker, in med ordsatser som gör kullerbyttor, ord som byter plats med varandra. Allt för att förvirra och tjusa, få oss att vakna och reflektera. Mera!

Fem timmars sömn och kaffe på det och jag går i spinn!

Jag läste något så otroligt vackert i går - något som fick mig att kippa efter luft, likt när man varit under havsytan och hållt andan. Det var som att öppna upp hela mig, som om det gick att mjukt bända isär de gamla gångjärnen, veckla ut de hårt sammanpressade sidorna och med en mjuk, mjuk hand släta ut och rätta till. Jag blev rörd. Gripen. Innerligt.

Virrvarr

/ Poppy might find a reason to be serious

Fenomenalt

eller kalla det Ranelidska kanske?

Jag är en särdeles, alldeles omåttligt underbar och beundrad person! Varthän jag än går i leran så det skvätter på mina dyrbara byxben, väl ingångna av de mest smeksamma och vältränade, men inte övertränade ben man någonsin sett skådas under solens gyllene strålar.

Jag är så oerhört imponerande att folk gapar av avund, blir tysta och stilla när deras lyckas lott träffas av min skugga. De faller hädan och tar stöd därvid, närmsta karm, stolsrygg eller person bredvid.

Min lockande tunga med röst därtill som en drillande lärka! När jag öppnar munnen flyger sparvar därur, keruber stämmer sina fioler och änglarna leker med håret det gyllene längs harpans vibrerande strängar. Ack, mina ord som frälser Er arma själar, som endast ur fattning bringas då Ni erfar Er olycka över att inte ha fallit under samma lyckosamma stjärna, som den jag är sprungen ur. Fullkomligheten!

Inte är det lätt att vandra så glänsande, så fjädrande, så genomträngande och älskad av alla och en var, inte minst av naturen och gudarna som i mig ser sin avbild, den högste talat har.