Så var vi där igen och det gör mig ursinnig! Hur länge ska de få hålla på och regera, agera, orera och frustrera i yttrandefrihetens namn? Om det ens var den som anförde deras förfäktande! Nej, här har vi ytterligare en konstnär, en kulturarbetare som sliter i sitt anletes svett för att vi andra, vi imbecilla som inte förstår det storartade med dessa känsliga neurotiker, dessa vibrerande sändare av våra egna, inmutade, förborgade känsloliv som äntligen kan förlösas i deras och endast deras konstform.
Männen inom kulturvärlden! Jag börjar mer och mer frukta att de besitter uppenbar avsaknad av flera, fullt normala funktioner. Som intelligens, som respekt, som hänsyn och tillika en vilja att driva på utvecklingen i en positiv riktning, inte i en ständigt bakåtsträvande, patriarkal tillställning som känns lika mossig som de dammiga sammetsdraperierna i en ridå som aldrig öppnas, på grund av rädslan av de hårt omhuldade, traditionella begrepp om kulturella ceremonier som äger rum där bakom. Det får en inte bara att nysa av ren allergirisk, det får en att rygga tillbaka för det uppenbara. Att ingen släpper in ljuset, ingen vill sopa undan det gamla skräpet, ingen vill skura bort smutsen med såpa. Allt skall vara som det alltid varit, i sann patriarkalisk anda. Där män får vara män och kvinnor får vara kvinnor och då menar jag inte i de rollbesättningar som de tillsätts eller de gestalter de får ge liv till i en form och ett forum avsett spegla andra tider med andra öden, sett ur andra tiders problematik och samhällsanda.
Sexuella trakasserier fick sitt startskott med Kungliga operans balettchef Marc Ribaud, som redan innan han tillträdde sin tjänst i Sverige hade rykte om sig att just utöva sexuella påtryckningar av ett eller annat slag. Ändå övervägde naturligtvis hans förmåga som konstnärlig ledare och koreograf. Att utöva påtryckningar av detta slag i ett av världens mest jämställda länder år 2010 år ett hån mot allt vad jämställdhet heter. Men som man och inom kulturen har man visst dessa friheter, eftersom man aldrig kan stoppa en konstnärssjäl utan att deras kreativa skapande går i stå.
Så nu Ola Rapace! Som uttalar sig i torsdagens City om kvinnors privilegium att kunna ligga sig till en roll. Så detta är alltså en reell verklighet som pågår fortfarande, vilket förvisso Sveriges radio också visade i sin undersökning av sexuella trakasserier inom scenkonsten – även om nu Lena Endre aldrig märkt skuggan av tillstymmelse av detta.
Rapace verkar inte alls förstå den utsatthet kvinnorna befinner sig i när detta verkligen händer och är en nästan lika gammal klassiker som den om den lyckliga horan. Kanske kan en del av kvinnorna inbilla sig att det ändå var ett trevligt möte och att hon sedan fick den där eftertraktade rollen också, vilket ju då bara var en bonus. Kanske hon kände sig lika utnyttjad och trampad på som de som berättat om sina erfarenheter för Sveriges Radio? Hon kanske kände sig rädd, grät och gick därifrån i skam, väl medveten om att ingen Ola Rapace behövde ligga sig till några roller, för dem får han genom att visa på sin begåvning och sin talang. De får han genom hårt arbete och ses som en driven och respekterad skådespelare.
Vad är det egentligen Rapace vill ha sagt? Tar kvinnorna för stor plats på scenen och inom kulturen? Eller knullade sig också Noomi Rapace sig till rollen som Lisbeth Salander?
/Poppy
Visar inlägg med etikett Sexuella trakasserier. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Sexuella trakasserier. Visa alla inlägg
lördag 20 mars 2010
onsdag 24 februari 2010
Sexuella trakasserier eller bara feministisk inbillning?
En del män tycker ju att de är skapelsens krona och att de därför har rätt att bete sig hur som helst mot kvinnor. Att därtill vara en offentlig mansperson verkar vara en intäkt för att kunna bete sig som riktiga svin. Som tur är så är det naturligtvis långt ifrån alla, både offentliga och icke-offentliga män som beter sig så, men det verkar trots allt finnas en hel del män som verkligen tycker att kvinnor bara är ett objekt och som sådant kan behandlas på alla möjliga jävliga sätt!
Att antingen som Stig Larsson vilja pissa i en recensents mun p g a en negativ recension säger ju egentligen mer om vilket djur Stig Larsson bör jämföras med än något annat. Den som inte har samma åsikt om hans fantastiska bok kan ju troligtvis i hans tycke inte vara värd något. Kan man verkligen ha ett existensberättigande om man inte har insett hans storhet?
Eller ta Ulf Lundells välkända bråk med en kvinnlig recensent som inte gillade hans Notbok utan i kanske onödigt drastiskt ordalag avfärdade den. Lundells svar kom som ett brev på posten
"Hur är det fatt. Har du alldeles kissat på dej den här gången?" lyder en formulering. "Saknas pojkvän?" undrar Lundell vidare.
Om nu Larsson eller Lundell tycker att recensenterna har fel varför inte bemöta det på ett litterärt sätt, varför inte gå i svarsmål i sak istället och förklara vad de menade o s v. Nej man drämmer till med sin manliga överlägsenhet och försöker reducera de kvinnliga recensenterna till just kvinnor, småflickor som kommer att ta sitt förnuft tillfånga och inse dessa mäns storhet, bara de får sig ett ligg eller så förminskas de till något som inte är mer värt än att pissas på!
Tyvärr är detta inte enstaka isolerade händelser, tyvärr är det inte ens enstaka händelser för de här
namngivna författarna, när en kvinna väljer att inte stämma in i hyllningskören så är det ju enbart för att hon inte har förstått mannens storhet!
Till denna rad av kända manliga skribenter sällar sig bl a Lasse Anrell, Göran Greider och Ernst Brunner, den senare skriver bl a så här i nättidningen Bokus Magasin (nu nedlagd): "Bokbranschen är ett bleckhorn fyllt med mensblod och kvinnofrågor och modersproblematik. Till slut är det bara kvinnor som läser. Man renodlar litteraturen, så att den bara passar kvinnor.”
Ja det är väl lika ok att skriva om mensblod som att skriva om sina knull med gärna 30 år yngre kvinnor, sitt behov av viagratabletter och om hur synd det är att vara man när inte dessa unga kvinnor förstår att det bästa de kan göra är att be dessa begåvade män att snabbt dra över dem eller åtminstone pissa dem i munnen!
Detta är naturligtvis väldigt beklämmande att, trots att vi att lever på 2010-talet, inte har kommit längre, att det fortfarande finns välutbildade och hyfsat intelligenta män som tycker att de har rätt att begära sexuella favörer i utbyte mot tjänster eller som tycker att de har rätt till sex med vem de behagar vilja gå till sängs med bara p g a det faktumet att de män!
Alla som ser detta beteende och sen väljer att bortse från det, väljer att skoja bort det eller väljer att istället skuldbelägga kvinnan är egentligen lika skyldiga som den trakasserande mannen!
Eller, om man som Lena Endre gå ut med att hon inte har blivit sexuellt trakasserad och därmed ge alla de män som beter sig på ovan nämnda sätt en form av kollektivt alibi.
Tror Lena Endre verkligen att bara för att hon inte har blivit trakasserad så har ingen annan blivit det, eller vad ville hon egentligen säga med den i DN stort uppslagna artikeln i samband med debatten om sexuella trakasserier?
Är hon kanske rädd att folk ska tro att hon har nått sin position som en av Sveriges bästa skådespelerskor genom att gå sängvägen? Och har hon verkligen under alla år som skådespelerska aldrig hört eller sett något som åtminstone skulle kunna få henne att fundera på om det inte trots allt ligger lite sanning bakom de vittnesmål som hennes kvinnliga kollegor har vittnat om som vanligt förekommande inom teatervärlden? Eller är hon anhängare till tesen, ser inget hör inget!
Ganska belysande tycker jag är hennes resonemang är när hon först säger:
”Jag misstror inte de uppgifter som de trakasserade kvinnorna lämnat”. Och lite senare säger hon konstaterande:
”Att man upplever sig sexuellt trakasserad räcker naturligtvis, men jag kan inte i min vildaste fantasi föreställa mig att varannan kvinnlig skådespelare i min närhet skulle varit utsatt och att det inte skulle kommit till min kännedom.”
Då har vi genast en ganska intressant situation, tror hon eller tror hon inte på sina kvinnliga kollegor? Tycker hon verkligen att det räcker med att uppleva sig trakasserad?
Genom att försöka vara just det hon påpekar att teatern inte kan eller bör vara, d v s politiskt korrekt, försöker hon både avfärda sina kvinnliga kollegors upplevda trakasserier samtidigt som hon inte vill göra det fullt ut, utan trasslar istället in sig i resonemanget. I min aktning sjönk hon genast som en sten!
En annan kvinna som har fått mig att fundera är Jenny Beltran, gift med sångaren Tito Beltran som dömdes till två år och sex månaders fängelse för bl a våldtäkt.
I nättidningen Sourze, där alla kan bli sin egen stjärnreporter hyllas hon av Billy Butt, en gång själv dömd till fem års fängelse för ett antal våldtäkter, för att hon hade attackerat ett av vittnena mot hennes man, verbalt.
Butt hyllar Jenny Beltran som själv är jurist, för hennes mod att göra detta eftersom alla vi svenskar är en samling fegisar.
Det fick mig att vilja läsa mer om Jenny Beltran, jag visste och vet fortfarande inte mycket om henne, inte mer än att hon är gift och har barn med ovan nämnde Tito.
I nättidningen Newsmill finns en intressant artikel skriven av Jenny Beltran, överskriften lyder:
Jenny Beltran om sexuella trakasserier i kulturbranschen.
Kvinnor som bjuder ut sig till kända män får skylla sig själva!
I denna artikel försöker hon rada upp en mängd argument för att det inte är männens fel att de tar för sig eftersom kvinnorna uppmuntrar detta beteende genom att vara lättklädda och låta männen tafsa på sig. Tjejerna är enbart golddiggers som klunkar i sig champagne på kändisen bekostnad och enligt Jenny Beltran är detta uppförande detsamma som att det är fritt fram för kändismannen att ta för sig av de kroppar som hon reducerar dessa kvinnor till.
Dessa kvinnor som hon påstår bjuder ut sig till männen när deras partners är på toaletten o s v får skylla sig själv menar hon. Men, här tycker jag att hon har missat själva poängen, det är väl inte sexuella trakasserier så länge det är ömsesidiga sexuella förbindelser? Otrohet faller väl inte under avdelningen sexuella trakasserier hur taskigt det än är mot den partner som blir bedragen? En man som lever i ett bra förhållande borde väl kunna motstå dessa oförtäckta inviter eller menar hon att det är de ”upptagna männen” som blir sextrakasserade när kvinnorna bjuder ut sig till dem?
Otrohet är vidrigt vem som än är otrogen skriver hon, visst, självklart, helt rätt men otrohetsdebatten har väl inte riktigt med detta att göra? Madonna har en 23-årig älskare fortsätter hon,varför blir vi inte upprörda? Ok, kul för Madonna, men vad har det med sexuella trakasserier att göra? Om det är ett förhållande så oavsett mannens eller kvinnans ålder vad har det med sexuella trakasserier att göra så länge ingen utnyttjas? Hennes exempel är många men hon skjuter över målet,
Jag förstår inte hennes resonemang, i sina försök att övertyga oss om att dessa fala champagnedrickande pengahungrande kvinnorna bara är ute efter kändisens pengar, makt och status, kan jag inte hjälpa att jag ser hennes försök, att under manteln av att peka på de omvända förhållanden som enligt henne råder inom kultursektorn, höra ett förtäckt försvarstal för hennes man och hans agerande.
Honey/ på krigsstigen!
http://www.dn.se/kultur-noje/lundell-och-recensenterna-1.391032
http://www.angelfire.com/ab/ulflundell/artpittstimmetslar.html
http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/lena-endre-vi-vill-vara-fria-i-vart-skapande-1.1048437
http://sv.wikipedia.org/wiki/Tito_Beltr%C3%A1n
http://sv.wikipedia.org/wiki/Billy_Butt
http://www.newsmill.se/user/jennybeltran
http://www.newsmill.se/artikel/2010/01/20/kvinnor-som-bjuder-ut-sig-till-k-nda-m-n-f-r-skylla-sig-sj-lva#comments
Att antingen som Stig Larsson vilja pissa i en recensents mun p g a en negativ recension säger ju egentligen mer om vilket djur Stig Larsson bör jämföras med än något annat. Den som inte har samma åsikt om hans fantastiska bok kan ju troligtvis i hans tycke inte vara värd något. Kan man verkligen ha ett existensberättigande om man inte har insett hans storhet?
Eller ta Ulf Lundells välkända bråk med en kvinnlig recensent som inte gillade hans Notbok utan i kanske onödigt drastiskt ordalag avfärdade den. Lundells svar kom som ett brev på posten
"Hur är det fatt. Har du alldeles kissat på dej den här gången?" lyder en formulering. "Saknas pojkvän?" undrar Lundell vidare.
Om nu Larsson eller Lundell tycker att recensenterna har fel varför inte bemöta det på ett litterärt sätt, varför inte gå i svarsmål i sak istället och förklara vad de menade o s v. Nej man drämmer till med sin manliga överlägsenhet och försöker reducera de kvinnliga recensenterna till just kvinnor, småflickor som kommer att ta sitt förnuft tillfånga och inse dessa mäns storhet, bara de får sig ett ligg eller så förminskas de till något som inte är mer värt än att pissas på!
Tyvärr är detta inte enstaka isolerade händelser, tyvärr är det inte ens enstaka händelser för de här
namngivna författarna, när en kvinna väljer att inte stämma in i hyllningskören så är det ju enbart för att hon inte har förstått mannens storhet!
Till denna rad av kända manliga skribenter sällar sig bl a Lasse Anrell, Göran Greider och Ernst Brunner, den senare skriver bl a så här i nättidningen Bokus Magasin (nu nedlagd): "Bokbranschen är ett bleckhorn fyllt med mensblod och kvinnofrågor och modersproblematik. Till slut är det bara kvinnor som läser. Man renodlar litteraturen, så att den bara passar kvinnor.”
Ja det är väl lika ok att skriva om mensblod som att skriva om sina knull med gärna 30 år yngre kvinnor, sitt behov av viagratabletter och om hur synd det är att vara man när inte dessa unga kvinnor förstår att det bästa de kan göra är att be dessa begåvade män att snabbt dra över dem eller åtminstone pissa dem i munnen!
Detta är naturligtvis väldigt beklämmande att, trots att vi att lever på 2010-talet, inte har kommit längre, att det fortfarande finns välutbildade och hyfsat intelligenta män som tycker att de har rätt att begära sexuella favörer i utbyte mot tjänster eller som tycker att de har rätt till sex med vem de behagar vilja gå till sängs med bara p g a det faktumet att de män!
Alla som ser detta beteende och sen väljer att bortse från det, väljer att skoja bort det eller väljer att istället skuldbelägga kvinnan är egentligen lika skyldiga som den trakasserande mannen!
Eller, om man som Lena Endre gå ut med att hon inte har blivit sexuellt trakasserad och därmed ge alla de män som beter sig på ovan nämnda sätt en form av kollektivt alibi.
Tror Lena Endre verkligen att bara för att hon inte har blivit trakasserad så har ingen annan blivit det, eller vad ville hon egentligen säga med den i DN stort uppslagna artikeln i samband med debatten om sexuella trakasserier?
Är hon kanske rädd att folk ska tro att hon har nått sin position som en av Sveriges bästa skådespelerskor genom att gå sängvägen? Och har hon verkligen under alla år som skådespelerska aldrig hört eller sett något som åtminstone skulle kunna få henne att fundera på om det inte trots allt ligger lite sanning bakom de vittnesmål som hennes kvinnliga kollegor har vittnat om som vanligt förekommande inom teatervärlden? Eller är hon anhängare till tesen, ser inget hör inget!
Ganska belysande tycker jag är hennes resonemang är när hon först säger:
”Jag misstror inte de uppgifter som de trakasserade kvinnorna lämnat”. Och lite senare säger hon konstaterande:
”Att man upplever sig sexuellt trakasserad räcker naturligtvis, men jag kan inte i min vildaste fantasi föreställa mig att varannan kvinnlig skådespelare i min närhet skulle varit utsatt och att det inte skulle kommit till min kännedom.”
Då har vi genast en ganska intressant situation, tror hon eller tror hon inte på sina kvinnliga kollegor? Tycker hon verkligen att det räcker med att uppleva sig trakasserad?
Genom att försöka vara just det hon påpekar att teatern inte kan eller bör vara, d v s politiskt korrekt, försöker hon både avfärda sina kvinnliga kollegors upplevda trakasserier samtidigt som hon inte vill göra det fullt ut, utan trasslar istället in sig i resonemanget. I min aktning sjönk hon genast som en sten!
En annan kvinna som har fått mig att fundera är Jenny Beltran, gift med sångaren Tito Beltran som dömdes till två år och sex månaders fängelse för bl a våldtäkt.
I nättidningen Sourze, där alla kan bli sin egen stjärnreporter hyllas hon av Billy Butt, en gång själv dömd till fem års fängelse för ett antal våldtäkter, för att hon hade attackerat ett av vittnena mot hennes man, verbalt.
Butt hyllar Jenny Beltran som själv är jurist, för hennes mod att göra detta eftersom alla vi svenskar är en samling fegisar.
Det fick mig att vilja läsa mer om Jenny Beltran, jag visste och vet fortfarande inte mycket om henne, inte mer än att hon är gift och har barn med ovan nämnde Tito.
I nättidningen Newsmill finns en intressant artikel skriven av Jenny Beltran, överskriften lyder:
Jenny Beltran om sexuella trakasserier i kulturbranschen.
Kvinnor som bjuder ut sig till kända män får skylla sig själva!
I denna artikel försöker hon rada upp en mängd argument för att det inte är männens fel att de tar för sig eftersom kvinnorna uppmuntrar detta beteende genom att vara lättklädda och låta männen tafsa på sig. Tjejerna är enbart golddiggers som klunkar i sig champagne på kändisen bekostnad och enligt Jenny Beltran är detta uppförande detsamma som att det är fritt fram för kändismannen att ta för sig av de kroppar som hon reducerar dessa kvinnor till.
Dessa kvinnor som hon påstår bjuder ut sig till männen när deras partners är på toaletten o s v får skylla sig själv menar hon. Men, här tycker jag att hon har missat själva poängen, det är väl inte sexuella trakasserier så länge det är ömsesidiga sexuella förbindelser? Otrohet faller väl inte under avdelningen sexuella trakasserier hur taskigt det än är mot den partner som blir bedragen? En man som lever i ett bra förhållande borde väl kunna motstå dessa oförtäckta inviter eller menar hon att det är de ”upptagna männen” som blir sextrakasserade när kvinnorna bjuder ut sig till dem?
Otrohet är vidrigt vem som än är otrogen skriver hon, visst, självklart, helt rätt men otrohetsdebatten har väl inte riktigt med detta att göra? Madonna har en 23-årig älskare fortsätter hon,varför blir vi inte upprörda? Ok, kul för Madonna, men vad har det med sexuella trakasserier att göra? Om det är ett förhållande så oavsett mannens eller kvinnans ålder vad har det med sexuella trakasserier att göra så länge ingen utnyttjas? Hennes exempel är många men hon skjuter över målet,
Jag förstår inte hennes resonemang, i sina försök att övertyga oss om att dessa fala champagnedrickande pengahungrande kvinnorna bara är ute efter kändisens pengar, makt och status, kan jag inte hjälpa att jag ser hennes försök, att under manteln av att peka på de omvända förhållanden som enligt henne råder inom kultursektorn, höra ett förtäckt försvarstal för hennes man och hans agerande.
Honey/ på krigsstigen!
http://www.dn.se/kultur-noje/lundell-och-recensenterna-1.391032
http://www.angelfire.com/ab/ulflundell/artpittstimmetslar.html
http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/lena-endre-vi-vill-vara-fria-i-vart-skapande-1.1048437
http://sv.wikipedia.org/wiki/Tito_Beltr%C3%A1n
http://sv.wikipedia.org/wiki/Billy_Butt
http://www.newsmill.se/user/jennybeltran
http://www.newsmill.se/artikel/2010/01/20/kvinnor-som-bjuder-ut-sig-till-k-nda-m-n-f-r-skylla-sig-sj-lva#comments
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)