Det är mycket man inte borde. Minst lika mycket av den varan, som av den man borde. Jag borde inte sitta här och skriva nu, lika mycket som jag borde sitta på jobbet och spotta ur mig den där reklamtexten med sällan skådad frenesi.
Jag borde inte äta den där brödbiten med chips till lunch och jag borde framför allt röra mig mer och oftare. För att det är bra för mig! Min livskvalitet lär då enligt fastslagna rön bli bättre, för att inte tala om längre.
Jag borde städa mer, skura golven oftare, diska bättre och plantera om blommorna, i alla fall de stackars rotskotten. Sen borde jag laga min cykel, sätta upp gardiner, le mera, vara mer effektiv, glad och bejakande.
Livet och min vilja i det är förslavat under andra bördor. Att befinna sig i skugglandet kan även en solskensdag kännas påfrestande eller väcka anarkisten inom en.
/Poppy
Visar inlägg med etikett Idé och tanke. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Idé och tanke. Visa alla inlägg
måndag 28 mars 2011
lördag 27 november 2010
Snö
Overkligt, stora och vita kristaller som faller så tyst, så stilla, som om de ville lugna, hålla om och trösta. Mitt i det går jag, springer jag.
Jag springer och springer, snö i ögonen, snö i skorna som smälter och lägger sig som en erinran om livets hårdhet kring mina fötter.
Frasande, krasande ljud när jag plogar mig fram med två hundar i band som nästan drar mig framåt, ropar ut i tystheten "Vi vill och vi kan!". Springa. Så snabbt och så länge som möjligt.
Pulserande handleder som vittnar om blodets färd i mitt inre. En kropp som ännu andas, står, springer, går. Jag tar ny sats och känner enkelheten dansa under sulorna, ändå kan jag inte sluta tänka på när det sista steget kommer, det allra lättaste, som får en att sväva i det tomma intet. När steget över stupet tar fart och man låter den korta delen av en sekund förbli en evighet innan den bestående vilan tar vid.
/Poppy
Jag springer och springer, snö i ögonen, snö i skorna som smälter och lägger sig som en erinran om livets hårdhet kring mina fötter.
Frasande, krasande ljud när jag plogar mig fram med två hundar i band som nästan drar mig framåt, ropar ut i tystheten "Vi vill och vi kan!". Springa. Så snabbt och så länge som möjligt.
Pulserande handleder som vittnar om blodets färd i mitt inre. En kropp som ännu andas, står, springer, går. Jag tar ny sats och känner enkelheten dansa under sulorna, ändå kan jag inte sluta tänka på när det sista steget kommer, det allra lättaste, som får en att sväva i det tomma intet. När steget över stupet tar fart och man låter den korta delen av en sekund förbli en evighet innan den bestående vilan tar vid.
/Poppy
torsdag 18 november 2010
Baksidan av insidan
Vad hade Du tänkt att bli när Du blev stor? Vem skulle Du vara och hur skulle Din sociala situation se ut?
Jag minns min mormor som sa att livet inte alls blev som hon hade tänkt sig. Ändå utstod hon en hel del som barn, fosterhemsplacerad, pryglad och snudd på våldtagen. Vad jag menar är att hon i sin barn- och ungdom bibehöll en tilltro till livet och sin egen kraft att vara en del av livet, trots det förödmjukande och nedbrytande former hon fick växa upp inom.
Så NÄR tappar man den tron? När börjar tilliten avta? Och när inser man att loppet är kört och det enda man har kvar i livet är att köra i samma uppslitna hjulspår eller att köra fast? Och måste det verkligen vara såhär?
Är kärleken störst och avsaknaden av den som gör skillnad? Jag vet inte, men vill gärna ha svar på det.
/Poppy
Jag minns min mormor som sa att livet inte alls blev som hon hade tänkt sig. Ändå utstod hon en hel del som barn, fosterhemsplacerad, pryglad och snudd på våldtagen. Vad jag menar är att hon i sin barn- och ungdom bibehöll en tilltro till livet och sin egen kraft att vara en del av livet, trots det förödmjukande och nedbrytande former hon fick växa upp inom.
Så NÄR tappar man den tron? När börjar tilliten avta? Och när inser man att loppet är kört och det enda man har kvar i livet är att köra i samma uppslitna hjulspår eller att köra fast? Och måste det verkligen vara såhär?
Är kärleken störst och avsaknaden av den som gör skillnad? Jag vet inte, men vill gärna ha svar på det.
/Poppy
lördag 2 oktober 2010
Ömma tår
Tänk att personligt kränkta individer alltid kommer att skylla sina tillkortakommanden just på att de blev sedda som individer. Träget har de i vår snedvridna tidsanda byggt en bild av sig själva, en fasad till omvärlden som till viss del representerar vem man är. Den är väl alltid mer eller mindre självpåtagen, förvisso präglad av omgivningens olika hierarkier. Men i ett visst ögonblick, som kunde ha blivit ögonblicket i strålkastarens iskalla beskådan till beundran, oundviklig för omgivningen, då när det inte blir så positivt som efterlängtat, just då blir det personliga plötsligt en kränkning, en skymf, en vanära, trots att det ofta är just dessa ömtåliga liktornsvarianter som aldrig drar sig för att i sin tur racka ner på vem som helst, hur som helst. Som om deras frätande syra skulle kunna kompensera deras egna klena möte med världen och andra tänkande tankar.
Och varför är en kritik farlig, ett försvar av kvalitet att missunna? Vill vi verkligen tro att alla kan gilla allt - som de matas obarmhärtigt med i en tid av marknadsföringens inrättande bland de högsta positionerna i samhället? Ska vi tro att allt urvattnat är det behagliga och nöjaktiga? Ska vi tro att det ANTINGEN måste vara svårt och enbart för intellektuella, som också ofta får stryk för sin förmåga att bruka sin hjärna, ELLER det för tillfället välsmakande, men näringsfattiga som försvinner samtidigt som vi lagt det ifrån oss.
Vill vi inte alla kunna nyttja den hjärna vår kropp innefattar? Eller är jag en av få som tycker att kvalitet, analys och kritik är det som spänner bågen, det som sätter fart på våra grå celler och som får oss att börja tänka efter på allvar? Det verkar som jag har helt fel, men vill ogärna tro det.
/ Poppy
Och varför är en kritik farlig, ett försvar av kvalitet att missunna? Vill vi verkligen tro att alla kan gilla allt - som de matas obarmhärtigt med i en tid av marknadsföringens inrättande bland de högsta positionerna i samhället? Ska vi tro att allt urvattnat är det behagliga och nöjaktiga? Ska vi tro att det ANTINGEN måste vara svårt och enbart för intellektuella, som också ofta får stryk för sin förmåga att bruka sin hjärna, ELLER det för tillfället välsmakande, men näringsfattiga som försvinner samtidigt som vi lagt det ifrån oss.
Vill vi inte alla kunna nyttja den hjärna vår kropp innefattar? Eller är jag en av få som tycker att kvalitet, analys och kritik är det som spänner bågen, det som sätter fart på våra grå celler och som får oss att börja tänka efter på allvar? Det verkar som jag har helt fel, men vill ogärna tro det.
/ Poppy
torsdag 2 september 2010
Mannen hon söker
...
Honom får hon aldrig!.. Om det otroliga skulle hända, att hon verkligen mötte honom och fick honom, skulle hon bli djupt olycklig. (Ja, jag kan inte annat än stämma jakande in i denna kör.)
Kvinnan ser i sina önskedrömmar mannen i första hand som en könsvarelse (hepp!). Först i andra (ja, så är det minsann) kommer hennes krav (notera: KRAV) på honom som människa i det dagliga samlivet.
hämtat ur: Hur kvinnan vill erövras med undertiteln: En bok för alla män , av Poul Thorsen, 6 upplagan!, från 1953. Hittad i Farmors bokhylla, delvis ouppsprättad. Undrar om det betydde att Farfar Vidar snabbare än andra män fattade galoppen eller om han bara gav upp?
/Poppy
Honom får hon aldrig!.. Om det otroliga skulle hända, att hon verkligen mötte honom och fick honom, skulle hon bli djupt olycklig. (Ja, jag kan inte annat än stämma jakande in i denna kör.)
Kvinnan ser i sina önskedrömmar mannen i första hand som en könsvarelse (hepp!). Först i andra (ja, så är det minsann) kommer hennes krav (notera: KRAV) på honom som människa i det dagliga samlivet.
hämtat ur: Hur kvinnan vill erövras med undertiteln: En bok för alla män , av Poul Thorsen, 6 upplagan!, från 1953. Hittad i Farmors bokhylla, delvis ouppsprättad. Undrar om det betydde att Farfar Vidar snabbare än andra män fattade galoppen eller om han bara gav upp?
/Poppy
måndag 23 augusti 2010
Fy fan vad jag är bra!
Det gäller att framhäva sig själv, ta fram sina positiva sidor och sälja sig. Som konserverad gröt. Minst!
Så, vad är så oerhört fantastiskt med mig då? Förutom att jag är attraktiv, charmig och intellektuell? Ja, det är väl just den stora frågan och vill hela tiden hellre tassa i markerna av mörker och missmod, men nej nu ska jag dagdrömma. Fritt. Som jag antar att en livscoach skulle säga.
Jag, en kvinna i mina bästa år med samlad kunskap och visdom. Genom mina barn välutvecklade förmågor till kärlek, förståelse och förlåtelse.
Men blir det här en kontaktannons nu? Eller en kristen pamflett?
....alla borde välja att vilja vara med mig för jag är kanske den enda person någonsin under en livstid som kommer tillåta Dig att vara precis den Du är och när Du väl vunnit min gunst är den otvivelaktigt villkorslös.
Punkt.
/Poppy
Så, vad är så oerhört fantastiskt med mig då? Förutom att jag är attraktiv, charmig och intellektuell? Ja, det är väl just den stora frågan och vill hela tiden hellre tassa i markerna av mörker och missmod, men nej nu ska jag dagdrömma. Fritt. Som jag antar att en livscoach skulle säga.
Jag, en kvinna i mina bästa år med samlad kunskap och visdom. Genom mina barn välutvecklade förmågor till kärlek, förståelse och förlåtelse.
Men blir det här en kontaktannons nu? Eller en kristen pamflett?
....alla borde välja att vilja vara med mig för jag är kanske den enda person någonsin under en livstid som kommer tillåta Dig att vara precis den Du är och när Du väl vunnit min gunst är den otvivelaktigt villkorslös.
Punkt.
/Poppy
torsdag 29 juli 2010
Bookerpriset
På wikipedia går det att läsa att Bookerpriset är ett mycket prestigefyllt pris, som tilldelas författare sprungen ur Brittiska samväldet eller från Irland som skriver på engelska. Det finns också ett internationellt bookerpris.
Förutom äran och den på köpet kommande efterfrågan av författaren och dess verk, tilldelas man också ett inte oansenligt belopp kring en halv miljon kronor. Not bad at all!
Kända författare som tilldelats äran, halva kungariket och prinsessans hand är: Salman Rushdie, Michael Ondaatje (hurra!) som delade priset med Barry Unsworth. Även Roddy Doyle, Ian McEwan (hurra!!)och Margaret Atwood kan titulera sig som pristagare.
I år kan man läsa om de nominerade på följande sida: Longlist annonunced for Man Booker Prize 2010
Undrar om bookerpris-vinnarna känner som de ständigt prestationsfyllda svenskarna, de som får Augustpriset och sedan beklagar sig över vilken katastrof det är att vinna och röna uppskattning. Jag menar och tror också att det kan vara så, att hämskon runt prestationen kan klämma på liktornen. Att den svenska, eller allmänmänskliga avundsjukan gör ångesten på att prestera så mycket större. Alla förväntar sig ett fall, ser ett misslyckat uppföljande och den arme konstnären lider i sitt eget talangfulla svett.
Ska man undvika att nominera, prisa och lovorda skapare av stora mått? Eller i alla fall vänta tills de blivit så pass gamla att de mer prisas för ett livsverk än enskilda verk. Nobelpriset tycks ju luta lite åt det hållet och pristagarna är ofta förhållandevis mogna till åren.
Kanske priserna och utmärkelserna är mer till för oss läsare, än för Er skapare?
/ Poppy on the Edge
Förutom äran och den på köpet kommande efterfrågan av författaren och dess verk, tilldelas man också ett inte oansenligt belopp kring en halv miljon kronor. Not bad at all!
Kända författare som tilldelats äran, halva kungariket och prinsessans hand är: Salman Rushdie, Michael Ondaatje (hurra!) som delade priset med Barry Unsworth. Även Roddy Doyle, Ian McEwan (hurra!!)och Margaret Atwood kan titulera sig som pristagare.
I år kan man läsa om de nominerade på följande sida: Longlist annonunced for Man Booker Prize 2010
Undrar om bookerpris-vinnarna känner som de ständigt prestationsfyllda svenskarna, de som får Augustpriset och sedan beklagar sig över vilken katastrof det är att vinna och röna uppskattning. Jag menar och tror också att det kan vara så, att hämskon runt prestationen kan klämma på liktornen. Att den svenska, eller allmänmänskliga avundsjukan gör ångesten på att prestera så mycket större. Alla förväntar sig ett fall, ser ett misslyckat uppföljande och den arme konstnären lider i sitt eget talangfulla svett.
Ska man undvika att nominera, prisa och lovorda skapare av stora mått? Eller i alla fall vänta tills de blivit så pass gamla att de mer prisas för ett livsverk än enskilda verk. Nobelpriset tycks ju luta lite åt det hållet och pristagarna är ofta förhållandevis mogna till åren.
Kanske priserna och utmärkelserna är mer till för oss läsare, än för Er skapare?
/ Poppy on the Edge
onsdag 7 juli 2010
Sista fotbollslöpet
Denna påtagliga värme i samband med världsmästerskap som får män att bunta ihop sig i lycklig gemenskap, där testosteronet får flöda fritt och känslan av ett vi aldrig varit större än just här och då. Tillsammans, om än ensam med två lag och en boll på scenen. En huvuddomare som inte alltid, men kan spela avgörande roll för såväl spelet som utgången av det.
Jag svettas lite vid dessa tankar. Enbart beroende på värmen. Ja, lite också på grund av obehaget det väcker hos mig. Likt att åka ångbåt i skärgården är det hela väldigt vackert, på ett ganska konservativt och traditionellt sätt, men visst är det vackert och man kan inte annat än hysa både beundran och förundran över dess maskineri, dess förmåga till ork och styrfart. Likt ångbåten är det varmt, kan kännas trångt och lite långsamt. 90 minuter. I vår stressade värld och vår era med snabb, snabbare, snabbast återkopplingar, förlopp och interaktioner. Däri ligger en beundransvärd sak med fotbollen. Att det får ta tid. Spelet har sina minuter till förfogande och låter sig inte komprimeras i något försök till modernisering. Främst för att dess främsta utövare, beundrare och makthavare vill ha spelet "så som det alltid varit". I alla fall är det så det framstår i mina ögon.
Om man nu, likt jag själv ändå tillåter sig att ryckas med av det festliga och kanske för att det utgör så mycket tid i press, bland vänner och hemligt beundrade är nästa fråga vilket lag man ska heja på och varför. Sverige har inte varit delaktig denna gång och så är det ju tveksamt hur patriotisk man får vara som boende i en del av den Europeiska gemenskapen....
Jag tänker på länder som Argentina och att jag bara inte kan heja på dem och detta inte enbart beroende på min antipati för korta män, utan också för hur de skyddat allsköns brottslingar genom åren och inte minst nazister som borde lämnats ut för att ställas in för rätta. Nigeria må ha Lars Lagerbäck som förbundskapten, men som stat begås en rad övergrepp mot de mänskliga rättigheterna och kvinnor könsstympas vid ung ålder. Mexico består av en korrumperad knarkhandel till maktutövare där journalister och vanliga civila skjuts ihjäl som flugor. Sydafrika själv är ett land i skälvande kris, där det mesta ligger under ytan och hotar att detonera. Det har satsats flera miljoner på fotbolls-VM, medan AIDS fortfarande får bekämpas via frivilliga organisationer och dessutom förnekas som existens av vissa politiker och präster. Kan man helt separera politik från idrott? Kan man göra det alls eller bevisade inte Jesse Owens 1936, likt de Svarta Pantrarna i Mexico 1968 att idrott har allt med politik att göra, oavsett OS förbud mot politiska budskap.
Nu ska snart en final spelas mellan två europeiska länder. Vad det får för betydelse i smått och stort är ännu för tidigt att säga. Självklart kommer jag att se finalen också, om inte annat bara för att jag irriterande debilt fortsätter leva på hoppet om att se ett spel där just den omtalade kärleken till livet får lov att ta plats.
/Poppy
Jag svettas lite vid dessa tankar. Enbart beroende på värmen. Ja, lite också på grund av obehaget det väcker hos mig. Likt att åka ångbåt i skärgården är det hela väldigt vackert, på ett ganska konservativt och traditionellt sätt, men visst är det vackert och man kan inte annat än hysa både beundran och förundran över dess maskineri, dess förmåga till ork och styrfart. Likt ångbåten är det varmt, kan kännas trångt och lite långsamt. 90 minuter. I vår stressade värld och vår era med snabb, snabbare, snabbast återkopplingar, förlopp och interaktioner. Däri ligger en beundransvärd sak med fotbollen. Att det får ta tid. Spelet har sina minuter till förfogande och låter sig inte komprimeras i något försök till modernisering. Främst för att dess främsta utövare, beundrare och makthavare vill ha spelet "så som det alltid varit". I alla fall är det så det framstår i mina ögon.
Om man nu, likt jag själv ändå tillåter sig att ryckas med av det festliga och kanske för att det utgör så mycket tid i press, bland vänner och hemligt beundrade är nästa fråga vilket lag man ska heja på och varför. Sverige har inte varit delaktig denna gång och så är det ju tveksamt hur patriotisk man får vara som boende i en del av den Europeiska gemenskapen....
Jag tänker på länder som Argentina och att jag bara inte kan heja på dem och detta inte enbart beroende på min antipati för korta män, utan också för hur de skyddat allsköns brottslingar genom åren och inte minst nazister som borde lämnats ut för att ställas in för rätta. Nigeria må ha Lars Lagerbäck som förbundskapten, men som stat begås en rad övergrepp mot de mänskliga rättigheterna och kvinnor könsstympas vid ung ålder. Mexico består av en korrumperad knarkhandel till maktutövare där journalister och vanliga civila skjuts ihjäl som flugor. Sydafrika själv är ett land i skälvande kris, där det mesta ligger under ytan och hotar att detonera. Det har satsats flera miljoner på fotbolls-VM, medan AIDS fortfarande får bekämpas via frivilliga organisationer och dessutom förnekas som existens av vissa politiker och präster. Kan man helt separera politik från idrott? Kan man göra det alls eller bevisade inte Jesse Owens 1936, likt de Svarta Pantrarna i Mexico 1968 att idrott har allt med politik att göra, oavsett OS förbud mot politiska budskap.
Nu ska snart en final spelas mellan två europeiska länder. Vad det får för betydelse i smått och stort är ännu för tidigt att säga. Självklart kommer jag att se finalen också, om inte annat bara för att jag irriterande debilt fortsätter leva på hoppet om att se ett spel där just den omtalade kärleken till livet får lov att ta plats.
/Poppy
fredag 4 juni 2010
Sommarvarma tankar
Årstider. Till stor glädje och stor sorg. En omgång till av förra årets november-mörker som varade fram till mars och jag lovar och svär att jag gärna hänger mig högt! Det var något av det mest fasansfulla jag genomlevt. Som att leva i Hades, vandra fram, treva fram i mörkrets irrgångar, fukten, ilskan, piskan som ven om de frusna vaderna och en ständig motvind. Varför skall man då alls finnas till?
Så när våren börjar dra undan gardinerna och släpper in det obarmhärtiga och skarpa ljuset, borde man vakna då? När försommaren smattrar av näktergalar, koltrastar och gökverk IN REAL LIFE, syrenerna slåss om uppmärksamheten i vitt och olika, lila nyanser. Vallmon i gången av singel. Är det då man borde börja böja nacken tillbaka, smacka belåtet och unna sig en svettig känsla och ett glas kallt, av valfritt slag?
Det var enkelt som barn. Sommarlov! Jordgubbar, nypotatis, stekt sill och salta bad. Farmors kärlek, omtänksamma händer och känslan av lycka var evig. Tills skolstarten tog vid igen. Förlust och smärta av behaget och ännu ett par säsonger att genomlida till nästa gång. En gång att årligen se fram emot, längta efter och känna förlösning i. Numera finner jag det inte så enkelt. Jag är glad åt det mildare ljuset, grönskan och även myggens närvaro. Ändå är tanken på jordgubbar inte så upphetsande längre. Rosévinet var kul ett par år, nu ger det en fadd smak innan det nått munnen. Känslan av outtalade, kravfyllda förväntningar kväver mig redan. Långsamt, likt en plastpåse över huvudet och händerna bakbundna.
Vad hände med den spontana frihetskänslan? Känslan av möjligheter och tillfällen? Vad hände med det omtänksamma och kärleksfulla? Ibland är jag rädd att den försvann med Dig Farmor och jag förmår inte fylla luckan efter Dig på egen hand.
/Poppy
Så när våren börjar dra undan gardinerna och släpper in det obarmhärtiga och skarpa ljuset, borde man vakna då? När försommaren smattrar av näktergalar, koltrastar och gökverk IN REAL LIFE, syrenerna slåss om uppmärksamheten i vitt och olika, lila nyanser. Vallmon i gången av singel. Är det då man borde börja böja nacken tillbaka, smacka belåtet och unna sig en svettig känsla och ett glas kallt, av valfritt slag?
Det var enkelt som barn. Sommarlov! Jordgubbar, nypotatis, stekt sill och salta bad. Farmors kärlek, omtänksamma händer och känslan av lycka var evig. Tills skolstarten tog vid igen. Förlust och smärta av behaget och ännu ett par säsonger att genomlida till nästa gång. En gång att årligen se fram emot, längta efter och känna förlösning i. Numera finner jag det inte så enkelt. Jag är glad åt det mildare ljuset, grönskan och även myggens närvaro. Ändå är tanken på jordgubbar inte så upphetsande längre. Rosévinet var kul ett par år, nu ger det en fadd smak innan det nått munnen. Känslan av outtalade, kravfyllda förväntningar kväver mig redan. Långsamt, likt en plastpåse över huvudet och händerna bakbundna.
Vad hände med den spontana frihetskänslan? Känslan av möjligheter och tillfällen? Vad hände med det omtänksamma och kärleksfulla? Ibland är jag rädd att den försvann med Dig Farmor och jag förmår inte fylla luckan efter Dig på egen hand.
/Poppy
onsdag 26 maj 2010
Gränsöverskridande
Dagligen omges vi av människor. De flesta av oss i alla fall. Även de av oss som valt att bo utanför städernas inferno och frenesi. Detta betyder också att vi dagligen omges av andra människors hälsotillstånd, deras brist på sömn och energi, deras känslomässiga välbefinnande, eller brist på detta. Deras frustrationer, deras bitterhet, deras ilska, deras sorg och i bästa fall också delar av omsorg, omtanke och kärlek. Vanligast är nog att känslor av tillkortakommande dominerar.
I och med detta prövas vi också själva dagligen. Vårt tålamod, vår uppriktiga omtanke om en medmänniska, ta sig tid, förmåga att stötta, uppmuntra, glädja och hjälpa till. Än mer prövas vi dock i rot och grund när vi åker på en utskällning, överhopas av arbete, erfar känslan att bli utnyttjad och gråter oss till sömns i ensamt stök i skydd av mörkret.
Det jag försöker säga är att det vore ju så fint och så bra och så strålande om vi alla var en stor famn som höll om varandra i tider och stunder av misströstan och förtvivlan. Men ofta blir det hätska, bittra utbrott och ibland blir man mest stum att bemötas av dessa ilsket, spottande, vredgande känslor. Då kanske gruppkramen inte är det första som faller en på läppen, utan snarare en knytnäve in i solar plexus, så de tappar andan och slutar vräka ut sina sopor på Din person. Då är det dags att säga ifrån och kräva lite respekt. Istället för ilsket vrålande för att man själv känner sig förminskad kanske man borde pröva att mer nyanserat lyssna, samtala och argumentera för sin sak. Om man kan. Den där gränsen är svår! Skulle behövas både pass och dubbla visum egentligen innan bommen öppnas och man får passera.
I ett förhållande blir det väldigt lätt upprivna känslor eftersom man är så beroende av varandras tillit, men också vet att den när som helst kan förintas. En blick som varar lite för länge och dröjande på en annan person kan få en att känna sig oönskad och tillintetgjord. Ett samtal en hel kväll med en annan person än partnern, kan få en att känna sig osynlig och totalt umbärlig och i kärlek vill man vara allt utom just det. Jag vet inte om vi någonsin kan lära oss att väga lika i skålarna, men vad jag med bestämdhet vet är att jag vill försöka. Även när jag känner mig kränkt och blir ledsen. Tron på varandra måste alltid vara större än misstron!
/poppy filosoferar
I och med detta prövas vi också själva dagligen. Vårt tålamod, vår uppriktiga omtanke om en medmänniska, ta sig tid, förmåga att stötta, uppmuntra, glädja och hjälpa till. Än mer prövas vi dock i rot och grund när vi åker på en utskällning, överhopas av arbete, erfar känslan att bli utnyttjad och gråter oss till sömns i ensamt stök i skydd av mörkret.
Det jag försöker säga är att det vore ju så fint och så bra och så strålande om vi alla var en stor famn som höll om varandra i tider och stunder av misströstan och förtvivlan. Men ofta blir det hätska, bittra utbrott och ibland blir man mest stum att bemötas av dessa ilsket, spottande, vredgande känslor. Då kanske gruppkramen inte är det första som faller en på läppen, utan snarare en knytnäve in i solar plexus, så de tappar andan och slutar vräka ut sina sopor på Din person. Då är det dags att säga ifrån och kräva lite respekt. Istället för ilsket vrålande för att man själv känner sig förminskad kanske man borde pröva att mer nyanserat lyssna, samtala och argumentera för sin sak. Om man kan. Den där gränsen är svår! Skulle behövas både pass och dubbla visum egentligen innan bommen öppnas och man får passera.
I ett förhållande blir det väldigt lätt upprivna känslor eftersom man är så beroende av varandras tillit, men också vet att den när som helst kan förintas. En blick som varar lite för länge och dröjande på en annan person kan få en att känna sig oönskad och tillintetgjord. Ett samtal en hel kväll med en annan person än partnern, kan få en att känna sig osynlig och totalt umbärlig och i kärlek vill man vara allt utom just det. Jag vet inte om vi någonsin kan lära oss att väga lika i skålarna, men vad jag med bestämdhet vet är att jag vill försöka. Även när jag känner mig kränkt och blir ledsen. Tron på varandra måste alltid vara större än misstron!
/poppy filosoferar
söndag 23 maj 2010
Löftesrikt och svagt.
Inte för att jag tänkte anknyta till de numera, välkända bröllopstiderna som stundar inom vårt rikes gränser, men det kanske är oundvikligt att helt förbigå denna akt så präglad av just löften.
Vad är ett löfte och varför måste man hålla det? Av vilka anledningar och med vilka syften försöker man mejsla in det i sten så viktiga avtalen. Är en affärsuppgörelse, ett lägenhetsköp eller en vanlig eller ovanlig bilförsäljning av samma art? Vilka förväntningar ligger där och vad tror man sig kunna uppnå med löftena? Är det de egna målen och drömmarna man vill åt eller kan de bygga på en gemenskap?
Om jag ska ut och resa med en kompis försöker vi kompromissa om var vi ska resa och när. Var och hur vi ska bo, hur länge vi ska vara iväg och vad vi ska ta oss för på resan. Men är en kompromiss och en överenskommelse samma sak som ett löfte?
Man bestämmer att ses och inväntar med viss glädje och förväntan den stund som kan förgylla en kväll eller dag. Får man vänta för länge blir i alla fall jag både orolig och irriterad. Oron över att det hänt den andra personen något, oron över att man tagit fel på dag, tid och plats och genast fipplar man på mobilen och den irrande blickar scannar över omgivningen i rastlöst hopp att hitta en igenkännbar fixpunkt. Irritationen växer med uteblivna svar och än mer med en försenad eller helt frånvarande träff. "Ett jäkla sätt! Så himla respektlöst!" etc.
Är det löften mindre värda än de som avges mellan två personer som vill önska varandra kärlek? Jag har varit på bröllop, fantiserat om mitt eget uteblivna äktenskap med Någon som aldrig tycks ha vägarna förbi min avkrok...MEN när jag suttit där i kyrkan, stått där i gröngräset, hört havet sjunga i bakgrunden sin lugnande sång tillsammans med de två personer som lovar varandra evighet, trohet, stöttning och omsorg också i vardagen, så ja då tänker jag som så:
Är man så överens om detta i nuet att man vill, tror och vågar hoppas på det? Fastän man vet att statistiken har en annan framsida än den som visas upp under liknande ceremonier. Och om man nu kan lova varandra allt, hur kan man då också så lättvindigt ibland bryta med allt och låta sig vilseledas av minsta lockande Siren på klippbranten? Är det lättare att bryta ett förbund än att lova ett och i så fall varför? Undrar jag och börjar förstå varför jag varken gått bland rosenblad eller har någon som sitter vid min sida i mörka stunder.
/Poppy
Vad är ett löfte och varför måste man hålla det? Av vilka anledningar och med vilka syften försöker man mejsla in det i sten så viktiga avtalen. Är en affärsuppgörelse, ett lägenhetsköp eller en vanlig eller ovanlig bilförsäljning av samma art? Vilka förväntningar ligger där och vad tror man sig kunna uppnå med löftena? Är det de egna målen och drömmarna man vill åt eller kan de bygga på en gemenskap?
Om jag ska ut och resa med en kompis försöker vi kompromissa om var vi ska resa och när. Var och hur vi ska bo, hur länge vi ska vara iväg och vad vi ska ta oss för på resan. Men är en kompromiss och en överenskommelse samma sak som ett löfte?
Man bestämmer att ses och inväntar med viss glädje och förväntan den stund som kan förgylla en kväll eller dag. Får man vänta för länge blir i alla fall jag både orolig och irriterad. Oron över att det hänt den andra personen något, oron över att man tagit fel på dag, tid och plats och genast fipplar man på mobilen och den irrande blickar scannar över omgivningen i rastlöst hopp att hitta en igenkännbar fixpunkt. Irritationen växer med uteblivna svar och än mer med en försenad eller helt frånvarande träff. "Ett jäkla sätt! Så himla respektlöst!" etc.
Är det löften mindre värda än de som avges mellan två personer som vill önska varandra kärlek? Jag har varit på bröllop, fantiserat om mitt eget uteblivna äktenskap med Någon som aldrig tycks ha vägarna förbi min avkrok...MEN när jag suttit där i kyrkan, stått där i gröngräset, hört havet sjunga i bakgrunden sin lugnande sång tillsammans med de två personer som lovar varandra evighet, trohet, stöttning och omsorg också i vardagen, så ja då tänker jag som så:
Är man så överens om detta i nuet att man vill, tror och vågar hoppas på det? Fastän man vet att statistiken har en annan framsida än den som visas upp under liknande ceremonier. Och om man nu kan lova varandra allt, hur kan man då också så lättvindigt ibland bryta med allt och låta sig vilseledas av minsta lockande Siren på klippbranten? Är det lättare att bryta ett förbund än att lova ett och i så fall varför? Undrar jag och börjar förstå varför jag varken gått bland rosenblad eller har någon som sitter vid min sida i mörka stunder.
/Poppy
onsdag 28 april 2010
Askungen och andra sagor
Följande historia utspelar sig i realtid som den traditionella varianten av Askungen/Cendrillon. Det var en gång, men den här gången är alldeles sann och dessutom kantad av otal stup, branter, irrvägar och buskage som kan te sig törnroslikt ogenomträngliga.
Tilläggas ska också att just i denna variant är det inte så mycket dygd och skönhet som kommer på tal. Men från Strabos berättelse om Rhodopis till senare versioner är det ändå alltid ett par skor som spelar en avgörande roll. I norden föredrog vi tydligen dessutom att göra om flickebarnet till en stallpojke. För att vi tyckte behandlingen av en ung och vacker kvinna var för grym eller att en ung och vacker kvinna inte kunde besitta list och klockhet, är jag inte riktigt säker på.
Som etablerad i stall och de sysslor som utövas där fick jag i unga år en present av min högt älskade Farmor. Ett par blanka, välputsade ridstövlar som min avlidne Farfar burit under sin tid som kavallerist. De fick till och med ett besök hos skomakaren och klackades om. Naturligtvis var de alldeles för stora för mig redan då och har förblivit så. Jag bar dock alltid en tanke om att dessa kunde en dag bäras av min tillkommande, när vi tillsammans skulle ta oss en galopp över fälten. En vit och en svart springare. Jag i mina stövlar, han i Farfars.
Stövlarna har blivit liggande, dammiga och undanstoppade i någon kartong. De kom aldrig någon som kunde bära de där svarta stövlarna. Det kom aldrig någon alls. Men plötsligt vill någon med skostorlek 44 låna dem och jag försätts direkt till sagan om Askungen. Jag letar fram stövlarna, dammar av dem och är lite oroad. Det är ju Farfars gamla stövlar, men än mer "Tänk om de passar!". Jag hoppas på styvsyster-syndromet här. Så tar jag fram klockan för att ställa den på ringning och den bligar på mig med ögonen 00.00. För många tecken!! Jag får allt lite svårt att sova den natten.
En sak inser jag dock med hela den här historien om stövlarna. De kanske inte passar eller gör de det. Och då kommer Farfars gamla stövlar från år 1900 äntligen till pass igen. Symboliken är inte bara i stövlandet i sig utan mer det som prinsen gjorde. Han var aktiv, den sökande, den som inte gav upp. Istället för att passivt sitta där i sina trasor vid askan och vackert, uppgivet sörja den där balen på slottet. Kommer det inte någon får man själv ta en tur i sporrsträck, om så bara i gympaskor.
Om vi kommer att leva lyckliga i alla våra dagar? Vi får väl se....vi får se!
/ Poppy
Tilläggas ska också att just i denna variant är det inte så mycket dygd och skönhet som kommer på tal. Men från Strabos berättelse om Rhodopis till senare versioner är det ändå alltid ett par skor som spelar en avgörande roll. I norden föredrog vi tydligen dessutom att göra om flickebarnet till en stallpojke. För att vi tyckte behandlingen av en ung och vacker kvinna var för grym eller att en ung och vacker kvinna inte kunde besitta list och klockhet, är jag inte riktigt säker på.
Som etablerad i stall och de sysslor som utövas där fick jag i unga år en present av min högt älskade Farmor. Ett par blanka, välputsade ridstövlar som min avlidne Farfar burit under sin tid som kavallerist. De fick till och med ett besök hos skomakaren och klackades om. Naturligtvis var de alldeles för stora för mig redan då och har förblivit så. Jag bar dock alltid en tanke om att dessa kunde en dag bäras av min tillkommande, när vi tillsammans skulle ta oss en galopp över fälten. En vit och en svart springare. Jag i mina stövlar, han i Farfars.
Stövlarna har blivit liggande, dammiga och undanstoppade i någon kartong. De kom aldrig någon som kunde bära de där svarta stövlarna. Det kom aldrig någon alls. Men plötsligt vill någon med skostorlek 44 låna dem och jag försätts direkt till sagan om Askungen. Jag letar fram stövlarna, dammar av dem och är lite oroad. Det är ju Farfars gamla stövlar, men än mer "Tänk om de passar!". Jag hoppas på styvsyster-syndromet här. Så tar jag fram klockan för att ställa den på ringning och den bligar på mig med ögonen 00.00. För många tecken!! Jag får allt lite svårt att sova den natten.
En sak inser jag dock med hela den här historien om stövlarna. De kanske inte passar eller gör de det. Och då kommer Farfars gamla stövlar från år 1900 äntligen till pass igen. Symboliken är inte bara i stövlandet i sig utan mer det som prinsen gjorde. Han var aktiv, den sökande, den som inte gav upp. Istället för att passivt sitta där i sina trasor vid askan och vackert, uppgivet sörja den där balen på slottet. Kommer det inte någon får man själv ta en tur i sporrsträck, om så bara i gympaskor.
Om vi kommer att leva lyckliga i alla våra dagar? Vi får väl se....vi får se!
/ Poppy
måndag 26 april 2010
St Elms eld
Eyjafjallajökull på Islands sprutar lava och askmolnen har nått sex kilometer upp i luften. Man beräknar dock att partiklar kan finnas ända upp till 11.000 meters höjd.
1982 lyfte en brittisk jumbo från Kuala Lumpur, Malaysia med destination Perth, Australien med en flygrutt som tog dem över Javas öar. Det var natt , kolsvart och plötsligt visade sig St Elms eld. Bara det att det inte var St Elms eld. Inom ett par minuter hade alla motorer stannat. Aska från en Javas vulkaner hade fastnat på motorernas turbinblad som därmed slutade fungera. Kapten Eric Moody meddelar flygpassagerarna att alla motorerna har stannat, men att de gör sitt yttersta för att få igång dem. Med tillägget "Jag hoppas att det inte kommer att oroa er för mycket" Under ungefär 15 minuter sjunker planet i ett totalt mörker från 11.000 meters höjd till 4.500 meter. Då vaknar en motor till liv. Och snart kommer också de andra motorerna igång, då askan svalnat och skakats loss. Planet tar sikte för landning på Jakarta, men måste då stiga på nytt och ännu ett eldsken infinner sig runt planet. Landningen blev nog så dramatisk med det mesta av den tekniska utrustningen satt ur funktion och med en vindruta det knappt gick att se ut genom. En vindruta som blästrats av askan till den grad att endast endast några remsor på 4 cm hade klar sikt. Här fick det bli teamwork på högsta nivå av flygbesättningen!
Det var vad som hände och som gjorde att flygen i Europas luftrum mer eller mindre fick hålla stiltje under att antal dagar.
Vad jag undrar är över vad som rörde sig inom alla de som satt på det där flyget, den där jumbon, den där natten på väg till Perth. Hur många kände dödsångest? Fick någon panik? Drabbades någon av hjärtinfarkt? Sov de flesta? Om mobiltelefonen då, som nu hade varit i var mans hand; hade man skickat sms och ringt till de man älskade? Hade man tänkt på allt man ångrade eller allt man inte hunnit med eller allt man försatt? Flög man någonsin mer? Satte man någonsin mer sin fot i ett flygplan? Skattade man livet högt efter denna incident? Blev man religiös? Fick man uträttat allt det där man drömt om, men aldrig vågat? Fick man sagt "Jag älskar Dig" till den där personen som hemsökt en länge nog? Och fick man då nobben och ändå kunde fortsätta skatta livet och den älskade personen? Lärde man sig något om sig själv, människorna i ens liv och livet självt? Lärde man sig att ingenting är givet; varken liv eller kärlek? Lärde man sig att oavsett vad kan man alltid välja om man själv vill fortsätta leva och älska, även om man sällan blir besvarad? För om vi inte har livet och tilltron, vad har vi då?
DET tänker jag på när jag läser om dramat i den brittiska jumbon 1982. Inte om folk kom i tid till olika möten, missade ett kalas eller en begravning. Ibland går livet inte att påverka hur väl vi än vill. Ibland går det inte att bli älskad heller, hur mycket man än vill. Det behöver inte göra oss mer luttrade och kräsna, tvärtom tror jag det kan öppna oss för tankar om andras förespeglingar om livet och dess villkor. Också en slags kärlek.
/Poppy
1982 lyfte en brittisk jumbo från Kuala Lumpur, Malaysia med destination Perth, Australien med en flygrutt som tog dem över Javas öar. Det var natt , kolsvart och plötsligt visade sig St Elms eld. Bara det att det inte var St Elms eld. Inom ett par minuter hade alla motorer stannat. Aska från en Javas vulkaner hade fastnat på motorernas turbinblad som därmed slutade fungera. Kapten Eric Moody meddelar flygpassagerarna att alla motorerna har stannat, men att de gör sitt yttersta för att få igång dem. Med tillägget "Jag hoppas att det inte kommer att oroa er för mycket" Under ungefär 15 minuter sjunker planet i ett totalt mörker från 11.000 meters höjd till 4.500 meter. Då vaknar en motor till liv. Och snart kommer också de andra motorerna igång, då askan svalnat och skakats loss. Planet tar sikte för landning på Jakarta, men måste då stiga på nytt och ännu ett eldsken infinner sig runt planet. Landningen blev nog så dramatisk med det mesta av den tekniska utrustningen satt ur funktion och med en vindruta det knappt gick att se ut genom. En vindruta som blästrats av askan till den grad att endast endast några remsor på 4 cm hade klar sikt. Här fick det bli teamwork på högsta nivå av flygbesättningen!
Det var vad som hände och som gjorde att flygen i Europas luftrum mer eller mindre fick hålla stiltje under att antal dagar.
Vad jag undrar är över vad som rörde sig inom alla de som satt på det där flyget, den där jumbon, den där natten på väg till Perth. Hur många kände dödsångest? Fick någon panik? Drabbades någon av hjärtinfarkt? Sov de flesta? Om mobiltelefonen då, som nu hade varit i var mans hand; hade man skickat sms och ringt till de man älskade? Hade man tänkt på allt man ångrade eller allt man inte hunnit med eller allt man försatt? Flög man någonsin mer? Satte man någonsin mer sin fot i ett flygplan? Skattade man livet högt efter denna incident? Blev man religiös? Fick man uträttat allt det där man drömt om, men aldrig vågat? Fick man sagt "Jag älskar Dig" till den där personen som hemsökt en länge nog? Och fick man då nobben och ändå kunde fortsätta skatta livet och den älskade personen? Lärde man sig något om sig själv, människorna i ens liv och livet självt? Lärde man sig att ingenting är givet; varken liv eller kärlek? Lärde man sig att oavsett vad kan man alltid välja om man själv vill fortsätta leva och älska, även om man sällan blir besvarad? För om vi inte har livet och tilltron, vad har vi då?
DET tänker jag på när jag läser om dramat i den brittiska jumbon 1982. Inte om folk kom i tid till olika möten, missade ett kalas eller en begravning. Ibland går livet inte att påverka hur väl vi än vill. Ibland går det inte att bli älskad heller, hur mycket man än vill. Det behöver inte göra oss mer luttrade och kräsna, tvärtom tror jag det kan öppna oss för tankar om andras förespeglingar om livet och dess villkor. Också en slags kärlek.
/Poppy
söndag 25 april 2010
Avbön
Jag vet förstås inte om det har så stor effekt efter att celibata präster, biskopar och påvar, tillika pedofiler numera gör avbön till höger och vänster. Politiker gör pudlar, men får likväl avgå med skammens nesa hängande kring sin hals som en ovälkommen beundrare, hängivet klängande och bedjande.
Jag ska i alla fall göra avbön på mitt dåliga försök att använda mig av mina drastiska associationsbanor där jag både buntar ihop två personer: Poe och Lovecraft, samt använder en beteckning som att de "söp ner sig" där det ena kan tolkas bokstavligt och det andra bildligt. Vilket var meningen, men med olika betydelser för de olika personerna. Jag förstår ju att det var klumpigt uttryckt av mig. Borde också förstå det då ingen brukar hänga med i mina associationer i vanliga fall, utan massa förklaringar och en förlorad poäng på köpet.
Lovecraft söp aldrig ner sig! Med alkohol. Lovecraft tog öppet avstånd från alkohol och höll sig mest enligt ögonvittnen från den tiden i sin fattigdom till soppa och kaffe. Det ryktades om att Lovecrafts moder led av syfilis och att Lovecraft skulle fått denna sjukdom genetiskt via sin moder. Lovecraft gjorde också ett så kallat Wassermantest som var negativt och då skulle påvisa att han inte led av syfilis överhuvudtaget. Det kan han mycket väl ha gjort ändå eftersom syfilis kan befinna sig i vilande lägen och då inte visar sig som positivt i ett just nämnt test, men kanske det är mest troligt att hans mentala hälsa spelade större roll än en eventuell syfilis.
Det var hur som helst klumpigt och oförlåtligt av mig att uttrycka mig så enfaldigt. Förlåt!
/Poppy
Jag ska i alla fall göra avbön på mitt dåliga försök att använda mig av mina drastiska associationsbanor där jag både buntar ihop två personer: Poe och Lovecraft, samt använder en beteckning som att de "söp ner sig" där det ena kan tolkas bokstavligt och det andra bildligt. Vilket var meningen, men med olika betydelser för de olika personerna. Jag förstår ju att det var klumpigt uttryckt av mig. Borde också förstå det då ingen brukar hänga med i mina associationer i vanliga fall, utan massa förklaringar och en förlorad poäng på köpet.
Lovecraft söp aldrig ner sig! Med alkohol. Lovecraft tog öppet avstånd från alkohol och höll sig mest enligt ögonvittnen från den tiden i sin fattigdom till soppa och kaffe. Det ryktades om att Lovecrafts moder led av syfilis och att Lovecraft skulle fått denna sjukdom genetiskt via sin moder. Lovecraft gjorde också ett så kallat Wassermantest som var negativt och då skulle påvisa att han inte led av syfilis överhuvudtaget. Det kan han mycket väl ha gjort ändå eftersom syfilis kan befinna sig i vilande lägen och då inte visar sig som positivt i ett just nämnt test, men kanske det är mest troligt att hans mentala hälsa spelade större roll än en eventuell syfilis.
Det var hur som helst klumpigt och oförlåtligt av mig att uttrycka mig så enfaldigt. Förlåt!
/Poppy
söndag 18 april 2010
Heja Katla, friskt humör!
Eyjafjallajökull ryter, kränger, vränger och ger oss alla svar på tal!
På många sätt är jag glad att Moder Natur säger ifrån och vägrar finna sig i den oupphörliga skövlingen. Länge nog har hon leende utnyttjats och överseende tänkt "Mina resurser är näst intill outtömliga, jag har så det räcker till alla!"
- Bränn mig, plöj mig, flyg mig, spräng några atombomber på mig, smält mina isar, sprid min öken, slå era pålar i mitt sköra inre, förgifta mitt hav. Gör precis vad Ni vill, jag finns alltid kvar med Solens hjälp!
Så fick hon ändå nog. Hon har sagt ifrån innan och många gånger: Orkaner, tyfoner, stormar, tsunamis, jordbävningar och jordskalv. Smältande polarisar och så fick hon i Eyjafjallajökulls magma till slut kraft och ork att ryta NOOOOOOOOG!!!!!!!! För med det askmoln som spottades upp i luften, förmörkande och förhärskande, så vaknade vi alla ofrivilligt till liv. Trafiken i luften stoppades upp och kom plötsligt att påverka en motorväg som de flesta kommit att betrakta som självklar. Men nu stängde motorvägen ett par tusen mil upp i luften och Eyjafjallajökull skrattade mullrande och lät lite mer gråa moln stiga uppåt, uppåt.
Nu fick plötsligt politiker, inflytelserika personer, liksom kungligheter och pöbel börja tänka i nya banor. Vad gör man och hur gör man när något så reellt som Moder Natur griper in och påverkar tillvaron för så många i så många länder? Nu fick hon ett litet andrum och de transporterande massorna får plötsligt börja tänka på hur man egentligen gör när man förflyttar sig. Allt löser sig inte med ett knäpp med fingrarna, utan ibland tar det lite tid, lite planering, lite eftertanke. Ibland är livet litet mera än bara självklart för ens egen del. Och Katla ruvar i vassen, bidar sin tid.
/Poppy
På många sätt är jag glad att Moder Natur säger ifrån och vägrar finna sig i den oupphörliga skövlingen. Länge nog har hon leende utnyttjats och överseende tänkt "Mina resurser är näst intill outtömliga, jag har så det räcker till alla!"
- Bränn mig, plöj mig, flyg mig, spräng några atombomber på mig, smält mina isar, sprid min öken, slå era pålar i mitt sköra inre, förgifta mitt hav. Gör precis vad Ni vill, jag finns alltid kvar med Solens hjälp!
Så fick hon ändå nog. Hon har sagt ifrån innan och många gånger: Orkaner, tyfoner, stormar, tsunamis, jordbävningar och jordskalv. Smältande polarisar och så fick hon i Eyjafjallajökulls magma till slut kraft och ork att ryta NOOOOOOOOG!!!!!!!! För med det askmoln som spottades upp i luften, förmörkande och förhärskande, så vaknade vi alla ofrivilligt till liv. Trafiken i luften stoppades upp och kom plötsligt att påverka en motorväg som de flesta kommit att betrakta som självklar. Men nu stängde motorvägen ett par tusen mil upp i luften och Eyjafjallajökull skrattade mullrande och lät lite mer gråa moln stiga uppåt, uppåt.
Nu fick plötsligt politiker, inflytelserika personer, liksom kungligheter och pöbel börja tänka i nya banor. Vad gör man och hur gör man när något så reellt som Moder Natur griper in och påverkar tillvaron för så många i så många länder? Nu fick hon ett litet andrum och de transporterande massorna får plötsligt börja tänka på hur man egentligen gör när man förflyttar sig. Allt löser sig inte med ett knäpp med fingrarna, utan ibland tar det lite tid, lite planering, lite eftertanke. Ibland är livet litet mera än bara självklart för ens egen del. Och Katla ruvar i vassen, bidar sin tid.
/Poppy
torsdag 15 april 2010
Skruva den som något av da Vinci
Bleka, smala pojkben som alla sparkar lite på måfå efter en svart- och vitrutig boll på en illa skött gräsplan. Det är en disig söndag förmiddag, kyligt och fuktigt. Vårsolen har ännu inte hunnit värma upp vare sig luft eller kropp. Pojkarnas andedräkter är som små rökpuffar, likt en gammal ångmaskin i behov av metatabletter. Deras kinder blossar efterhand där de likt små illrar kilar fram och tillbaka över planen. Sällan når en fot den där tilltufsade bollen och när någon väl lyckas blir det mest tåfjuttar och snedträffar. Vissa pojkar grimaserar illa. De som känner sig trötta, frusna, uppgivna och mest längtar efter saft och kanelbullar som delas ut efter matchen. De andra, med blicken ständigt fastnaglad vid bollen, ständigt sökande sig mot målburen och inom sig med en längtan och ett hopp om att denna gången kommer bollen att flyga in i mål likt en svala dyker över sädesfälten, en bländande solig dag under sommarens månader. De längtar inte efter saft och bullar. De längtar efter ett mål, en bättre balans och ett lag där alla jobbar för att få bollen förbi målvaktens stora handskar. Ett mål och en seger. De känner ingen trötthet och svetten som pärlar längs panna och kinder är inget som besvärar en ung pojke på nio år i långa strumpor och svarta fotbollsskor med drömmar om att kunna överstegfinta som Zinedine Zidane.
Gatan fram går en kvinna runt 35, kanske mer eller möjligen yngre. Hon går med bestämda steg i långa, blanka stövlar. Klackarna genljuder i trottoarens asfalt, smått sjungande och sviktande. Kjolen av ylle smeker benen för varje steg och den uppknäppta kappan glider oroväckande ner över axlarna. Med fortsatt snabba steg och blicken fokuserad, drar hon irriterat upp kappan över axlarna, bara för att känna den åter glida av efter ett par hundra meter. Hennes tidigare så väl uppsatta svinrygg börjar lösgöra sig och flera mörkblonda slingor sliter sig ur hårnålarna och faller ner i nacken. På andra sidan gatan i motsatt riktning kommer en nätt kvinna runt 50 år gående. Även hon i höga stövlar. Inte lika blanka och inte med lika hög klack. Hon tycks heller inte ha så bråttom. Hennes mörka page ligger som en hjälm runt ansiktet och får hennes ansikte att se blekt och tunt ut. Men hon ler som i mjugg, värdigt en Mona Lisa i Louvren. Hennes röda kappa är väl knäppt upp i halsen och ser ut att värma i den iakttagande och bländande vårsolen. I den jämna, men lugna hastighet hon rör sig med har hon ändå tid över att möta ögonkast, le överseende åt folk som råkar knuffa till henne i morgonens stressiga och hetsiga tempo på stadens gator. Hon utstrålar en allmän frid och vänder upp blicken mot koltrastens sång som tillfälligt överröstar bilarnas brus och larm.
En boll i krysset, en kanelbulle som tröst, en hastighet, ett tempo eller ett stilla lugn och fågelsång. För den ena är målet meningen med färden, för andra tvärtom. För vissa är belöningen för slitet en tillfredsställelse, för andra bara att få vara där man är. Just nu, just här där man är.
Gatan fram går en kvinna runt 35, kanske mer eller möjligen yngre. Hon går med bestämda steg i långa, blanka stövlar. Klackarna genljuder i trottoarens asfalt, smått sjungande och sviktande. Kjolen av ylle smeker benen för varje steg och den uppknäppta kappan glider oroväckande ner över axlarna. Med fortsatt snabba steg och blicken fokuserad, drar hon irriterat upp kappan över axlarna, bara för att känna den åter glida av efter ett par hundra meter. Hennes tidigare så väl uppsatta svinrygg börjar lösgöra sig och flera mörkblonda slingor sliter sig ur hårnålarna och faller ner i nacken. På andra sidan gatan i motsatt riktning kommer en nätt kvinna runt 50 år gående. Även hon i höga stövlar. Inte lika blanka och inte med lika hög klack. Hon tycks heller inte ha så bråttom. Hennes mörka page ligger som en hjälm runt ansiktet och får hennes ansikte att se blekt och tunt ut. Men hon ler som i mjugg, värdigt en Mona Lisa i Louvren. Hennes röda kappa är väl knäppt upp i halsen och ser ut att värma i den iakttagande och bländande vårsolen. I den jämna, men lugna hastighet hon rör sig med har hon ändå tid över att möta ögonkast, le överseende åt folk som råkar knuffa till henne i morgonens stressiga och hetsiga tempo på stadens gator. Hon utstrålar en allmän frid och vänder upp blicken mot koltrastens sång som tillfälligt överröstar bilarnas brus och larm.
En boll i krysset, en kanelbulle som tröst, en hastighet, ett tempo eller ett stilla lugn och fågelsång. För den ena är målet meningen med färden, för andra tvärtom. För vissa är belöningen för slitet en tillfredsställelse, för andra bara att få vara där man är. Just nu, just här där man är.
tisdag 13 april 2010
Att inte tycka om
Det finns så mycket att inte tycka om. Från en bok, ett kulturellt uttryck, genre av musik, en person, en som smaskar, en som snuskar, en som förbrukar känslor i brist på sin egen oförmåga att vara i kontakt med sina tankar, ambitioner och just känslor. Fegis kallas det också.
Personligen tycker jag att i detta liv, som är vårt och här och nu, borde vara mycket mer aktsamma om varandra. Om oss själva, vänner, främlingar och livet självt. Vårda varandra lite bättre. Vi behöver inte varje dag se lyckliga ut, säga tröstande saker eller vara förstående. Men kanske om vi försöker se saker och ting ur lite andra perspektiv i bland. Hur blir det om jag förflyttar mig till grodperspektivet? Det kanske blev lite mer spännande, lite annorlunda, men bra! Kanske fågelperspektivet rymmer mer än vi kunnat ana? Och kanske vi kan bryta loss ramarna ibland, låta oss sväva ut, utan att bli sedda med skepsis eller ifrågasättande.
Mer dialog och hänsyn. Mer öppenhet och nyfikenhet. Bort med alla nedsättande kommentarer, som inte stärker någon. Vare sig den som sa orden, eller den som blev drabbad av dem. Vissa saker orkar man inte, vissa saker mäktar man inte med. Som att övertyga en inbiten antifeminist om kvinnors umbäranden genom årtusenden. Ändå kan just den antifeministen vara den som bäst och mest uppskattar ett hej, en fråga om hur helgen varit. För man behöver inte heller älska alla, eller lägga sin själ i deras händer. Man behöver inte lägga meningslös energi på folk, som ändå inte uppskattar det. Men man kan våga lite mer, eller som jag brukar säga när folk bär sig illa åt "Don´t give in. Give back. With Love Attack!"
Själv ogillar jag i ALLRA högsta grad allt av Runeberg och Herman Hesse, syntpop, hårdrock, symfonirock, självförhärligande beskrivningar, ryggradslöshet, intrigerande, projektioner, bensindrivna gräsklippare och allt som känns påtvingat.
/Poppy
Personligen tycker jag att i detta liv, som är vårt och här och nu, borde vara mycket mer aktsamma om varandra. Om oss själva, vänner, främlingar och livet självt. Vårda varandra lite bättre. Vi behöver inte varje dag se lyckliga ut, säga tröstande saker eller vara förstående. Men kanske om vi försöker se saker och ting ur lite andra perspektiv i bland. Hur blir det om jag förflyttar mig till grodperspektivet? Det kanske blev lite mer spännande, lite annorlunda, men bra! Kanske fågelperspektivet rymmer mer än vi kunnat ana? Och kanske vi kan bryta loss ramarna ibland, låta oss sväva ut, utan att bli sedda med skepsis eller ifrågasättande.
Mer dialog och hänsyn. Mer öppenhet och nyfikenhet. Bort med alla nedsättande kommentarer, som inte stärker någon. Vare sig den som sa orden, eller den som blev drabbad av dem. Vissa saker orkar man inte, vissa saker mäktar man inte med. Som att övertyga en inbiten antifeminist om kvinnors umbäranden genom årtusenden. Ändå kan just den antifeministen vara den som bäst och mest uppskattar ett hej, en fråga om hur helgen varit. För man behöver inte heller älska alla, eller lägga sin själ i deras händer. Man behöver inte lägga meningslös energi på folk, som ändå inte uppskattar det. Men man kan våga lite mer, eller som jag brukar säga när folk bär sig illa åt "Don´t give in. Give back. With Love Attack!"
Själv ogillar jag i ALLRA högsta grad allt av Runeberg och Herman Hesse, syntpop, hårdrock, symfonirock, självförhärligande beskrivningar, ryggradslöshet, intrigerande, projektioner, bensindrivna gräsklippare och allt som känns påtvingat.
/Poppy
lördag 10 april 2010
Tortyr av kvinnliga könsorgan
Detta är ett tema som tidigare under förra året fått sig en och annan formulering, men den här gången handlar det mer om känslan av fysisk tortyr.
Jag har länge förundrats över detta, men vad som fick mig att verkligen börja tänka på det och försöka se rim och reson i det hela var den mammografi jag för första gången nyligen blivit utsatt för. Jag fann ingen rim och reson. Däremot fann jag följande:
Hur kommer det sig att man med hävd på vetenskapliga och medicinska grunder kan utsätta kvinnor både för förnedring, smärta och stympning i hälsans namn? Hade män accepterat detta? Och, ja det är väl till 99,9% män som kommit fram till både aktuella undersöknings- och behandlingsformer, för att inte tala om vem som utformat instrumenten att hantera vårt heligaste med.
För det första: Bara att kravla sig upp och ligga i den där förbannade stolen är ett krux i sig. Sedan att ha en persons hela ansikte upptryckt så nära skötet det går utan att vara mer intresserad av det än att hitta eller inte hitta avvikande, kroppsliga deformationer är skumt nog. Mycket skum känsla av nog. Sedan pillar de ju med fingrarna i en och gärna ett finger i anus också. Ahh! Ändå ska vi alla förhålla oss helt neutrala och bara tycka det är så naturligt och så bra så. Att man tar hand om sig. Jo, men VISST!
Så hände det sig att jag som gärna slarvar med att TA HAND OM MIG fick både bannor och förfärade ögonkast över detta ointresse för min hälsa och ovanpå detta skulle en grundlig undersökning göras, med bland annat en litet klipp av min livmoder att skickas till något laboratorium för vidare studier. Tänk vad man kan bidra med! Saxen som togs fram såg ut som något ur värsta tortyrscenen ur den mest mardrömslika skräckfilmen. Jag hinner tänka "Ska den där in i MIG??" Sedan vill jag varken tänka eller se den där gigantiska saxen mer. Men känna den får jag allt. Ja, det gör förbannat ont att bli avknipsad av en sax i ens inre. Skulle man acceptera att få sitt lillfinger kapat utan vidare? Nej, men som kvinna och undersökning av ens inre liv är detta tydligen fullkomligt normalt och inget annat att vänta. Jag känner dock hur jag håller på att svimma av smärtan och obehaget av vad de egentligen gör med mig. Sedan får jag reda på att jag nog kommer att blöda en del, men det är såklart "helt normalt". Jag tycker förstås inte att det är helt normalt att behöva gå och blöda i två dagar efter att någon skurit av en bit av en kroppsdel på mig. Jag tycker det är helt jävla, sjukt onormalt! Ska man verkligen finna sig i detta? Jag tänker då sannerligen inte göra det igen!
Mammografin då. Ja, ingen skugga över den fantastiskt trevliga, roliga och ljuva person som tog hand om mig och skötte tortyrmaskinen med van hand. Egentligen gjorde det inte så himla ont heller. Eller är man bara så luttrad som kvinna, så man förväntar sig inget annat än att det är ett visst mått av smärta med vid alla undersökningar? Jag fick stora blåmärken på brösten efteråt och vågade inte titta när maskinen gjorde sitt bästa för att mosa ihop mina mjuka kroppsdelar till obefintliga kroppsdelar. Genom mitt huvud far bilder av en omvänd sträckbänk i en fuktig källare, endast upplyst av facklor. En bödel i svart huva och svällande överarmsmuskler som med van hand hanterar de olika redskapen. Just nu befann han sig i en kvinnas kropp, en charmerande kropp och lekte med sin nya maskin. Inga sträckbänk denna gång, men en plattbänk. Platta ihop de små liven så mycket de går, sedan skriver de under vilka dokument som helst, med vilken gåspenna som helst, doppad i sitt eget blod!
Resultat: jag blev friskförklarad. I bägge fallen.
/Poppy - diggar inte medicinska undersökningar alls. Vill ha min kropp ifred tack!
Jag har länge förundrats över detta, men vad som fick mig att verkligen börja tänka på det och försöka se rim och reson i det hela var den mammografi jag för första gången nyligen blivit utsatt för. Jag fann ingen rim och reson. Däremot fann jag följande:
Hur kommer det sig att man med hävd på vetenskapliga och medicinska grunder kan utsätta kvinnor både för förnedring, smärta och stympning i hälsans namn? Hade män accepterat detta? Och, ja det är väl till 99,9% män som kommit fram till både aktuella undersöknings- och behandlingsformer, för att inte tala om vem som utformat instrumenten att hantera vårt heligaste med.
För det första: Bara att kravla sig upp och ligga i den där förbannade stolen är ett krux i sig. Sedan att ha en persons hela ansikte upptryckt så nära skötet det går utan att vara mer intresserad av det än att hitta eller inte hitta avvikande, kroppsliga deformationer är skumt nog. Mycket skum känsla av nog. Sedan pillar de ju med fingrarna i en och gärna ett finger i anus också. Ahh! Ändå ska vi alla förhålla oss helt neutrala och bara tycka det är så naturligt och så bra så. Att man tar hand om sig. Jo, men VISST!
Så hände det sig att jag som gärna slarvar med att TA HAND OM MIG fick både bannor och förfärade ögonkast över detta ointresse för min hälsa och ovanpå detta skulle en grundlig undersökning göras, med bland annat en litet klipp av min livmoder att skickas till något laboratorium för vidare studier. Tänk vad man kan bidra med! Saxen som togs fram såg ut som något ur värsta tortyrscenen ur den mest mardrömslika skräckfilmen. Jag hinner tänka "Ska den där in i MIG??" Sedan vill jag varken tänka eller se den där gigantiska saxen mer. Men känna den får jag allt. Ja, det gör förbannat ont att bli avknipsad av en sax i ens inre. Skulle man acceptera att få sitt lillfinger kapat utan vidare? Nej, men som kvinna och undersökning av ens inre liv är detta tydligen fullkomligt normalt och inget annat att vänta. Jag känner dock hur jag håller på att svimma av smärtan och obehaget av vad de egentligen gör med mig. Sedan får jag reda på att jag nog kommer att blöda en del, men det är såklart "helt normalt". Jag tycker förstås inte att det är helt normalt att behöva gå och blöda i två dagar efter att någon skurit av en bit av en kroppsdel på mig. Jag tycker det är helt jävla, sjukt onormalt! Ska man verkligen finna sig i detta? Jag tänker då sannerligen inte göra det igen!
Mammografin då. Ja, ingen skugga över den fantastiskt trevliga, roliga och ljuva person som tog hand om mig och skötte tortyrmaskinen med van hand. Egentligen gjorde det inte så himla ont heller. Eller är man bara så luttrad som kvinna, så man förväntar sig inget annat än att det är ett visst mått av smärta med vid alla undersökningar? Jag fick stora blåmärken på brösten efteråt och vågade inte titta när maskinen gjorde sitt bästa för att mosa ihop mina mjuka kroppsdelar till obefintliga kroppsdelar. Genom mitt huvud far bilder av en omvänd sträckbänk i en fuktig källare, endast upplyst av facklor. En bödel i svart huva och svällande överarmsmuskler som med van hand hanterar de olika redskapen. Just nu befann han sig i en kvinnas kropp, en charmerande kropp och lekte med sin nya maskin. Inga sträckbänk denna gång, men en plattbänk. Platta ihop de små liven så mycket de går, sedan skriver de under vilka dokument som helst, med vilken gåspenna som helst, doppad i sitt eget blod!
Resultat: jag blev friskförklarad. I bägge fallen.
/Poppy - diggar inte medicinska undersökningar alls. Vill ha min kropp ifred tack!
fredag 9 april 2010
Hulken och hans muskler
Starka karlar och kvinnor som dånar i deras armar, av pur hänförelse, men också av skräckblandad förtjusning, givetvis kryddad med sexualitetens dragningskraft som rycker i både lem och barm.
Ärligt, ja, jag har själv fantiserat i något slags självförakt om att bli uppfångad av en stor, muskulös, mansfigur med armar hårda som granit, biceps stora som bowlingklot. Men sen tar det liksom slut. Tvärstopp, eller en ren burnout faktiskt. Efter uppfångandet och den inbillade känslan av att vara lätt som en fjäder - ytterligare en inlärd egenskap att eftertrakta som kvinna - så vill jag nog bara släta ut kläderna med skrovliga handflator (mina egna). Med fingertopparna dra tillbaka det ständigt spretande håret och säga lite halvt skrämd, halvt blygt: Tack! Men nu klarar jag mig själv.
Så muskler är överflödigt egentligen. Det kan likt porrfilm ha en initial upphetsande förmåga, men inom förloppet av ett par minuter blir det tämligen ointressant och intetsägande. Tråkigt! Så var ska styrkan sitta då? I uthållighet, intelligens, känslosamhet? Eller ska man strunta i styrkan helt och hållet?
Något säger mig att det kanske faktiskt är både bättre och paradoxalt nog starkare att vara lite svagare. Att våga säga ifrån när man blir sårad, utsatt för oförrätter och ledsen. Att släppa en tår och inte skämmas för den, att känna smärtan som plågar en vid en förlust av oavsett vad. Det är dags att sluta upp med att tåla allt från alla. Kritik som haglar och som individ ska man vara så stark och med så pass bra självförtroende att man tar det både med en klackspark och som en möjlighet att kunna bli lite bättre. Bättre på vadå? Nej, minsann. Sätt ner foten, så dammet yr, så klackarna ekar mot golvets yta. Sätt händerna i sidan och visa att du är berörd, har tagit illa vid dig. Visa att du lever, känner och vill vara något annat än en offentlig spottkopp. Däri finns det så oerhört mycket mer styrka än i någonsin någon Hulk!
/Poppy som har ganska snygga deltoideus
Ärligt, ja, jag har själv fantiserat i något slags självförakt om att bli uppfångad av en stor, muskulös, mansfigur med armar hårda som granit, biceps stora som bowlingklot. Men sen tar det liksom slut. Tvärstopp, eller en ren burnout faktiskt. Efter uppfångandet och den inbillade känslan av att vara lätt som en fjäder - ytterligare en inlärd egenskap att eftertrakta som kvinna - så vill jag nog bara släta ut kläderna med skrovliga handflator (mina egna). Med fingertopparna dra tillbaka det ständigt spretande håret och säga lite halvt skrämd, halvt blygt: Tack! Men nu klarar jag mig själv.
Så muskler är överflödigt egentligen. Det kan likt porrfilm ha en initial upphetsande förmåga, men inom förloppet av ett par minuter blir det tämligen ointressant och intetsägande. Tråkigt! Så var ska styrkan sitta då? I uthållighet, intelligens, känslosamhet? Eller ska man strunta i styrkan helt och hållet?
Något säger mig att det kanske faktiskt är både bättre och paradoxalt nog starkare att vara lite svagare. Att våga säga ifrån när man blir sårad, utsatt för oförrätter och ledsen. Att släppa en tår och inte skämmas för den, att känna smärtan som plågar en vid en förlust av oavsett vad. Det är dags att sluta upp med att tåla allt från alla. Kritik som haglar och som individ ska man vara så stark och med så pass bra självförtroende att man tar det både med en klackspark och som en möjlighet att kunna bli lite bättre. Bättre på vadå? Nej, minsann. Sätt ner foten, så dammet yr, så klackarna ekar mot golvets yta. Sätt händerna i sidan och visa att du är berörd, har tagit illa vid dig. Visa att du lever, känner och vill vara något annat än en offentlig spottkopp. Däri finns det så oerhört mycket mer styrka än i någonsin någon Hulk!
/Poppy som har ganska snygga deltoideus
tisdag 30 mars 2010
Vem vågar älska alls?
Egentligen skulle jag vilja skriva något djupt analytiskt och insiktsfullt om asgamarna, men vet att det kommer att dränera mig på både för allmänheten förbehållna tankar, samt en hel del känslor av den uppriktigt, inkännande varianten. För att komma kunna dela med mig av detta krävs en vakenhet, som inte riktigt är på topp för tillfället. Det är inte omöjligt att jag återkommer till ämnet. Asgamarna. Skämmes borde dem!
Eller ska jag skriva om Mia Skäringer som med såriga handleder blottar sig själv, såväl fysiskt naket som verbalt? Samtidigt som hon distanserar sig i sina olika figurer och inte minst genom de överdrivna, sexuella anspelningarna. Eftersom det ligger en kritik i hennes anförande av just den sexuella fixeringen, känns det lite kluvet att hon jobbar så mycket med den påstådda avsaknaden av kåthet. Jag gillar ju henne som fan, speciellt tillsammans med Klara. Vissa parhästar passar bäst ihop, så är det bara. Och ja, jag gillar att Mia deklarerar det så många av oss tänker, men för sjutton, man SKA ju vara så fri i sin sexualitet, så bejakande och helt utan förväntningar eller krav. För nu är det ju ändå 2010 och vem bryr sig då om trygghet och samhörighet hos en annan part??? Då slog det som en slägga att Mia sa: "Så många gånger jag gett mitt hjärta till någon som lika gärna kunde runkat".
Så, vad vill jag egentligen ha sagt, förutom att scillorna trängs i rabatten, solen är plågsamt observant på sprickorna i fasaden, påsken randas med riset och haren skuttar runt med sina ägg? Lika nervös och rädd som vanligt. Nervös för att inte hinna i tid, rädd för att lägga äggen fel, så de inte hittas och tänk om fel person tar fel ägg? Våndan är stor för en brun hare såhär års!
Ja, jag vill nog bara säga att vi nutida, liberala, obundna, moderna och fritänkande individer har fjärmat oss så långt ifrån någon form av känslomässighet alls att vi inte förmår ta till oss närhet och kärlek när den närmar sig oss. I alla fall inte om den är på riktigt. Men enstaka ligg som bekräftelse på att vi duger i 5-10 min är okej. Eller att "älska" en Anna Gavalda-bok som är så förbannat förutsägbar från första sidan och jag har hela scenariot klart för mig, trots att jag inte vill. Plus att det är erbarmligt dåligt och bara gnider på redan söndertrasade strängar, för vi kan ju bara relatera till nedärvda sanningar, hur hopplöst föråldrade och intetsägande de än är. Det som är på låtsas är underbart bra. Det som är äkta med svett, blod, tårar, det som känns på riktigt och gör ont, svider, skaver - nej, nej, nej. Skona oss från all verklighet där vi måste börja stå till svars och tänka en uppriktig tanke eller två.
Jag vill inte ha det ytligt falska, helt betydelselöst, meningslösa mer. Jag vill ha något riktigt, hur illa det än rispar och slår. Jag nöjer mig inte med mindre.
/ Poppy letar frön i gräsmattan
Eller ska jag skriva om Mia Skäringer som med såriga handleder blottar sig själv, såväl fysiskt naket som verbalt? Samtidigt som hon distanserar sig i sina olika figurer och inte minst genom de överdrivna, sexuella anspelningarna. Eftersom det ligger en kritik i hennes anförande av just den sexuella fixeringen, känns det lite kluvet att hon jobbar så mycket med den påstådda avsaknaden av kåthet. Jag gillar ju henne som fan, speciellt tillsammans med Klara. Vissa parhästar passar bäst ihop, så är det bara. Och ja, jag gillar att Mia deklarerar det så många av oss tänker, men för sjutton, man SKA ju vara så fri i sin sexualitet, så bejakande och helt utan förväntningar eller krav. För nu är det ju ändå 2010 och vem bryr sig då om trygghet och samhörighet hos en annan part??? Då slog det som en slägga att Mia sa: "Så många gånger jag gett mitt hjärta till någon som lika gärna kunde runkat".
Så, vad vill jag egentligen ha sagt, förutom att scillorna trängs i rabatten, solen är plågsamt observant på sprickorna i fasaden, påsken randas med riset och haren skuttar runt med sina ägg? Lika nervös och rädd som vanligt. Nervös för att inte hinna i tid, rädd för att lägga äggen fel, så de inte hittas och tänk om fel person tar fel ägg? Våndan är stor för en brun hare såhär års!
Ja, jag vill nog bara säga att vi nutida, liberala, obundna, moderna och fritänkande individer har fjärmat oss så långt ifrån någon form av känslomässighet alls att vi inte förmår ta till oss närhet och kärlek när den närmar sig oss. I alla fall inte om den är på riktigt. Men enstaka ligg som bekräftelse på att vi duger i 5-10 min är okej. Eller att "älska" en Anna Gavalda-bok som är så förbannat förutsägbar från första sidan och jag har hela scenariot klart för mig, trots att jag inte vill. Plus att det är erbarmligt dåligt och bara gnider på redan söndertrasade strängar, för vi kan ju bara relatera till nedärvda sanningar, hur hopplöst föråldrade och intetsägande de än är. Det som är på låtsas är underbart bra. Det som är äkta med svett, blod, tårar, det som känns på riktigt och gör ont, svider, skaver - nej, nej, nej. Skona oss från all verklighet där vi måste börja stå till svars och tänka en uppriktig tanke eller två.
Jag vill inte ha det ytligt falska, helt betydelselöst, meningslösa mer. Jag vill ha något riktigt, hur illa det än rispar och slår. Jag nöjer mig inte med mindre.
/ Poppy letar frön i gräsmattan
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)