Tänk att personligt kränkta individer alltid kommer att skylla sina tillkortakommanden just på att de blev sedda som individer. Träget har de i vår snedvridna tidsanda byggt en bild av sig själva, en fasad till omvärlden som till viss del representerar vem man är. Den är väl alltid mer eller mindre självpåtagen, förvisso präglad av omgivningens olika hierarkier. Men i ett visst ögonblick, som kunde ha blivit ögonblicket i strålkastarens iskalla beskådan till beundran, oundviklig för omgivningen, då när det inte blir så positivt som efterlängtat, just då blir det personliga plötsligt en kränkning, en skymf, en vanära, trots att det ofta är just dessa ömtåliga liktornsvarianter som aldrig drar sig för att i sin tur racka ner på vem som helst, hur som helst. Som om deras frätande syra skulle kunna kompensera deras egna klena möte med världen och andra tänkande tankar.
Och varför är en kritik farlig, ett försvar av kvalitet att missunna? Vill vi verkligen tro att alla kan gilla allt - som de matas obarmhärtigt med i en tid av marknadsföringens inrättande bland de högsta positionerna i samhället? Ska vi tro att allt urvattnat är det behagliga och nöjaktiga? Ska vi tro att det ANTINGEN måste vara svårt och enbart för intellektuella, som också ofta får stryk för sin förmåga att bruka sin hjärna, ELLER det för tillfället välsmakande, men näringsfattiga som försvinner samtidigt som vi lagt det ifrån oss.
Vill vi inte alla kunna nyttja den hjärna vår kropp innefattar? Eller är jag en av få som tycker att kvalitet, analys och kritik är det som spänner bågen, det som sätter fart på våra grå celler och som får oss att börja tänka efter på allvar? Det verkar som jag har helt fel, men vill ogärna tro det.
/ Poppy
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar