Vad hade Du tänkt att bli när Du blev stor? Vem skulle Du vara och hur skulle Din sociala situation se ut?
Jag minns min mormor som sa att livet inte alls blev som hon hade tänkt sig. Ändå utstod hon en hel del som barn, fosterhemsplacerad, pryglad och snudd på våldtagen. Vad jag menar är att hon i sin barn- och ungdom bibehöll en tilltro till livet och sin egen kraft att vara en del av livet, trots det förödmjukande och nedbrytande former hon fick växa upp inom.
Så NÄR tappar man den tron? När börjar tilliten avta? Och när inser man att loppet är kört och det enda man har kvar i livet är att köra i samma uppslitna hjulspår eller att köra fast? Och måste det verkligen vara såhär?
Är kärleken störst och avsaknaden av den som gör skillnad? Jag vet inte, men vill gärna ha svar på det.
/Poppy
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar