Nu vet jag precis vad det var med Pi och berättelsen om honom!
Rädslan, vreden, vansinnet, förtvivlan, apatin. s. 243.
Det öppna havet. Hur många av oss har kastat ankar, satt bo på en ö? Hur många har desperat simmat utan riktning eller gett upp i livbåten?
Nu vet jag precis varför Pi kommer att stanna inom mig och varför jag ibland bör påminna mig om berättelsen om honom. Nu vet jag!
För nu har jag läst ut boken.
Visar inlägg med etikett Litteratur. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Litteratur. Visa alla inlägg
söndag 21 augusti 2011
torsdag 18 augusti 2011
Berättelsen om Pi
Detta blir absolut ingen spoiler-historia, för er som av någon anledning ännu inte läst Yann Martels Bookerprisvinnare 2002: Berättelsen om Pi.
Aldrig har en bok tagit mig så lång tid att läsa eller mattat ut mig så. Ok, det kan bero på min inte helt sunda uppsättning av röda blodkroppar och ändå inte. För jag har läst andra böcker under tiden och klarat av dem i en betydligt högre takt än denna.
Under snart ett år har jag sakta, sakta, mer eller mindre stakat mig igenom sida för sida, kapitel för kapitel. Det är inte alls så att jag tycker boken är så underbar att jag vill spara på den. För så kan det vara ibland. Det är inte heller så att jag ogillar den, men måste läsa den "bara för att den är en Booker".
Nej, det här är ganska komplicerat och mångbottnat, har jag förstått på resans gång. Kan det vara så att jag likt Pi, måste vara där ute på fritt vatten i vad som synes en oändlighet? Är det så att jag måste dela raderna om honom, som om jag levde som han gjorde? I ständig väntan, i ett slags evigt uppehåll av att bara vara och samtidigt en oerhörd kamp för att överleva, vara och inte tappa tilltron? Att det ska kunna bli bättre, att kärleken ska kunna ta mig vidare?
Jag upplever heller inte några religiösa upplevelser eller brottarmatcher med tro av olika slag i denna läsning, så som vissa påstått sig tolka delar av texten. Jag upplever delvis den spänning som boken sägs bjuda på, men bara delvis och bara ibland.
Det jag får mig till livs i denna seglats med Pi är ett turbulent inre och ett närmande med många känslor som handlar om överlevnad, samt att våga möta sina fiender, vilka dyker upp i form av skräck. Ibland blir jag rent av fysiskt illamående av vissa beskrivningar och en del förstår jag överhuvudtaget inte, trots detaljrikedomen i texten.
Om jag gillar boken? Jo, det gör jag! Hur långt jag kommit? Drygt halvvägs.
Read on!
Aldrig har en bok tagit mig så lång tid att läsa eller mattat ut mig så. Ok, det kan bero på min inte helt sunda uppsättning av röda blodkroppar och ändå inte. För jag har läst andra böcker under tiden och klarat av dem i en betydligt högre takt än denna.
Under snart ett år har jag sakta, sakta, mer eller mindre stakat mig igenom sida för sida, kapitel för kapitel. Det är inte alls så att jag tycker boken är så underbar att jag vill spara på den. För så kan det vara ibland. Det är inte heller så att jag ogillar den, men måste läsa den "bara för att den är en Booker".
Nej, det här är ganska komplicerat och mångbottnat, har jag förstått på resans gång. Kan det vara så att jag likt Pi, måste vara där ute på fritt vatten i vad som synes en oändlighet? Är det så att jag måste dela raderna om honom, som om jag levde som han gjorde? I ständig väntan, i ett slags evigt uppehåll av att bara vara och samtidigt en oerhörd kamp för att överleva, vara och inte tappa tilltron? Att det ska kunna bli bättre, att kärleken ska kunna ta mig vidare?
Jag upplever heller inte några religiösa upplevelser eller brottarmatcher med tro av olika slag i denna läsning, så som vissa påstått sig tolka delar av texten. Jag upplever delvis den spänning som boken sägs bjuda på, men bara delvis och bara ibland.
Det jag får mig till livs i denna seglats med Pi är ett turbulent inre och ett närmande med många känslor som handlar om överlevnad, samt att våga möta sina fiender, vilka dyker upp i form av skräck. Ibland blir jag rent av fysiskt illamående av vissa beskrivningar och en del förstår jag överhuvudtaget inte, trots detaljrikedomen i texten.
Om jag gillar boken? Jo, det gör jag! Hur långt jag kommit? Drygt halvvägs.
Read on!
onsdag 20 april 2011
Utrensning
-Vad är det jag läser egentligen?!, utbrister den drygt 50-åriga kvinnan förskräckt. Blicken är precis sådär vidgad och stor som inför oväntade moment i livet. Såväl positiva som negativa. Munnen gapar och mungiprona skrynklar sig lite missbelåtet.
Vi andra ska låta förstå att det kanske inte var skräp vi just läst, men obehagligt och påträngande. På något sätt meningslöst. Just för att det drabbade.
Är vi så rädda för att känna, låta oss beröras och känna delaktighet även i utsatta människors öden?
-Vi visste inte! basunerade massan ut efter andra världskrigets slut. Varken om trakasserier, våldtäkter, tortyr, utvisningar, ghetton, koncentrationsläger, atombomber eller allmän våldsam meningslöshet.
Visst visste de. I alla fall något. Men kanske många valde att blunda. Kanske av rädsla. Kan vi känna den fruktan inom oss? Om vi kan det, kan vi då inte se att precis samma fruktan och instinkt att överleva kan vara placerad hos andra, i andra sammanhang, under andra tidsperioder, för andra människor?
Vad är det vill rensa ut, rena oss ifrån när vi inte vågar se, försöka bromsa och stoppa? Viljan att själv tänka? Känslan att själv uppleva?
Oksanens Utrensning bjuder på så många perspektiv och jag läser den i febrig hets. Det är spännande, obarmhärtigt och gripande. Dessa kvinnor och deras liv, för kvinnorna är alltid mer utsatta, i alla sammanhang. Ville de ens känna vid sina liv till slut? Varför skulle vi blunda för tyskarnas intåg i andra länder under andra världskrigets fanor och dimmiga krutrester? Varför skulle vi avstå från dem som försökte överleva? I allmänhetens ögon gjorde de fel. Överlöpare! Förrädare! Tyskhoror! Sovjethoror! Skammen tar aldrig slut. Sinar aldrig, tar inte ebb vid strandens rand.
Varför ska vi blunda för att trafficking är ett skeende här och nu? Hur unga, oskyldiga, fattiga, förväntansfulla, unga flickor som hoppas på ett bättre liv passeras till helvetets skärseldar. Mitt framför ögonen på oss. Varför vågar vi inte se? Varför vågar vi inte stå emot, sätta stopp för och göra det möjliga omöjligt?
Aliide, en ond kvinna? I mina ögon var hon en kvinna full av styrka, som ville leva sitt eget liv, i lugn och trygghet. I mina ögon offrade hon sig hur många gånger som helst för sin frihet och andras väl. Vilket kom att bli hennes livs bojor. För det priset fick hon sona alla sina dagar. Allt hon hade hoppats på och önskat sig förvann i en orkan utan nåd. Hennes styrka blev en skam, hennes tillbakadragenhet en misstanke om att något var fel. Varför kunde de bara inte lämna henne ifred?!
Hade Aliide levt under 1500-talet hade hon varit en häxa, utan minsta tvivel, en ren och skär häxa. Hade hon levt någon annanstans under andra förutstättningar och hade hon varit man hade hon varit en hjälte, kanske en ikon.
Oksanens text visar bara på att aldrig glömma, aldrig blunda, aldrig misstro, aldrig döma. Det vill jag aldrig sluta känna!
/Poppy
Vi andra ska låta förstå att det kanske inte var skräp vi just läst, men obehagligt och påträngande. På något sätt meningslöst. Just för att det drabbade.
Är vi så rädda för att känna, låta oss beröras och känna delaktighet även i utsatta människors öden?
-Vi visste inte! basunerade massan ut efter andra världskrigets slut. Varken om trakasserier, våldtäkter, tortyr, utvisningar, ghetton, koncentrationsläger, atombomber eller allmän våldsam meningslöshet.
Visst visste de. I alla fall något. Men kanske många valde att blunda. Kanske av rädsla. Kan vi känna den fruktan inom oss? Om vi kan det, kan vi då inte se att precis samma fruktan och instinkt att överleva kan vara placerad hos andra, i andra sammanhang, under andra tidsperioder, för andra människor?
Vad är det vill rensa ut, rena oss ifrån när vi inte vågar se, försöka bromsa och stoppa? Viljan att själv tänka? Känslan att själv uppleva?
Oksanens Utrensning bjuder på så många perspektiv och jag läser den i febrig hets. Det är spännande, obarmhärtigt och gripande. Dessa kvinnor och deras liv, för kvinnorna är alltid mer utsatta, i alla sammanhang. Ville de ens känna vid sina liv till slut? Varför skulle vi blunda för tyskarnas intåg i andra länder under andra världskrigets fanor och dimmiga krutrester? Varför skulle vi avstå från dem som försökte överleva? I allmänhetens ögon gjorde de fel. Överlöpare! Förrädare! Tyskhoror! Sovjethoror! Skammen tar aldrig slut. Sinar aldrig, tar inte ebb vid strandens rand.
Varför ska vi blunda för att trafficking är ett skeende här och nu? Hur unga, oskyldiga, fattiga, förväntansfulla, unga flickor som hoppas på ett bättre liv passeras till helvetets skärseldar. Mitt framför ögonen på oss. Varför vågar vi inte se? Varför vågar vi inte stå emot, sätta stopp för och göra det möjliga omöjligt?
Aliide, en ond kvinna? I mina ögon var hon en kvinna full av styrka, som ville leva sitt eget liv, i lugn och trygghet. I mina ögon offrade hon sig hur många gånger som helst för sin frihet och andras väl. Vilket kom att bli hennes livs bojor. För det priset fick hon sona alla sina dagar. Allt hon hade hoppats på och önskat sig förvann i en orkan utan nåd. Hennes styrka blev en skam, hennes tillbakadragenhet en misstanke om att något var fel. Varför kunde de bara inte lämna henne ifred?!
Hade Aliide levt under 1500-talet hade hon varit en häxa, utan minsta tvivel, en ren och skär häxa. Hade hon levt någon annanstans under andra förutstättningar och hade hon varit man hade hon varit en hjälte, kanske en ikon.
Oksanens text visar bara på att aldrig glömma, aldrig blunda, aldrig misstro, aldrig döma. Det vill jag aldrig sluta känna!
/Poppy
fredag 12 november 2010
På bloggfronten intet nytt
vilket helt och hållet anspelar på utebliven svada på denna sida. Varför? Finns tusen och en orsaker och för att hålla mig till endast 3:
1, starkt plågad av en 25årig förälskelse
2, starkt hämmad av en envis sjukdom
3, starkt överarbetad och därmed utarmad på inspiration och kreativitet (De senaste 30 dagarna har jag arbetat 28 och varit ledig 2).
Så det enda jag orkar uppbåda för den här gången här är:
- Varför vill man starta en tävling, en röstning eller nominering av "Den bästa boken!"?? Det känns lika förlegat som att utse "Fröken Sverige" eller annat som består av tycke och smak. Så ska alla tycka än hit och än dit och försvara sina val till sista trycksvärtan tagit slut.
Med tanke på den oerhörda mängd av god, kvalitativ, läsvärd och mytomspunnen litteratur det finns, för att inte tala om upphovsmakarna bakom alstren. Det är en helt annan sak att titta på ett genomgående författarskap (likt Nobelpriset) eller årets utgivning och produktion (likt Augustpriset). Men ren skär idioti att försöka få fram DEN bästa boken. Ska man känna sig lite bättre än andra för att man läst den eller de böckerna som hamnar i topp? Ännu en gång ska vissa marginaliseras (de som tycker OLIKA i detta fallet) för att de inte tillhör la Liga. Eller har jag missförstått hela konceptet? Som jag känner nu finns det några förlorare på detta eviga trams om Topplistor: Boken, Författarna och Litteraturen som konstform. Det räcker med att massa befängda typer kallar sig författare för att de åstadkommit en viss textmassa.
- Den andra saken är: SM i bokberättande. Gluttade lite på en dålig websänd kabel, med obefintligt ljud från de på scenen. Av det jag såg blev jag inte speciellt imponerad. De hade "fusklappar", läste/återberättade tämligen mekaniskt eller deklamerade tämligen överdrivet. Inte för att jag hade gjort det bättre själv, men inte utan att jag velat se en Sally snubbla upp i pumps, avslöja slutet direkt eller skurken i en deckare. En lite antikänsla, med en samtida glimt i ögonvrån och lite show!!
Så säger jag inte mer för denna gång! /Poppy
1, starkt plågad av en 25årig förälskelse
2, starkt hämmad av en envis sjukdom
3, starkt överarbetad och därmed utarmad på inspiration och kreativitet (De senaste 30 dagarna har jag arbetat 28 och varit ledig 2).
Så det enda jag orkar uppbåda för den här gången här är:
- Varför vill man starta en tävling, en röstning eller nominering av "Den bästa boken!"?? Det känns lika förlegat som att utse "Fröken Sverige" eller annat som består av tycke och smak. Så ska alla tycka än hit och än dit och försvara sina val till sista trycksvärtan tagit slut.
Med tanke på den oerhörda mängd av god, kvalitativ, läsvärd och mytomspunnen litteratur det finns, för att inte tala om upphovsmakarna bakom alstren. Det är en helt annan sak att titta på ett genomgående författarskap (likt Nobelpriset) eller årets utgivning och produktion (likt Augustpriset). Men ren skär idioti att försöka få fram DEN bästa boken. Ska man känna sig lite bättre än andra för att man läst den eller de böckerna som hamnar i topp? Ännu en gång ska vissa marginaliseras (de som tycker OLIKA i detta fallet) för att de inte tillhör la Liga. Eller har jag missförstått hela konceptet? Som jag känner nu finns det några förlorare på detta eviga trams om Topplistor: Boken, Författarna och Litteraturen som konstform. Det räcker med att massa befängda typer kallar sig författare för att de åstadkommit en viss textmassa.
- Den andra saken är: SM i bokberättande. Gluttade lite på en dålig websänd kabel, med obefintligt ljud från de på scenen. Av det jag såg blev jag inte speciellt imponerad. De hade "fusklappar", läste/återberättade tämligen mekaniskt eller deklamerade tämligen överdrivet. Inte för att jag hade gjort det bättre själv, men inte utan att jag velat se en Sally snubbla upp i pumps, avslöja slutet direkt eller skurken i en deckare. En lite antikänsla, med en samtida glimt i ögonvrån och lite show!!
Så säger jag inte mer för denna gång! /Poppy
onsdag 20 oktober 2010
Priser och böcker och författare med den äran
Ja, men åh, vad långsam och sakta man kan vara då. Lilla snigel akta dig, akta dig Fast de har nog redan tagit mig.
Bookerpriset då. Hur blev det med det? Och Augustprisets kandidater? Och alla är upprörda över att Palmebiografin av Berggren inte blev nominerad och upprörda kritiker instiftar sålunda ett helt eget pris. Gott och väl så. Vi kan ju alla hitta på priser om vi bara vill. Frågan är vilket pris som bär mest prestige och ger mest i avkastning. Inte hade det varit "Författarnas författare" med Fucking Librarians i kommittén inte. Eller styrelsen.
Ok.Howard Jacobson fick årets Man Booker Prize. En snabb koll i LIBRIS och inte en enda av hans titlar finns i svensk översättning. Det verkar dock finnas en på polska.
Bland årets Augustkandidater är Sara Stridsberg min absoluta favorit, men skulle inte sätta emot på Combüchen. Mer ovisst känns det bland ungdomslitteraturen. Jag undrar också om det gått mode i att skriva om döda föräldrar, men såklart det har liksom med magi, spöken, mysterier och annat halvt overkligt. Jag kan sakna en berättelse. En bra återgiven och välskriven berättelse med lite sagolika miljöer och karaktärer. Likt Kate DiCamillos underbara böcker, med ett språk som inte förenklar eller viker undan bara för att det är barn som är målgruppen för hennes texter. Mera sånt tack!
Bookerpriset då. Hur blev det med det? Och Augustprisets kandidater? Och alla är upprörda över att Palmebiografin av Berggren inte blev nominerad och upprörda kritiker instiftar sålunda ett helt eget pris. Gott och väl så. Vi kan ju alla hitta på priser om vi bara vill. Frågan är vilket pris som bär mest prestige och ger mest i avkastning. Inte hade det varit "Författarnas författare" med Fucking Librarians i kommittén inte. Eller styrelsen.
Ok.Howard Jacobson fick årets Man Booker Prize. En snabb koll i LIBRIS och inte en enda av hans titlar finns i svensk översättning. Det verkar dock finnas en på polska.
Bland årets Augustkandidater är Sara Stridsberg min absoluta favorit, men skulle inte sätta emot på Combüchen. Mer ovisst känns det bland ungdomslitteraturen. Jag undrar också om det gått mode i att skriva om döda föräldrar, men såklart det har liksom med magi, spöken, mysterier och annat halvt overkligt. Jag kan sakna en berättelse. En bra återgiven och välskriven berättelse med lite sagolika miljöer och karaktärer. Likt Kate DiCamillos underbara böcker, med ett språk som inte förenklar eller viker undan bara för att det är barn som är målgruppen för hennes texter. Mera sånt tack!
söndag 17 oktober 2010
Jules Verne 2010
1873 fanns det inga reguljära flyg, inga TGV, X2000 eller liknande snabbtåg. Bilen inte självklar och definitivt utan turbo. Med andra ord, år 1873 var det snudd på en omöjlighet att resa jorden runt på 80 dagar. Visserligen är historien om Fogg och Passepartout fiktiv, men fascinerade inte mindre för det och citeras än i dag.
Engelsmannen sedd ur Vernes ögon
Så småningom gjordes resan också på riktigt av människor som läst och blivit inspirerade av Vernes verk. Alltså kan man i just detta fall säga att boken blev en inspiration till att förverkliga en dröm. Eller det som ansetts vara en dröm.
Nu har jag bestämt mig för att göra min egen 80-dagars Verne. Dock inte med någon jorden-runt-resa och inte alls så specifikt. Jag har bestämt att under 80 dagar ska livet och världen, om om så vill; jorden-runt få ta del av mig. Jag ska sluta leta, jaga, hetsa och söka. Främst beroende på att jag inte riktigt är säker på vad det är jag förväntar mig att hitta. Så nu lutar jag mig tillbaka i min slitna, IKEA-soffa, dricker ett glas vatten under stillhet och låter den klara höstluften få vara så kall och intensiv som den bara kan vara när man är närvarande i den. 80 dagar att vila i, utan någon förväntan från mig själv eller förväntan på omgivningen.
Dag 1: Fick någon effektivitetskick och började städa, åkte och handlade, tvättade, dammsög och våttorkade golven, lät marsvinet beta när buren blev rengjord, klippte gräset och innan allt detta joggade jag en runda längs vattendraget och de ännu betande korna. Lagade pizza, tog en promenad med två vänner och tre hundar i skogen. Kom hem, åt pizza, drack rött, kollade film ihop med bra vän. En bra dag!
Dag 2:SMS från fina, fina vänner. Långpromenad i det ännu otroligt vackra vädret, med en nästan taktil krispighet i atmosfären. Klippte ner blommor och skövlade ogräs och njöt mest hela dagen av stillheten, solen och alla löv som föll som regn från trädens grenar. Ännu en bra dag!
Så har jag ju förstått att det måste ingå en del doser av nyfikenhet och oförsiktighet under mina 80 dagar, men det lär inte bli några problem med min personlighet. Jag ser fram emot de kommande 78 dagarna. Eller 77, beroende på vilka tidszoner jag kommer att röra mig i.
/Poppy gängar med Fogg & Passepartout
Engelsmannen sedd ur Vernes ögon
Så småningom gjordes resan också på riktigt av människor som läst och blivit inspirerade av Vernes verk. Alltså kan man i just detta fall säga att boken blev en inspiration till att förverkliga en dröm. Eller det som ansetts vara en dröm.
Nu har jag bestämt mig för att göra min egen 80-dagars Verne. Dock inte med någon jorden-runt-resa och inte alls så specifikt. Jag har bestämt att under 80 dagar ska livet och världen, om om så vill; jorden-runt få ta del av mig. Jag ska sluta leta, jaga, hetsa och söka. Främst beroende på att jag inte riktigt är säker på vad det är jag förväntar mig att hitta. Så nu lutar jag mig tillbaka i min slitna, IKEA-soffa, dricker ett glas vatten under stillhet och låter den klara höstluften få vara så kall och intensiv som den bara kan vara när man är närvarande i den. 80 dagar att vila i, utan någon förväntan från mig själv eller förväntan på omgivningen.
Dag 1: Fick någon effektivitetskick och började städa, åkte och handlade, tvättade, dammsög och våttorkade golven, lät marsvinet beta när buren blev rengjord, klippte gräset och innan allt detta joggade jag en runda längs vattendraget och de ännu betande korna. Lagade pizza, tog en promenad med två vänner och tre hundar i skogen. Kom hem, åt pizza, drack rött, kollade film ihop med bra vän. En bra dag!
Dag 2:SMS från fina, fina vänner. Långpromenad i det ännu otroligt vackra vädret, med en nästan taktil krispighet i atmosfären. Klippte ner blommor och skövlade ogräs och njöt mest hela dagen av stillheten, solen och alla löv som föll som regn från trädens grenar. Ännu en bra dag!
Så har jag ju förstått att det måste ingå en del doser av nyfikenhet och oförsiktighet under mina 80 dagar, men det lär inte bli några problem med min personlighet. Jag ser fram emot de kommande 78 dagarna. Eller 77, beroende på vilka tidszoner jag kommer att röra mig i.
/Poppy gängar med Fogg & Passepartout
torsdag 7 oktober 2010
Små och stora förlag
Efter gårdagens debatt med en näst intill gråtande JÅ, kränkt och förorättad likt ett barn, där han krävde sin offentliga upprättelse genom att tro på att tjata sig till saker är dagens melodi - ja, utifrån detta borde jag väl ta den debatten. Men hänvisar istället till denna artikel En sista mening bara om detta ämne: de som säger att Brunne var politisk, då säger jag bara GRATTIS. Att leva ett liv i demokratisk och humanitär anda ÄR politik! Samtidigt som det också bara är ren humanism, ren tro och ett evangelium i kristen anda, en del av vår kultur. Gillar man inte det, kanske man inte ska gå till kyrkan. (Blev visst mer än en mening till...)
Efter att ha lyssnat på Anne Swärd häromkvällen kom det upp en fråga som snarare var ett påstående om den aktuella utarmningen inte bara av litteraturen, utan också ifrån bokhandelns och förlagens sida. Bonniers kontrollerar väl i stort sett 90% av all utgivning av litteratur i dag, antikvariat stänger och förmedlar litteratur enbart via Internet och de små boklådorna är snart ett minne blott. Istället hittar vi en spännande pocket - för spännande måste det tydligen vara i 2000-talets Sverige - på ICA, när man står i kön och väntar med sin kundvagn och på såväl bokreor och bokmässor är det en uppsjö av dålig litteratur, förenklad, banal och likriktad litteratur. Dålig, i den mening att språket ofta håller en undermålig art och struktur, banal då den förväntar sig en läsare som bara vill läsa boken likt man glupskt slukar ett Plopp när hungern tillfälligt behöver stillas och likriktad då det bara ska vara topplistor med i huvudsak spänningslitteratur. Även om också den halvt fiktiva romanen gjort sig allt mer gällande på sistone. Var tog förmågan att skriva en berättelse med ett rikt och flödande språk vägen? Ska alla framtida författare bara ha spökskrivare eller skriva på ungefär samma sätt om ungefär samma saker?
Det är då jag gläds åt
Weyler förlag och inte minst min favorit Sekwa, kanske det första och enda förlag som också tar sina läsare på fullaste allvar, alltid uppdaterade och informativa.
Det som de mindre förlagen bidrar med är just kvalitet, variation, utmaningar, överraskningar och samtida författare som skriver utifrån den berättelse som finns inom dem. Inte ett skrivande likt Kepler för de konsumtionshungriga läsarna som vill veta vad de får för pengarna. Det finns en krets kvar av oss där ute som också vill förvånas, känna samtiden och de underliggande briseringar som skrapar vår nutida samhälleliga yta. Med och utan Sverigedemokrater.
/ Poppy
Efter att ha lyssnat på Anne Swärd häromkvällen kom det upp en fråga som snarare var ett påstående om den aktuella utarmningen inte bara av litteraturen, utan också ifrån bokhandelns och förlagens sida. Bonniers kontrollerar väl i stort sett 90% av all utgivning av litteratur i dag, antikvariat stänger och förmedlar litteratur enbart via Internet och de små boklådorna är snart ett minne blott. Istället hittar vi en spännande pocket - för spännande måste det tydligen vara i 2000-talets Sverige - på ICA, när man står i kön och väntar med sin kundvagn och på såväl bokreor och bokmässor är det en uppsjö av dålig litteratur, förenklad, banal och likriktad litteratur. Dålig, i den mening att språket ofta håller en undermålig art och struktur, banal då den förväntar sig en läsare som bara vill läsa boken likt man glupskt slukar ett Plopp när hungern tillfälligt behöver stillas och likriktad då det bara ska vara topplistor med i huvudsak spänningslitteratur. Även om också den halvt fiktiva romanen gjort sig allt mer gällande på sistone. Var tog förmågan att skriva en berättelse med ett rikt och flödande språk vägen? Ska alla framtida författare bara ha spökskrivare eller skriva på ungefär samma sätt om ungefär samma saker?
Det är då jag gläds åt
Weyler förlag och inte minst min favorit Sekwa, kanske det första och enda förlag som också tar sina läsare på fullaste allvar, alltid uppdaterade och informativa.
Det som de mindre förlagen bidrar med är just kvalitet, variation, utmaningar, överraskningar och samtida författare som skriver utifrån den berättelse som finns inom dem. Inte ett skrivande likt Kepler för de konsumtionshungriga läsarna som vill veta vad de får för pengarna. Det finns en krets kvar av oss där ute som också vill förvånas, känna samtiden och de underliggande briseringar som skrapar vår nutida samhälleliga yta. Med och utan Sverigedemokrater.
/ Poppy
tisdag 5 oktober 2010
Anne Swärd
är en underbar person, en lysande författare och så full av innerlig värme och uppriktighet att man inte kan annat än tycka om. Henne. Som person.
Från och med nu en hängiven och trogen läsare. Heja Anne. Heja ett rikt språk, en bra historia som följer ens känslor på irrgångar i ens inre. Heja Svante Weyler som vågat satsa på eget och har så många författare av god kvalitet under sina vingar. Må han aldrig odla skägg igen!
/Poppy bläddrar vidare i det osignerade exemplaret, eftersom jag tyckte det blev larvigt att be om signering. Jo.
Från och med nu en hängiven och trogen läsare. Heja Anne. Heja ett rikt språk, en bra historia som följer ens känslor på irrgångar i ens inre. Heja Svante Weyler som vågat satsa på eget och har så många författare av god kvalitet under sina vingar. Må han aldrig odla skägg igen!
/Poppy bläddrar vidare i det osignerade exemplaret, eftersom jag tyckte det blev larvigt att be om signering. Jo.
torsdag 16 september 2010
Bokmässa
Hepp, hepp! Så krokar vi tag i varandra och skrålar ikapp att vi klarar oss nog ändå.... I alla fall om vi kommer från bördiga Skåne, där det finns obegränsat med resurser, spända hängslen och frihet. Jo, så ÄR det bara. Vänj Er!
Bokmässan. Ett stort svettigt, industriliknande, varande bygge där det ska skramlas i månglarnas tempel, med förhoppningsvis en och annan tanke att bära med sig en bit i alla fall. En marknad där bästa ko, gurka och pumpa får pris efter utseende, tjocklek och inte minst populäritet.
Låter jag odelat negativ är det inte sanningen och hela sanningen, så hjälp mig gud! Nej, jag gillar visst att skrota runt där i flödet som gör en lika matt av trängslen som av glädjen att luncha med någon man inte sett på länge. Yrseln som kommer efter att ha besökt seriösa seminarium och klottrat ner små tankar i samband med dessa. Sällan återkommer jag dock till just dessa. Långt senare insåg jag att man också kunde göra mässan till sitt eget sjöslag, där startskottet för mitt eget rövande gick i fjor. Jag hissar nog Jolly Roger i år igen!
/Poppy med Träben
Bokmässan. Ett stort svettigt, industriliknande, varande bygge där det ska skramlas i månglarnas tempel, med förhoppningsvis en och annan tanke att bära med sig en bit i alla fall. En marknad där bästa ko, gurka och pumpa får pris efter utseende, tjocklek och inte minst populäritet.
Låter jag odelat negativ är det inte sanningen och hela sanningen, så hjälp mig gud! Nej, jag gillar visst att skrota runt där i flödet som gör en lika matt av trängslen som av glädjen att luncha med någon man inte sett på länge. Yrseln som kommer efter att ha besökt seriösa seminarium och klottrat ner små tankar i samband med dessa. Sällan återkommer jag dock till just dessa. Långt senare insåg jag att man också kunde göra mässan till sitt eget sjöslag, där startskottet för mitt eget rövande gick i fjor. Jag hissar nog Jolly Roger i år igen!
/Poppy med Träben
tisdag 10 augusti 2010
Bruce Chatwins walkabout
Fast kanske en bättre översättning av Chatwins bok vore Sånglinjer... som jag nu äntligen är i färd med. Jag borde väl ha läst den innan jag åkte till landet på andra sidan jordklotet, eller i alla fall när jag var där och fortfarande kunde höra de halvt rädda, halvt rasistiska viskningarna om aboroginerna, såg deras konst på museer - som kanske inte alls borde vara där, according dear Bruce. Ja, eller när jag kom hem därifrån i alla fall.
Man får ju för sig att en walkabout är en rit eller en drift hos aboroginerna. En vandring under flera månader, som ska göra ynglingen till man. En vandring som görs när naturen kallar, men jag förstår när jag läser boken att det är mycket mer komplext än så. Jag vet inte ens om jag kan försöka förklara det eller om man ens ska det. Eftersom det grundar sig på för detta folkets unika och tusentals år gamla myter, en tro på sina förfaders sånglinjer. Att likt en fågel lära sig en sång som aldrig får röjas, men också en sång som måste följas så exakt att man aldrig kommer fel.För då skulle inte bara livet, utan hela skapelsen gå om intet.
Så blir jag ju som vanligt också så intresserad av författaren bakom verket. Ibland tror jag att jag ägnar lika mycket tid åt att läsa OM vissa författare, som deras verk.
Chatwin är inte alls ointressant. Ett snille uppväxt i Shakespeares hemtrakter, golden boy på Sothebys, men sedan med ett allt större intresse för världen och arbetade sig runt som skribent. Han dog dessutom allt för tidigt (48 år ung 1989) i HIV, som inte självklart kunde bromsas eller hållas i schack under denna period.
Jag läser vidare om sånglinjerna och förstår att Bruce gjort sin läxa. Jag kan knappt prata om dem och undrar huruvida jag själv skulle få Underkänt eller knappt Godkänt.
/Poppy
torsdag 29 juli 2010
Bookerpriset
På wikipedia går det att läsa att Bookerpriset är ett mycket prestigefyllt pris, som tilldelas författare sprungen ur Brittiska samväldet eller från Irland som skriver på engelska. Det finns också ett internationellt bookerpris.
Förutom äran och den på köpet kommande efterfrågan av författaren och dess verk, tilldelas man också ett inte oansenligt belopp kring en halv miljon kronor. Not bad at all!
Kända författare som tilldelats äran, halva kungariket och prinsessans hand är: Salman Rushdie, Michael Ondaatje (hurra!) som delade priset med Barry Unsworth. Även Roddy Doyle, Ian McEwan (hurra!!)och Margaret Atwood kan titulera sig som pristagare.
I år kan man läsa om de nominerade på följande sida: Longlist annonunced for Man Booker Prize 2010
Undrar om bookerpris-vinnarna känner som de ständigt prestationsfyllda svenskarna, de som får Augustpriset och sedan beklagar sig över vilken katastrof det är att vinna och röna uppskattning. Jag menar och tror också att det kan vara så, att hämskon runt prestationen kan klämma på liktornen. Att den svenska, eller allmänmänskliga avundsjukan gör ångesten på att prestera så mycket större. Alla förväntar sig ett fall, ser ett misslyckat uppföljande och den arme konstnären lider i sitt eget talangfulla svett.
Ska man undvika att nominera, prisa och lovorda skapare av stora mått? Eller i alla fall vänta tills de blivit så pass gamla att de mer prisas för ett livsverk än enskilda verk. Nobelpriset tycks ju luta lite åt det hållet och pristagarna är ofta förhållandevis mogna till åren.
Kanske priserna och utmärkelserna är mer till för oss läsare, än för Er skapare?
/ Poppy on the Edge
Förutom äran och den på köpet kommande efterfrågan av författaren och dess verk, tilldelas man också ett inte oansenligt belopp kring en halv miljon kronor. Not bad at all!
Kända författare som tilldelats äran, halva kungariket och prinsessans hand är: Salman Rushdie, Michael Ondaatje (hurra!) som delade priset med Barry Unsworth. Även Roddy Doyle, Ian McEwan (hurra!!)och Margaret Atwood kan titulera sig som pristagare.
I år kan man läsa om de nominerade på följande sida: Longlist annonunced for Man Booker Prize 2010
Undrar om bookerpris-vinnarna känner som de ständigt prestationsfyllda svenskarna, de som får Augustpriset och sedan beklagar sig över vilken katastrof det är att vinna och röna uppskattning. Jag menar och tror också att det kan vara så, att hämskon runt prestationen kan klämma på liktornen. Att den svenska, eller allmänmänskliga avundsjukan gör ångesten på att prestera så mycket större. Alla förväntar sig ett fall, ser ett misslyckat uppföljande och den arme konstnären lider i sitt eget talangfulla svett.
Ska man undvika att nominera, prisa och lovorda skapare av stora mått? Eller i alla fall vänta tills de blivit så pass gamla att de mer prisas för ett livsverk än enskilda verk. Nobelpriset tycks ju luta lite åt det hållet och pristagarna är ofta förhållandevis mogna till åren.
Kanske priserna och utmärkelserna är mer till för oss läsare, än för Er skapare?
/ Poppy on the Edge
onsdag 21 juli 2010
Utrensning
Har precis läst Utrensning av Sofi Oksanen och den har varit en av vårens mesta mun till munhypade böcker. Författaren fick Nordiska rådets litteraturpris i år för samma bok och lovorden har aldrig slutat poppa upp i alla möjliga sammanhang. Har då äntligen läst den och känner mig nästan lite lurad. Jo, det var bra bok, jo, språket är väldigt klart och koncist, jo, ämnet berörde, man kan svara ja på nästan alla frågor men ändå var det något som inte riktigt fick mig att gilla den 100 %!
Jag tillhör de som tycker att recensenter som avslöjar slutet på, vare sig böcker eller filmer skulle ha skrivförbud, så därför ska jag inte falla i samma fälla själv, utan bara säga att slutet i boken är orsaken till att jag inte helt och hållet fallit in i hyllningskören!
Jag har läst många kritikerrosade böcker på senare tid och en del har verkligen inte levt upp till mina förväntningar, det mest flagranta exemplet på superhyllad bok som faller platt som en pannkaka vid genomläsning är i mitt tycke Hypnotisören av Lars Kepler. Det berömda författarparet som visade sig stå bakom namnet visade sig ha haft smarta pr-makare bakom sig, boken såldes till ett stort antal länder innan den ens hade släppts i Sverige, tur för dem, för efter tvivlar jag på att den hade fått samma uppmärksamhet.
Oksanens bok har ju helt andra litterära kvaliteter, min invändning mot hennes bok är snarare att den tog slut för snabbt, allt fick inte sin förklaring och det behövs kanske inte alltid men här hade det varit på sin plats tycker jag.
Egentligen vill jag inte ens nämna Oksanen i samma inlägg för hennes bok har verkligen helt andra kvaliteter och är så mycket bättre på alla sätt!
Vad jag vill ha sagt med det här inlägget är att jag tycker att många författare oavsett ämne, faller i fällan att alltför snabbt vilja avsluta sina böcker och slutet blir då blir väldigt abrupt. Och då står man där med boken i handen och tittar förbryllat efter de sidor som inte finns, de där sidorna som skulle förklara allt och knyta ihop säcken, och i själva verket tog boken slut för fem minuter sedan!!!
Honey/som gillar raka kanter
Jag tillhör de som tycker att recensenter som avslöjar slutet på, vare sig böcker eller filmer skulle ha skrivförbud, så därför ska jag inte falla i samma fälla själv, utan bara säga att slutet i boken är orsaken till att jag inte helt och hållet fallit in i hyllningskören!
Jag har läst många kritikerrosade böcker på senare tid och en del har verkligen inte levt upp till mina förväntningar, det mest flagranta exemplet på superhyllad bok som faller platt som en pannkaka vid genomläsning är i mitt tycke Hypnotisören av Lars Kepler. Det berömda författarparet som visade sig stå bakom namnet visade sig ha haft smarta pr-makare bakom sig, boken såldes till ett stort antal länder innan den ens hade släppts i Sverige, tur för dem, för efter tvivlar jag på att den hade fått samma uppmärksamhet.
Oksanens bok har ju helt andra litterära kvaliteter, min invändning mot hennes bok är snarare att den tog slut för snabbt, allt fick inte sin förklaring och det behövs kanske inte alltid men här hade det varit på sin plats tycker jag.
Egentligen vill jag inte ens nämna Oksanen i samma inlägg för hennes bok har verkligen helt andra kvaliteter och är så mycket bättre på alla sätt!
Vad jag vill ha sagt med det här inlägget är att jag tycker att många författare oavsett ämne, faller i fällan att alltför snabbt vilja avsluta sina böcker och slutet blir då blir väldigt abrupt. Och då står man där med boken i handen och tittar förbryllat efter de sidor som inte finns, de där sidorna som skulle förklara allt och knyta ihop säcken, och i själva verket tog boken slut för fem minuter sedan!!!
Honey/som gillar raka kanter
tisdag 20 juli 2010
Högläsaren som blev film, som var en bok
Jag läste – förvisso en filmrecension – men likväl en analys av innehållet, som baserar sig på boken av Bernard Schlink från 1995.
Kontentan av recensionen var sentensens vara eller inte vara om man blir en bättre människa av att läsa god litteratur. Detta blir enligt analysen av filmen motsägelsefullt, det vill säga i textens underlag och jag finner den ena invändningen efter den andra.
Ska en film recenseras och analyseras som film trots att den baseras på en text ämnat för ett annat media, en annan upplevelse än den snabbare bildmässiga? Hur gör man då berättelsen grundar sig på en annan berättelse eller samma berättelse, är det då filmens eller författarens text vi åser, lyssnar till och fördjupar oss i? Vilken blir vår reflektion kring dramat? Blir den filmisk eller textmässig, blir den i perception av bilder eller sker överlappningarna som hjälp till bidragande förståelse för de olika sammanhangen? Alldeles för ofta tar en film och dess manus och skildrar sin egen tolkning av en berättelse, vilken sedan blir eller uppfattas som vår egen tolkning om vad boken bör innehålla. Det kan ofta visa sig vara fel och inte stämma överhuvudtaget.
Fast nu är jag ändå ute lite på villovägar, för mina invändningar består egentligen av:
1, Vem kom på att människan skulle bli bättre av att läsa god litteratur? Låter som ett klassiskt felcitat från någon källa som värnat litteraturens goda stilistiska företecken och kanske förespråkat upphovet till en bättre språkuppfattning. Rena spekulationer från min sida, men innebörden kan inte vara annat än felaktig eller i så fall påkommen av en ond själ.
2, Vem ska då definiera den Goda litteraturen och består den av kvalitet eller tillstånd av romantiska ideal, som att utveckla sina sinnen och därmed bli en bättre medmänniska eller vad? Är Bibeln/Torahrullarna/Koranen/ med flera the shit?
3, Sedan handlade väl för sjutton varken boken eller filmen om DET!!!
För att kortfattat besvara mina egna frågor och påståenden:
1. Alla som läser klassiker kan ha intentioner av att vara goda medmänniskor med väl utvecklad respekt och tolerans för sina medmänniskor. Vad hjälper det om man blir utsatt för våld, övergrepp, hamnar i krig med avgörande om liv och död i egna händer, om olyckan eller döden knackar på i olika sjukdomar? Vad hjälper det om missbruket tar över, om lidandet blir större än medlidandet? När osäkerheten och ångesten knackar på kvittar det hur många sonetter man tryckt i sig. Kunskap är inte lika med godhet och det vet varenda kotte som överhuvudtaget intresserat sig för samhälleliga och kulturella aspekter i utveckling.
2. Personligen kan en bok av gott innehåll vara en bok som utmanar etablissemang, politiker och invanda föreställningar om hur saker och ting bör vara och om hur vi som människor bör förhålla oss till varandra. Det behöver inte vara den som lovsjunger larvens väg till puppans blomstring eller familjelyckan som segrar över det onda i idealistiska förtecken. Nej, verkligen inte!
3. Boken och filmen handlade ju om en djupt olycklig människa som bara velat göra sitt bästa och bara velat göra rätt för sig i livet. Noga med hygien, mottaglig för välskriven litteratur och en älskande människa likt alla oss andra. Det förstod väl ändå alla som läste/såg den?
Det må handla om etik och moral, om högt och lågt, men det som kvarstår var ändå känslan av gemenskap, uppvaknandet av kärlek, sexualitet och svartsjuka (åter: kärlek, om än en annan sida av den) oavsett ålder och förutsättningar i livet.
Hanna är en delvis mystisk, hård kvinna. Onåbar och karg. Lika mjuk och utan motstånd är hon vid högläsningen och den sexuella närheten som stärker dem bägge. Hanna hade inte samma förutsättningar som den unge Michael vid början av sin egen tonår. Hon var dessutom en del av kriget där varje person försökte göra så gott han eller hon kunde. Kan vi ens idag ha en föreställning om hur mycket propaganda befolkningen omgavs med, hur styrt landet var genom olika förbud, kristider, krigtstider, orostider, fattiga tider…? Vi kan bara ana lite vagt.
Hanna må ha varit delaktig i oförlåtliga handlingar, i brott mot mänskligheten som aldrig någonsin kan tolereras under några som helst omständigheter. Ändå bibehåller hon hela tiden sin värdighet, sin rakryggade hållning och väljer att ta ansvaret, ta bördan, stå för det hon var en del av, knappt utan att hon vet om det själv i sin naiva inställning till att göra sin plikt för landet. Hon visste inget annat, kunde inget annat och hade aldrig fått förmånen att intellektuellt utveckla ett annat tänkande än det styrande normativa, samhällets moral och lagar under Hitlers regim. Hur många hundratals, tusentals till var de som alla omfamnades av denna iskalla famn och inbillade föreställning att sedan, ja när allt var över skulle allt bli så mycket bättre? Sedan.
Jag ogillar att prata om offer, men i nazimens skugga och famn fanns inget annat än offer, liksom under stora delar av den europeiska historien. Vi kan börja med de gamla grekerna och fram till idag. Vi kommer alltid att hitta dem som plikttroget stått på de styrandes sida, men som också blir offrade, mer eller mindre stigmatiserade i rollen som Syndare.
/Poppy
Kontentan av recensionen var sentensens vara eller inte vara om man blir en bättre människa av att läsa god litteratur. Detta blir enligt analysen av filmen motsägelsefullt, det vill säga i textens underlag och jag finner den ena invändningen efter den andra.
Ska en film recenseras och analyseras som film trots att den baseras på en text ämnat för ett annat media, en annan upplevelse än den snabbare bildmässiga? Hur gör man då berättelsen grundar sig på en annan berättelse eller samma berättelse, är det då filmens eller författarens text vi åser, lyssnar till och fördjupar oss i? Vilken blir vår reflektion kring dramat? Blir den filmisk eller textmässig, blir den i perception av bilder eller sker överlappningarna som hjälp till bidragande förståelse för de olika sammanhangen? Alldeles för ofta tar en film och dess manus och skildrar sin egen tolkning av en berättelse, vilken sedan blir eller uppfattas som vår egen tolkning om vad boken bör innehålla. Det kan ofta visa sig vara fel och inte stämma överhuvudtaget.
Fast nu är jag ändå ute lite på villovägar, för mina invändningar består egentligen av:
1, Vem kom på att människan skulle bli bättre av att läsa god litteratur? Låter som ett klassiskt felcitat från någon källa som värnat litteraturens goda stilistiska företecken och kanske förespråkat upphovet till en bättre språkuppfattning. Rena spekulationer från min sida, men innebörden kan inte vara annat än felaktig eller i så fall påkommen av en ond själ.
2, Vem ska då definiera den Goda litteraturen och består den av kvalitet eller tillstånd av romantiska ideal, som att utveckla sina sinnen och därmed bli en bättre medmänniska eller vad? Är Bibeln/Torahrullarna/Koranen/ med flera the shit?
3, Sedan handlade väl för sjutton varken boken eller filmen om DET!!!
För att kortfattat besvara mina egna frågor och påståenden:
1. Alla som läser klassiker kan ha intentioner av att vara goda medmänniskor med väl utvecklad respekt och tolerans för sina medmänniskor. Vad hjälper det om man blir utsatt för våld, övergrepp, hamnar i krig med avgörande om liv och död i egna händer, om olyckan eller döden knackar på i olika sjukdomar? Vad hjälper det om missbruket tar över, om lidandet blir större än medlidandet? När osäkerheten och ångesten knackar på kvittar det hur många sonetter man tryckt i sig. Kunskap är inte lika med godhet och det vet varenda kotte som överhuvudtaget intresserat sig för samhälleliga och kulturella aspekter i utveckling.
2. Personligen kan en bok av gott innehåll vara en bok som utmanar etablissemang, politiker och invanda föreställningar om hur saker och ting bör vara och om hur vi som människor bör förhålla oss till varandra. Det behöver inte vara den som lovsjunger larvens väg till puppans blomstring eller familjelyckan som segrar över det onda i idealistiska förtecken. Nej, verkligen inte!
3. Boken och filmen handlade ju om en djupt olycklig människa som bara velat göra sitt bästa och bara velat göra rätt för sig i livet. Noga med hygien, mottaglig för välskriven litteratur och en älskande människa likt alla oss andra. Det förstod väl ändå alla som läste/såg den?
Det må handla om etik och moral, om högt och lågt, men det som kvarstår var ändå känslan av gemenskap, uppvaknandet av kärlek, sexualitet och svartsjuka (åter: kärlek, om än en annan sida av den) oavsett ålder och förutsättningar i livet.
Hanna är en delvis mystisk, hård kvinna. Onåbar och karg. Lika mjuk och utan motstånd är hon vid högläsningen och den sexuella närheten som stärker dem bägge. Hanna hade inte samma förutsättningar som den unge Michael vid början av sin egen tonår. Hon var dessutom en del av kriget där varje person försökte göra så gott han eller hon kunde. Kan vi ens idag ha en föreställning om hur mycket propaganda befolkningen omgavs med, hur styrt landet var genom olika förbud, kristider, krigtstider, orostider, fattiga tider…? Vi kan bara ana lite vagt.
Hanna må ha varit delaktig i oförlåtliga handlingar, i brott mot mänskligheten som aldrig någonsin kan tolereras under några som helst omständigheter. Ändå bibehåller hon hela tiden sin värdighet, sin rakryggade hållning och väljer att ta ansvaret, ta bördan, stå för det hon var en del av, knappt utan att hon vet om det själv i sin naiva inställning till att göra sin plikt för landet. Hon visste inget annat, kunde inget annat och hade aldrig fått förmånen att intellektuellt utveckla ett annat tänkande än det styrande normativa, samhällets moral och lagar under Hitlers regim. Hur många hundratals, tusentals till var de som alla omfamnades av denna iskalla famn och inbillade föreställning att sedan, ja när allt var över skulle allt bli så mycket bättre? Sedan.
Jag ogillar att prata om offer, men i nazimens skugga och famn fanns inget annat än offer, liksom under stora delar av den europeiska historien. Vi kan börja med de gamla grekerna och fram till idag. Vi kommer alltid att hitta dem som plikttroget stått på de styrandes sida, men som också blir offrade, mer eller mindre stigmatiserade i rollen som Syndare.
/Poppy
söndag 18 juli 2010
Lars Kepler håller taktpinnen
Paganinikontraktet
Jag har gått ganska grundligt tillväga i följande omdöme om Paganinikontraktet. Ganska. Jag har studerat avsnitt för avsnitt och bitvis känt mig lite medryckt i handlingen, men sedan kom ett slags stadium av för mycket kalla fläktar i borstat stål, vibrerande i tomma, ekande lagerlokaler. Ja, känslan av detta i alla fall och mitt intresse sjönk som den berömda stenen.
Nåväl, i press har boken genomgående fått bra kritik och inte utan att man anar att det inte går att fälla paret Ahndoril, som var för sig presterat utmärkt förut och som också uppvisat en läsbar prosa med känsla för dofter, ljus och ljud, samt dess nyanser. Dessutom är de som individer sympatiska, vältaliga och kloka. Med andra ord klart gillade!
Det är något med textens uppenbara pretantioner som gör att jag ändå värjer mig. Något med upplägget, som taget ur en skolbok och visar att de både gjort läxan och utvecklat den. Ändå drabbas jag efterhand av stor leda, men låt oss börja från början då.
Redan i det andra stycket av romanens inledning anas viss oro följt av en dialog, som lika snabbt som en modern Hollywood utlovar kommande sexscener. Så dyker en vimsig, men såklart i grunden smart syster upp, som lika snart blir ett lik. Mystiken tätnar kring kvinnorna, som lika givet som ”Mor ror” har en krävande mamma, där den framgångsrika systern aldrig känner sig tillräckligt bra eller tillräckligt bekräftad i den av tradition, despostiska föräldern.
Spänningen byggs upp med öde platser, flykt och mer eller mindre mystiska meddelande. Vi vet bara inte varför. Snabba brytningar till polisens vardag tar oss in i handlingen på en mer basal nivå med udda namn som känns som allmänna repliker i kulturens värld: Pollock (konstnären) och Bauer (sagoförfattaren), som är igenkännbar långt innan den förklaras i texten.
Det blir efterhand överdrivet tydligt och välinformerat, istället för att bibehålla farten, spänningen och nerven. Det väl återgivna beskrivningarna av hur man kommer åt information i en hårddisk känns mest tjatigt och skolklassorienterat och inte utan att Hemingways korthuggna prosa kunde lyft både ett och annat stycke vad gäller intensitet.
Nu stannar händelsen ofta upp och man sätts ofrivilligt på paus, halt eller vid stopplikt, när man egentligen bara vill vidare.
Det politiska innehållet mot vapenexportens vara eller inte vara må komma till en bättre upplösning efterhand, liksom den i mitt tycke långsökta musikaliska anknytningen. För jag orkar bara igenom halva boken, innan ögonlocken ständigt slår igen vid öppnandet av Keplers text.
Men så är jag ju heller inget fan alls av deckare, kriminalare eller andra former av spänningsromaner, det är jag den förste att medge.
/Poppy
Jag har gått ganska grundligt tillväga i följande omdöme om Paganinikontraktet. Ganska. Jag har studerat avsnitt för avsnitt och bitvis känt mig lite medryckt i handlingen, men sedan kom ett slags stadium av för mycket kalla fläktar i borstat stål, vibrerande i tomma, ekande lagerlokaler. Ja, känslan av detta i alla fall och mitt intresse sjönk som den berömda stenen.
Nåväl, i press har boken genomgående fått bra kritik och inte utan att man anar att det inte går att fälla paret Ahndoril, som var för sig presterat utmärkt förut och som också uppvisat en läsbar prosa med känsla för dofter, ljus och ljud, samt dess nyanser. Dessutom är de som individer sympatiska, vältaliga och kloka. Med andra ord klart gillade!
Det är något med textens uppenbara pretantioner som gör att jag ändå värjer mig. Något med upplägget, som taget ur en skolbok och visar att de både gjort läxan och utvecklat den. Ändå drabbas jag efterhand av stor leda, men låt oss börja från början då.
Redan i det andra stycket av romanens inledning anas viss oro följt av en dialog, som lika snabbt som en modern Hollywood utlovar kommande sexscener. Så dyker en vimsig, men såklart i grunden smart syster upp, som lika snart blir ett lik. Mystiken tätnar kring kvinnorna, som lika givet som ”Mor ror” har en krävande mamma, där den framgångsrika systern aldrig känner sig tillräckligt bra eller tillräckligt bekräftad i den av tradition, despostiska föräldern.
Spänningen byggs upp med öde platser, flykt och mer eller mindre mystiska meddelande. Vi vet bara inte varför. Snabba brytningar till polisens vardag tar oss in i handlingen på en mer basal nivå med udda namn som känns som allmänna repliker i kulturens värld: Pollock (konstnären) och Bauer (sagoförfattaren), som är igenkännbar långt innan den förklaras i texten.
Det blir efterhand överdrivet tydligt och välinformerat, istället för att bibehålla farten, spänningen och nerven. Det väl återgivna beskrivningarna av hur man kommer åt information i en hårddisk känns mest tjatigt och skolklassorienterat och inte utan att Hemingways korthuggna prosa kunde lyft både ett och annat stycke vad gäller intensitet.
Nu stannar händelsen ofta upp och man sätts ofrivilligt på paus, halt eller vid stopplikt, när man egentligen bara vill vidare.
Det politiska innehållet mot vapenexportens vara eller inte vara må komma till en bättre upplösning efterhand, liksom den i mitt tycke långsökta musikaliska anknytningen. För jag orkar bara igenom halva boken, innan ögonlocken ständigt slår igen vid öppnandet av Keplers text.
Men så är jag ju heller inget fan alls av deckare, kriminalare eller andra former av spänningsromaner, det är jag den förste att medge.
/Poppy
fredag 16 juli 2010
Graham Greene
Graham Greene. Jag minns hur jag med viss förundran tog mig an och läste Brighton Rock när jag var tolv eller kanske tretton år. Vad som fick mig att välja just den boken i tidig tonår måste ha varit ett undermedvetet driv och längtan. För egentligen visste jag ingenting då om Greene, det som jag vet nu. Mer än att han var en känd författare.
Brighton Rock öppnade nya dörrar och tankegångar. Jag läste med iver och intresse, sida för sida i en bok som hade fyrtio år på nacken men rann som en löpeld under mina ögon, en deckare skriven i en tid innan man pratade om en sådan genre, men med den tydliga skillnaden att den också handlade om ursinne, tvivel, tro. Däremot inte så mycket hopp.
Sedan gick tiden och jag läste också den Tredje mannen, men minns mindre av den boken. Däremot när jag för drygt tiotalet år sedan kom över Slutet på historien kände jag samma stegrande känsla av utanförskap, ensamheten i gemenskapen, besvikelser och om det är rätt eller rättare sagt När är det rätt att ge efter för en känsla man tror så mycket på att den inte går att värja sig emot? Sorg, kärlek, hur kontraproduktivt man kan agera och reagera vid tillfällen och möten när man egentligen vill ge allt. Det är fortfarande en av mina abslouta favoriter i den skönlitterära världen.
Filmen med Ralph Fiennes och Julianne Moore i huvudrollerna gjorde karaktärerna i boken rättvisa, liksom manuskriptet. Det gladde mig.
Niklas Wahllöfs artikel om Graham Greens i dagens DN fick mig att återuppväcka inte bara minnen kopplade till upplevelser i och tillsammans med Greene, utan också en mängd känslor kom i omlopp och vet inte riktigt vilket delta de ska mynna ut i.
Greene i mitt inre – swear, cross my heart or I will die.
Brighton Rock öppnade nya dörrar och tankegångar. Jag läste med iver och intresse, sida för sida i en bok som hade fyrtio år på nacken men rann som en löpeld under mina ögon, en deckare skriven i en tid innan man pratade om en sådan genre, men med den tydliga skillnaden att den också handlade om ursinne, tvivel, tro. Däremot inte så mycket hopp.
Sedan gick tiden och jag läste också den Tredje mannen, men minns mindre av den boken. Däremot när jag för drygt tiotalet år sedan kom över Slutet på historien kände jag samma stegrande känsla av utanförskap, ensamheten i gemenskapen, besvikelser och om det är rätt eller rättare sagt När är det rätt att ge efter för en känsla man tror så mycket på att den inte går att värja sig emot? Sorg, kärlek, hur kontraproduktivt man kan agera och reagera vid tillfällen och möten när man egentligen vill ge allt. Det är fortfarande en av mina abslouta favoriter i den skönlitterära världen.
Filmen med Ralph Fiennes och Julianne Moore i huvudrollerna gjorde karaktärerna i boken rättvisa, liksom manuskriptet. Det gladde mig.
Niklas Wahllöfs artikel om Graham Greens i dagens DN fick mig att återuppväcka inte bara minnen kopplade till upplevelser i och tillsammans med Greene, utan också en mängd känslor kom i omlopp och vet inte riktigt vilket delta de ska mynna ut i.
Greene i mitt inre – swear, cross my heart or I will die.
måndag 7 juni 2010
Poesi
Läste Göran Greiders tankar om poesins kris i dagens Dagens Nyheter. Inte minst var han upprörd efter sin medverkan i Babel med tema poesi, där upplägget enligt Greider var poesin=främmande, obegriplig. Dessutom hade det framkommit en något suddig kontur av att de som ogillade poesi, måste också betraktas som främlingsfientliga.
Ja, jag hängde inte riktigt med där, vilket märks på den märkliga konstruktionen till meningsbyggnad ovan. "Poesins undanglidande mekanismer" fick jag höra en gång och tror att det ligger mer sanning där, än i att betrakta Poesin som ett skepp mot Gaza, irrande bland rev och bränningar. Alltså att den som fortfarande vill uttrycka sig med, och läsa poesi är mer på flykt undan sig själv, olika situationer, olika öden som drabbar alla olika.
Men visst lever poesin lite på undantag. Eller ok, ganska mycket. Men jag tror man ska akta sig för att bli en mystiker, en särling, en avart och en outsider bara för att man ämnar läsa poesi. Något helt självklart för mig. Det är ren njutning, avkoppling och det går att gå in och ut ur en dikt ett otal gånger. Något man sällan tar sig tid för med en roman.
Som en kopp kaffe
/ Poppy
Ja, jag hängde inte riktigt med där, vilket märks på den märkliga konstruktionen till meningsbyggnad ovan. "Poesins undanglidande mekanismer" fick jag höra en gång och tror att det ligger mer sanning där, än i att betrakta Poesin som ett skepp mot Gaza, irrande bland rev och bränningar. Alltså att den som fortfarande vill uttrycka sig med, och läsa poesi är mer på flykt undan sig själv, olika situationer, olika öden som drabbar alla olika.
Men visst lever poesin lite på undantag. Eller ok, ganska mycket. Men jag tror man ska akta sig för att bli en mystiker, en särling, en avart och en outsider bara för att man ämnar läsa poesi. Något helt självklart för mig. Det är ren njutning, avkoppling och det går att gå in och ut ur en dikt ett otal gånger. Något man sällan tar sig tid för med en roman.
Som en kopp kaffe/ Poppy
onsdag 2 juni 2010
tisdag 1 juni 2010
Kitty Crowther på Twitter
Återger följande för den hugade:
_wiman
Många svenska makthavare talar mycket dålig engelska
slår Augustprisets show med hästlängder. Se och lär i Förläggarföreningen
Dock inte ett enda barn synligt i publiken (som tvingas kvar i stolarna tills drottningen lämnat huset!?). #almapriset
Ganska roande läsning återges också via Kulturbloggen
/Poppy
_wiman
Många svenska makthavare talar mycket dålig engelska
slår Augustprisets show med hästlängder. Se och lär i Förläggarföreningen
Dock inte ett enda barn synligt i publiken (som tvingas kvar i stolarna tills drottningen lämnat huset!?). #almapriset
Ganska roande läsning återges också via Kulturbloggen
/Poppy
måndag 24 maj 2010
Amy-nomineringarna
Nu har de kommit! Nomineringarna till Amy-priset! Min entusiasm beror förstås på att jag på helt eget bevåg valde att nominera: Sekwa prisande
som nu är en av kandidaterna! Skulle önska att ALLA kunde mailbompa TPB och säga till dem att om inte Sekwa får priset har de inget vett, hyfs eller hut alls.
Kandidaturerna
Hoppas, hoppas, hoppas!!
/ Poppy
som nu är en av kandidaterna! Skulle önska att ALLA kunde mailbompa TPB och säga till dem att om inte Sekwa får priset har de inget vett, hyfs eller hut alls.
Kandidaturerna
Hoppas, hoppas, hoppas!!
/ Poppy
onsdag 5 maj 2010
Prisande
Skatteåterbäringen är inte här. Nej. Och för egen del är det en smärtsam påminnelse om att livet går i moll hur hårt Du än sliter för att mätta Din mages skri i världen. Det vill säga restskatt för tredje året i rad. Nu har det i alla fall minskat till ett anständigt belopp, så jag är ju trots allt så evinnerligt tacksam. Tack, tack!
Nej, jag tänker mer på att nu ska det börja prisas. Folk och fä. Stipendier ska delas ut till studenter och så ska det filas ihop en motivering som håller ända in i regeringskansliet. Ofta är det så stolpiga, fåniga och överdrivna motiveringar, som "för den allsköns fruktsamma hängivenhet som tydligt åsskådliggjorts inom fakultetens utbildningsmål...." Ja, ni förstår! Fast lika illa var väl den som dök upp förra året "...för att hon är en pigg och glad tjej som aldrig säger nej...". Var det ett skämt undrar jag fortfarande?
Nu har TPB (Tal- och punktskriftbiblioteket) skickat ut att de vill ha in kandidater till sitt Amy-pris.
Det ska handla om tillgänglighet på ett spännande och framgångsrikt sätt och säkert ska det väl egentligen vända sig till de med läs- och skrivsvårigheter i första hand. Men det stod inget om det och jag kan faktiskt inte komma på någon eller något annat som bedrivit en sådan bra och positiv anda med moderna, sociala kommunikationer som bokförlaget [sekwa]. Så nu nominerade jag förlaget! Med motiveringen att de är en "frisk fläkt som doftar kvinnlig honung från en daggig äng med ljung". Nej, det gjorde jag inte! Nominerade blev de istället med hänvisning just till deras ihärdiga, flitiga och öppna synsätt gentemot oss läsare. Att se läsaren som lika viktig som recensenten, förlaget själv och författaren. Vi är en helhet och behövs alla i processen för ett läsande som faktiskt berikar och förlöser oss som människor. Heja, heja!
/ Poppy
Nej, jag tänker mer på att nu ska det börja prisas. Folk och fä. Stipendier ska delas ut till studenter och så ska det filas ihop en motivering som håller ända in i regeringskansliet. Ofta är det så stolpiga, fåniga och överdrivna motiveringar, som "för den allsköns fruktsamma hängivenhet som tydligt åsskådliggjorts inom fakultetens utbildningsmål...." Ja, ni förstår! Fast lika illa var väl den som dök upp förra året "...för att hon är en pigg och glad tjej som aldrig säger nej...". Var det ett skämt undrar jag fortfarande?
Nu har TPB (Tal- och punktskriftbiblioteket) skickat ut att de vill ha in kandidater till sitt Amy-pris.
Det ska handla om tillgänglighet på ett spännande och framgångsrikt sätt och säkert ska det väl egentligen vända sig till de med läs- och skrivsvårigheter i första hand. Men det stod inget om det och jag kan faktiskt inte komma på någon eller något annat som bedrivit en sådan bra och positiv anda med moderna, sociala kommunikationer som bokförlaget [sekwa]. Så nu nominerade jag förlaget! Med motiveringen att de är en "frisk fläkt som doftar kvinnlig honung från en daggig äng med ljung". Nej, det gjorde jag inte! Nominerade blev de istället med hänvisning just till deras ihärdiga, flitiga och öppna synsätt gentemot oss läsare. Att se läsaren som lika viktig som recensenten, förlaget själv och författaren. Vi är en helhet och behövs alla i processen för ett läsande som faktiskt berikar och förlöser oss som människor. Heja, heja!
/ Poppy
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)