Dagen då allt föll

Sedan 15 års ålder har jag arbetat. Ständigt vaken, alert och redo att ta på mig fler arbetsuppgifter, fler arbetstimmar, tyngre jobb, slitsamma jobb och alltid har jag lyckats prestera bra och sprida god stämning, skaffat nya vänner och haft på det stora hela trevligt.

Jag har förstått att dessa värden nu är passé och trots min överkvalificerade utbildning, min idoghet som gör att jag dagligen maxar prestation och insats. Nej, nu ska det tydligen vara som på kungligheternas storhetstid. Intrigeras, kvalificera sig på knivhugg i ryggen, skvallra för "Drottningen" när det inte behagar lakejerna och jag förstår allt mer hur osäkert livet var för de som rörde sig i hovets kretsar. Själv är de förstås undantagna alla fel och brister så länge de slickar chefens skor, fnissar åt allt hon säger och vänder upp sina feta arslen i ansiktet på oss som har reell kompetens och utbildning.

Fast egentligen är de bara osäkra och avundsjuka och de har verkligen gett sig på fel get att stångas med. AD nästa!

/Poppy - you can beat me up, but never beat me!

Kollegor

Kära kollegor skärp er för f....!

Några små funderingar jag har grunnat på den senaste tiden.

Är det hela världen att säga hej när man möts i de trånga korridorerna. Istället för att nästan vrida huvudet ur led skulle man ju kunna tänka sig att göra den övermänskliga ansträngningen att svara hej, åtminstone ibland!

Jag bara blir så trött på alla svansviftande krypande kollegor som t ex inte hälsar om de tror att någon lyssnar men som sen kommer och ska prata när ingen ser, varför i hel... skulle jag vara intresserad av att prata då?

På mitt jobb på det stora fiiiina biblioteket är det nog 6-7 av 10 som kör med principen hälsa inte, svara inte, titta gärna ner i golvet så kanske ingen ser dig. Det mesta går numera ut på taktik.

Scenario 1: Om jag pratar med dig och A inte gillar dig då får jag kanske inga fördelar av A.

Scenario 2: Om B ser att jag pratar med dig kanske jag kan få fördelar av B genom att vara din vän?

Jag är vissa dagar färdig att ställa mig på mitt skrivbord och skrika!
Varför är de flesta så fega? Sitta och prata med en och sen springa till chefen och sladdra, gör kompisar verkligen så? Är man verkligen kompisar då? Och vad säger det om chefen?

Om jag blir sur på någon brukar jag säga det till vederbörande, det är väl ändå det bästa? Inte att springa till chefen med det. Visst gör jag själv fel, och visst är det tillåtet för andra att göra det men jag springer ta mig tusan inte till chefen och berättar, det skulle ju vara den ultimata förnedringen enligt mitt sätt att se på saken.


Vad jag är mest rädd för är att inte orka fortsätta att försöka vara trevlig, hälsa på folk, sköta mig själv, våga ha åsikter och sen stå för dem om någon undrar. Jag är rädd att efter att ha stångat huvudet blodigt så går jag där med blicken stint fäst på golvet, stum utom då jag skadeglatt springer till chefen för att rapportera något någon annan stackare har slängt ur sig.

Då hoppas jag bara att någon ställer sig upp och skriker men kära kollegor skärp er för f....!!!!

Honey/med inte så söta tankar alltid.