2011

Nyårslöfte.
Jag ska sluta vara den undflyende, den oansenliga, inget och ingen värd. Jag är bäst! Vacker, klok, förstående, tolerant och ödmjuk. Mig skall intet fattas. Amen.
/Poppy

Nyårsafton

kan vara den av årets absolut sorgligaste aftnar. När tidningarna är översållade med bilder på vackra, rika människor i lyxiga kläder och smycken med en utsökt supé framför sig. Andra sitter i sin stuga och blir inte bjuden till en enda middag eller en enda fest. Vissa är bara ytterst ensamma.

Har vi blivit mer egoistiska med den individualistiska tidsandan? Är det ens egna företräden som gäller hela tiden och en känsla av gemenskap känns helt passé.

Själv ska jag snart gå över till grannen och känna mig mycket glad över att någon fortfarande vill ha mitt sällskap, fast jag varken har lyx, flärd, skönhet eller överdåd att erbjuda.

Förresten har jag tyckt att det här året har varit fyllt av minor, svarta hål och bottennnapp. Jag kommer inte att sakna det ett dugg. Desto större anledning att välkomna 2011 med en skål.

Ett nytt år och nya möjligheter?

Jag börjar som brukligt; utan att ha en aning om vad detta ska leda till eller hur det ska sluta. Den där grisknorren det grymtas om kommer av sig själv som en tudelad klöv eller inte alls.

Nu är det i alla fall slut med rim och reson för julen, eventuella klappar och det nya året som nalkades, men som nu redan är två dagar gammalt. Redan har ett par personer dödats i trafiken, mördats på gator och i hem, barn försvunnit och hur många som fått ta emot hårda slag och ord är jag inte ens känslomässigt mäktig att ta in. Jag kan förstå det och tänka det, men vill inte känna det.

Vad kan man personligen förvänta sig av ett år, eller är det helt fel att börja spekulera och överväga sitt liv i de terminologierna? Kanske de enda förväntningar man någonsin kan sätta upp är dem man själv skulle kunna ändra på. Som sig själv. Att vara mindre lat, bekväm, missunsam, uttråkad etc etc etc. Att man äntligen stryker och hänger upp den där gardinen som legat i garderoben i två år, att man äntligen planterar de där fröna man samlat på under de fem senaste åren eller att man gör som man tänkt länge och väl: drar iväg en helg varthän man vill och bara njuter av det närvarande livet, den än så länge fungerande kroppen som låter en gå, stå, sitta, äta, prata och sjunga om och när man vill. Jag ska fundera på det där lite och läsa Dagens Nyheter.

/Poppy

2010

Ett nytt decennium, ett nytt år och en ny dag. Dagen efter nyårsfirandet och kanske förvisso att några firar fortfarande, såväl inrikes som annorstädes. Vad betyder det att vi firar egentligen och för vem firar vi? Ett firande som för en gångs skull inte har några uppenbara associationer med religiösa band, även om man här också kan dra in Jesus i sammanhanget - säg mig när man INTE kan det? - som likt andra judiska pojkar gör sin omskärelse åtta dagar efter födsel.

Det som oroar och stör min egen person kring detta med nyår är att ja visst det kan vara fantastiskt och storslaget med goda vänners sällskap, god mat och bombastiska raketer som både låter öga och öra fyllas till brädden av förmågan att ta in de olika ljuden, ljusen, färgerna och skepnaderna. Men måste det vara så? Eller rättare sagt lurar vi i oss själva att det är så det är? År efter år, efter år? Jag kände mest en stor innerlig tomhet igår och tänkte att nu har man stått här i x antal år, x antal gånger, höjt sitt plastglas mot skyn med mer eller mindre kvalitativt bubbel i och under självklara jubelrop ropat "Gott Nytt År" och kramat om kreti och pleti. Men ärligt; börjar det inte bli lite väääl traditionellt och lite vääääl tjatigt att ständigt göra samma sak? Jag vet att det finns folk som söker traditioner och finner trygghet i dem, i deras osvikliga repetativa utformande. Ja, det ska ätas hummer och det ska skålas i smala glas och det ska vara tindrande ögon, som ska ha tindrat ända sedan man som jag stressat bakdelen av sig inför julen och helst av allt under julafton ville pusta med ut med en Dry-a värdig namnet i ett soffhörn.

Ja, man kan själv välja hur man vill fira sitt nyår och ja, man kan välja att också helt avstå. Dock kommer man inte undan nyårsraketerna ens om man förflyttat sig en mil utanför närmsta tätort. Då måste man längre in och jag ser framför mig Smålands snåriga barrskog, med en liten, liten väg till en liten, liten stuga utan sjutillhållarlås eller varmvatten ens. Men det är där jag hellre vill befinna mig nästa gång nyårsafton närmar sig och det är där jag hellre spenderar kvalitetstid med soffan och en god bok än låtsas allt vad jag kan med mina vänner att livet är underbart och strålande bara för att det är just nyår. Alla bokslut i det privata som ska göras, alla löften som betyder intet som ska avläggas och hela den förljugna skiten står mig rent upp sagt upp över hårklyvda toppar och dalar. Inte blir det ett dugg bättre över gamla ex som snyftar fram kärleksförklaringar i sina nyårsgratulationer eller tomtar som kommer runt knuten klockan 01.00 och tror de är oemotståndligt charmerande. Det gör mig snarare förbannad och än mer avogt inställd! För att toppa kvällen igår intogs supé eller vad man ska kalla det på närliggande hamburgerhak där en kille lutade sig mot en vägg och spydde upp en blålila vätska som äckligt stilla rann längs den vita väggen ner på golvet.

Lycklig den som lyckan bör säger jag bara och önskar alla ett hejdundrande 2010 trots min avoghet att fira dess tillkommelse. För övrigt kan jag bara citera Hello Saferides text från låten 2006:

January 1st and it's already clear:
It's gonna be another shitty year

/Poppy not in the mood to party when she feels she ought to

Tider åldras

Jag faller ner i ett mörkt, mörkt hål

och aldrig har det varit mer smärtsamt

eller fyllt av möjligheter

Blodspillan, befläckad av själar sörjande

Sin uttömda lott av erinran och hopp

eller på nytt fylld av outgrundliga genvägar

Snart tar det slut, allt det onda av det enda

som att känna sig sann och stadig vid sin rot

se på 2010 som sömnlös men fyllt med allt av det vi kallar gott