Såhär

Ja, såhär är det utan att spara på skrytet om misantropens tillvaro. Det är de facto november, vilket i sin tur betyder att det är mestadels grått, vått, färglöst, innehållslöst, meningslöst, allmänt andefattigt, syrefattigt och totalt inspirationslöst. Hågen med andra ord lååg.
Jag gillar verkligen INTE den här månaden, men försöker ha förbarmande med den, då det även i denna månad väcks små, nya liv runt vår runda jord och alla, jag har nu bestämt detta; ALLA är älskade, välkomna och innerligt avhållna och gör därmed en hel del skara människor till de lyckligaste i världen.

Så tänker jag när mörkret omgärdar mig på såväl morgon- som kvällskvist. Och förresten sommarnätter. När upplevde jag en sådan sist i gemenskap? Det var många, många år sedan man satt där i trädgården, vid havet, nästan ensam på Sveavägen (när alla andra rymt ut till sina fritidstorp på midsommarafton) blickandes över en bakgård överbelastad med ventilationstrummor och inväntade, tog del av och insöp en soluppgång, sådär som man bara kan göra i ungdomlig glömska och drömskhet. Med framtiden och nuet i ens famn. Samtidigt som det eviga stinget av vemod och tillfredsställelse infann sig.

Nu har jag i bästa fall fått dela gemenskap till sommarens skymning faller eller alldeles med mig själv på trappan, en fransk cigg och ett glas whiskey vid min sida. Det är såå överskattat med ljusa kvällar med andra ord. Försöker jag vackert intala mig själv och hör hur falskt det skorrar i mitt längtande inre.

Så är det bara.

/Poppy

November rain

Två dagar kvar av november och skönt är det! Sällan har jag känt mig så knäckt och deppad någon tidigare november så detta känns som all time low! Snart är det dags för december att ta över och gnistra och glimma, värma oss med alla sina levande ljus, pigga upp oss men färger, dofter och smaker!

Ja om inte annat så kan alla de mest debattglada diskutera om julkapparnas vara eller inte vara. Diskussioner brukar ju få igång livsandarna hos en massa människor och julen verkar vara ett ämne som engagerar många.

Det får mig att tänka på att jag har en kompis som alltid klagar på jul och när man då frågar, vad är det du tycker så illa om? Svaret blir detsamma år från år ja det är sån kommersialism och så gillar jag inte sylta!

Nu gillar jag ju min kompis , men annars hade jag nog funderat lite mer på om de två begreppen är ekvivalenta, man kan ju undra....... Om du slipper sylta är julen då mindre kommersiell? Tål att tänkas på! Min kompis och jag kommer nog aldrig att ha samma synsätt på julen men jag gillar inte att hon tyvärr är så fördömande mot de som gillar att fira jul bara för att hon inte gör det. Om vi vänder på det hur skulle hon reagera tror ni om jag i en ganska fördömande ton utbrast, ja jag gillar minsann julen för då kan jag få ge bort presenter och äta sylta! Undrar vad hon skulle tycka?

Överhuvudtaget är det allt fler och fler människor som verkar vara så himla fördömande, inte för att någon har gjort något fel utan bara för att man inte tycker likadant. Som om någon har patent på vad som är rätt eller fel!

-Jasså du gillar inte Head & Shoulder, ja jag skulle aldrig lita på en person som inte använder det, sådana människor är säkert rasister det kan man ju räkna ut! Eller , jasså du , du har gröna gardiner, mm, ja då kan man ju räkna ut att du har ganska taskig människosyn mm. Så går snacket ibland på fullt allvar och då känns det som om man vill ställa sig upp och bara skrika!!!!!!!

Det hade ju varit en sak om man hade försvarat förintelsen eller tyckt att barnaga skulle vara tillåten, men, det är ju oftast bara småsaker som man inte förstår att någon orkar bry sig eller engagera sig över, därför går jag inte in i diskussioner med min kompis och hennes sylta, min tid vill jag hellre använda till att läsa eller diskutera något som är viktigt som främlingsfientlighet, flyktingbarn, frihet att älska vilket kön man vill eller varför inte hur man använder demokratibegreppet!

Av dett förstår ni nog att just syltadiskussionen har varit på tapeten igen när jag med tungan hängande två meter bakom mig har kommit småspringande på stan på väg för att fixa eller trixa med något till den ganska stora ombyggnaden av huset. På väg till eller från jobbet stressad, försenad och förbannande alltings jävlighet och man bara får höra , ja men ta det lugnt, julen är ändå inget att fira, den är så kommersiell och dessutom så gillar jag inte sylta.

Hade jag inte haft förmågan att bita mig i tungan och och ha järnkoll på mitt minspel så är jag rädd att hon hade fått se en helt annan sida av mig, en sådan som jag bara visar för de allra närmaste! Den kan nog vara ganska hemsk att skåda och är inget jag är stolt över såklart.

Detta var bara en liten parantes i min allmäna novemberdepression.
Har ju inte skrivit så mycket under denna månaden men nu ska det förhoppningsvis bli lite lite bättre så allt bloggande inte enbart behöver vila på min kära Poppys skuldror. Något hon har skött så elegant och väl!

Thanks Poppy!

Honey glad över att hon har en vän som dig!

Andy i skuggen med Valerie bakefter

Inget kul. Inget roligt. Inget bra och ingen energi. Kvittar lika om det är ljust eller mörkt. Samma grå, skumögda ljus råder överallt. Detox och så blir Du pigg som en mört. Johooodå! Står överallt på vårt vedervärdiga, men oumbärliga Internet att finna.

Detox in box - shouldn´t really be a Box in a D, or might it be captured in a Brillo? Botox - is that by the way Bo who got tox-id or tox-ic? How should I know? End of lesson one : 1.

Detoxa mig hit och detoxa mig dit. Angelina Jolie och underbara Gwyneth Paltrow börjar dagen med ett glas ljummet vatten, smaksatt med salt. Iack!! Hur äckelframkallande var inte det? Sedan lite lunch med någon supermegamultifabulös sirap smaksatt med ett stänk cayenne. Till kvällsmat en kopp laxerande te. Bajs är väsentligt i Detox verkar det som.

Travelling on a train that never stops. Occasionally a glimpse of better days to come, but when we pass the tunnel, it´s all gone. Like Valerie Solanas I now know I will never get better off. Does that make it fair to kill or at least shoot someone else? I wonder. A dream faculty, such a fucked up thought. Honestly! In a factory? Sooo post-modern-neo-romantic you kill yourself laughing instead.

Maybe we should all go to sleep, realizing in a dream what is a happening as real, is when the stamina is gone and you cant help but choke on the nuts you tucked in. That´s it!

Boldness be my friend

Skit rent ut sagt. Ändå....ja. Hur kommer det sig att vi förväntas eller rättare sagt lär oss att förfasas över vissa ting som otrohet, lögner, svek och mörker? Ljus, trohet, lovvisor till skönhet och anpassning är däremot goda ting i vårt samhälle av idag. Och jag kräks på det!

Jag upprepar mig, jag vet! Denna upprepning är inte av nöd för att bekräfta det jag nyss sagt, utan mer sagt som en övertygelse. Hur många böner kan man avverka på ett radband på en dag utan att det känns som en upprepning? Se där, en liknelse att stilla vila pannan mot när den känns nersölad av blod och svett efter att förgäves ha stångats mot den där väggen, muren, massan, horderna av väluppfostrade, välartade, välutbildade och framgångsrika. Som vet. Egentligen.

Kanske är det bara hösten som gäckar mig med sin mulenhet, gråhet, duggighet, lera och molokna uppsyn. Flugsvamparna står så vackert på plats, men de främjar just inget, eller gör de det? Som ett förbjudet äpple från kunskapens träd, står de där, röda och färggranna i ett alltmer, för övrigt gråbrunt landskap. Vita, fina prickar och jag vill plocka upp den där svampen och ställa i en vas som prydnad där inne. Men låter bli. Inbillar mig att svampen trivs och gör bäst där den står.

Ja, sådana här dagar önskar jag inte bara att jag kunde färdas genom tid och rum, läsa folks tankar och kunna göra mig osynlig. Nej, sådana här stunder när Vemodet knackar på med stora steg, då vill jag försvinna, göra mig så oansenlig att det inte skulle märkas alls om jag försvann en vecka eller två. Bara ta på sig manteln, sträcka näven mot skyn och flyga iväg med ljusets hastighet. Istället sträcker jag näven utan mantel eller påtagligt luftmotstånd och citerar Shakespeare högt och ljudligt: Boldness, be my friend!

Friskt humör

Ibland behöver man lite energiboost, för att prata klarspråk. Jag skulle nu ha pluggat flera dagar i rad, men har istället suttit med jobb till 24.00 på kvällarna. Känns ju sådär. Så idag grusar ögonen ihop sig och magen knyter sig av allt kaffe jag tvingat den att ta hand om.

Att hösten är här nu är dock ingen tvekan om. Stormarna far genom landskapet och lyfter lövhögar, sidensvansar och lortpellar lite högre upp än annars vore. Regnandet och tilltagande kyla, samt alla kastanjer som plopp-ploppar ner på fötterna när man spatserar förbi. Jag kan förstås inte sluta fundera på hur det känns att bli prickad av en hård kastanjefrukt. Vilken hastighet kan de komma upp från det de släpper greppet från grenen och landar med ett dovt, men ändå hörbart knak och en liten vacker brun kastanj rullar ut och lägger sig elegant med magen i vädret? Ett bestämt rop på uppmärksamhet! Det måste kanske vara så om man är en höstfrukt som ingen ändå vill äta.

Hösta på bland stormar, vackra löv, regnskurar och leriga skor! / Poppy