Det fanns en tid när avslöjanden och synliggöranden om herraväldets sysslande och pysslande prisades med applåder. Det väckte avsky, fasa och en övertygelse om att detta må aldrig hända igen
Ändå är det precis det som händer och sker. Hela tiden eller gång på gång.
Julien Assange må vara långt ifrån ett helgon. En potentiell sexmissbrukare med fäbless för hårdhänta tag och våldtäkt? Det vet vi mindre om i nuläget, än hans kamp att avslöja såväl maktens polemik, som dess koketteri och tyranni. Nyss blev han kallad anarkist och därmed fråntagen befogenheter som åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Så ska man tolka det som att anarkister är näst värst i världen, efter terrorister?
Men en sak som får i alla fall mig att vilja skicka en riktigt ful, dryg och dum tomte med aska i paketen är Library of Congress beslut att blocka Wikileaks.
Undrar just vem som bestämde det?
Visar inlägg med etikett Samhällskänsla. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Samhällskänsla. Visa alla inlägg
måndag 6 december 2010
onsdag 22 september 2010
Sverigedemokrater. Demokrater? Kiss my ass!
Ja, det är väl oundvikligt. De svenska demokraterna. Och fortfarande förbluffas jag över denna ihålighet, så lätt att genomskåda och ändå lyckas de med denna skenmanöver.
Vissa säger att de skäms för att vara svenskar, att det är obegripligt och frågar sig vilka som kan ha röstat på dessa, uppenbara icke-demokrater. Ja, det finns ju flera anledningar. Missnöje säger vissa, bristande politiskt intresse bland flertalet pekar andra värdemätare på och så finns väl den grundläggande rädslan. För det nya, det som komma skall. Det som är, men inte liknar det som var. Det som känns ovant och skaver. Där ett compeed-plåster inte är nog. För istället för att ta av sig skorna och vifta med tårna, knyts snörena än hårdare. Är det inte med disciplin som framgång och välmående nås?
Personligen ser jag också den nu långt gående trenden att vara en Individ, där enbart ens egna känslor och behov spelar Rollen i livet. Där andra som ifrågasätter eller ställer krav bara är obekväma och upplevs som moment av frustration. Så mycket för att lära av andra och varandra.
Men vill vi verkligen ha politiker med makt att tala om för oss att den svenska nationella identiteten och sammanhållningen håller på att försvinna? Jag undrar mest vad de överhuvudtaget menar med svensk identitet. Och sammanhållning? Vilken? Var?
Ett stärkande av den svenska kulturen. ?? Som bygger på så mycket annat än Svenskt. Och VAD är en svensk identitet?
Vissa säger att vi måste fortsätta ta de på allvar, låta dem föra sin talan och bemöta dem sakligt. Men är man själv helt förutan saklighet undrar jag just vilken svans man biter i, om inte sin egen.
Och hur var det nu med deras kulturpolitik? Att sätta P för stöd till kultur som ändå bara är till för att uppvigla folket. VILKEN kultur? Och har de helt missat poängen med att kulturen är till just för att ifrågasätta och ställa brännheta saker i centrum. Att ifrågasätta, sätta känslor och tankar i brand. Känns det obehagligt eller känns det historiskt bekant?
Hur - säg mig bara HUR - har någon tänkt att det ska gå att resonera med dessa uppenbara bakåtsträvare, med sjukt vridna idealiserade bilder av historien och Fader Brun?????
/Poppy Poohs on Yous
Vissa säger att de skäms för att vara svenskar, att det är obegripligt och frågar sig vilka som kan ha röstat på dessa, uppenbara icke-demokrater. Ja, det finns ju flera anledningar. Missnöje säger vissa, bristande politiskt intresse bland flertalet pekar andra värdemätare på och så finns väl den grundläggande rädslan. För det nya, det som komma skall. Det som är, men inte liknar det som var. Det som känns ovant och skaver. Där ett compeed-plåster inte är nog. För istället för att ta av sig skorna och vifta med tårna, knyts snörena än hårdare. Är det inte med disciplin som framgång och välmående nås?
Personligen ser jag också den nu långt gående trenden att vara en Individ, där enbart ens egna känslor och behov spelar Rollen i livet. Där andra som ifrågasätter eller ställer krav bara är obekväma och upplevs som moment av frustration. Så mycket för att lära av andra och varandra.
Men vill vi verkligen ha politiker med makt att tala om för oss att den svenska nationella identiteten och sammanhållningen håller på att försvinna? Jag undrar mest vad de överhuvudtaget menar med svensk identitet. Och sammanhållning? Vilken? Var?
Ett stärkande av den svenska kulturen. ?? Som bygger på så mycket annat än Svenskt. Och VAD är en svensk identitet?
Vissa säger att vi måste fortsätta ta de på allvar, låta dem föra sin talan och bemöta dem sakligt. Men är man själv helt förutan saklighet undrar jag just vilken svans man biter i, om inte sin egen.
Och hur var det nu med deras kulturpolitik? Att sätta P för stöd till kultur som ändå bara är till för att uppvigla folket. VILKEN kultur? Och har de helt missat poängen med att kulturen är till just för att ifrågasätta och ställa brännheta saker i centrum. Att ifrågasätta, sätta känslor och tankar i brand. Känns det obehagligt eller känns det historiskt bekant?
Hur - säg mig bara HUR - har någon tänkt att det ska gå att resonera med dessa uppenbara bakåtsträvare, med sjukt vridna idealiserade bilder av historien och Fader Brun?????
/Poppy Poohs on Yous
söndag 19 september 2010
Valsång, sorgesång?
Det lutar åt det håll jag länge misstänkt eller anat. Somliga säger sig vilja gråta över Sverigedemokraternas framgång och jag tänker för mig själv "Era dumma jävlar, det har ju varit uppenbart hur länge som helst!"
Så länge folk intresserar sig mer för vad de själva får i sin plånbok och struntar i villkoren för de sämre lottade, så länge folk får välja sina skolor och sin vård och strunt samma i de invandrade, från outhärdliga förhållanden - varför ska vi hjälpa dem och avsätta skattemedel för deras sak? De är ju i Svärje! Världens bästa land och det ska de vara jäävligt tacksamma över! Skaffa Er ett jobb, kamma Er och lär Er svenska så ska det nog ordna sig. Säkert!
När folk intresserar sig mer för sina egna bestyr än andras, när civilkuraget är så lågt att ingen ingriper eller opponerar sig mot dagliga orättvisor, uppenbara förtryck och diverse maktstrukturer accepteras. Vad annat är att vänta sig?
När författarna i vårt fisförnäma land skriver om spänningsmoment för att avlasta den moderna människan från sitt ekorrhjul och konstnärer väljer att skildra sina egna sår, istället för samhällets. Ja, jag är i alla fall inte ett dugg förvånad.
Jag undrar bara när kvarnstenen började dras och vem som la repet om halsen? När Charles Dickens skriver om sin Oliver Twist mellan 1837-1838 i spåren av "The Poor Law" från 1834, där det klart framgick att alla som kunde och ville, skulle kunna skaffa sig ett jobb - annars var man bara uppenbart lat och oduglig för samhället,- då undrar jag om något alls har förändrats.
Konstnärer/kulturarbetare har i raseri skildrat krigets förtryck, samhällets förtryck, kvinnors förtryck, utsatthet, isolering och känslan av vanmakt. Vissa skulle hävda att de fortfarande gör så, men i mina ögon lyser enbart neonskyltarna med deras egna namn efter föreställningen. För vem mer förändrades livet? För vem mer i samhällets kedjor rycktes det och slets? För vem sjunger de söta, glada som inte alls är intresserade av förändringar?
Så, ska politik åter bli en angelägenhet endast för fåtalet, för de som redan besitter makt i korridorerna och utanför också? Det är bannemej för lite revolution på gång!
/Poppy
Så länge folk intresserar sig mer för vad de själva får i sin plånbok och struntar i villkoren för de sämre lottade, så länge folk får välja sina skolor och sin vård och strunt samma i de invandrade, från outhärdliga förhållanden - varför ska vi hjälpa dem och avsätta skattemedel för deras sak? De är ju i Svärje! Världens bästa land och det ska de vara jäävligt tacksamma över! Skaffa Er ett jobb, kamma Er och lär Er svenska så ska det nog ordna sig. Säkert!
När folk intresserar sig mer för sina egna bestyr än andras, när civilkuraget är så lågt att ingen ingriper eller opponerar sig mot dagliga orättvisor, uppenbara förtryck och diverse maktstrukturer accepteras. Vad annat är att vänta sig?
När författarna i vårt fisförnäma land skriver om spänningsmoment för att avlasta den moderna människan från sitt ekorrhjul och konstnärer väljer att skildra sina egna sår, istället för samhällets. Ja, jag är i alla fall inte ett dugg förvånad.
Jag undrar bara när kvarnstenen började dras och vem som la repet om halsen? När Charles Dickens skriver om sin Oliver Twist mellan 1837-1838 i spåren av "The Poor Law" från 1834, där det klart framgick att alla som kunde och ville, skulle kunna skaffa sig ett jobb - annars var man bara uppenbart lat och oduglig för samhället,- då undrar jag om något alls har förändrats.
Konstnärer/kulturarbetare har i raseri skildrat krigets förtryck, samhällets förtryck, kvinnors förtryck, utsatthet, isolering och känslan av vanmakt. Vissa skulle hävda att de fortfarande gör så, men i mina ögon lyser enbart neonskyltarna med deras egna namn efter föreställningen. För vem mer förändrades livet? För vem mer i samhällets kedjor rycktes det och slets? För vem sjunger de söta, glada som inte alls är intresserade av förändringar?
Så, ska politik åter bli en angelägenhet endast för fåtalet, för de som redan besitter makt i korridorerna och utanför också? Det är bannemej för lite revolution på gång!
/Poppy
lördag 18 september 2010
Oreda
Såg på politikerdebatten igår via SVT. Lila bakgrund, lila slipsar - förutom på Lars Ohly -, lila dräkt på Maud. Hade de kommit överens om färgtemat innan och varför just lila, som både kan skrika och suddas ut i något blått eller grått. I går kände jag just att det grå tog över. Hur lila och sobert färgad tanken än var. Kavajer i grått som dominerande faktor och alla såg så grå ut i sig själva. Maria var snyggt sminkad, Maud nyblonderad och med luggen käckt på svaj och ändå. Varför når de inte längre ut än den pulpet de fick sig tillhanda att hålla tag i?
Inte blir jag mer förtjust över allas glada miner efter berömmande ord i slutet. Ska man inte vara argare än någonsin på sina motkandidater i detta läge? Ska inte raggen vara rest och glimmande vargtänder anas i bettet? Ska inte varje part akta sig för det utdelade knivhugget som kommer när de minst anar det? För politik ska banne mej inte vara en slätstruken exposé i media, där det egentligen kvittar vem som får tryckt "Statsminister" på sitt visitkort. Politik ska vara så viktigt att man vill blöda, svettas och slåss för sin sak. Inte ett bekvämt kafferep en söndagskväll.
Mitt i allt fyller jag år och inser väl att det betyder mindre. Självklart betydligt mindre! Vad som betyder mer är dock att jag betyder inget.
/ Poppy
Inte blir jag mer förtjust över allas glada miner efter berömmande ord i slutet. Ska man inte vara argare än någonsin på sina motkandidater i detta läge? Ska inte raggen vara rest och glimmande vargtänder anas i bettet? Ska inte varje part akta sig för det utdelade knivhugget som kommer när de minst anar det? För politik ska banne mej inte vara en slätstruken exposé i media, där det egentligen kvittar vem som får tryckt "Statsminister" på sitt visitkort. Politik ska vara så viktigt att man vill blöda, svettas och slåss för sin sak. Inte ett bekvämt kafferep en söndagskväll.
Mitt i allt fyller jag år och inser väl att det betyder mindre. Självklart betydligt mindre! Vad som betyder mer är dock att jag betyder inget.
/ Poppy
fredag 17 september 2010
Politikertjafs
Idag blev jag grundlurad och förbannad, samtidigt som jag inte kunde låta bli att skratta. Men ska verkligen politik liknas vid ett practical joke?
En lång man i obestämbara färger (jo, han var så himla bäääige), utan lejonman och med mild framfusighet erbjöd mig en kryddpåse på Ica. Jag tog kryddpåsen i handen och ovanpå den satt en klisterektikett Det enda arbetarpartiet. Självklart borde jag ha anat oråd, men efter en dag på nytt jobb och att därefter ha kånkat knappt 20 mil tur och retur, för att figurera ombud vid en bouppteckning, ja jag måste erkänna att jag inte riktigt var på alerten.
Någon liten varningsklocka ringde ändå fortfarande desperat i mitt inre och jag fick fram frågan: "Vilket parti representerar Du egentligen?" och det uppenbara svaret föll.
Hur långt får man driva tesen som företrätts av ens värsta antagonist under hela vår moderna politiska tid? Jag kunde inte låta bli att undslippa mig ett skratt av pur förvåning, som att ertappas med fingrarna i kakburken. Men hur kul är det egentligen? Jag skrattar inte mer.
/Poppy
En lång man i obestämbara färger (jo, han var så himla bäääige), utan lejonman och med mild framfusighet erbjöd mig en kryddpåse på Ica. Jag tog kryddpåsen i handen och ovanpå den satt en klisterektikett Det enda arbetarpartiet. Självklart borde jag ha anat oråd, men efter en dag på nytt jobb och att därefter ha kånkat knappt 20 mil tur och retur, för att figurera ombud vid en bouppteckning, ja jag måste erkänna att jag inte riktigt var på alerten.
Någon liten varningsklocka ringde ändå fortfarande desperat i mitt inre och jag fick fram frågan: "Vilket parti representerar Du egentligen?" och det uppenbara svaret föll.
Hur långt får man driva tesen som företrätts av ens värsta antagonist under hela vår moderna politiska tid? Jag kunde inte låta bli att undslippa mig ett skratt av pur förvåning, som att ertappas med fingrarna i kakburken. Men hur kul är det egentligen? Jag skrattar inte mer.
/Poppy
onsdag 15 september 2010
Politik och profit
Ärligt talat förstår jag mig inte på detta årets valrörelse. En riktig jävla röra där inte ens "man tager vad man haver" har slängts ner i grytan. Här är det mer lite uppenbara stölder, imitationer, konspirationer, gillrade fällor och hånskratt. Jag är överhuvudtaget inte så förtjust i det hela. Kalla mig gärna infantil och tonårig, men det är för mig mera intrigmakeri där de olika parterna ska få "smaka på egen medicin", än ett arbete som strävar framåt och för folket i vårt samhälle. eller för samhället som sådant för den delen. Inte minst de NYA moderaterna har lagt beslag på detta sätt att förmedla sig och sprida publicitet. Jag undrar ens om deras väljare förstår inslagen av ironi eller de tror att det är uppriktiga, välmenade formuleringar, samt att "ha, ha, där fick de dumma jävlarna, när vi snodde deras idéer". Det verkar ju så...befängt, så jag finner faktisk inga ord för det! Befängt!!
Missnöjesröster och folk som säger att de kommer att skämmas för att vara svenskar om Sverigedemokraterna tar plats. Ja, det kan jag också tycka, samtidigt som det enbart beror på ett par faktorer. Du och jag. Bristen på vårat engagemang i dagens samhälle och de som behöver vårat värn. Istället är vi så kolossalt upptagna med att förbättra oss själva, förhärliga oss själva och hävda vår rätt till detta med orden "Man lever faktiskt bara en gång!". Nej, fan, alltså. Gillar det INTE!!
Vad hände med Schyman och hennes FI undrar jag också? Efter att hon eldade upp de där slantarna på Gotland blev det märkvärdigt tyst kring hennes parti. Istället fick jag senast höra om den strävsamme Horatius som instiftat sitt FI: det filosofiska partiet. Hade jag varit lite mer bekväm med det allmänna läget i vårt stat Sverige hade jag kunnat dra på munnen åt det. Nu blir jag mest trött och undrar om det finns en färdiggräven grav jag kan gå och lägga mig i, innan den 19e september.
/Poppy
Missnöjesröster och folk som säger att de kommer att skämmas för att vara svenskar om Sverigedemokraterna tar plats. Ja, det kan jag också tycka, samtidigt som det enbart beror på ett par faktorer. Du och jag. Bristen på vårat engagemang i dagens samhälle och de som behöver vårat värn. Istället är vi så kolossalt upptagna med att förbättra oss själva, förhärliga oss själva och hävda vår rätt till detta med orden "Man lever faktiskt bara en gång!". Nej, fan, alltså. Gillar det INTE!!
Vad hände med Schyman och hennes FI undrar jag också? Efter att hon eldade upp de där slantarna på Gotland blev det märkvärdigt tyst kring hennes parti. Istället fick jag senast höra om den strävsamme Horatius som instiftat sitt FI: det filosofiska partiet. Hade jag varit lite mer bekväm med det allmänna läget i vårt stat Sverige hade jag kunnat dra på munnen åt det. Nu blir jag mest trött och undrar om det finns en färdiggräven grav jag kan gå och lägga mig i, innan den 19e september.
/Poppy
lördag 21 augusti 2010
Julian Assange och jag på parkbänken
Men Julian då! Berätta nu hur det EGENTLIGEN blev såhär! För, fan alltså, Julian jag gillar ju Dig. Mycket! Tror jag.
Jag vet inte om jag ska vara upprörd, indignerad, förbannad eller bara grymt besviken. För, Julian det är ett par saker Du måste förstå i sammanhanget;
- Med Din entré i offentlighetens strålkastarljus väcktes ett hopp. I alla fall hos mig. Här framstod plötsligt en modig och beslutsam man som inte drog sig för obekväma avslöjanden. En man som verkade stå för en humanitär anda i humanismens namn. Att Du dessutom pratade lågmält med en blyg och försiktig framtoning appellerade än mer till mitt eget beslutsamma inre.
Jag erkänner; jag tyckte Ditt dekadenta drag som en modern James Bond var tilltalande, att Du åkte jorden runt utan en fast adress och gäckade press och politiker i sin jakt på Din person. Jag erkänner att Ditt yttre tilltalade mig och jag fann Dig, tja, jo, sexig. På något udda vis, men ändå.
Men nu då Julian? Nu då?? Är det en enda komplott eller har Du likt andra män, så många före Dig, försökt nyttja Din position till att nyttja andra? Jag vill så gärna inte tro på det, jag vill så gärna tro att det hela är ett politiskt sabotage. När man tänker på saken är det ju märkligt att två tjejer som känner varandra, vid olika tidpunkter anmäler samma sak. Visst kan man ana en konspiration? Ändå Julian. Dearest! Jag är alltför luttrad av att se mäns egon stiga i samma takt som de vinner terräng och prestige. Jag tvekar med sorg i hjärtat.
Jag lämnar Dig här nu. Du får sitta kvar själv på bänken och se hur Du ska lyckas försvara Din heder, om det finns något att försvara, om den är intakt. Jag blir den första att åter omfamna Dig om allt är löst skvaller och förtal. Det lovar jag Dig Julian!
Jag vet inte om jag ska vara upprörd, indignerad, förbannad eller bara grymt besviken. För, Julian det är ett par saker Du måste förstå i sammanhanget;
- Med Din entré i offentlighetens strålkastarljus väcktes ett hopp. I alla fall hos mig. Här framstod plötsligt en modig och beslutsam man som inte drog sig för obekväma avslöjanden. En man som verkade stå för en humanitär anda i humanismens namn. Att Du dessutom pratade lågmält med en blyg och försiktig framtoning appellerade än mer till mitt eget beslutsamma inre.
Jag erkänner; jag tyckte Ditt dekadenta drag som en modern James Bond var tilltalande, att Du åkte jorden runt utan en fast adress och gäckade press och politiker i sin jakt på Din person. Jag erkänner att Ditt yttre tilltalade mig och jag fann Dig, tja, jo, sexig. På något udda vis, men ändå.
Men nu då Julian? Nu då?? Är det en enda komplott eller har Du likt andra män, så många före Dig, försökt nyttja Din position till att nyttja andra? Jag vill så gärna inte tro på det, jag vill så gärna tro att det hela är ett politiskt sabotage. När man tänker på saken är det ju märkligt att två tjejer som känner varandra, vid olika tidpunkter anmäler samma sak. Visst kan man ana en konspiration? Ändå Julian. Dearest! Jag är alltför luttrad av att se mäns egon stiga i samma takt som de vinner terräng och prestige. Jag tvekar med sorg i hjärtat.
Jag lämnar Dig här nu. Du får sitta kvar själv på bänken och se hur Du ska lyckas försvara Din heder, om det finns något att försvara, om den är intakt. Jag blir den första att åter omfamna Dig om allt är löst skvaller och förtal. Det lovar jag Dig Julian!
tisdag 20 juli 2010
Högläsaren som blev film, som var en bok
Jag läste – förvisso en filmrecension – men likväl en analys av innehållet, som baserar sig på boken av Bernard Schlink från 1995.
Kontentan av recensionen var sentensens vara eller inte vara om man blir en bättre människa av att läsa god litteratur. Detta blir enligt analysen av filmen motsägelsefullt, det vill säga i textens underlag och jag finner den ena invändningen efter den andra.
Ska en film recenseras och analyseras som film trots att den baseras på en text ämnat för ett annat media, en annan upplevelse än den snabbare bildmässiga? Hur gör man då berättelsen grundar sig på en annan berättelse eller samma berättelse, är det då filmens eller författarens text vi åser, lyssnar till och fördjupar oss i? Vilken blir vår reflektion kring dramat? Blir den filmisk eller textmässig, blir den i perception av bilder eller sker överlappningarna som hjälp till bidragande förståelse för de olika sammanhangen? Alldeles för ofta tar en film och dess manus och skildrar sin egen tolkning av en berättelse, vilken sedan blir eller uppfattas som vår egen tolkning om vad boken bör innehålla. Det kan ofta visa sig vara fel och inte stämma överhuvudtaget.
Fast nu är jag ändå ute lite på villovägar, för mina invändningar består egentligen av:
1, Vem kom på att människan skulle bli bättre av att läsa god litteratur? Låter som ett klassiskt felcitat från någon källa som värnat litteraturens goda stilistiska företecken och kanske förespråkat upphovet till en bättre språkuppfattning. Rena spekulationer från min sida, men innebörden kan inte vara annat än felaktig eller i så fall påkommen av en ond själ.
2, Vem ska då definiera den Goda litteraturen och består den av kvalitet eller tillstånd av romantiska ideal, som att utveckla sina sinnen och därmed bli en bättre medmänniska eller vad? Är Bibeln/Torahrullarna/Koranen/ med flera the shit?
3, Sedan handlade väl för sjutton varken boken eller filmen om DET!!!
För att kortfattat besvara mina egna frågor och påståenden:
1. Alla som läser klassiker kan ha intentioner av att vara goda medmänniskor med väl utvecklad respekt och tolerans för sina medmänniskor. Vad hjälper det om man blir utsatt för våld, övergrepp, hamnar i krig med avgörande om liv och död i egna händer, om olyckan eller döden knackar på i olika sjukdomar? Vad hjälper det om missbruket tar över, om lidandet blir större än medlidandet? När osäkerheten och ångesten knackar på kvittar det hur många sonetter man tryckt i sig. Kunskap är inte lika med godhet och det vet varenda kotte som överhuvudtaget intresserat sig för samhälleliga och kulturella aspekter i utveckling.
2. Personligen kan en bok av gott innehåll vara en bok som utmanar etablissemang, politiker och invanda föreställningar om hur saker och ting bör vara och om hur vi som människor bör förhålla oss till varandra. Det behöver inte vara den som lovsjunger larvens väg till puppans blomstring eller familjelyckan som segrar över det onda i idealistiska förtecken. Nej, verkligen inte!
3. Boken och filmen handlade ju om en djupt olycklig människa som bara velat göra sitt bästa och bara velat göra rätt för sig i livet. Noga med hygien, mottaglig för välskriven litteratur och en älskande människa likt alla oss andra. Det förstod väl ändå alla som läste/såg den?
Det må handla om etik och moral, om högt och lågt, men det som kvarstår var ändå känslan av gemenskap, uppvaknandet av kärlek, sexualitet och svartsjuka (åter: kärlek, om än en annan sida av den) oavsett ålder och förutsättningar i livet.
Hanna är en delvis mystisk, hård kvinna. Onåbar och karg. Lika mjuk och utan motstånd är hon vid högläsningen och den sexuella närheten som stärker dem bägge. Hanna hade inte samma förutsättningar som den unge Michael vid början av sin egen tonår. Hon var dessutom en del av kriget där varje person försökte göra så gott han eller hon kunde. Kan vi ens idag ha en föreställning om hur mycket propaganda befolkningen omgavs med, hur styrt landet var genom olika förbud, kristider, krigtstider, orostider, fattiga tider…? Vi kan bara ana lite vagt.
Hanna må ha varit delaktig i oförlåtliga handlingar, i brott mot mänskligheten som aldrig någonsin kan tolereras under några som helst omständigheter. Ändå bibehåller hon hela tiden sin värdighet, sin rakryggade hållning och väljer att ta ansvaret, ta bördan, stå för det hon var en del av, knappt utan att hon vet om det själv i sin naiva inställning till att göra sin plikt för landet. Hon visste inget annat, kunde inget annat och hade aldrig fått förmånen att intellektuellt utveckla ett annat tänkande än det styrande normativa, samhällets moral och lagar under Hitlers regim. Hur många hundratals, tusentals till var de som alla omfamnades av denna iskalla famn och inbillade föreställning att sedan, ja när allt var över skulle allt bli så mycket bättre? Sedan.
Jag ogillar att prata om offer, men i nazimens skugga och famn fanns inget annat än offer, liksom under stora delar av den europeiska historien. Vi kan börja med de gamla grekerna och fram till idag. Vi kommer alltid att hitta dem som plikttroget stått på de styrandes sida, men som också blir offrade, mer eller mindre stigmatiserade i rollen som Syndare.
/Poppy
Kontentan av recensionen var sentensens vara eller inte vara om man blir en bättre människa av att läsa god litteratur. Detta blir enligt analysen av filmen motsägelsefullt, det vill säga i textens underlag och jag finner den ena invändningen efter den andra.
Ska en film recenseras och analyseras som film trots att den baseras på en text ämnat för ett annat media, en annan upplevelse än den snabbare bildmässiga? Hur gör man då berättelsen grundar sig på en annan berättelse eller samma berättelse, är det då filmens eller författarens text vi åser, lyssnar till och fördjupar oss i? Vilken blir vår reflektion kring dramat? Blir den filmisk eller textmässig, blir den i perception av bilder eller sker överlappningarna som hjälp till bidragande förståelse för de olika sammanhangen? Alldeles för ofta tar en film och dess manus och skildrar sin egen tolkning av en berättelse, vilken sedan blir eller uppfattas som vår egen tolkning om vad boken bör innehålla. Det kan ofta visa sig vara fel och inte stämma överhuvudtaget.
Fast nu är jag ändå ute lite på villovägar, för mina invändningar består egentligen av:
1, Vem kom på att människan skulle bli bättre av att läsa god litteratur? Låter som ett klassiskt felcitat från någon källa som värnat litteraturens goda stilistiska företecken och kanske förespråkat upphovet till en bättre språkuppfattning. Rena spekulationer från min sida, men innebörden kan inte vara annat än felaktig eller i så fall påkommen av en ond själ.
2, Vem ska då definiera den Goda litteraturen och består den av kvalitet eller tillstånd av romantiska ideal, som att utveckla sina sinnen och därmed bli en bättre medmänniska eller vad? Är Bibeln/Torahrullarna/Koranen/ med flera the shit?
3, Sedan handlade väl för sjutton varken boken eller filmen om DET!!!
För att kortfattat besvara mina egna frågor och påståenden:
1. Alla som läser klassiker kan ha intentioner av att vara goda medmänniskor med väl utvecklad respekt och tolerans för sina medmänniskor. Vad hjälper det om man blir utsatt för våld, övergrepp, hamnar i krig med avgörande om liv och död i egna händer, om olyckan eller döden knackar på i olika sjukdomar? Vad hjälper det om missbruket tar över, om lidandet blir större än medlidandet? När osäkerheten och ångesten knackar på kvittar det hur många sonetter man tryckt i sig. Kunskap är inte lika med godhet och det vet varenda kotte som överhuvudtaget intresserat sig för samhälleliga och kulturella aspekter i utveckling.
2. Personligen kan en bok av gott innehåll vara en bok som utmanar etablissemang, politiker och invanda föreställningar om hur saker och ting bör vara och om hur vi som människor bör förhålla oss till varandra. Det behöver inte vara den som lovsjunger larvens väg till puppans blomstring eller familjelyckan som segrar över det onda i idealistiska förtecken. Nej, verkligen inte!
3. Boken och filmen handlade ju om en djupt olycklig människa som bara velat göra sitt bästa och bara velat göra rätt för sig i livet. Noga med hygien, mottaglig för välskriven litteratur och en älskande människa likt alla oss andra. Det förstod väl ändå alla som läste/såg den?
Det må handla om etik och moral, om högt och lågt, men det som kvarstår var ändå känslan av gemenskap, uppvaknandet av kärlek, sexualitet och svartsjuka (åter: kärlek, om än en annan sida av den) oavsett ålder och förutsättningar i livet.
Hanna är en delvis mystisk, hård kvinna. Onåbar och karg. Lika mjuk och utan motstånd är hon vid högläsningen och den sexuella närheten som stärker dem bägge. Hanna hade inte samma förutsättningar som den unge Michael vid början av sin egen tonår. Hon var dessutom en del av kriget där varje person försökte göra så gott han eller hon kunde. Kan vi ens idag ha en föreställning om hur mycket propaganda befolkningen omgavs med, hur styrt landet var genom olika förbud, kristider, krigtstider, orostider, fattiga tider…? Vi kan bara ana lite vagt.
Hanna må ha varit delaktig i oförlåtliga handlingar, i brott mot mänskligheten som aldrig någonsin kan tolereras under några som helst omständigheter. Ändå bibehåller hon hela tiden sin värdighet, sin rakryggade hållning och väljer att ta ansvaret, ta bördan, stå för det hon var en del av, knappt utan att hon vet om det själv i sin naiva inställning till att göra sin plikt för landet. Hon visste inget annat, kunde inget annat och hade aldrig fått förmånen att intellektuellt utveckla ett annat tänkande än det styrande normativa, samhällets moral och lagar under Hitlers regim. Hur många hundratals, tusentals till var de som alla omfamnades av denna iskalla famn och inbillade föreställning att sedan, ja när allt var över skulle allt bli så mycket bättre? Sedan.
Jag ogillar att prata om offer, men i nazimens skugga och famn fanns inget annat än offer, liksom under stora delar av den europeiska historien. Vi kan börja med de gamla grekerna och fram till idag. Vi kommer alltid att hitta dem som plikttroget stått på de styrandes sida, men som också blir offrade, mer eller mindre stigmatiserade i rollen som Syndare.
/Poppy
onsdag 14 juli 2010
Roman Polanski
Nej, Roman nu går det faktiskt inte längre. Det fanns en tid när det gick. Kanske till och med fanns en tid när ens inbillade maktfullkomlighet aktades och respekterades. Men nu går det faktiskt inte längre. Rikspolischefer, politiker, regissörer, skådespelare eller vanliga familjefäder. Nog är nog!
Så länge jag försökt blunda och utesluta det jag vet, för jag tycker ju bäste Roman med efternamnet Liebling (av alla namn!) att Du är en regissör värd att hyllas, värd att begrunda i Dina verk och värd att lovprisa för de stämningar och känslor Du sätter på pränt i filmiska scener. Det mardrömslika, utsatta, nakna, likväl som det hårda, kämpande, leken med vampyrer och övernaturliga, folkloristiska fenomen. Rosemary´s Baby, Tess, Repulsion, Kniven i vattnet, Pianisten m. fl.
Jag försöker föreställa mig hur man genomlider och överlever att dels under sin barndom uthärda andra världskrigets förföljelser, att tvingas in i Krakows ghetto som ung pojke, föräldrarna deporteras till koncentrationsläger och ovanpå detta år senare blir hans gravida hustru brutalt mördad av en samling missbrukande desperados från the Manson Family. Fasan, skräcken, det definitiva slutet av något som skulle vara början på något hoppfullt och kärleksfullt. En paradoxal filmisk mardröm, otäckare och mer skrämmande än vilken modern, asexuell vampyrhistoria som helst. Såklart kan jag bara inse en liten bråkdel av hur det kommit att påverka och inverka i det resterande liv Roman Polanski företagit sig. En överlevare med flertalet onödigt svåra prövningar i livet. Ingen skall behöva utstå det Polanski fått vara med om. Ändå finns det saker som inte får ske under förtäckt täckmantel, i snyftande försvar av sitt lidande eller psykisk ohälsa. Man har alltid ett eget ansvar för sina handlingar. Oavsett vad. Det vägrar jag att kompromissa med!
Att som världskänd filmregissör utnyttja unga flickors beundran och dröm om det glamorösa skådespelande livet (i dubbel bemärkelse!), att droga och våldta flickor som knappt nått vare sig tonår eller pubertet lämnar en hel del att önska herr Liebling! Trösten det skänker att åsamka andra unga lida kommer aldrig att kompensera det egna lidandet. Det kan man enbart själv ta itu med. Det finns inga förklaringar nog eller acceptabla ursäkter för detta beteende. Det visar också på en obehaglig tolerans för vad män och uppburna män kan utsätta unga, oerfarna människor för. Självklart ska Polanski utelämnas till USA och ställas till svars. Det kanske varken är behagligt eller nöjaktigt, men det är inte mer än rätt!
/Poppy
Så länge jag försökt blunda och utesluta det jag vet, för jag tycker ju bäste Roman med efternamnet Liebling (av alla namn!) att Du är en regissör värd att hyllas, värd att begrunda i Dina verk och värd att lovprisa för de stämningar och känslor Du sätter på pränt i filmiska scener. Det mardrömslika, utsatta, nakna, likväl som det hårda, kämpande, leken med vampyrer och övernaturliga, folkloristiska fenomen. Rosemary´s Baby, Tess, Repulsion, Kniven i vattnet, Pianisten m. fl.
Jag försöker föreställa mig hur man genomlider och överlever att dels under sin barndom uthärda andra världskrigets förföljelser, att tvingas in i Krakows ghetto som ung pojke, föräldrarna deporteras till koncentrationsläger och ovanpå detta år senare blir hans gravida hustru brutalt mördad av en samling missbrukande desperados från the Manson Family. Fasan, skräcken, det definitiva slutet av något som skulle vara början på något hoppfullt och kärleksfullt. En paradoxal filmisk mardröm, otäckare och mer skrämmande än vilken modern, asexuell vampyrhistoria som helst. Såklart kan jag bara inse en liten bråkdel av hur det kommit att påverka och inverka i det resterande liv Roman Polanski företagit sig. En överlevare med flertalet onödigt svåra prövningar i livet. Ingen skall behöva utstå det Polanski fått vara med om. Ändå finns det saker som inte får ske under förtäckt täckmantel, i snyftande försvar av sitt lidande eller psykisk ohälsa. Man har alltid ett eget ansvar för sina handlingar. Oavsett vad. Det vägrar jag att kompromissa med!
Att som världskänd filmregissör utnyttja unga flickors beundran och dröm om det glamorösa skådespelande livet (i dubbel bemärkelse!), att droga och våldta flickor som knappt nått vare sig tonår eller pubertet lämnar en hel del att önska herr Liebling! Trösten det skänker att åsamka andra unga lida kommer aldrig att kompensera det egna lidandet. Det kan man enbart själv ta itu med. Det finns inga förklaringar nog eller acceptabla ursäkter för detta beteende. Det visar också på en obehaglig tolerans för vad män och uppburna män kan utsätta unga, oerfarna människor för. Självklart ska Polanski utelämnas till USA och ställas till svars. Det kanske varken är behagligt eller nöjaktigt, men det är inte mer än rätt!
/Poppy
torsdag 24 juni 2010
Agent Odeniska
På min gata som är en cirka 500 m lång grusväg och hyser 5 gula hus utspelade sig igår ett scenario i klass med "Rosengård brinner". För att vara där det är! På landet, med åar, hagar och hästar som de mest frekventa grannarna. Brevid mig bor en pensionerad dam med en kriminell son, som suttit inne för stölder och häleri. Nu bor sonen också bredvid mig med mamma och nerknarkad fru, samt stor hund som sliter klorna ur andra, små hundar. Tidigare i år snodde den drygt 40årige sonen mina sommardäck med fälgar (så nu kör jag på vinterdäck o kallar det "året-runt") och för allmänt jävla liv i vad som annars är fridens väg.
Igår dök det upp en piketbil här ute och så kryllade det plöstligt av uniformer inom ett område där det bor sådär 20 personer. En polisman vid namn Moll (fingerat namn!), vilket i sig låter som en parodi på en dålig TV-deckare med klämmiga polisnamn eller var längtan bara för stor efter sommaren med Pippi och hennes Kling & Klang? Moll & Dur? Herr Moll lät upplysa om att de bedrev spaning på min käre grannson och var i behov av information - vilka bilar han kör omkring i, vilka reg.nr bilarna har, sällskap etc eftersom nu var han inte bara kriminell längre utan sågs med lagens långa arm, som en fara för allmänheten med knarkhandel och vapenhandel. Han skulle INTE konfronteras, vilket jag naturligtvis gjorde när han snott mina däck, men han var som en autistisk 4-åring och ingen säger att det är otroligt att han är autistisk.
Så ville Mr Moll dessutom gärna ha ett foto på grannpojken när han körde runt i sina stöldgods och jag började fundera på om vi gemensamt skulle hyra ett par DVD med svenska polisserier där jag skulle visa honom och förklara hur svenska poliser på spaning jobbar. Egentligen! Jag kunde inte riktigt begripa hur allmänheten skulle bedriva spaningsuppdrag enligt volontär-principen, när vi ändå betalar skatt för polisiära insatser.
Jag dricker lite kranvatten under kvällskvisten och slötittar på fotbolls-VM med laptopen i knäet då det omisskännliga ljudet av en bil utan ljuddämpare närmar sig. Den förbrottsligade sonen hade återvänt till knutpunkten, vilket de ju alltid gör enligt manus. Så jag tar min egen hund i kopplet och går runt husknuten, memorerar reg.nr, bilmärke, färg och hinner precis in, innan den Kriminelle kommer störtande med fru och väskor och far iväg som en man på flykt. Vilket också var väldigt troligt i sammanhanget.
Jag skickar enligt överenskommelse sms till herr Moll och känner mig som jag är med i en extremt dåligt redigerad C-deckare, inspelad med småbildskamera i gammal bastu ombyggd till hobbyrum när jag får iväg raderna om bilens alla attribut och inte minst med tilläggen: "har fru med sig, röd keps vänd bak och fram". Speciellt det där med kepsen var lite snärtigt tycker jag! SpanarMoll svarar genast med ett Tack och jag känner att nu räddade jag hans dag eller kväll. Åtminstone framstod jag som en värdig skattebetalare som bistår alla lagliga tillhyggen.
Om de fick tag på sitt byte återstår att se!
/Poppy
Igår dök det upp en piketbil här ute och så kryllade det plöstligt av uniformer inom ett område där det bor sådär 20 personer. En polisman vid namn Moll (fingerat namn!), vilket i sig låter som en parodi på en dålig TV-deckare med klämmiga polisnamn eller var längtan bara för stor efter sommaren med Pippi och hennes Kling & Klang? Moll & Dur? Herr Moll lät upplysa om att de bedrev spaning på min käre grannson och var i behov av information - vilka bilar han kör omkring i, vilka reg.nr bilarna har, sällskap etc eftersom nu var han inte bara kriminell längre utan sågs med lagens långa arm, som en fara för allmänheten med knarkhandel och vapenhandel. Han skulle INTE konfronteras, vilket jag naturligtvis gjorde när han snott mina däck, men han var som en autistisk 4-åring och ingen säger att det är otroligt att han är autistisk.
Så ville Mr Moll dessutom gärna ha ett foto på grannpojken när han körde runt i sina stöldgods och jag började fundera på om vi gemensamt skulle hyra ett par DVD med svenska polisserier där jag skulle visa honom och förklara hur svenska poliser på spaning jobbar. Egentligen! Jag kunde inte riktigt begripa hur allmänheten skulle bedriva spaningsuppdrag enligt volontär-principen, när vi ändå betalar skatt för polisiära insatser.
Jag dricker lite kranvatten under kvällskvisten och slötittar på fotbolls-VM med laptopen i knäet då det omisskännliga ljudet av en bil utan ljuddämpare närmar sig. Den förbrottsligade sonen hade återvänt till knutpunkten, vilket de ju alltid gör enligt manus. Så jag tar min egen hund i kopplet och går runt husknuten, memorerar reg.nr, bilmärke, färg och hinner precis in, innan den Kriminelle kommer störtande med fru och väskor och far iväg som en man på flykt. Vilket också var väldigt troligt i sammanhanget.
Jag skickar enligt överenskommelse sms till herr Moll och känner mig som jag är med i en extremt dåligt redigerad C-deckare, inspelad med småbildskamera i gammal bastu ombyggd till hobbyrum när jag får iväg raderna om bilens alla attribut och inte minst med tilläggen: "har fru med sig, röd keps vänd bak och fram". Speciellt det där med kepsen var lite snärtigt tycker jag! SpanarMoll svarar genast med ett Tack och jag känner att nu räddade jag hans dag eller kväll. Åtminstone framstod jag som en värdig skattebetalare som bistår alla lagliga tillhyggen.
Om de fick tag på sitt byte återstår att se!
/Poppy
onsdag 9 juni 2010
Relationskommittén sammanträder
Samtiden har skapat helt andra förutsättningar för folk att träffas, kopulera, skaffa sig fästfolk och eventuellt så småningom bilda familj, separera och glatt börja om på balanskulan till boll eller bli bitter och förgrämd, men ändå rädes ensamheten i ett förbålt hopp om att ändå en dag, vid regnbågens slut hitta de färger som klär en bäst.
Visst går vi fortfarande på krogen, dansar och i bästa fall blir man som singel medbjuden på olika fester och middagar. Men oftast inte, eftersom man ändå alltid på något konstigt sätt kan ses som ett visst hot oavsett hur ointresserad singelmänniskan må vara av någons respektive.
Folk tjänar storkovan på folks längtan efter Någon genom parshit, matt.com, ändhållplatsen mm, dvs uppbyggda kontaktannonser på nätet där man kan chatta och ”lära känna varandra” innan man ses. Dessutom kan man göra fina test som talar om att man passar så och så väl ihop med den och den. Sedan kan man få ett Offer som det heter, eftersom översättaren av texten inte förstod att det var ett Erbjudande som avsågs, eller förstod översättaren just det och insåg att alla var just Offer med tid, pengar och känslor som uppehöll sig på dess sidor?
Nu ska dessutom alla vara så härligt bejakande till livet och kärleken. Det är ju sommar och bröllopsyra! Men om man nu inte hittar rätt i djungeln, är trött på de man ser på krogen, spelat ett par Intermezzon och inte ser någon vidare ljusning? Där resterna inte känns som ett alternativ eller den där kontaktannonsförmedlingstjänstfunktionen. Och om man är trött på att vara någons snuttefilt under en period, någons leksak under andras uttråkade perioder och bara vill känna att det faktiskt skulle kunna vara på riktigt. Hur kort det än är. Eftersom en kort, men närvarande relation av inblandade parter kan vara så mycket mer betydelsefullt än ett långt och jämntjockt.
Relationsexpert Poppy uttalar sig om följande:
Från små korta, obetydliga varianter på högstadiet, som ofta tog slut direkt efter ”fråga chansen”. Otaliga, oförlösta känslor för diverse hopplösa objekt. Såhär i efterhand är jag också mycket tacksam att de förblev oförlösta. Några beundrare på vägen, varav vissa som trots sin status som framgångsrika inom viss genre inte gjorde ett tillräckligt starkt intryck
En häftig förälskelse som osannolikt blev ett förhållande, men eftersom jag redan var på väg vidare i livet och aldrig räknat med sällskap, så övergavs detta innan det ens fått en chans. Jag ångrade mig i flera år, men hade ändå valt det!
Sista kvällen i Barnes innan jag skulle åka hem efter två års strandande i England. Kyssen. Men där tog det slut. Mitt beslut stod fast. Jag ångrade mig inte, men saknade honom ett tag, utan smärta eller sorg. En kompis som roade mig, väckte upp insomnade intressen och visade mig nya vägar i livet. Men han var ju en kompis! Sedan Herr Hopplös, efter det Herr Ko-Ko, Herr Hare och Herr Går Man. Plus lite blandad konfetti.
Vad lär man sig av detta då? Initialt förde det ändå med sig känslan av en viss spänning och förväntan på att det fanns så mycket mer att upptäcka. Hjärtesorg, förtröstan, förälskelse. Men kärlek? Den där som får en att vilja vila ut och förutsättningslöst vilja dela med sig av sig själv till en annan? Jag tror jag snuddat vid den. Så ska man ge upp eller nöja sig? Eller räcker det med små färgglada sockrade praliner när andan faller på? Kan det vara nog att bara vara utan att vilja mer? Får det lov att vara en kaka till?
Visst går vi fortfarande på krogen, dansar och i bästa fall blir man som singel medbjuden på olika fester och middagar. Men oftast inte, eftersom man ändå alltid på något konstigt sätt kan ses som ett visst hot oavsett hur ointresserad singelmänniskan må vara av någons respektive.
Folk tjänar storkovan på folks längtan efter Någon genom parshit, matt.com, ändhållplatsen mm, dvs uppbyggda kontaktannonser på nätet där man kan chatta och ”lära känna varandra” innan man ses. Dessutom kan man göra fina test som talar om att man passar så och så väl ihop med den och den. Sedan kan man få ett Offer som det heter, eftersom översättaren av texten inte förstod att det var ett Erbjudande som avsågs, eller förstod översättaren just det och insåg att alla var just Offer med tid, pengar och känslor som uppehöll sig på dess sidor?
Nu ska dessutom alla vara så härligt bejakande till livet och kärleken. Det är ju sommar och bröllopsyra! Men om man nu inte hittar rätt i djungeln, är trött på de man ser på krogen, spelat ett par Intermezzon och inte ser någon vidare ljusning? Där resterna inte känns som ett alternativ eller den där kontaktannonsförmedlingstjänstfunktionen. Och om man är trött på att vara någons snuttefilt under en period, någons leksak under andras uttråkade perioder och bara vill känna att det faktiskt skulle kunna vara på riktigt. Hur kort det än är. Eftersom en kort, men närvarande relation av inblandade parter kan vara så mycket mer betydelsefullt än ett långt och jämntjockt.
Relationsexpert Poppy uttalar sig om följande:
Från små korta, obetydliga varianter på högstadiet, som ofta tog slut direkt efter ”fråga chansen”. Otaliga, oförlösta känslor för diverse hopplösa objekt. Såhär i efterhand är jag också mycket tacksam att de förblev oförlösta. Några beundrare på vägen, varav vissa som trots sin status som framgångsrika inom viss genre inte gjorde ett tillräckligt starkt intryck
En häftig förälskelse som osannolikt blev ett förhållande, men eftersom jag redan var på väg vidare i livet och aldrig räknat med sällskap, så övergavs detta innan det ens fått en chans. Jag ångrade mig i flera år, men hade ändå valt det!
Sista kvällen i Barnes innan jag skulle åka hem efter två års strandande i England. Kyssen. Men där tog det slut. Mitt beslut stod fast. Jag ångrade mig inte, men saknade honom ett tag, utan smärta eller sorg. En kompis som roade mig, väckte upp insomnade intressen och visade mig nya vägar i livet. Men han var ju en kompis! Sedan Herr Hopplös, efter det Herr Ko-Ko, Herr Hare och Herr Går Man. Plus lite blandad konfetti.
Vad lär man sig av detta då? Initialt förde det ändå med sig känslan av en viss spänning och förväntan på att det fanns så mycket mer att upptäcka. Hjärtesorg, förtröstan, förälskelse. Men kärlek? Den där som får en att vilja vila ut och förutsättningslöst vilja dela med sig av sig själv till en annan? Jag tror jag snuddat vid den. Så ska man ge upp eller nöja sig? Eller räcker det med små färgglada sockrade praliner när andan faller på? Kan det vara nog att bara vara utan att vilja mer? Får det lov att vara en kaka till?
måndag 31 maj 2010
Kaos i verkligheten
Ja, där kan man sitta och mysa med Hollywoodfruar och låtsas att det är de som är de normala och vi andra som tittar som är onormala. Men ärligt - hur ytligt får det bli?
Och nu blir jag faktiskt bestört! Här avseglar ett antal skepp under biståndsflagg mot den utsatta Gazaremsan och möts av militär från Israel som vill att skeppen följer med dem in i hamn. Det uppstår bråk, eftersom det är ett väääääldigt känsligt område med vääääldigt mycket känslor. Det är då det bisarra enväldesvåldet från mäktiga kungars like runt 1500-t uppstår och människor skjuts helt sonika ihjäl. På internationellt vatten. ett fartyg med förnödenheter till ett folk som under alldeles för lång tid levt under vidriga, begränsade och eftersatta förhållanden. Under militära, krigslika förhållanden. Pang. Eller var det mer av ra-ta-ta-ta-ta?
Jag förstår att folket i Israel lidit. Genom årtusenden. Jag vet att judar varit ett folk som alltid blivit förföljda och utsatta för förintelsens vedervärdiga försök. Antisemitism frodas, men aldrig, aldrig att det ursäktar att i blindo skjuta ner andra människor. Så rädd får ingen bli!
/ Poppy
Och nu blir jag faktiskt bestört! Här avseglar ett antal skepp under biståndsflagg mot den utsatta Gazaremsan och möts av militär från Israel som vill att skeppen följer med dem in i hamn. Det uppstår bråk, eftersom det är ett väääääldigt känsligt område med vääääldigt mycket känslor. Det är då det bisarra enväldesvåldet från mäktiga kungars like runt 1500-t uppstår och människor skjuts helt sonika ihjäl. På internationellt vatten. ett fartyg med förnödenheter till ett folk som under alldeles för lång tid levt under vidriga, begränsade och eftersatta förhållanden. Under militära, krigslika förhållanden. Pang. Eller var det mer av ra-ta-ta-ta-ta?
Jag förstår att folket i Israel lidit. Genom årtusenden. Jag vet att judar varit ett folk som alltid blivit förföljda och utsatta för förintelsens vedervärdiga försök. Antisemitism frodas, men aldrig, aldrig att det ursäktar att i blindo skjuta ner andra människor. Så rädd får ingen bli!
/ Poppy
söndag 30 maj 2010
Så lägger vi ner
facebook. Ämnet och företeelsen tycks aldrig sluta beröra och uppröra. Och vissa vill så gärna, så gärna att mediet nu ska vara uttömt, utdött, ha gjort sitt, packa ihop väskan och dra! I morgon är det till och med någon som initierat den stora "avhoppardagen från facebook". Att de orkar!
Jag har skrivit om det förut och jag säger det kortfattat igen; jag tror enbart de som vill att vi pöbellika gör våra röster hörda är rädda om sina inpinkade revir. De har minsann battlat på riktigt för att nå sin position och tänker inte se sig reducerade på någon allmän bekostnad. Om det nu är så fruktansvärt slentrianmässigt och hämmar och dödar kreativitet; - Varför fortsätta?
Jag har sagt det förut och säger det igen; När Kleen med sina avlägsna bekantas statusuppdateringar i offentligt sammanhang orsakade ramaskri bevisade han bara hur stort inflytande Facebook har, samt vilka samhällstendenser som råder. Vare sig vi gillar det eller inte.
/poppy
Jag har skrivit om det förut och jag säger det kortfattat igen; jag tror enbart de som vill att vi pöbellika gör våra röster hörda är rädda om sina inpinkade revir. De har minsann battlat på riktigt för att nå sin position och tänker inte se sig reducerade på någon allmän bekostnad. Om det nu är så fruktansvärt slentrianmässigt och hämmar och dödar kreativitet; - Varför fortsätta?
Jag har sagt det förut och säger det igen; När Kleen med sina avlägsna bekantas statusuppdateringar i offentligt sammanhang orsakade ramaskri bevisade han bara hur stort inflytande Facebook har, samt vilka samhällstendenser som råder. Vare sig vi gillar det eller inte.
/poppy
onsdag 12 maj 2010
Vilks, konstnär, provokatör, debattör?
Som skåning har Vilks konst inte undsluppit mig. Dessutom anser jag ju mig vara intresserad av konst med x antal poäng i konststudier, i bakfickan. Men den där Vilks roade mig aldrig. När han som bäst höll på med sin träskulptur Nimis inom ett naturskyddat område, ansåg att de juridiska processerna var en del av den konceptuella konsten, samt utropade den självständiga staten Ladonia med en svans beundrare i släptåg fick jag själv en något fadd smak i munnen.
Kanske berodde det på att i Skåne varit flera mindre angenäma försök att frigöra sig genom det klart rasistiska Skånepartiet och inte minst den välmående Sven-Olle i Sjöbopartiet. Nej, då framstod försök till fria staters existens inte som en frigörelse, utan en kamp för sin unika särart som var något bättre, finare och mer kultiverad än omgivningen. Där nationalismen hade ett starkt inslag och var på många sätt avgörande.
Det är inte det att jag inte ser eller inser vidden av Vilks provokationer och kanske han gör sig bäst som sådan. Inte som konstnär. Personligen har jag också lite svårt för den här konceptuella konsten, som Anna Odell också blivit rikskänd för. Det är som att det handlar mer om konstnären själv och vilka poäng han/hon kan få genom att trampa på andra. Att man har rätt att ta sig friheter i den heliga konstens namn för att själv vinna gehör för det man vill förmedla. Säkert kan en och annan god tanke väckas ur detta frö och jag kanske är traditionell, men jag föredrar ett debattforum av mindre självhävdande karaktär och mindre spända hängslen.
Om jag tycker Vilks får skylla sig själv? Nej, det tycker jag verkligen inte! Man ska inte i en modern, mångkullturell kultur behöva frukta att bli nedslagen på en föreläsning av bibeltrogna individer eller individer som i största allmänhet finner utmaningen för grov för att kunna bemöta den verbalt eller logiskt. Må så vara att ingen lokig råder inom konstens grundvalar.
Och ja, en del av konstens huvudsakliga uppgifter genom årtusenden har varit att peka på obegripligheter, obehagligheter och känslomässiga förlopp! Med det har samhällen och vi människor utvecklats och skaffat oss en bättre insikt och förståelse. Ändå kan jag inte låta bli att se Vilks nöjt leende, med konjakskupan i sin hand (eller om han nu föredrar gyllene örtte). Ändå känns det som om Vilks är nöjd med den uppståndelse han skapar och att hans namn aktualiseras och debatteras - som i denna och andra bloggar! -. Den bilden kan jag tyvärr inte sudda bort från min näthinna, men jag hoppas jag har fel! Och så undrar jag vem som egentligen fick mest bekräftelse igår: Vilks eller de upprörda människorna med förmodad muslimsk tro?
Lars Vilks blogghttp
/Poppy
Kanske berodde det på att i Skåne varit flera mindre angenäma försök att frigöra sig genom det klart rasistiska Skånepartiet och inte minst den välmående Sven-Olle i Sjöbopartiet. Nej, då framstod försök till fria staters existens inte som en frigörelse, utan en kamp för sin unika särart som var något bättre, finare och mer kultiverad än omgivningen. Där nationalismen hade ett starkt inslag och var på många sätt avgörande.
Det är inte det att jag inte ser eller inser vidden av Vilks provokationer och kanske han gör sig bäst som sådan. Inte som konstnär. Personligen har jag också lite svårt för den här konceptuella konsten, som Anna Odell också blivit rikskänd för. Det är som att det handlar mer om konstnären själv och vilka poäng han/hon kan få genom att trampa på andra. Att man har rätt att ta sig friheter i den heliga konstens namn för att själv vinna gehör för det man vill förmedla. Säkert kan en och annan god tanke väckas ur detta frö och jag kanske är traditionell, men jag föredrar ett debattforum av mindre självhävdande karaktär och mindre spända hängslen.
Om jag tycker Vilks får skylla sig själv? Nej, det tycker jag verkligen inte! Man ska inte i en modern, mångkullturell kultur behöva frukta att bli nedslagen på en föreläsning av bibeltrogna individer eller individer som i största allmänhet finner utmaningen för grov för att kunna bemöta den verbalt eller logiskt. Må så vara att ingen lokig råder inom konstens grundvalar.
Och ja, en del av konstens huvudsakliga uppgifter genom årtusenden har varit att peka på obegripligheter, obehagligheter och känslomässiga förlopp! Med det har samhällen och vi människor utvecklats och skaffat oss en bättre insikt och förståelse. Ändå kan jag inte låta bli att se Vilks nöjt leende, med konjakskupan i sin hand (eller om han nu föredrar gyllene örtte). Ändå känns det som om Vilks är nöjd med den uppståndelse han skapar och att hans namn aktualiseras och debatteras - som i denna och andra bloggar! -. Den bilden kan jag tyvärr inte sudda bort från min näthinna, men jag hoppas jag har fel! Och så undrar jag vem som egentligen fick mest bekräftelse igår: Vilks eller de upprörda människorna med förmodad muslimsk tro?
Lars Vilks blogghttp
/Poppy
måndag 10 maj 2010
Maktlekar
Usch, idag blir jag låg, låg, låg. Värre än ebben och att se tidvattnet rinna utåt och ligga kvar i en meningslös kamp mot döden, likt en sprattlande fisk i sanden.
Hur kan barn dagligen mobbas och utsättas för våld? DET är en sak och så vidrigt i sig att mörkrets meningslösa frustration håller en i ett järngrepp, utan möjlighet att ens med bultsax komma ut ur känslan. Än värre är att barn utsätter barn för daglig mobbing, våld, pennalism och med medel inte värda existens. När jag läser om detta förtryck, detta översitteri som enbart handlar om rått våld blir jag både beklämd och ursinnig.
Var är de vuxna på skolgården? Ska barn i lågstadiet behöva stå ut med smällar i bakhuvudet? Ska barn på mellanstadiet behöva bli slagna, nersparkade och tappa andan i "lekar"? Sedan eskalerar våldet och var tar det slut?
Är det detta samhälle vi vill fostra våra barn i? Om igen - var är de vuxna? Lärare och föräldrar som bryr sig, tar sig tid, pratar med sitt barn, ger dem verktyg att hantera frågor kring demokrati, jämställdhet och integritet? De behöver kanske också verktyg som vågar ge dem mod att säga ifrån, ta avstånd och ett FÖRTROENDE hos de vuxna.
Vad gör vi och vad har vi gjort? Sitter lärarna och konferensar för fullt för att bättre nå utbildningsmålen? Till vilken nytta när flertalet av deras elever blir halvt ihjälslagna på skolgården? Föräldrarna - har de fullt upp med att gå på egna kvällsaktiviteter och kanske barnen har både Tv och dator på rummet, så slipper man ju alla konflikter och man behöver heller aldrig prata om de där allvarliga, tidsödande, men kanske avgörande frågorna och värderingarna som gror bland kompisgängen. Och kompisar? Som prylar en....
Nä, fy fan!
/Poppy
Hur kan barn dagligen mobbas och utsättas för våld? DET är en sak och så vidrigt i sig att mörkrets meningslösa frustration håller en i ett järngrepp, utan möjlighet att ens med bultsax komma ut ur känslan. Än värre är att barn utsätter barn för daglig mobbing, våld, pennalism och med medel inte värda existens. När jag läser om detta förtryck, detta översitteri som enbart handlar om rått våld blir jag både beklämd och ursinnig.
Var är de vuxna på skolgården? Ska barn i lågstadiet behöva stå ut med smällar i bakhuvudet? Ska barn på mellanstadiet behöva bli slagna, nersparkade och tappa andan i "lekar"? Sedan eskalerar våldet och var tar det slut?
Är det detta samhälle vi vill fostra våra barn i? Om igen - var är de vuxna? Lärare och föräldrar som bryr sig, tar sig tid, pratar med sitt barn, ger dem verktyg att hantera frågor kring demokrati, jämställdhet och integritet? De behöver kanske också verktyg som vågar ge dem mod att säga ifrån, ta avstånd och ett FÖRTROENDE hos de vuxna.
Vad gör vi och vad har vi gjort? Sitter lärarna och konferensar för fullt för att bättre nå utbildningsmålen? Till vilken nytta när flertalet av deras elever blir halvt ihjälslagna på skolgården? Föräldrarna - har de fullt upp med att gå på egna kvällsaktiviteter och kanske barnen har både Tv och dator på rummet, så slipper man ju alla konflikter och man behöver heller aldrig prata om de där allvarliga, tidsödande, men kanske avgörande frågorna och värderingarna som gror bland kompisgängen. Och kompisar? Som prylar en....
Nä, fy fan!
/Poppy
söndag 9 maj 2010
Rikedomar
Även med nattskuggans mindre smickrande ljus och pixlar i upplösning kan Tulpanen få mig att tänka. På att det är en vacker, tacksam blomma, men också att dessa knölar en gång var ett exlusivt och dyrbart föremål, som det betingades i våra ögon orimliga summor för.
Guld, diamanter, olja och idag värdepapper har alla haft och vissa består med samma innebörd. Rikedom, som i sin tur kan ge makt och inflytande. Samtidigt som det inneburit så många förluster. Kraschade börskurser, familjer i förtvivlan, den rikaste mannen på gatan blev nästa dag den fattigaste och hittas hängd för egen hand i ett sjabbigt hotellrum, eller med svettiga, darriga händer satt en kula i pannan. Hur kan man tillåta sig att se allt förlorat för att man mist sina kalkylerade och faktiska rikedomar räknade i siffror? Splittrade familjer, skammen, nesan och de som låg i underläge som nu står och pryglar sin gamle översittare gul och blå med brännbollsracket och cykelkedjor. Barnen rusar undan förtvivlan in i drogernas rus, kvinnornas och männens tillfälliga armar. Några nålstick till, några ligg till för att döva smärtan. Den som bara finns där för att man skulle leva upp till något som egentligen bara var en illusion av något annat, en dröm om något annat än det liv som erbjuds en.
Farmor min, jag förlitade mig alltid på Dig och Dina ord klingar än lugnande och behagligt för en som aldrig varit i närheten av eller åkallat varken Eldorado eller gudar: " Det är ju bara världsliga saker ändå!"
/Poppy
lördag 1 maj 2010
Anders Jacobsson - inte fientlig, bara rädd
Anders Jacobsson, som tillsammans med kusinen Sören Olsson gjort sig känd som barn- och ungdomsförfattare till bland annat Sune- och Bertböckerna är nu ute på svag is.
Anders Jacobsson har bloggat om sin roll som pappa på ”Allt om barns” hemsida. Nyligen upptäckte Expressens kulturredaktör Gunilla Brodrej följande rader på den nu nedsläckta bloggen:
”De små stackarna har som ett mirakel lyckats hitta hit till oss i Sverige. Små nuttisarna. Jag tycker verkligen vi måste hjälpa alla dessa små. Ty, de är icke endast ensamma små barn utan föräldrar. Nästan samtliga av dem lider också av en FRUKTANSVÄRD sjukdom – Hutchinson-Gilfords syndrom – som gör att man åldras i förtid.”
I samband med dessa rader fanns ett bildcollage med flera ungdomar och raljerande bildtexter med vad som förmodas vara påhittade namn.
Brodrej ser starka främlingsfientliga inslag i bloggen och har öppet kritiserat Jacobsson, som i sin tur försvarar sig med att det är begreppet ”Ensamkommande flyktingbarn” han ironiserar över, inte de enskilda individerna. Ironin bygger enligt Jacobsson i P1s Studio Ett 2010-04-30 på att dessa barn i själva verket är äldre ungdomar.
Flera frågetecken hopar sig:
Lämpar det sig verkligen för en författare som Anders Jacobsson att skriva om ungdomar på detta vis i en blogg avsedd för läsare att hämta inspiration från, ämnad för föräldrar och deras barn?
Om det nu är uttrycket ”Ensamkommande flyktingbarn” Jacobsson vänder sig mot och inte individerna, varför illustrera med foton på ungdomar?
Vilken relevans för uttrycket har en nedlåtande, förtryckande och fördömande ton, samt sjukdomen Hutchinson-Gilford i sammanhanget? Att barnen åldras i förtid och inte är ”barn”, per definition Jacobsson? Var det inte åter uttrycket och inte barnen/ungdomarna som var målet för höftskjutningen?
Nej, jag är varken rasist, fascist eller Sverigedemokrat säger Jacobsson och känner sig illa berörd över att bli utpekad som sådan av Brodrej. Men HUR vill Jacobsson annars att hans uttalanden skall tolkas? Det är ett solklart fall av rasism! Ett solklart fall av vit, medelålders, manligt maktmissbruk som utövas som ”hederlig, ordentlig svensk som gör rätt för sig”! Inte en tanke på vilka förhållanden de här barnen och ungdomarna kommer ifrån, inte en tanke på vad de blivit utsatta för, vilka trauman de genomlidit eller de förluster de lidit på vägen av såväl syskon, föräldrar som en identitets- och rättslöshet. Allt har de förlorat, allt har de vågat för att tro sig kunna få ett bättre liv i en bättre värld. Vill vi verkligen inte vara en del av den bättre världen? Något Sverige fortfarande försöker stoltsera med, om än med en gloria på sned.
Det är en blind massinvandring av dessa äldre ungdomar, säger Jacobsson och ser brister i deras integration i samhället. De må så vara, men jag tror knappast raljerande rader i en spänd ton av översittarfasoner är bästa sättet att hjälpa dessa ungdomar och just att de är ungdomar som vågat liv och hälsa för att ta sig hit och inte små, små barn som aldrig skulle ha överlevt samma strapatser är tydligen ett stort problem. Ungdomar talar inte på samma sätt till vårt blödiga inre och våra världssamveten som små barn. En ungdom som är frisk och stark, med en stadig blick och övertygelse som kanske är mer provokativ än att de överhuvudtaget befinner sig här. På flykt.
Ironi Jacobsson – det är INTE att göra sig lustig över andra på andras bekostnad. Ironi betyder att omkasta, förställa och innebär att det finns en skillnad på det som sägs och det som avses. För att kunna hantera ironi måste man behärska dess konstform, vilket betyder att budskapet bör bli tydligt för mottagaren. Att peka på hyckleri är en sådan sak. Det största hyckleriet här att just att Jacobsson säger sig inte mena illa mot de ungdomar han pekat finger åt!
/Poppy
Anders Jacobsson har bloggat om sin roll som pappa på ”Allt om barns” hemsida. Nyligen upptäckte Expressens kulturredaktör Gunilla Brodrej följande rader på den nu nedsläckta bloggen:
”De små stackarna har som ett mirakel lyckats hitta hit till oss i Sverige. Små nuttisarna. Jag tycker verkligen vi måste hjälpa alla dessa små. Ty, de är icke endast ensamma små barn utan föräldrar. Nästan samtliga av dem lider också av en FRUKTANSVÄRD sjukdom – Hutchinson-Gilfords syndrom – som gör att man åldras i förtid.”
I samband med dessa rader fanns ett bildcollage med flera ungdomar och raljerande bildtexter med vad som förmodas vara påhittade namn.
Brodrej ser starka främlingsfientliga inslag i bloggen och har öppet kritiserat Jacobsson, som i sin tur försvarar sig med att det är begreppet ”Ensamkommande flyktingbarn” han ironiserar över, inte de enskilda individerna. Ironin bygger enligt Jacobsson i P1s Studio Ett 2010-04-30 på att dessa barn i själva verket är äldre ungdomar.
Flera frågetecken hopar sig:
Lämpar det sig verkligen för en författare som Anders Jacobsson att skriva om ungdomar på detta vis i en blogg avsedd för läsare att hämta inspiration från, ämnad för föräldrar och deras barn?
Om det nu är uttrycket ”Ensamkommande flyktingbarn” Jacobsson vänder sig mot och inte individerna, varför illustrera med foton på ungdomar?
Vilken relevans för uttrycket har en nedlåtande, förtryckande och fördömande ton, samt sjukdomen Hutchinson-Gilford i sammanhanget? Att barnen åldras i förtid och inte är ”barn”, per definition Jacobsson? Var det inte åter uttrycket och inte barnen/ungdomarna som var målet för höftskjutningen?
Nej, jag är varken rasist, fascist eller Sverigedemokrat säger Jacobsson och känner sig illa berörd över att bli utpekad som sådan av Brodrej. Men HUR vill Jacobsson annars att hans uttalanden skall tolkas? Det är ett solklart fall av rasism! Ett solklart fall av vit, medelålders, manligt maktmissbruk som utövas som ”hederlig, ordentlig svensk som gör rätt för sig”! Inte en tanke på vilka förhållanden de här barnen och ungdomarna kommer ifrån, inte en tanke på vad de blivit utsatta för, vilka trauman de genomlidit eller de förluster de lidit på vägen av såväl syskon, föräldrar som en identitets- och rättslöshet. Allt har de förlorat, allt har de vågat för att tro sig kunna få ett bättre liv i en bättre värld. Vill vi verkligen inte vara en del av den bättre världen? Något Sverige fortfarande försöker stoltsera med, om än med en gloria på sned.
Det är en blind massinvandring av dessa äldre ungdomar, säger Jacobsson och ser brister i deras integration i samhället. De må så vara, men jag tror knappast raljerande rader i en spänd ton av översittarfasoner är bästa sättet att hjälpa dessa ungdomar och just att de är ungdomar som vågat liv och hälsa för att ta sig hit och inte små, små barn som aldrig skulle ha överlevt samma strapatser är tydligen ett stort problem. Ungdomar talar inte på samma sätt till vårt blödiga inre och våra världssamveten som små barn. En ungdom som är frisk och stark, med en stadig blick och övertygelse som kanske är mer provokativ än att de överhuvudtaget befinner sig här. På flykt.
Ironi Jacobsson – det är INTE att göra sig lustig över andra på andras bekostnad. Ironi betyder att omkasta, förställa och innebär att det finns en skillnad på det som sägs och det som avses. För att kunna hantera ironi måste man behärska dess konstform, vilket betyder att budskapet bör bli tydligt för mottagaren. Att peka på hyckleri är en sådan sak. Det största hyckleriet här att just att Jacobsson säger sig inte mena illa mot de ungdomar han pekat finger åt!
/Poppy
lördag 24 april 2010
Presstödet : Tusen och en
En dag kanske Ni förstår. Ni som nu sitter i vårljuset och myser och tänker större och bredare med Eran vita respektive grå hjärnhinna. Ni som har fler aktiva hjärnceller och förmår nyttja dem. Edgar Allen Poe och tillika Lovecraft blev på sin tid inte bara hånade och ignorerade. De blev dessutom satta på undantag, deras alster ansågs löjeväckande, obegripligt och märkt av underklassens fattigdom och smutsighet i brist på tvål, söp de bägge ner sig rejält och såg till att avlida inom rimlig tid.
Hade de levt idag hade de varit några av vår tids största hjältar. De är de förvisso in memorian, men jag menar som livs levande personligheter och det de förmådda avsätta i sin pennas krampaktiga skrivande för att någon kanske någonstans skulle förstå, utan att de skulle behöva snudd på prostituera sig i skamlig nesa för att få en liten bläckfläckad skrift komma i tryck med högst oregelbundna mellanrum.
På Dagens Nyheters ledarsida går idag att läsa om att Presstödet gjort sitt. "Dags att lägga ned" Detta argumenteras inte bara utifrån att Nationaldemokraternas Nationell Idag fått ett stöd på osannolika 2,3 miljoner, utan också utifrån att vem som helst kan starta en tidning idag via nätet och en blogg. Dessutom anses inte presstödet särskilt effektivt då det till största delen inkorporeras i större koncerner.
För det första borde det väl vid utdelande av presstöd, likväl som när andra stipendier - betänk konstnärslönerna! - finnas någon form av grupp som ser till vad den aktuella tidskriften syftar till. Ska det bygga på stöd i form av att sprida budskap som i lag är reglerat som förbud, har man ju satt upp en grov snubbeltråd för sig själv. Och därmed också på något sätt talat om att man som nämnd är just umbärlig och gjort sitt.
För det andra: Ja, vem som helst kan starta en nättidning. Den kan också likt de tusentals andra försvinna i dimman och sopberget av undermålig förmedling via framställan av "nättidskrift". En tryckt tidning är ändå en tryckt tidning. Och en tidning som tilldelas stöd skall enligt min mening stå för viss kvalitet, viss information av sådant som kanske annars lätt kommer i skymundan av Anna Anka, kungabröllop och dikter till detta bröllop. En tidskrift med stöd bör givetvis uppfylla fundamentala, solidariska principer om demokrati, jämställdhet, öppenhet kring dialog och ämnen, präglat av mångfald och en möjlighet för de med mindre köpstarka grupper att ändå kunna ha en fot med på agendan.
För det tredje: Pressfrihet och allt prat om att det är bättre att de syns än att vi tystar ner det vi inte vill höra. Pressfrihet, jo - men inte på bekostnad av det pris flera miljoner människoliv fått betala. För mig vore det lika absurt om en tidskrift som handlade om hur man bäst torterar och misshandlar husdjur skulle få presstöd. Vissa saker är enligt lag förbjudna och det finns oftast en anledning till detta! Vissa saker går inte argumentera kring och att släppa lös och tillåta spridning av något som sedan ändå i huvudsak enbart kommer att läsas av det redan frälsta ser jag inte som en utveckling av pressfrihet och demokrati. Här vilar istället en fördumning och utarmning av vår förmåga att engagera oss och se ondskan i vitögat.
För det fjärde: just sådana som Poe och Lovecraft hade behövt lite presstöd och en konstnärslön. De hade behövt få blomstra och i alla fall knoppas i sin för dåtiden nya angreppssätt att skriva och sprida sitt budskap. De arbetade hårt i grändernas smuts för att bli satta på undantag av grupper som redan då framhärdade Nationalismen framför inspiration och nya tankar av medvetenhet om oss själva och det samhälle vi rör oss i.
Bu för Bääään! / Poppy
Hade de levt idag hade de varit några av vår tids största hjältar. De är de förvisso in memorian, men jag menar som livs levande personligheter och det de förmådda avsätta i sin pennas krampaktiga skrivande för att någon kanske någonstans skulle förstå, utan att de skulle behöva snudd på prostituera sig i skamlig nesa för att få en liten bläckfläckad skrift komma i tryck med högst oregelbundna mellanrum.
På Dagens Nyheters ledarsida går idag att läsa om att Presstödet gjort sitt. "Dags att lägga ned" Detta argumenteras inte bara utifrån att Nationaldemokraternas Nationell Idag fått ett stöd på osannolika 2,3 miljoner, utan också utifrån att vem som helst kan starta en tidning idag via nätet och en blogg. Dessutom anses inte presstödet särskilt effektivt då det till största delen inkorporeras i större koncerner.
För det första borde det väl vid utdelande av presstöd, likväl som när andra stipendier - betänk konstnärslönerna! - finnas någon form av grupp som ser till vad den aktuella tidskriften syftar till. Ska det bygga på stöd i form av att sprida budskap som i lag är reglerat som förbud, har man ju satt upp en grov snubbeltråd för sig själv. Och därmed också på något sätt talat om att man som nämnd är just umbärlig och gjort sitt.
För det andra: Ja, vem som helst kan starta en nättidning. Den kan också likt de tusentals andra försvinna i dimman och sopberget av undermålig förmedling via framställan av "nättidskrift". En tryckt tidning är ändå en tryckt tidning. Och en tidning som tilldelas stöd skall enligt min mening stå för viss kvalitet, viss information av sådant som kanske annars lätt kommer i skymundan av Anna Anka, kungabröllop och dikter till detta bröllop. En tidskrift med stöd bör givetvis uppfylla fundamentala, solidariska principer om demokrati, jämställdhet, öppenhet kring dialog och ämnen, präglat av mångfald och en möjlighet för de med mindre köpstarka grupper att ändå kunna ha en fot med på agendan.
För det tredje: Pressfrihet och allt prat om att det är bättre att de syns än att vi tystar ner det vi inte vill höra. Pressfrihet, jo - men inte på bekostnad av det pris flera miljoner människoliv fått betala. För mig vore det lika absurt om en tidskrift som handlade om hur man bäst torterar och misshandlar husdjur skulle få presstöd. Vissa saker är enligt lag förbjudna och det finns oftast en anledning till detta! Vissa saker går inte argumentera kring och att släppa lös och tillåta spridning av något som sedan ändå i huvudsak enbart kommer att läsas av det redan frälsta ser jag inte som en utveckling av pressfrihet och demokrati. Här vilar istället en fördumning och utarmning av vår förmåga att engagera oss och se ondskan i vitögat.
För det fjärde: just sådana som Poe och Lovecraft hade behövt lite presstöd och en konstnärslön. De hade behövt få blomstra och i alla fall knoppas i sin för dåtiden nya angreppssätt att skriva och sprida sitt budskap. De arbetade hårt i grändernas smuts för att bli satta på undantag av grupper som redan då framhärdade Nationalismen framför inspiration och nya tankar av medvetenhet om oss själva och det samhälle vi rör oss i.
Bu för Bääään! / Poppy
onsdag 21 april 2010
Askmolnen senare
Afrika sägs drabbas av stora förluster på grund av Islands rytande vulkanmoln. Tusentals varor med färsk frukt, färska grönsaker och snittblommor ruttnar bort. Fattiga bönder i länder redan hårt drabbade av torka, krig, fattigdom och kolonialism kan i ett modernt årtusende se sig snuvade på konfekten av en liten ö på norra halvklotet. Jag ömmar för dessa utsatta individer som säkert sliter hårt för att precis lyckas mätta magen för dagen. Samtidigt är det något så outtalat absurt i denna rapportering.
Är vi på norra halvklotet så beroende av varor från Afrika att de måste fraktas med flyg? Görs det per vecka? Per dag? Eller hur ofta innebär det att vi förpestar luften och därmed allas vår tillvaro med transportflyg över jordklotets ban, hit och dit? Är det vettigt att vi ska importera SNITTBLOMMOR (rosor) från Afrika att köpa i vår ICA- eller Konsum-affär till en något billigare peng än hos blomsterhandlaren? Rosor som aldrig slår ut och vissnar ner i ett skrumpet tillstånd efter några dagar, av gud vet vad vilka kemikalier och tillsatser?
Är det rim och reson, logik och fason på att vi nödvändigtvis måste ha frukt och grönsaker just från denna kontinent till vår egen? Importerade från Kenya, har jag nog sett att det stått på sockerärterna jag hållit i min hand.
Förr åt vi säsongsbetonat och visste att dra nytta av detta. Att njuta av jordgubbarna under sommarmånaderna, äpplen på hösten, vinterpotatis och primörer på våren. Jag tror att vi alla skulle må mycket bättre om vi kunde återanknyta till detta livsförfarande igen, åtminstone delvis. Vi tar så för givet att vi alltid ska ha åtkomst till allt omedelbart. Är vi inte längre komna i vår sociala utveckling än ett spädbarn som kräver omedelbar tillfredsställelse av sina behov?
Bönderna i Afrika som odlar sina rosor, som de säljer för en spottstyver till en grossist, som säljer, som säljer osv tills de fraktas in i ett flyplan. De bönderna kommer naturligtvis att lida förluster rent ekonomiskt. I övrigt finns det bara en förlorare och det är vi allesammands på detta lilla klot som vi arbetar så hårt på att göra till ett intorkat, skrumpet päron. Bäva månde Kiviks äppelodlare som snart får exportera Alice till Australien för att få lite fart på den deflationerade tillvaron. Så fan heller!
/Poppy - som nu kommer att vägra köpa en enda ros som inte är odlad i en svensk plantskola!
Är vi på norra halvklotet så beroende av varor från Afrika att de måste fraktas med flyg? Görs det per vecka? Per dag? Eller hur ofta innebär det att vi förpestar luften och därmed allas vår tillvaro med transportflyg över jordklotets ban, hit och dit? Är det vettigt att vi ska importera SNITTBLOMMOR (rosor) från Afrika att köpa i vår ICA- eller Konsum-affär till en något billigare peng än hos blomsterhandlaren? Rosor som aldrig slår ut och vissnar ner i ett skrumpet tillstånd efter några dagar, av gud vet vad vilka kemikalier och tillsatser?
Är det rim och reson, logik och fason på att vi nödvändigtvis måste ha frukt och grönsaker just från denna kontinent till vår egen? Importerade från Kenya, har jag nog sett att det stått på sockerärterna jag hållit i min hand.
Förr åt vi säsongsbetonat och visste att dra nytta av detta. Att njuta av jordgubbarna under sommarmånaderna, äpplen på hösten, vinterpotatis och primörer på våren. Jag tror att vi alla skulle må mycket bättre om vi kunde återanknyta till detta livsförfarande igen, åtminstone delvis. Vi tar så för givet att vi alltid ska ha åtkomst till allt omedelbart. Är vi inte längre komna i vår sociala utveckling än ett spädbarn som kräver omedelbar tillfredsställelse av sina behov?
Bönderna i Afrika som odlar sina rosor, som de säljer för en spottstyver till en grossist, som säljer, som säljer osv tills de fraktas in i ett flyplan. De bönderna kommer naturligtvis att lida förluster rent ekonomiskt. I övrigt finns det bara en förlorare och det är vi allesammands på detta lilla klot som vi arbetar så hårt på att göra till ett intorkat, skrumpet päron. Bäva månde Kiviks äppelodlare som snart får exportera Alice till Australien för att få lite fart på den deflationerade tillvaron. Så fan heller!
/Poppy - som nu kommer att vägra köpa en enda ros som inte är odlad i en svensk plantskola!
söndag 4 april 2010
Teatern - döden eller spegeln?
Teatern sägs spegla sin samtid. Detta funderar jag nu på. Huruvida det är sant eller giltigt i vårt samtida samhälle. Samt skådespelarnas insatser.
Jag har redan tidigare skrivit om de sexuella trakasserierna inom scenkonsten, samt om "Idioten Ola Rapace", som genom sitt uttalande förstärkte de anklagelser som kommit fram om männens maktmissbruk inom teaterns instängda värld. När sedan Rapace satt hos Skavlan, bredbent flinande och trodde han var båda coolast och snyggast i världen kände jag allt utom respekt för denna man. Låt vara att han är en produkt av sin uppfostran, sin samtid och sin skolning. Men hjärnan la han på hyllan långt innan frugan ställde sin Guldbagge på samma plats.
Teater då... Jaaa, Teater. Denna konstform med rötter ända in i antikens guldgruva och vyssjande vagga om ro och fruktan. Ängslan, uppvigling och erinran. Med rötter i lyriken med Sapfo som en urmoder med ömsinta och förtvivlade skildringar av den än idag så outsinligt, plågande och förtärande känslan av förlorat hopp, förlorad gunst, förlorad kärlek. Att vara så förlorad så man bara vill försvinna, liksom Stagnelius, Plath och Woolf sedan beskrivit det. Bland många andra.
Shakespeare. Min högt uppburne William förstod precis hur teater skulle skriva, talas, ageras och att vara just en spegling av sin samtid. En kritiker av sin samtid, likt den ystre Villon i Frankrike drevs dramer om religionens och kungatronens förbannelser, trångsynthet, utagerade normativa förhållningssätt och en anda för den bredare allmänheten och massan att få ta plats. De visste att sätta värjan rätt i bröstet, precis innan dödsstöten, så att det kändes, brändes, plågades, men också kunde skrattas åt den uppenbara idiotin. En flagrant känsla som kanske inte kunnat förmedlas på annat sätt i sin samtid. Men idag?
Ja, jag har alltid tyckt att det är något magiskt med teatern. Med de tunga ridåerna, med de inövade replikerna och spottet som yr ut ur ystra skådespelares munnar. Jag har skrattat åt barnpjäserna och de roliga figurerna på scenen. Ändå. Har jag upplevt magin genom förespeglade förväntningar och inte genom upplevelsen? Jag har aldrig blivit gripen. Gripen på det där sättet så att man förlorar greppet om verkligheten, att man kommer in i en annan dimension och kommer ut med känslan av att ha åkt i en cabriolet alldeles för fort.
Ja, jag tycker att skådespelarna ofta känns oengagerade, ofta känns stela, ofta känns overkliga och tillgjorda. Replikerna uttalas på ett väl inövat sätt, men inte på ett äkta sätt, inte med någon känsla eller gripbarhet. Just som Teater. Lite för mycket scen, lite för lite närvaro. Jag funderar på om det beror på att dagens skådespelare med självklarhet har sin konstform, med självklarhet äger sin konstform. De behöver inte slåss om den eller sin tillhörighet i samhället som under Shakespeares tid. Det är lite för mycket dandy och polerade skor med vaxade mustascher. Kanske måste Teatern likt Demokratin alltid kämpa för sin överlevnad för att betyda något. För idag skrivs heller inte så många pjäser som speglar vår samtid. Man spelar hellre en Shakespeare - som är fullkomligt formidabel, men ändå! - än att ge sig på något nytt, djärvt, utmanande. Något som känns med vasst bett och skarpa korpgluggar till ögon som skulle kunna få oss i publiken att tro lite mer på Teaterns självklara konstform i vårt samhälle. Det gäller till lika stora delar, om inte större skådespelarna! Annars kan Teatern nog snart hälsa hem och man ska väl alltid se upp med att gräva sin egen grav?
Så var det teaterdirektörerna också som tydligen betalar sig själv dubbelt och trippelt upp för sina ENASTÅENDE insatser för oss som betalar för att trippa och trigga deras egon. Det smakar surt, som Räven påpassligt sa om de vackra, röda rönnbären.
/Poppy - inte så säker på scenkonsten
Jag har redan tidigare skrivit om de sexuella trakasserierna inom scenkonsten, samt om "Idioten Ola Rapace", som genom sitt uttalande förstärkte de anklagelser som kommit fram om männens maktmissbruk inom teaterns instängda värld. När sedan Rapace satt hos Skavlan, bredbent flinande och trodde han var båda coolast och snyggast i världen kände jag allt utom respekt för denna man. Låt vara att han är en produkt av sin uppfostran, sin samtid och sin skolning. Men hjärnan la han på hyllan långt innan frugan ställde sin Guldbagge på samma plats.
Teater då... Jaaa, Teater. Denna konstform med rötter ända in i antikens guldgruva och vyssjande vagga om ro och fruktan. Ängslan, uppvigling och erinran. Med rötter i lyriken med Sapfo som en urmoder med ömsinta och förtvivlade skildringar av den än idag så outsinligt, plågande och förtärande känslan av förlorat hopp, förlorad gunst, förlorad kärlek. Att vara så förlorad så man bara vill försvinna, liksom Stagnelius, Plath och Woolf sedan beskrivit det. Bland många andra.
Shakespeare. Min högt uppburne William förstod precis hur teater skulle skriva, talas, ageras och att vara just en spegling av sin samtid. En kritiker av sin samtid, likt den ystre Villon i Frankrike drevs dramer om religionens och kungatronens förbannelser, trångsynthet, utagerade normativa förhållningssätt och en anda för den bredare allmänheten och massan att få ta plats. De visste att sätta värjan rätt i bröstet, precis innan dödsstöten, så att det kändes, brändes, plågades, men också kunde skrattas åt den uppenbara idiotin. En flagrant känsla som kanske inte kunnat förmedlas på annat sätt i sin samtid. Men idag?
Ja, jag har alltid tyckt att det är något magiskt med teatern. Med de tunga ridåerna, med de inövade replikerna och spottet som yr ut ur ystra skådespelares munnar. Jag har skrattat åt barnpjäserna och de roliga figurerna på scenen. Ändå. Har jag upplevt magin genom förespeglade förväntningar och inte genom upplevelsen? Jag har aldrig blivit gripen. Gripen på det där sättet så att man förlorar greppet om verkligheten, att man kommer in i en annan dimension och kommer ut med känslan av att ha åkt i en cabriolet alldeles för fort.
Ja, jag tycker att skådespelarna ofta känns oengagerade, ofta känns stela, ofta känns overkliga och tillgjorda. Replikerna uttalas på ett väl inövat sätt, men inte på ett äkta sätt, inte med någon känsla eller gripbarhet. Just som Teater. Lite för mycket scen, lite för lite närvaro. Jag funderar på om det beror på att dagens skådespelare med självklarhet har sin konstform, med självklarhet äger sin konstform. De behöver inte slåss om den eller sin tillhörighet i samhället som under Shakespeares tid. Det är lite för mycket dandy och polerade skor med vaxade mustascher. Kanske måste Teatern likt Demokratin alltid kämpa för sin överlevnad för att betyda något. För idag skrivs heller inte så många pjäser som speglar vår samtid. Man spelar hellre en Shakespeare - som är fullkomligt formidabel, men ändå! - än att ge sig på något nytt, djärvt, utmanande. Något som känns med vasst bett och skarpa korpgluggar till ögon som skulle kunna få oss i publiken att tro lite mer på Teaterns självklara konstform i vårt samhälle. Det gäller till lika stora delar, om inte större skådespelarna! Annars kan Teatern nog snart hälsa hem och man ska väl alltid se upp med att gräva sin egen grav?
Så var det teaterdirektörerna också som tydligen betalar sig själv dubbelt och trippelt upp för sina ENASTÅENDE insatser för oss som betalar för att trippa och trigga deras egon. Det smakar surt, som Räven påpassligt sa om de vackra, röda rönnbären.
/Poppy - inte så säker på scenkonsten
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)