Lucka Murphys law

Ja, alltså ibland undrar man ju varför harakiri inte utförs genast. Utan att passera Gå. Kanske för att jag inte är en samuraj eller kanske bara för att jag är dum nog att tro att det kan bli bättre. Lite i alla fall.

Det kan det inte!

Inte med en bil som vägrar flytta sig i snön. Jag gräver, sliter, skottar och svettas. Näpp. Hjulen spinner och bileländet flyttar sig inte en centimeter. Kanske den knyckte till någon millimeter. Kapar granens grenar och lägger ut som palmblad inför Messias ankomst. Som OM det skulle hjälpa!! Trots bereden väg för bilen hände ånyo ingenting. Trots fortsatt skottande, svärande och grundmurad envishet. Blev till sist ryckt från isfläckarna av traktor.

Fullastat i bilen, olja och glykol i härför avsedda utrymmen. Bensin och glatt humör på isiga vägar. en solnedgång i regnbågens färger, samt en kolossal och guldgul måne lovade sitt till. Tills termostaten gick i taket, bilen skrek och allt rök.

Borta med vinden förvann det goda modet, det glada leendet och de där stövlarna jag inte unnat mig de senaste tre åren. Efter en kvart hade rutorna isat igen på insidan i de 20 minusgraderna. Bärgare och frånskild släkt kom till undsättning och jag ville bara trycka på en elimineringsknapp. Vilken jävla skit till jul det här verkar bli. Lovande så säg?

Dagen då allt föll

Sedan 15 års ålder har jag arbetat. Ständigt vaken, alert och redo att ta på mig fler arbetsuppgifter, fler arbetstimmar, tyngre jobb, slitsamma jobb och alltid har jag lyckats prestera bra och sprida god stämning, skaffat nya vänner och haft på det stora hela trevligt.

Jag har förstått att dessa värden nu är passé och trots min överkvalificerade utbildning, min idoghet som gör att jag dagligen maxar prestation och insats. Nej, nu ska det tydligen vara som på kungligheternas storhetstid. Intrigeras, kvalificera sig på knivhugg i ryggen, skvallra för "Drottningen" när det inte behagar lakejerna och jag förstår allt mer hur osäkert livet var för de som rörde sig i hovets kretsar. Själv är de förstås undantagna alla fel och brister så länge de slickar chefens skor, fnissar åt allt hon säger och vänder upp sina feta arslen i ansiktet på oss som har reell kompetens och utbildning.

Fast egentligen är de bara osäkra och avundsjuka och de har verkligen gett sig på fel get att stångas med. AD nästa!

/Poppy - you can beat me up, but never beat me!

Vem vet bäst?

Ja, så har den första decenniet av 2000-talet passerat och naturligtvis har en sådan otrolig massa saker hänt att det är svårt att komma ihåg ens. Det här sista året har inneburit både himmel och helvete, kanske mest himmel ändå om man ska räkna i det stora, och det ska man väl, annars är man ju bara en missunnsam liten lort som är negativ, inte ser det goda i tillvaron och som aldrig är nöjd, eller hur?

Jag retar mig så ända in i bomben på att jag inte har rätten att känna mig mindre nöjd, arg, uppriven eller förtvivlad och ledsen utan att jag tillskrivs att jag är missunnsam eller önskar olycka och förtvivlan över någon annan. Jag är en vuxen människa som arbetar, betalar skatt, röstar plikttroget, ligger inte samhället till last på något sätt vad jag vet, och ända tillåts jag inte att visa känslor utan måste dölja dem och ta fram dem i min ensamhet och granska dem som de vore döda ting som kan stoppas in i en byrålåda och tas fram en gång om året och tittas på!

Goda råd som, ta inte ut olyckan i förskott, vänta tills det verkligen händer och det ordnar sig är fraser jag numera knappt tål höra, än mindre applicera på mig själv i någon form!

Jag vet ju mycket väl vad som kommer att hända men att säga till sig själv, ok nu får du inte vara ledsen, men om tre månader är det ok om du är det, bara du inte är det för länge eller för mycket. Sådant är inte livet, känslorna kan skölja över mig när somhelst, varsomhelst och även om jag inte sitter och gråter på jobbet så kan jag ju inte alltid visa upp en glad attityd. Samma sak hemma, ibland vill man bara lägga sig och dra täcket över huvudet och önska att allt skulle vara fixat när man vaknar!

Konstigt egentligen att någon annan alltid vet vad som är bäst för en och alltid kan avgöra vad som är lagom i alla lägen. Jag vill reclaima rätten att som individ få lov att ha alla dessa olika känslor utan att bli pådyvlad en mängd olika orsaker till att man känner som man gör.

Om jag skulle tala om för någon vilket jobb jag tycker de skulle ha eller vilken bil de skulle köpa eller säga till någon att gå nu inte och handla det eller det, då skulle folk troligen bli förbannade och tycka att jag la näsan i blöt i saker som inte angår mig, men att säga till någon att det är inget att vara ledsen för eller någon annan klyscha det är helt ok! Alltså, materiella saker ska man inte kommentera men andras känslor, som man faktiskt inte kan känna är det helt ok att kommentera och förminska till den grad att de helst inte borde finnas!

Jag kanske kan få lov att vara deppig över något som jag vet ska hända utan att jag för den saken skull måste vara avundsam, ogin och inte unna någon annan något!
Jag kanske kan få lov att vara förbannad och arg på omständigheter som jag tycker illa om utan att vara arg och förbannad på personer som är inblandade.
Jag kanske kan få vara riktigt ledsen och förtvivlad utan att någon har gjort mig illa eller gjort något riktat mot mig. Ingen klagar om jag går runt och ler och är övertrevlig, men vem tusan kan gå runt i livet med ett leende på läpparna hela tiden?

Vad jag vill ha sagt är att låt mig ha mina olika "moods" ifred utan att känna er träffade och gå inte i försvarsställning hela tiden och sluta tala om för mig varför jag känner som jag gör, det tror jag att jag vet bäst själv!

Tillåt mig att vara människa!


Honey/inget solsken precis, iaf inte här och nu!

November rain

Två dagar kvar av november och skönt är det! Sällan har jag känt mig så knäckt och deppad någon tidigare november så detta känns som all time low! Snart är det dags för december att ta över och gnistra och glimma, värma oss med alla sina levande ljus, pigga upp oss men färger, dofter och smaker!

Ja om inte annat så kan alla de mest debattglada diskutera om julkapparnas vara eller inte vara. Diskussioner brukar ju få igång livsandarna hos en massa människor och julen verkar vara ett ämne som engagerar många.

Det får mig att tänka på att jag har en kompis som alltid klagar på jul och när man då frågar, vad är det du tycker så illa om? Svaret blir detsamma år från år ja det är sån kommersialism och så gillar jag inte sylta!

Nu gillar jag ju min kompis , men annars hade jag nog funderat lite mer på om de två begreppen är ekvivalenta, man kan ju undra....... Om du slipper sylta är julen då mindre kommersiell? Tål att tänkas på! Min kompis och jag kommer nog aldrig att ha samma synsätt på julen men jag gillar inte att hon tyvärr är så fördömande mot de som gillar att fira jul bara för att hon inte gör det. Om vi vänder på det hur skulle hon reagera tror ni om jag i en ganska fördömande ton utbrast, ja jag gillar minsann julen för då kan jag få ge bort presenter och äta sylta! Undrar vad hon skulle tycka?

Överhuvudtaget är det allt fler och fler människor som verkar vara så himla fördömande, inte för att någon har gjort något fel utan bara för att man inte tycker likadant. Som om någon har patent på vad som är rätt eller fel!

-Jasså du gillar inte Head & Shoulder, ja jag skulle aldrig lita på en person som inte använder det, sådana människor är säkert rasister det kan man ju räkna ut! Eller , jasså du , du har gröna gardiner, mm, ja då kan man ju räkna ut att du har ganska taskig människosyn mm. Så går snacket ibland på fullt allvar och då känns det som om man vill ställa sig upp och bara skrika!!!!!!!

Det hade ju varit en sak om man hade försvarat förintelsen eller tyckt att barnaga skulle vara tillåten, men, det är ju oftast bara småsaker som man inte förstår att någon orkar bry sig eller engagera sig över, därför går jag inte in i diskussioner med min kompis och hennes sylta, min tid vill jag hellre använda till att läsa eller diskutera något som är viktigt som främlingsfientlighet, flyktingbarn, frihet att älska vilket kön man vill eller varför inte hur man använder demokratibegreppet!

Av dett förstår ni nog att just syltadiskussionen har varit på tapeten igen när jag med tungan hängande två meter bakom mig har kommit småspringande på stan på väg för att fixa eller trixa med något till den ganska stora ombyggnaden av huset. På väg till eller från jobbet stressad, försenad och förbannande alltings jävlighet och man bara får höra , ja men ta det lugnt, julen är ändå inget att fira, den är så kommersiell och dessutom så gillar jag inte sylta.

Hade jag inte haft förmågan att bita mig i tungan och och ha järnkoll på mitt minspel så är jag rädd att hon hade fått se en helt annan sida av mig, en sådan som jag bara visar för de allra närmaste! Den kan nog vara ganska hemsk att skåda och är inget jag är stolt över såklart.

Detta var bara en liten parantes i min allmäna novemberdepression.
Har ju inte skrivit så mycket under denna månaden men nu ska det förhoppningsvis bli lite lite bättre så allt bloggande inte enbart behöver vila på min kära Poppys skuldror. Något hon har skött så elegant och väl!

Thanks Poppy!

Honey glad över att hon har en vän som dig!

Det är måndagkväll och mitt huvud känns så tungt!

Shit, det är måndag och jag önskar att jag bara hade kunna blunda och vips så var det måndag igen, eller igen. Just nu skulle jag bara vilja ha ett litet svart hål att krypa in i. Jag känner mig fylld av icke-känslor och vill just nu göra ett litet uppehåll med allt.

Honey/pest och pina