Hjärtligt

Dagar kommer, de flesta går. Vissa minns vi, flertalet berör oss inte. Svåra minnen försvagas och ebbar ut, glada minnen blir bitterljuva. Mitt i allt pågår det ständigt. Livet, kärleken, närheten, ensamheten, tankens kraft och samma kraft som kan utarma en med ständiga klaustrofobiska tankar om ens upprepade misslyckanden.

Kärlekssorg eller saknad av ett älskad liv kan ge sig tillkänna lite när som, men kanske bränner det lite extra vid vissa högtider, som jul. Och som denna dagen i dag. När man ska äta myyyysig middag ihop, med den där buketten ståendes i den Alvar Aaltos vackra vas. Ljusen i kandelabern gnistrar ikapp med de tus speglingar i varandras ögon.

Få saker kan få en att känna sig mer ensam, olycklig, misslyckad och oälskad.

Så alla högtider är fåniga och överdrivna och alla Dagar att fira är om möjligt än fånigare och gör bara kommersialismens krafter gladare. Eller?

All you need is love! deklamerade the Beatles. Kruxet är väl bara att få det.

Baksidan av insidan

Vad hade Du tänkt att bli när Du blev stor? Vem skulle Du vara och hur skulle Din sociala situation se ut?

Jag minns min mormor som sa att livet inte alls blev som hon hade tänkt sig. Ändå utstod hon en hel del som barn, fosterhemsplacerad, pryglad och snudd på våldtagen. Vad jag menar är att hon i sin barn- och ungdom bibehöll en tilltro till livet och sin egen kraft att vara en del av livet, trots det förödmjukande och nedbrytande former hon fick växa upp inom.

Så NÄR tappar man den tron? När börjar tilliten avta? Och när inser man att loppet är kört och det enda man har kvar i livet är att köra i samma uppslitna hjulspår eller att köra fast? Och måste det verkligen vara såhär?

Är kärleken störst och avsaknaden av den som gör skillnad? Jag vet inte, men vill gärna ha svar på det.

/Poppy

Lena händer, mjuka kinder

Plötsligt stod hon bara där. I sitt kök, evigt förknippad med potatis i aluminiumkastruller och den röda 50-talstapeten med vitt rombmönster i. Har det någonsin funnits en vackrare tapet tänkte jag ofta, med fötterna på plastmattorna ovanpå det lättstädade linoleumgolvet i svartvita rutor.

Hon verkade yngre på något sätt och jag minns inte riktigt, men hade hon inte snickarbyxor under förklädet? Pigg, glad, pratsam, vital. Hennes vackra små smilgropar och mjuka kinder som var som siden att vidröra.De lena händerna som alltid klappade, rörde och berörde med kärlek, som också flitigt tvättades i citronskal efter att ha skalat potatis. För att inte få mörka nagelband. Hon kan inte ha varit en dag över 50 år. Där och då.

Min dyraste skatt, den svarta afghantiken kom också gåendes in i köket. Aldrig en ond tanke från hennes sida heller. Inte ett grått strå i hennes vackra ansikte med de mörka, små ögonen, under det lockiga håret, fördelat i en naturlig mittbena. Hon följde mig överallt och vart jag än var och skulle aldrig ha tvekat att gå vid min sida. Vi var som lång och lerhalm under många, många år.

Kastrullerna på spisen kokade, kranen spolade och porslinet som skulle dukas fram skramlade. Den röda fasanen i sirligt mönster på tallrikarna. Den greppvänliga svarta plasten i gense-besticken som bara togs fram till festligheter. Som när jag kom på besök. Tänk att jag var viktig för någon.

Viktigast av alla var ändå Du, med Din ständiga och totala närvaro, gästfrihet och osjälviskhet. Alltid goda ord att förmedla, även om jag vet att Du suckade över mig många gånger. Skillnaden var bara att Du nästan aldrig lät mig märka av det. Jag fick vara som jag ville i Din närhet med tolerans och acceptans.

Arton år sedan nu jag kunde öppna den där porten med trähandtag, springa upp för marmortrappan och trycka tre gånger på dörrklockan, så Du visste att det var jag som kom. Södergatan 6B. Jag kommer aldrig att sluta sakna eller glömma.

/Poppy

Mer att läsa

Sannerligen säger jag Er att jag tror att jag så smått håller på att bli galen. Nej, nej, inte på det där sättet att jag vill slita mitt hår, riva min strupe och skrika ut min ångest. Utan på ett helt annat vis!

Hur ska jag hinna övertyga mänskligheten om fördelarna med att lära av varandra, älska och älska med varandra, ta vara på och känna glädje vid åsynen av oss? Vi levande. Hur ska jag hinna läsa allt jag vill läsa, lyssna på allt jag ännu inte lyssnat på - och då menar jag både toner och tal och hur ska jag hinna se allt jag vill se innan jag blir senil, skruttig, sjuk eller dödligt döende?

En annan sak som förbryllar mig, men också får mig att tro att det finns en knivsudd av ovanstående i min närvaro trots allt, är att plötsligt faller alla i armarna på varandra, ser varandra djupt i ögonen, trycker sig med självsäkerhet intill den andre och uttrycker att de har ett "förhållande". Jag dånar nästan och inte minst när hon som alltid och ständigt påmint mig om tvånget i ett förhållande, som ständigt uppmanat mig till att aldrig sova över hos någon. Vad tror ni hon gör nu? Om inte pratar i tungor om en man, med bakåtrullande ögonvitor i tomma glober. En man hon drömskt ska besöka, som hon ska sova över hos och bo hos.

Tydligen var Amor ute och sköt vilt. Eller sköt han välriktat och precist. När jag passerade la han ner pilen i kogern igen, eftersom "Hon där, nää...tyvärr, ingen idé alls. Jag har provat någon gång och det gick bara åt pipsvängen"
Eller var det allmän Kärleksfest och jag låg för en gångs skull och sov?

Jag tycker ju att det är roligt, men ganska konstigt. För är det verkligen DET HÄR eller DEN DÄR som de gått och väntat på? Eller varför blev det just han eller hon?
Just där kliar jag mig på hakan och saknar känslan av skäggstubb.

Mysterium!

/Poppy

Önsketänkande

Aldrig mer tänker jag ganska ofta. Innerst inne hoppas jag dock fortfarande helt orealistiskt på att det faktiskt finns en enda person som kan både se, lyssna till och förstå mig. Bry sig om hur jag mår. Sådär vardagsaktigt som det bara går att vara när man bryr sig på riktigt. Bara EN gång. Det behöver inte ens vara i ett långt förlopp.

Aldrig mer... Som OM det varit. Rapparna samlas runt mig i vita träningskläder, tunga guldkedjor kring deras tjurnackar, svarta solglasögon och tillhörande coola gester med spretiga fingrar, säger de i kör: "You wish!".

Nej och jag fastnar alltid där. Två tegelstenar i fickan och en beslutsamhet. Varför går den inte att omvända till något mer bejakande?

Jag vet ju. Det har alltid varit så inser jag. Länge nog i alla fall. Men jag blir ingen. Ingen alls. Trots att jag kan offra all min värdighet. Den är nu inte så mycket värd. Ligger på ett lager och skräpar. Ett lager som snart ska rensas ut.

Samtidigt vägrar jag ju i vanlig ordning att nöja mig. Kommer aldrig att göra det. Då får det hellre vara. Då får allt hellre vara. Ett enda liv och vad som blir av det. Blir det bara skit spelar ju inget någon roll. Det finns så mycket av försumbarhet och kanske det bara är att acceptera att man är en del av denna sörja. Men om jag vägrar då?

Rapkillarna: At your age wooo-man?

You bet!

/Polly

Den sista vilan

Varför säger man så egentligen? Blir det något annat än vila efter ceremonin? Är det inte just bara vila som väntar kroppen, i kistan, urnan eller var den nu råkar befinna sig? Eller säger man så för att man tror att själen är friare och lyckligare än någonsin? Stampar takten med hamborytmerna, beredd att ge sig ut i en rusig, snurrande dans, svettig, andfådd och evigt leende läppar?

Det sista farvälet. Det gemensamma avskedet. Vilan. Helt enkelt? Kanske.

En glad, varm, person ska i alla fall avtackas med sånger, ord, bibliska och kristliga omsorger, samt med tårar och skratt. Det är jag ganska säker på. Tänk att hon bara fick bli 49 år och samtidigt, så är det ju mer än ett halvt liv och kanske vi ska sluta vara så förutsättningslöst inställda på att livet bara rullar på. För en dag gör det ju verkligen inte det längre. Allt som fötts, lever och är blir också en dag dött, förstenat och glömt. Det är priset för livet.

Länge, länge drömde jag om min Farmor efter det att hon lämnat jordelivet vid 83 års ålder, snart tjugo år sedan. Jag drömde att hon bara legat inlagd på något sjukhus och snart, snart skulle hon komma hem. Fast jag var bekymrad och lite ledsen samtidigt över de uteblivna breven i brevlådan. Varför skrev hon inte?

De lever inte här längre, bland oss. De sprider inte heller sitt leende, sina vanor och ovanor längre. Ändå finns de kvar. När jag minst anar det, hör jag Farmors smittande skratt, ser henne dra upp överläppen och blotta framtänderna, hör hennes små harklingar, hennes ständiga väldoft, hennes snabba fotsteg i hallen, hennes gest att med utsidan av handen försiktig och noggrant fösa undan luggen som knappt trillat ner i pannan.

/Poppy

Dating

Jag får snart till ett ultraskrik, ett avgrundsvrål, ett träsktrolls hårresande läte där även nackens fjun ger sig tillkänna. Jag blir vansinnig! På alla dessa dating-sajter! Var man än befinner sig, på the Internet, läsandes en tidning eller reklam på Tv, så nog tusan dyker de upp. De lyckligt leende, de som TROR på livet igen. De som VET att livet består av olika faser.

Fy fan!! Säger jag bara!

Det är inget annat än ockrare som gör sig pengar på andra människors ensamhet och dessa sajters uttalade pina av att vara ensam. Jag vill inte vara ensam längre, skriks det ut och en vacker kvinna med ledsna ögon BEEEER om att få bli omhändertagen av just Dig!! Och det får det att koka inom mig! Jag har god lust att starta en anti-rörelse där våra slogans är "Jag vill vara ensam!" eller varför inte ta Greta Garbos replik rakt av "I want to be left alone!"

Vad de här förmedlingarna gör, förutom att tjäna pengar på andras tynande hopp är att dels invagga människor i en slags förvissning genom alla de urusla frågorna man måste ta sig igenom för att sedan procentsättas inför en matchning. Hur svaren blir kan bli helt avhängigt dagsformen och skall alltså sedan stå i paritet för vem man ÄR! Dels talar det om för människor som lever ensamma att de är misslyckade, usla, oönskade och skulle de nu bara ta och matcha ihop sig med den där som gillar att spela golf skulle allt bli bra. Och förmedlingen rikare. Även om de i morgon passar bättre med den som gillar att se på skräckfilmer.

Att gå till Kivik och be en hederlig spåtant i en ruffig husvagn sia Din framtid i kristallkulan ger nog dubbelt upp, jämfört med de usla individer som satt i system att tjäna pengar på andras olycka.

Tvi!!

/Poppy

Väntrummet

Sitter på X2000 med två, fullständigt hysteriskt uppskruvade tonåriga tjejer bakom mig som med sina unga kroppar i urringat, hotpants, därtill barfota i ett upprepat svassande och jazzande inför den unge konduktören, samt ett annat utsett offer också får familjefadern att granska dem då de fnissande trippar förbi. De skriker, gapar, svär värre än vilken borstbindare som helst, sjunger högt "One night of passion" och vänslas med sina mobiler som om de vore den allra första kärleken. Min egen tonår bestod betydligt mer av lång lugg, besvärande tystnad och svårmodighet i svarta kläder. Mitt i detta hormoniella stim från växande individer ringer min lilla, halvtrasiga mobil. Min chefs namn blinkar i displayen och jag tänker att nu har dagen kommit för min uppsägning, med tanke på hur besvärlig och irriterande bråkig jag varit på sistone.

Jag väljer att låta mobilsvar ta emot samtalet och ringer sedan själv upp. Av någon anledning känns det som om jag har mer kontroll över situationen om jag är den som får någon att svara i andra änden av signalernas frekvens. "Jag har tyvärr tråkiga nyheter" börjar chefen domedagsmässigt och jag ser redan mitt namn på ett papper om varsel på grund av arbetsbrist, men sedan fortsätter chefen med att berätta att min kollega och tillika granne och hundvakt avlidit denna vackra, soliga, varma, smäktande sommardag med en himmel skir och blå, bland fiskmåsars glada skratt och barnens ivriga nyfikenhet på livet.

Ett sista andetag har andats i en kropp som alltför tidigt fick ge vika för sin kamp mot sjukdomen, en sista minut på jorden att låta sig ge hän åt den svartklädde kåpan. Inte att jag inte anade detta, inte att vi alla undgått se alla tecken på försämring. Vi ville så gärna likt min granne själv fortsätta nära ett hopp, förvissa oss i en tro, se tiden an i framtidens famn, om än så bara för månader, veckor i taget. Nej, vi har inte all tid i världen. Det har vi aldrig.

Alla sitter vi i det där väntrummet från det första skrikande andetaget. Vissa lider mer än andra. Några av oss vet att det är illa, andra är ganska trygga i sitt väntande. De flesta av oss omedvetna och vad gör vi egentligen under tiden? Tar en Se och Hör och gottar oss i andras mindre fördelaktiga positioner, eller pratar vi med den som sitter bredvid? Ser vi de andra omkring oss och hur mycket värme förmår vi ge och ta emot under tiden?

Jag känner mig glad för att jag tog mig tid att sitta ner med min granne för ett par veckor sedan och under sommarkvällen avnjöt vi lax och flera flaskor vin. Där satt vi bland oklippt gräs och pratade om barndomens somrar och personer som betytt något speciellt under uppväxten. Jag känner mig glad för att jag fick dela några av hennes sista ljusa tankar, att jag fick ta del av hennes tid och värme som var stor och innerlig. Ändå hade hon aldrig själv i sitt korta liv fått vara delaktig i en generös kärlek, vilket gör mig beklämd.

En kväll när jag var på middag i Malmö och fick flera telefonsamtal från Norge och London om problem på arbetsplatsen, vilket jag inte kunde ordna i en handvändning, så var det min sjuka granne som ordnade upp det. Helt uppriktigt skickade jag henne ett SMS med texten "Tack för all hjälp, Pärlan. I love you". Lite småkäckt. Men svaret har jag burit på länge och kommer att följa med mig än längre "It´s nice when it´s so easy to be loved!" För då slog det mig: Finns det något annat sätt? Det är ju precis så kärleken SKA vara. Easy.

Jag känner mig som en passagerare i en gammeldags bergochdalbana byggd i trä. Det knakar i bräderna med spikar och skruvar som spänns när det ömsom går uppför och hisnande nerför. Hur mycket värme skulle jag orka ge de två överspända tonårstjejerna som kontinuerligt sparkar min stolsrygg? Hur mycket skulle vi egentligen kunna lita på varandra och ge av varandras skilda erfarenheter? Och kärleken... om man fann den och den kändes bra och naturlig, varför vågar man inte bejaka den? Vad kan bli farligare än att våga leva livet man är i, med en tilltro till sin nästa?

/Poppy

Galenskap

Ja, det snackas om att det är kemi och dofter och olika substanser hit och dit. Eller hur styrda vi är av att fortplanta oss för vår överlevnad och därför är sexualdriften en sådan stark indikator i känslolivet. Det pratas om trygghet och ensamhet, att man hellre är två än en, men hellre ensam med sig själv än när man är tu. Det snackas så mycket trams, sägs så mycket skit, ältas så många ord alldeles i onödan. För många lyriker. poeter, musiker, författare och brevskrivare har lagt ner alldeles för mycken möda på detta för absolut ingenting. För det är bara ren och skär galenskap. Så det så!

/Poppy slirar efter flera arbetsveckor med 13h arbetspass

Stumma känslor

Ibland slår tanken mig. Inte som en blixt och inte som en insikt, inte heller som en varsebliving. Snarare en tanke som slår an på en sträng i mitt inre. En sträng som kan bli spänd, nästan briserad och samtidigt har den där strängen också varit så lös, omöjlig att sätta fingret på, undanglidande och allt annat än smittande av spirituella känslouttryck.

Känslor. Så svårt, men borde vara enklare, kanske inte lätt, men roligare och mindre komplicerat. Ja, jag hör det så ofta och bär väl på någon slags insikt om detta också: Att känslor inte är rationella! Men går de att förklara, sätta ord på, sjungas, diktas och spelas om? Detta inre raseri, frustration, längan, åtrå, vemod, sorgsenhet, glädje, lycka och en stark dragning till en annan person (vissa vill kalla det här för kärlek, förälskelse, kåthet, attraktion, passion - jag säger att det kvittar, bara det känns bra för en själv och man mår bra i den känslan, apropå känslor)?

Det borde ju rimligen vara enklare för både omgivningen och en själv när det går att sätta fingret på en omtumlande händelse, när en känsla går att beskriva i ord, när en passion går att rationalisera och avdemonisera - i viss mån i alla fall.

Så varför, varför, varför kära medmänniskor, män, kvinnor, natur, djur, känslor och förnuft - Varför???? Varför var det så att som tonåring var det ett slagfält av känslor inom en som man inte alls kunde definiera eller uttrycka och plattityderna lånade från Hollywood strödde inget skimmer över en delad upplevelse. Nu när jag tycker mig både kunna sätta både ögon, tänder och fingrar på de strängar som brast och de som ännu håller för spelet vi spelar så är det fullkomligt förbjudet att uttrycka en enda av alla dessa tankar om sina känslor. Förbjudet! Förbud!! Där sitter man kanske ännu löjligare än en tonåring och vågar inte yppa ett ljud, för att undvika uttrycka något som kan upplevas som mani, äganderätt, underliggande tankar om måsten och bör. Är inte det platt så säg? /Oden is in my head keep telling me to be better off: Polly

Honey, Bruce & kärleken

Honey, honey.
Du är en storartad romantiker som känner med och mer. Vilket sannerligen är utmärkt! För en annan född bland maskrosorna på Röda Torg, uppvuxen bland skatorna på Stortorget och tilltufsad bland Alikorna på Lilla Torg kan jag inte riktigt dela känslosamheten - lättheten eller ens illusionen. Det finns inget slut på den Pilgrimsfärd jag befinner mig på och jag är mycket tveksam till om jag någonsin kommer att nå mitt mål. Men spelar det någon roll? Är det inte på vägen DIT - mot målet det händer? Ett oväntat möte. En lokal trubadur som ger en skräckblandad förtjusning till minne av just den dagen och stunden. Att senare minnas med ett leende eller avsky. Jag är inte ens så säker på att jag vill ha så mycket kärlek. Ibland närhet, ja. Men kärlek...mest intregitetskränkande, krävande och kvävande. Man blir sedd som "någons", en tillhörighet eller form av ägodel vilket jag mycket starkt värjer mig emot. Den enbröstade Amazonen inom mig höjer därvid pilbågen och känner sig redo att försvara sin frihet, sitt oberoende, sin möjlighet att gå vart jag vill när jag vill. Detta betyder inte i sin tur att jag är ointresserad av män eller närhet. Jag bryr mig inte så mycket om om mannen uppskattar mitt utseende eller inte. Det är för mig ointressant om jag vore, var eller skulle kunna bli Skönhetsdrottning. Min värdighet och vilja att bli tagen på allvar har aldrig legat i mitt yttre. Jag vill dock inte vara någons fantasi utan bli sedd för att jag är som jag blir i den situation som uppstår när två människor möts. Ibland är ett möte på en timme ett bättre möte än ett förhållande på fem år. Så vill jag ha det. Men Bruce får gärna fortsätta smådrömma om snabbköpskassörskan. Ändå - är det så lätt för vissa? Jag förundras i min Isutstyrsel. Hur kan det vara så lätt att bli försälskad i vad som helst hur som helst? Я не понимаю /Ms Ego Poppy

Bruce, kärleken och jag

Poppy, varför måste du fundera på ett så svårt ämne som kärlek? Enligt en definition som jag har läst är kärlek motsats till egoism men det låter lite blodfattigt tycker jag, men ju mer jag vrider och vänder på det så ligger det kanske något i det även om det kan vara så mycket mer.

Kärlek och Bruce? Det borde ju gå väldigt bra ihop eller?
Bruce är ju lite av husidol här hos mig, i alla fall i perioder, jag har lyssnat ganska mycket på hans texter och för mig så är det nästan alltid samma tema som ligger i botten av hans texter, Mannen. Kvinnan, Bilen. Detta är attribut som jag tror är de nödvändiga ingredienserna för att kunna leva, iallafall om man vill leva i USA enligt Bruce. Utan dessa är man lite suspekt sådär lite kufisk och hur ska man bara kunna dra iväg och söka kärleken eller friheten om man inte har en bil? Vad är det som driver en att göra just detta, och inte ge upp, om inte längtan efter en kvinna att dela livet med?

Att gå och kolla på baseboll, dricka öl med kompisarna och sen åka hem till tjejen. Några andra ambitioner än att hitta någon att älska och ha ett drägligt liv med tror jag egentligen inte att han tar upp i sina texter. I den fantastiska låten Thunder Road skriver han ju t ex "You aint a beauty, but hey you're alright Oh and thats alright with me", inga Hollywoodskönheter där inte, utan en fröken vem som helst , som du eller jag och det håller ju våra drömmar levande också, kanske riddaren på den vita springaren kommer till oss trots att vi inte vunnit den minsta lilla skönhetstävling.

Han kan se skönheten hos dem man minst anar det till exempel hos the Queen of the supermarket, där hon sitter i kassan och inte vet att hon har en hemlig beundrare, kanske anar hon det eller åtminstone hoppas på att en vacker dag ska Mr Right komma in i just "hennes" affär. Kanske är det sant att skönheten bara ligger i betraktarens öga?

Hans social patos skiner ju igenom i många av hans låtar och där tror jag att kärleken egentligen spelar andra fiolen, eller, ja, kanske inte, man vet ju aldrig med Bruce. Kärleken som drivkraft ska man aldrig förakta. Han har ju blivit kanske mer känd för sina skildringar av amerikanskt samhällsliv, gärna ur ett underdogperspektiv, än sina kärlekssånger . Kanske för att just formen rockmusik inte är det traditionella forumet för kärlekssånger även om några av de absolut vackraste balladerna har gjorts av just rockband.

Jag tror att Bruce får allting att skenbart låta mycket lättare än vad det är, jag tror att däri ligger hans storhet. I vissa låtar känner man ju hur kärleken och känslorna pulserar och blodet dunkar så hårt i öronen att man mer känner än lyssnar på låten.

För mig personligen har han dock gjort några av de absolut vackraste kärlekslåtarna jag vet, lyssna på Drive all night och bli bedårad! Jag blir kär i honom varje gång jag lyssnar på den! Vilken man!

Om kärlek vet jag kanske inte mycket, bara att jag säkert har omvärderat definitionen av kärlek ett otal antal gånger och för varje gång blir jag mer och mer osäker på vad kärlek är. Eftersom vi själva förändras måste inte kärleken också utvecklas, förändras och anpassas? Utan att den urvattnas , urholkas och blir lam? Kärlek måste kännas ända ner i i tårna, i allafall då och då. /Honey