Nej, jag orkar inte dricka upp ölen. Den är inte ens särskild god. Eller kall. Äggmacka med kaviar. Knäckebröd utan smör. Fredagsmys hyser alternativ mot transfetter och smulor i mattan. Förvisso smular knäckebröd en hel del också, men fettfläckarna efter dem blir i alla fall betydligt mindre.
Jag ser lidande, förtvivlade, gråtande barn i Libyen som kablas ut till omvärlden och det hugger och hackar sönder något inom mig. Otillräckligheten för världen, för lidande, för orättvisor och grymhet. Som om inte den vardagliga otillräckligheten redan satte tillräckligt med dåligt samvete inom en. Känslan av vanmakt inför kraven från andras vilja och önskemål. Själv balanserar man som den där elefanten på en spindeltråd. Förgäves. Under tiden skjuts oskyldiga ihjäl för en tro på ett annorlunda, kanske bättre liv.
Visar inlägg med etikett Världsomspännande. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Världsomspännande. Visa alla inlägg
fredag 18 mars 2011
söndag 17 oktober 2010
Jules Verne 2010
1873 fanns det inga reguljära flyg, inga TGV, X2000 eller liknande snabbtåg. Bilen inte självklar och definitivt utan turbo. Med andra ord, år 1873 var det snudd på en omöjlighet att resa jorden runt på 80 dagar. Visserligen är historien om Fogg och Passepartout fiktiv, men fascinerade inte mindre för det och citeras än i dag.
Engelsmannen sedd ur Vernes ögon
Så småningom gjordes resan också på riktigt av människor som läst och blivit inspirerade av Vernes verk. Alltså kan man i just detta fall säga att boken blev en inspiration till att förverkliga en dröm. Eller det som ansetts vara en dröm.
Nu har jag bestämt mig för att göra min egen 80-dagars Verne. Dock inte med någon jorden-runt-resa och inte alls så specifikt. Jag har bestämt att under 80 dagar ska livet och världen, om om så vill; jorden-runt få ta del av mig. Jag ska sluta leta, jaga, hetsa och söka. Främst beroende på att jag inte riktigt är säker på vad det är jag förväntar mig att hitta. Så nu lutar jag mig tillbaka i min slitna, IKEA-soffa, dricker ett glas vatten under stillhet och låter den klara höstluften få vara så kall och intensiv som den bara kan vara när man är närvarande i den. 80 dagar att vila i, utan någon förväntan från mig själv eller förväntan på omgivningen.
Dag 1: Fick någon effektivitetskick och började städa, åkte och handlade, tvättade, dammsög och våttorkade golven, lät marsvinet beta när buren blev rengjord, klippte gräset och innan allt detta joggade jag en runda längs vattendraget och de ännu betande korna. Lagade pizza, tog en promenad med två vänner och tre hundar i skogen. Kom hem, åt pizza, drack rött, kollade film ihop med bra vän. En bra dag!
Dag 2:SMS från fina, fina vänner. Långpromenad i det ännu otroligt vackra vädret, med en nästan taktil krispighet i atmosfären. Klippte ner blommor och skövlade ogräs och njöt mest hela dagen av stillheten, solen och alla löv som föll som regn från trädens grenar. Ännu en bra dag!
Så har jag ju förstått att det måste ingå en del doser av nyfikenhet och oförsiktighet under mina 80 dagar, men det lär inte bli några problem med min personlighet. Jag ser fram emot de kommande 78 dagarna. Eller 77, beroende på vilka tidszoner jag kommer att röra mig i.
/Poppy gängar med Fogg & Passepartout
Engelsmannen sedd ur Vernes ögon
Så småningom gjordes resan också på riktigt av människor som läst och blivit inspirerade av Vernes verk. Alltså kan man i just detta fall säga att boken blev en inspiration till att förverkliga en dröm. Eller det som ansetts vara en dröm.
Nu har jag bestämt mig för att göra min egen 80-dagars Verne. Dock inte med någon jorden-runt-resa och inte alls så specifikt. Jag har bestämt att under 80 dagar ska livet och världen, om om så vill; jorden-runt få ta del av mig. Jag ska sluta leta, jaga, hetsa och söka. Främst beroende på att jag inte riktigt är säker på vad det är jag förväntar mig att hitta. Så nu lutar jag mig tillbaka i min slitna, IKEA-soffa, dricker ett glas vatten under stillhet och låter den klara höstluften få vara så kall och intensiv som den bara kan vara när man är närvarande i den. 80 dagar att vila i, utan någon förväntan från mig själv eller förväntan på omgivningen.
Dag 1: Fick någon effektivitetskick och började städa, åkte och handlade, tvättade, dammsög och våttorkade golven, lät marsvinet beta när buren blev rengjord, klippte gräset och innan allt detta joggade jag en runda längs vattendraget och de ännu betande korna. Lagade pizza, tog en promenad med två vänner och tre hundar i skogen. Kom hem, åt pizza, drack rött, kollade film ihop med bra vän. En bra dag!
Dag 2:SMS från fina, fina vänner. Långpromenad i det ännu otroligt vackra vädret, med en nästan taktil krispighet i atmosfären. Klippte ner blommor och skövlade ogräs och njöt mest hela dagen av stillheten, solen och alla löv som föll som regn från trädens grenar. Ännu en bra dag!
Så har jag ju förstått att det måste ingå en del doser av nyfikenhet och oförsiktighet under mina 80 dagar, men det lär inte bli några problem med min personlighet. Jag ser fram emot de kommande 78 dagarna. Eller 77, beroende på vilka tidszoner jag kommer att röra mig i.
/Poppy gängar med Fogg & Passepartout
lördag 21 augusti 2010
Julian Assange och jag på parkbänken
Men Julian då! Berätta nu hur det EGENTLIGEN blev såhär! För, fan alltså, Julian jag gillar ju Dig. Mycket! Tror jag.
Jag vet inte om jag ska vara upprörd, indignerad, förbannad eller bara grymt besviken. För, Julian det är ett par saker Du måste förstå i sammanhanget;
- Med Din entré i offentlighetens strålkastarljus väcktes ett hopp. I alla fall hos mig. Här framstod plötsligt en modig och beslutsam man som inte drog sig för obekväma avslöjanden. En man som verkade stå för en humanitär anda i humanismens namn. Att Du dessutom pratade lågmält med en blyg och försiktig framtoning appellerade än mer till mitt eget beslutsamma inre.
Jag erkänner; jag tyckte Ditt dekadenta drag som en modern James Bond var tilltalande, att Du åkte jorden runt utan en fast adress och gäckade press och politiker i sin jakt på Din person. Jag erkänner att Ditt yttre tilltalade mig och jag fann Dig, tja, jo, sexig. På något udda vis, men ändå.
Men nu då Julian? Nu då?? Är det en enda komplott eller har Du likt andra män, så många före Dig, försökt nyttja Din position till att nyttja andra? Jag vill så gärna inte tro på det, jag vill så gärna tro att det hela är ett politiskt sabotage. När man tänker på saken är det ju märkligt att två tjejer som känner varandra, vid olika tidpunkter anmäler samma sak. Visst kan man ana en konspiration? Ändå Julian. Dearest! Jag är alltför luttrad av att se mäns egon stiga i samma takt som de vinner terräng och prestige. Jag tvekar med sorg i hjärtat.
Jag lämnar Dig här nu. Du får sitta kvar själv på bänken och se hur Du ska lyckas försvara Din heder, om det finns något att försvara, om den är intakt. Jag blir den första att åter omfamna Dig om allt är löst skvaller och förtal. Det lovar jag Dig Julian!
Jag vet inte om jag ska vara upprörd, indignerad, förbannad eller bara grymt besviken. För, Julian det är ett par saker Du måste förstå i sammanhanget;
- Med Din entré i offentlighetens strålkastarljus väcktes ett hopp. I alla fall hos mig. Här framstod plötsligt en modig och beslutsam man som inte drog sig för obekväma avslöjanden. En man som verkade stå för en humanitär anda i humanismens namn. Att Du dessutom pratade lågmält med en blyg och försiktig framtoning appellerade än mer till mitt eget beslutsamma inre.
Jag erkänner; jag tyckte Ditt dekadenta drag som en modern James Bond var tilltalande, att Du åkte jorden runt utan en fast adress och gäckade press och politiker i sin jakt på Din person. Jag erkänner att Ditt yttre tilltalade mig och jag fann Dig, tja, jo, sexig. På något udda vis, men ändå.
Men nu då Julian? Nu då?? Är det en enda komplott eller har Du likt andra män, så många före Dig, försökt nyttja Din position till att nyttja andra? Jag vill så gärna inte tro på det, jag vill så gärna tro att det hela är ett politiskt sabotage. När man tänker på saken är det ju märkligt att två tjejer som känner varandra, vid olika tidpunkter anmäler samma sak. Visst kan man ana en konspiration? Ändå Julian. Dearest! Jag är alltför luttrad av att se mäns egon stiga i samma takt som de vinner terräng och prestige. Jag tvekar med sorg i hjärtat.
Jag lämnar Dig här nu. Du får sitta kvar själv på bänken och se hur Du ska lyckas försvara Din heder, om det finns något att försvara, om den är intakt. Jag blir den första att åter omfamna Dig om allt är löst skvaller och förtal. Det lovar jag Dig Julian!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)