Sista fotbollslöpet

Denna påtagliga värme i samband med världsmästerskap som får män att bunta ihop sig i lycklig gemenskap, där testosteronet får flöda fritt och känslan av ett vi aldrig varit större än just här och då. Tillsammans, om än ensam med två lag och en boll på scenen. En huvuddomare som inte alltid, men kan spela avgörande roll för såväl spelet som utgången av det.

Jag svettas lite vid dessa tankar. Enbart beroende på värmen. Ja, lite också på grund av obehaget det väcker hos mig. Likt att åka ångbåt i skärgården är det hela väldigt vackert, på ett ganska konservativt och traditionellt sätt, men visst är det vackert och man kan inte annat än hysa både beundran och förundran över dess maskineri, dess förmåga till ork och styrfart. Likt ångbåten är det varmt, kan kännas trångt och lite långsamt. 90 minuter. I vår stressade värld och vår era med snabb, snabbare, snabbast återkopplingar, förlopp och interaktioner. Däri ligger en beundransvärd sak med fotbollen. Att det får ta tid. Spelet har sina minuter till förfogande och låter sig inte komprimeras i något försök till modernisering. Främst för att dess främsta utövare, beundrare och makthavare vill ha spelet "så som det alltid varit". I alla fall är det så det framstår i mina ögon.

Om man nu, likt jag själv ändå tillåter sig att ryckas med av det festliga och kanske för att det utgör så mycket tid i press, bland vänner och hemligt beundrade är nästa fråga vilket lag man ska heja på och varför. Sverige har inte varit delaktig denna gång och så är det ju tveksamt hur patriotisk man får vara som boende i en del av den Europeiska gemenskapen....

Jag tänker på länder som Argentina och att jag bara inte kan heja på dem och detta inte enbart beroende på min antipati för korta män, utan också för hur de skyddat allsköns brottslingar genom åren och inte minst nazister som borde lämnats ut för att ställas in för rätta. Nigeria må ha Lars Lagerbäck som förbundskapten, men som stat begås en rad övergrepp mot de mänskliga rättigheterna och kvinnor könsstympas vid ung ålder. Mexico består av en korrumperad knarkhandel till maktutövare där journalister och vanliga civila skjuts ihjäl som flugor. Sydafrika själv är ett land i skälvande kris, där det mesta ligger under ytan och hotar att detonera. Det har satsats flera miljoner på fotbolls-VM, medan AIDS fortfarande får bekämpas via frivilliga organisationer och dessutom förnekas som existens av vissa politiker och präster. Kan man helt separera politik från idrott? Kan man göra det alls eller bevisade inte Jesse Owens 1936, likt de Svarta Pantrarna i Mexico 1968 att idrott har allt med politik att göra, oavsett OS förbud mot politiska budskap.

Nu ska snart en final spelas mellan två europeiska länder. Vad det får för betydelse i smått och stort är ännu för tidigt att säga. Självklart kommer jag att se finalen också, om inte annat bara för att jag irriterande debilt fortsätter leva på hoppet om att se ett spel där just den omtalade kärleken till livet får lov att ta plats.

/Poppy

Storleken har betydelse

Nu ska jag erkänna en sak. Inte något jag är stolt över, inte något jag utan skam och vetskap om dess löjlighet förkunnar. En petitess inte mödan värd, men nu har det ändå blivit påtagligt. Vi kan kalla det fobi om vi vill ha en vetenskaplig beteckning, vi kan kalla det trams om vi vill vara folkliga och vi kan kalla det bara idioti. Personligen tror jag det landar i det sistnämnda.

Jag gillar inte kortväxta! Småväxta och när det kommer till dvärgar känner jag rent av ett fysiskt illamående. Vad kan det vara i en människas ringa längd och en människas utseende som provocerar mig så? Vissa anmärker mer på klädsel, brist på klädsel med korta kjolar, för mycket smink eller för lite av varan eller hur en frisyr klär eller misspryder någon. Jag har däremot en märklig antipati mot de som är korta i rocken.

Det blev åter uppenbart när Argentina spelade fotboll i pågående VM mot Mexico. Alla hejar på Argentina, för "de är ju så bra!". Jag vet inte det jag. Men vad jag vet är att de är korta. De argentinska spelarna och inte minst deras förbundskapten, endast 163 cm lång från fotsula till hårfäste. 163 cm lång. Känn på den ett tag och betänk att män i Sverige under 165 cm klassas som småväxta. Om det är sunt att kategorisera folk på detta viset är en annan fråga.

Jag är själv inte speciellt lång, snarare kort. Men när jag ser Maradona veva otympligt med armarna, när jag ser hans figur studsa av ömsom glädje, ömsom ilska, så ser det så påfallande illa ut. Löjeväckande. Jag kan inte riktigt ta det på allvar, fast jag vet att jag borde eftersom denne lille man ansetts vara en benådad fotbollsspelare, eftersom jag vet att Gud hade en hand med i spelet i ett avgörande VM, eftersom jag vet att han sniffat i sig för mycket kokain och ber om en avsugning på presskonferenser inför detta VM. Jag vet!

Messi, en annan argentinsk benådad spelare med pagefrisyr, kvick och mindre otymplig än den pajasliknande Maradona är 165 cm i strumplästen. Han lär vara den kortaste spelaren i VM. Argentinska män lär ha en medellängd av 175 cm. Det må så vara med den saken, men jag känner en uppriktig, om än helt vriden antipati mot detta krympta, korta, förminskade, småväxta lag. Jag kan bara inte gilla ett lag av elva små män, där benen måste pinna på dubbelt så mycket. Det är småaktigt av mig, Det är ytligt. Så mycket yta att det sticker i ögonen och jag är den förste att erkänna det. På något sätt måste jag söka bot mot detta. Kanske genom att Messi får frälsa mig.

/Poppy

Pink is the colour of my wasted dreams

Mellan ogräs, disk och matlagning får världsmästerskapen i fotboll sig ett och annat getöga. Jag lyckas av flera anledningar dock inte uppbåda samma entusiasm som vid tidigare VM i denna världsomfattande sport. En anledning är att jag brukar dela matchupplevelserna med någon eller några. 1994 var vi ett helt gäng kompisar som satt och hejade i kapp med öl, pizza, bröder, fäder och partners i en salig blandning. Det mest minnesvärda från det VM:et var annars att jag hånglade med en MTV-DJ under en match och att ett helt kompisgäng åkte till Tivolirock i Kristianstad, med ännu ganska okända Cardigans, där en lite blyg och nervös Nina Persson var allt av sommarljuva tankar. Där mer etablerade Popsicle visade sig ha en mycket blyg frontman i Andreas Mattsson, som ändå gärna förmedlade boktips. Hårdkokta sådana dessutom. Jag och en annan tjej lyckades smita hem med min killkompis och kolla på finalen som gick samtidigt. Vi hejade på Italien, men Brasilien vann på straffsparkar. Ett VM i berusningens tecken.

Fyra år senare hade jag precis börjat jobba i Halland och bodde den sommaren hemma hos släktingar. En familjemedlem var mycket sjuk och förutom glädjeämnet VM i fotboll, inledde jag ett slags desperat försök att sprida god stämning genom att baka det ena kakverket efter det andra till den sjuke släktingen, vars far varit konditor. Vi hejade på Kamerun och Frankrike med Zidane i spetsen, som om jag inte missminner mig helt vann. Ett VM känslomässigt fyllt av sorg på ett personligt plan.

2002 hade jag en telning på armen och en annan i magen. Med tanke på att jag mådde som i ett ständigt nära-döden-upplevelse under denna period var fotbollen lågprioriterad. Men vi satt där, min sambo och jag och tittade lite, packade kartonger, på väg vidare. Vi visste inte då eller jag ville i alla fall inte se, att vi redan då också packade våra egna saker och var på väg vidare ifrån varandra. VM i familjens gemenskap, men också ett VM i rörelse. Att förflytta sig och gå vidare.

Mitt starkaste minne kom fyra år senare. Jag minns hur Frankrike med vad som kändes som en knivsudds marginal tog sig vidare från match till match. Jag minns hur Zidane rörde sig som ett elegant fullblod över fotbollsplanen. Hans lätta steg, starka kropp, kvickheten i överstegsfinterna som gick hem nästan varenda gång. Jag minns blicken, stoltheten och övertygelsen i uttrycket hos denne man; att förlora låg inte på det medvetna planet. Ändå blev det så i finalen. En förlust lika stor hos fransmännens grusade hopp, liksom jag och min sambo snart kom med samma beslutsamhet att skåda varandra i ögonen och inse slaget förlorat.

Jag läste nyss att inget VM kommer att bli lika bra som det man upplevde som ett förväntansfullt barn, att allt kommer att vara delar av besvikelser efter den där första, omvälvande gången. Men jag håller inte med. Vissa bitar går förlorat och kommer aldrig att komma igen. Fast för mig är det samma sak som att om man älskat en gång kommer man aldrig att kunna göra det igen, eller att man inte kan älska sina barn lika mycket, om man nu har mer än ett. Det kan man och gör man. Det är väl bara det att det blir annorlunda och att det inte blir exakt lika behöver inte nödvändigtvis betyda att det blir sämre.

Har någon förresten sett publiken göra Vågen på läktaren? Den lyser med sin frånvaro i vuvuzelans segertåg.

/Poppy

Bollen med 14 fält

Ja, jag kan egentligen ingenting om fotboll. Har själv varit involverad i max tre matcher under skolgången och bevittnat två stycken matcher, enbart för att glädja dåvarande pojkvänner. Jag vet fortfarande inte vad en offside är. Jag förstår ju att något är på fel sida linjen, men om det är bollen eller någon spelare och varför och hur har ingen lyckats förklara för mig. Mitt engagemang i frågan har nog också varit måttligt ljumt.

Ändå är det svårt att undkomma denna folksport som världen över kan spelas barfota, i tofflor - fast de nog flyger och spräcker ett ögonbryn eller två - på en grusplan, en gräsmatta. Det behövs bara en boll och lite entusiasm hos en eller flera. Det är svårt att inte veta att Sverige tog brons i USA 1994 och jag tittade på matcherna då. Visst gjorde jag det och tyckte Kennet Anderssons längd var imponerande, trots den där tramsiga målgesten med cowboylika drag av två avfyrade pistoler.

Det är svårt att inte känna till Gre-No-Li, fast jag ärligt inte har full koll på de gubbarna. Av helt andra anledningar känner man också till David Beckham, Ronaldo, Maradona, Pelé, Ralf Edström och Zlatan i en härlig blandning. Fast min hjälte och som vid förra VM var enda anledningen till att jag tittade, var Zizou. Zinedine Zidane. Det fanns något gripande i hela hans bakgrund. Fattiga algerier som vandrar in i Frihetens, Jämlikhetens och Broderskapets Land. En pojke som drivs av ett kall och i de fattiga Marseille tränade stenhårt för en tro och med en talang som kom att bära nästan till ett guld då för fyra år sedan. Självklart gillade jag att han bar på stolthet och styrka. Han fick i finalen axeln dragen ur led, satt en stund, fick axeln ryckt i rätt läge igen och sprang ut på planen utan minsta antydan av smärta. Som den mannen måste ha bitit ihop i sitt liv! Men alla har en svag punkt och den blottades på plan inför miljoner tittare. En skalle i bröstet på Materazzi, som föll som käglorna vid strike. Och jag tyckte Zizou var stencool, den hårdaste killen i världen. Man behöver inte alltid vara den smartaste, ibland är att visa hjärta och känslor starkare än kyla och beräkning.

Fast det är en sak jag inte förstår. Många är lyriska över fotbollen som helhet och än mer yra i VM-tider. Många är män i medelåldern och jag har visst förstått att fotbollen är en livslinje som drivs på samma nivåer och samma oförutsedda händelser som livet självt. Jag förstår att man kan fascineras över detta och att det kan skapa en närvaro som man sällan annars uppnår i vår individualistiska, tidspressade och upptagetonande väntrum till liv. Det jag inte förstår är varför det är så förbehållet männen och deras värld. Män som spelar, män som kommenterar (och vi älskar alla Glenn!), män på läktaren, män som intervjuar. Och inte bara detta med könsaspekten får mig att fundera, utan också hur accepterat det är att från liten knatte till korpfotbollen finns det ingen som ifrågasätter fascinationen. Gott och väl så. Men är det en av männens få sista utposter? Ett revir väl inhägnat och inpinkat sedan lång tid tillbaka?

För visst är det gulligt när lillflickan med flätor, travar runt på shetlandsponnyn i maklig takt, men fortsätter hon med detta i vuxen ålder suckas det högt och frågan återkommer ideligen: "När ska du sälja hästen?" och "När ska du skaffa ett riktigt jobb?" Kan inte samma glöd få finnas för kvinnor, oavsett sport, hobby eller intresse? Inklusive fotbollen?

14 fält lär årets boll ha, vilket ska göra den svår att fånga för målvakten. I vanliga fall lär den ha 32 fält.

/Poppy