torsdag 30 september 2010

Mer att läsa

Sannerligen säger jag Er att jag tror att jag så smått håller på att bli galen. Nej, nej, inte på det där sättet att jag vill slita mitt hår, riva min strupe och skrika ut min ångest. Utan på ett helt annat vis!

Hur ska jag hinna övertyga mänskligheten om fördelarna med att lära av varandra, älska och älska med varandra, ta vara på och känna glädje vid åsynen av oss? Vi levande. Hur ska jag hinna läsa allt jag vill läsa, lyssna på allt jag ännu inte lyssnat på - och då menar jag både toner och tal och hur ska jag hinna se allt jag vill se innan jag blir senil, skruttig, sjuk eller dödligt döende?

En annan sak som förbryllar mig, men också får mig att tro att det finns en knivsudd av ovanstående i min närvaro trots allt, är att plötsligt faller alla i armarna på varandra, ser varandra djupt i ögonen, trycker sig med självsäkerhet intill den andre och uttrycker att de har ett "förhållande". Jag dånar nästan och inte minst när hon som alltid och ständigt påmint mig om tvånget i ett förhållande, som ständigt uppmanat mig till att aldrig sova över hos någon. Vad tror ni hon gör nu? Om inte pratar i tungor om en man, med bakåtrullande ögonvitor i tomma glober. En man hon drömskt ska besöka, som hon ska sova över hos och bo hos.

Tydligen var Amor ute och sköt vilt. Eller sköt han välriktat och precist. När jag passerade la han ner pilen i kogern igen, eftersom "Hon där, nää...tyvärr, ingen idé alls. Jag har provat någon gång och det gick bara åt pipsvängen"
Eller var det allmän Kärleksfest och jag låg för en gångs skull och sov?

Jag tycker ju att det är roligt, men ganska konstigt. För är det verkligen DET HÄR eller DEN DÄR som de gått och väntat på? Eller varför blev det just han eller hon?
Just där kliar jag mig på hakan och saknar känslan av skäggstubb.

Mysterium!

/Poppy

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar