Nu när snön vräker ner där jag bor, där vinden yr och man får pulsa fram i decimeterhög snö. Då kommer jag att tänka på de skånska vidderna i Ljungbyhed. Som kan vara så grå, så kalla och kala. Liksom bördiga och böljande av liv.
Långsträckta vidder av gulnande fält där aviatrisen, Elsa Andersson 21 år ung drömde om ett annat liv som skulle föra henne dit hon ville.
skimrande bruddräkt så vit som en snö
står djurtämjarns dotter, en blomstrande mö.
Hon tvingats att giva en främling sin hand.
I morgon går färden till främmande land.
Så vit som en snö
Visar inlägg med etikett Film. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Film. Visa alla inlägg
torsdag 16 december 2010
lördag 11 december 2010
Lucka nummer 11
...in the eleventh hour... timmen innan klockan är slagen? Kommer vi att hinna? Klappa alla klappar, knyta alla snören, lacka alla band? Pepparkakor och pepparnötter, glögg med och utan sprit och du milde granen med kulor och girlanger i?
Jag vet inte. Däremot vet jag att för mig blir karaktären Harry Potter med sina bundsförvanter Ron Weasley och Hermione Granger bara större och större, liksom deras upphovskvinna: JK Rowling. Man förstår inte förrän nu, ett par år efter att ha läst den sista boken vilken magi och kraft hon skapat. Ett tillfälle om något att säga "Waow!".
Ni som ännu inte rusat till biograferna för att se senaste filmen gör det NU!! Eller läs om den sista boken, eller varför inte alla under julen?
Ett moment inetsat i mig för evigt är när Harry bjuder upp nedslagna Hermione till dans. Aldrig har någon vänskap skildrats vackrare, mer ömsint eller med mer fingertoppskänsla. Tiden stannade en stund.
Och jag tänkte att jag aldrig mer vill se en 50-årig, intelligent men missförstådd, grånad deckarfigur som dricker lite för mycket, har komplicerade relationer och lägrar otal vackra, unga kvinnor utan minsta känsla eller eftertanke.
Daniel Radcliff med vintervit häst i pjäsen Equus
Jag vet inte. Däremot vet jag att för mig blir karaktären Harry Potter med sina bundsförvanter Ron Weasley och Hermione Granger bara större och större, liksom deras upphovskvinna: JK Rowling. Man förstår inte förrän nu, ett par år efter att ha läst den sista boken vilken magi och kraft hon skapat. Ett tillfälle om något att säga "Waow!".
Ni som ännu inte rusat till biograferna för att se senaste filmen gör det NU!! Eller läs om den sista boken, eller varför inte alla under julen?
Ett moment inetsat i mig för evigt är när Harry bjuder upp nedslagna Hermione till dans. Aldrig har någon vänskap skildrats vackrare, mer ömsint eller med mer fingertoppskänsla. Tiden stannade en stund.
Och jag tänkte att jag aldrig mer vill se en 50-årig, intelligent men missförstådd, grånad deckarfigur som dricker lite för mycket, har komplicerade relationer och lägrar otal vackra, unga kvinnor utan minsta känsla eller eftertanke.
Daniel Radcliff med vintervit häst i pjäsen Equus
fredag 23 juli 2010
Tårögd Shrek
Barnen hade tjatat och vi har ju sett alla utom film No1 på bio. Fast det är 3D, vilket gör mig oftast mer illamående än uppfylld av en fantastisk upplevelse och filmen fått ganska futtiga omdömen av den bildade filmkritikerkåren.
Igår stod jag i alla fall där med popcorn, Ahlgrens bilar, läsk, plastiga 3D-brillor i handen, barnens förväntan och 500 kr fattigare. Väl inne i salongen njuter jag till en början mest av den gamla salongens textila utsmyckningar, samt de restaurerade målningarna och tänker att förr, innan vi hade ett överflöd av upplevelser och betraktelser, så förstod skaparna av biosalonger att även just själva salongen också var en del av helhetsupplevelsen. Jag undrar om mina barn skulle märkt något alls om jag inte påtalat kulissernas betydelse och utsmyckning.
Filmen är också lite småseg. Att fortfarande kunna sätta ruggigt bra musik till scenerna har kreatörerna dock tagit fasta på, men annars så är det inte så roligt eller spännande eller omtumlande. Shrek surar för att han har det för bra, för mysigt, för vardagsaktigt och slentrianmässigt. Ja, vi har alla mellan blöjbytena och den vålnad som visat sig i spegeln under amningsnätterna undrat var man tog vägen. -jag, var tog mina mål och drömmar vägen?
Nu lite senare, vet jag att de målen och drömmarna fanns där hela tiden. Varken dem eller man själv försvann. De fanns och finns i barnen, i sig själv, i styrkan av att vara förälder. Och märkligt nog ger mig filmen allt det där. Men kanske bara för att det är jag...
I slutscenen fäller jag även ett par tårar. Jag som kallats Syster Stenhård, Icewoman, Stenhjärtat etc etc. Vad de inte visste som satte dessa epitet är att även en sten innehåller vatten.
Ja, ögat fäller en eller kanske till och med två tårar när ännu en förlösande kyss bevisar det osannolika i sagornas värld. För att jag vill tro på det?
En annan insikt är den om gräsets sköna gröna på andra sidan staketet. Att kunna se vad man har och det handlar inte om att nöja sig, men kanske är det alldeles för ofta så att när man väl har det som bäst och mest harmoniskt önskar man sig något nytt.
Hemska uttryck, men likväl: Carpe Diem!
/ Poppy
Igår stod jag i alla fall där med popcorn, Ahlgrens bilar, läsk, plastiga 3D-brillor i handen, barnens förväntan och 500 kr fattigare. Väl inne i salongen njuter jag till en början mest av den gamla salongens textila utsmyckningar, samt de restaurerade målningarna och tänker att förr, innan vi hade ett överflöd av upplevelser och betraktelser, så förstod skaparna av biosalonger att även just själva salongen också var en del av helhetsupplevelsen. Jag undrar om mina barn skulle märkt något alls om jag inte påtalat kulissernas betydelse och utsmyckning.
Filmen är också lite småseg. Att fortfarande kunna sätta ruggigt bra musik till scenerna har kreatörerna dock tagit fasta på, men annars så är det inte så roligt eller spännande eller omtumlande. Shrek surar för att han har det för bra, för mysigt, för vardagsaktigt och slentrianmässigt. Ja, vi har alla mellan blöjbytena och den vålnad som visat sig i spegeln under amningsnätterna undrat var man tog vägen. -jag, var tog mina mål och drömmar vägen?
Nu lite senare, vet jag att de målen och drömmarna fanns där hela tiden. Varken dem eller man själv försvann. De fanns och finns i barnen, i sig själv, i styrkan av att vara förälder. Och märkligt nog ger mig filmen allt det där. Men kanske bara för att det är jag...
I slutscenen fäller jag även ett par tårar. Jag som kallats Syster Stenhård, Icewoman, Stenhjärtat etc etc. Vad de inte visste som satte dessa epitet är att även en sten innehåller vatten.
Ja, ögat fäller en eller kanske till och med två tårar när ännu en förlösande kyss bevisar det osannolika i sagornas värld. För att jag vill tro på det?
En annan insikt är den om gräsets sköna gröna på andra sidan staketet. Att kunna se vad man har och det handlar inte om att nöja sig, men kanske är det alldeles för ofta så att när man väl har det som bäst och mest harmoniskt önskar man sig något nytt.
Hemska uttryck, men likväl: Carpe Diem!
/ Poppy
tisdag 20 juli 2010
Högläsaren som blev film, som var en bok
Jag läste – förvisso en filmrecension – men likväl en analys av innehållet, som baserar sig på boken av Bernard Schlink från 1995.
Kontentan av recensionen var sentensens vara eller inte vara om man blir en bättre människa av att läsa god litteratur. Detta blir enligt analysen av filmen motsägelsefullt, det vill säga i textens underlag och jag finner den ena invändningen efter den andra.
Ska en film recenseras och analyseras som film trots att den baseras på en text ämnat för ett annat media, en annan upplevelse än den snabbare bildmässiga? Hur gör man då berättelsen grundar sig på en annan berättelse eller samma berättelse, är det då filmens eller författarens text vi åser, lyssnar till och fördjupar oss i? Vilken blir vår reflektion kring dramat? Blir den filmisk eller textmässig, blir den i perception av bilder eller sker överlappningarna som hjälp till bidragande förståelse för de olika sammanhangen? Alldeles för ofta tar en film och dess manus och skildrar sin egen tolkning av en berättelse, vilken sedan blir eller uppfattas som vår egen tolkning om vad boken bör innehålla. Det kan ofta visa sig vara fel och inte stämma överhuvudtaget.
Fast nu är jag ändå ute lite på villovägar, för mina invändningar består egentligen av:
1, Vem kom på att människan skulle bli bättre av att läsa god litteratur? Låter som ett klassiskt felcitat från någon källa som värnat litteraturens goda stilistiska företecken och kanske förespråkat upphovet till en bättre språkuppfattning. Rena spekulationer från min sida, men innebörden kan inte vara annat än felaktig eller i så fall påkommen av en ond själ.
2, Vem ska då definiera den Goda litteraturen och består den av kvalitet eller tillstånd av romantiska ideal, som att utveckla sina sinnen och därmed bli en bättre medmänniska eller vad? Är Bibeln/Torahrullarna/Koranen/ med flera the shit?
3, Sedan handlade väl för sjutton varken boken eller filmen om DET!!!
För att kortfattat besvara mina egna frågor och påståenden:
1. Alla som läser klassiker kan ha intentioner av att vara goda medmänniskor med väl utvecklad respekt och tolerans för sina medmänniskor. Vad hjälper det om man blir utsatt för våld, övergrepp, hamnar i krig med avgörande om liv och död i egna händer, om olyckan eller döden knackar på i olika sjukdomar? Vad hjälper det om missbruket tar över, om lidandet blir större än medlidandet? När osäkerheten och ångesten knackar på kvittar det hur många sonetter man tryckt i sig. Kunskap är inte lika med godhet och det vet varenda kotte som överhuvudtaget intresserat sig för samhälleliga och kulturella aspekter i utveckling.
2. Personligen kan en bok av gott innehåll vara en bok som utmanar etablissemang, politiker och invanda föreställningar om hur saker och ting bör vara och om hur vi som människor bör förhålla oss till varandra. Det behöver inte vara den som lovsjunger larvens väg till puppans blomstring eller familjelyckan som segrar över det onda i idealistiska förtecken. Nej, verkligen inte!
3. Boken och filmen handlade ju om en djupt olycklig människa som bara velat göra sitt bästa och bara velat göra rätt för sig i livet. Noga med hygien, mottaglig för välskriven litteratur och en älskande människa likt alla oss andra. Det förstod väl ändå alla som läste/såg den?
Det må handla om etik och moral, om högt och lågt, men det som kvarstår var ändå känslan av gemenskap, uppvaknandet av kärlek, sexualitet och svartsjuka (åter: kärlek, om än en annan sida av den) oavsett ålder och förutsättningar i livet.
Hanna är en delvis mystisk, hård kvinna. Onåbar och karg. Lika mjuk och utan motstånd är hon vid högläsningen och den sexuella närheten som stärker dem bägge. Hanna hade inte samma förutsättningar som den unge Michael vid början av sin egen tonår. Hon var dessutom en del av kriget där varje person försökte göra så gott han eller hon kunde. Kan vi ens idag ha en föreställning om hur mycket propaganda befolkningen omgavs med, hur styrt landet var genom olika förbud, kristider, krigtstider, orostider, fattiga tider…? Vi kan bara ana lite vagt.
Hanna må ha varit delaktig i oförlåtliga handlingar, i brott mot mänskligheten som aldrig någonsin kan tolereras under några som helst omständigheter. Ändå bibehåller hon hela tiden sin värdighet, sin rakryggade hållning och väljer att ta ansvaret, ta bördan, stå för det hon var en del av, knappt utan att hon vet om det själv i sin naiva inställning till att göra sin plikt för landet. Hon visste inget annat, kunde inget annat och hade aldrig fått förmånen att intellektuellt utveckla ett annat tänkande än det styrande normativa, samhällets moral och lagar under Hitlers regim. Hur många hundratals, tusentals till var de som alla omfamnades av denna iskalla famn och inbillade föreställning att sedan, ja när allt var över skulle allt bli så mycket bättre? Sedan.
Jag ogillar att prata om offer, men i nazimens skugga och famn fanns inget annat än offer, liksom under stora delar av den europeiska historien. Vi kan börja med de gamla grekerna och fram till idag. Vi kommer alltid att hitta dem som plikttroget stått på de styrandes sida, men som också blir offrade, mer eller mindre stigmatiserade i rollen som Syndare.
/Poppy
Kontentan av recensionen var sentensens vara eller inte vara om man blir en bättre människa av att läsa god litteratur. Detta blir enligt analysen av filmen motsägelsefullt, det vill säga i textens underlag och jag finner den ena invändningen efter den andra.
Ska en film recenseras och analyseras som film trots att den baseras på en text ämnat för ett annat media, en annan upplevelse än den snabbare bildmässiga? Hur gör man då berättelsen grundar sig på en annan berättelse eller samma berättelse, är det då filmens eller författarens text vi åser, lyssnar till och fördjupar oss i? Vilken blir vår reflektion kring dramat? Blir den filmisk eller textmässig, blir den i perception av bilder eller sker överlappningarna som hjälp till bidragande förståelse för de olika sammanhangen? Alldeles för ofta tar en film och dess manus och skildrar sin egen tolkning av en berättelse, vilken sedan blir eller uppfattas som vår egen tolkning om vad boken bör innehålla. Det kan ofta visa sig vara fel och inte stämma överhuvudtaget.
Fast nu är jag ändå ute lite på villovägar, för mina invändningar består egentligen av:
1, Vem kom på att människan skulle bli bättre av att läsa god litteratur? Låter som ett klassiskt felcitat från någon källa som värnat litteraturens goda stilistiska företecken och kanske förespråkat upphovet till en bättre språkuppfattning. Rena spekulationer från min sida, men innebörden kan inte vara annat än felaktig eller i så fall påkommen av en ond själ.
2, Vem ska då definiera den Goda litteraturen och består den av kvalitet eller tillstånd av romantiska ideal, som att utveckla sina sinnen och därmed bli en bättre medmänniska eller vad? Är Bibeln/Torahrullarna/Koranen/ med flera the shit?
3, Sedan handlade väl för sjutton varken boken eller filmen om DET!!!
För att kortfattat besvara mina egna frågor och påståenden:
1. Alla som läser klassiker kan ha intentioner av att vara goda medmänniskor med väl utvecklad respekt och tolerans för sina medmänniskor. Vad hjälper det om man blir utsatt för våld, övergrepp, hamnar i krig med avgörande om liv och död i egna händer, om olyckan eller döden knackar på i olika sjukdomar? Vad hjälper det om missbruket tar över, om lidandet blir större än medlidandet? När osäkerheten och ångesten knackar på kvittar det hur många sonetter man tryckt i sig. Kunskap är inte lika med godhet och det vet varenda kotte som överhuvudtaget intresserat sig för samhälleliga och kulturella aspekter i utveckling.
2. Personligen kan en bok av gott innehåll vara en bok som utmanar etablissemang, politiker och invanda föreställningar om hur saker och ting bör vara och om hur vi som människor bör förhålla oss till varandra. Det behöver inte vara den som lovsjunger larvens väg till puppans blomstring eller familjelyckan som segrar över det onda i idealistiska förtecken. Nej, verkligen inte!
3. Boken och filmen handlade ju om en djupt olycklig människa som bara velat göra sitt bästa och bara velat göra rätt för sig i livet. Noga med hygien, mottaglig för välskriven litteratur och en älskande människa likt alla oss andra. Det förstod väl ändå alla som läste/såg den?
Det må handla om etik och moral, om högt och lågt, men det som kvarstår var ändå känslan av gemenskap, uppvaknandet av kärlek, sexualitet och svartsjuka (åter: kärlek, om än en annan sida av den) oavsett ålder och förutsättningar i livet.
Hanna är en delvis mystisk, hård kvinna. Onåbar och karg. Lika mjuk och utan motstånd är hon vid högläsningen och den sexuella närheten som stärker dem bägge. Hanna hade inte samma förutsättningar som den unge Michael vid början av sin egen tonår. Hon var dessutom en del av kriget där varje person försökte göra så gott han eller hon kunde. Kan vi ens idag ha en föreställning om hur mycket propaganda befolkningen omgavs med, hur styrt landet var genom olika förbud, kristider, krigtstider, orostider, fattiga tider…? Vi kan bara ana lite vagt.
Hanna må ha varit delaktig i oförlåtliga handlingar, i brott mot mänskligheten som aldrig någonsin kan tolereras under några som helst omständigheter. Ändå bibehåller hon hela tiden sin värdighet, sin rakryggade hållning och väljer att ta ansvaret, ta bördan, stå för det hon var en del av, knappt utan att hon vet om det själv i sin naiva inställning till att göra sin plikt för landet. Hon visste inget annat, kunde inget annat och hade aldrig fått förmånen att intellektuellt utveckla ett annat tänkande än det styrande normativa, samhällets moral och lagar under Hitlers regim. Hur många hundratals, tusentals till var de som alla omfamnades av denna iskalla famn och inbillade föreställning att sedan, ja när allt var över skulle allt bli så mycket bättre? Sedan.
Jag ogillar att prata om offer, men i nazimens skugga och famn fanns inget annat än offer, liksom under stora delar av den europeiska historien. Vi kan börja med de gamla grekerna och fram till idag. Vi kommer alltid att hitta dem som plikttroget stått på de styrandes sida, men som också blir offrade, mer eller mindre stigmatiserade i rollen som Syndare.
/Poppy
onsdag 14 juli 2010
Roman Polanski
Nej, Roman nu går det faktiskt inte längre. Det fanns en tid när det gick. Kanske till och med fanns en tid när ens inbillade maktfullkomlighet aktades och respekterades. Men nu går det faktiskt inte längre. Rikspolischefer, politiker, regissörer, skådespelare eller vanliga familjefäder. Nog är nog!
Så länge jag försökt blunda och utesluta det jag vet, för jag tycker ju bäste Roman med efternamnet Liebling (av alla namn!) att Du är en regissör värd att hyllas, värd att begrunda i Dina verk och värd att lovprisa för de stämningar och känslor Du sätter på pränt i filmiska scener. Det mardrömslika, utsatta, nakna, likväl som det hårda, kämpande, leken med vampyrer och övernaturliga, folkloristiska fenomen. Rosemary´s Baby, Tess, Repulsion, Kniven i vattnet, Pianisten m. fl.
Jag försöker föreställa mig hur man genomlider och överlever att dels under sin barndom uthärda andra världskrigets förföljelser, att tvingas in i Krakows ghetto som ung pojke, föräldrarna deporteras till koncentrationsläger och ovanpå detta år senare blir hans gravida hustru brutalt mördad av en samling missbrukande desperados från the Manson Family. Fasan, skräcken, det definitiva slutet av något som skulle vara början på något hoppfullt och kärleksfullt. En paradoxal filmisk mardröm, otäckare och mer skrämmande än vilken modern, asexuell vampyrhistoria som helst. Såklart kan jag bara inse en liten bråkdel av hur det kommit att påverka och inverka i det resterande liv Roman Polanski företagit sig. En överlevare med flertalet onödigt svåra prövningar i livet. Ingen skall behöva utstå det Polanski fått vara med om. Ändå finns det saker som inte får ske under förtäckt täckmantel, i snyftande försvar av sitt lidande eller psykisk ohälsa. Man har alltid ett eget ansvar för sina handlingar. Oavsett vad. Det vägrar jag att kompromissa med!
Att som världskänd filmregissör utnyttja unga flickors beundran och dröm om det glamorösa skådespelande livet (i dubbel bemärkelse!), att droga och våldta flickor som knappt nått vare sig tonår eller pubertet lämnar en hel del att önska herr Liebling! Trösten det skänker att åsamka andra unga lida kommer aldrig att kompensera det egna lidandet. Det kan man enbart själv ta itu med. Det finns inga förklaringar nog eller acceptabla ursäkter för detta beteende. Det visar också på en obehaglig tolerans för vad män och uppburna män kan utsätta unga, oerfarna människor för. Självklart ska Polanski utelämnas till USA och ställas till svars. Det kanske varken är behagligt eller nöjaktigt, men det är inte mer än rätt!
/Poppy
Så länge jag försökt blunda och utesluta det jag vet, för jag tycker ju bäste Roman med efternamnet Liebling (av alla namn!) att Du är en regissör värd att hyllas, värd att begrunda i Dina verk och värd att lovprisa för de stämningar och känslor Du sätter på pränt i filmiska scener. Det mardrömslika, utsatta, nakna, likväl som det hårda, kämpande, leken med vampyrer och övernaturliga, folkloristiska fenomen. Rosemary´s Baby, Tess, Repulsion, Kniven i vattnet, Pianisten m. fl.
Jag försöker föreställa mig hur man genomlider och överlever att dels under sin barndom uthärda andra världskrigets förföljelser, att tvingas in i Krakows ghetto som ung pojke, föräldrarna deporteras till koncentrationsläger och ovanpå detta år senare blir hans gravida hustru brutalt mördad av en samling missbrukande desperados från the Manson Family. Fasan, skräcken, det definitiva slutet av något som skulle vara början på något hoppfullt och kärleksfullt. En paradoxal filmisk mardröm, otäckare och mer skrämmande än vilken modern, asexuell vampyrhistoria som helst. Såklart kan jag bara inse en liten bråkdel av hur det kommit att påverka och inverka i det resterande liv Roman Polanski företagit sig. En överlevare med flertalet onödigt svåra prövningar i livet. Ingen skall behöva utstå det Polanski fått vara med om. Ändå finns det saker som inte får ske under förtäckt täckmantel, i snyftande försvar av sitt lidande eller psykisk ohälsa. Man har alltid ett eget ansvar för sina handlingar. Oavsett vad. Det vägrar jag att kompromissa med!
Att som världskänd filmregissör utnyttja unga flickors beundran och dröm om det glamorösa skådespelande livet (i dubbel bemärkelse!), att droga och våldta flickor som knappt nått vare sig tonår eller pubertet lämnar en hel del att önska herr Liebling! Trösten det skänker att åsamka andra unga lida kommer aldrig att kompensera det egna lidandet. Det kan man enbart själv ta itu med. Det finns inga förklaringar nog eller acceptabla ursäkter för detta beteende. Det visar också på en obehaglig tolerans för vad män och uppburna män kan utsätta unga, oerfarna människor för. Självklart ska Polanski utelämnas till USA och ställas till svars. Det kanske varken är behagligt eller nöjaktigt, men det är inte mer än rätt!
/Poppy
lördag 29 maj 2010
Non sexy bitches no 3
Ingen spilld mjölk eller försummade tårar. Inga tappade smörpaket eller förlupna pengar. Massor av små tuvor istället, som fått mig att börja fundera på vad de egentligen stjälper.
Med all rätt att reagera. Mot invanda mönster, mot att förkasta med ett behov av att istället förhäva sig själv. Ja, det är ju sunt att reagera! Fast när den där första, initiala harmen lagt sig och den mer analytiska skutan kommer seglande, lägger till och hoppar i land är det kanske läge för ett mer beständigt meningsutbyte.
Grogghaggan. Ja, klart att det går att skratta åt. Om det inte betyder att man räds dem, eller måste positionera sig själv. Flamsiga, överkonsumerande tanter. Klart de går att rycka på axlarna åt. Det förundrar mig däremot att genomslagskraften trots allt är så stor och det kan inte bara ha att göra med att den vänder sig till köpstarka, identitessökande kvinnor, smarta produktplaceringar eller ett materialiserande av outtalade drömmar och önskemål. Nej, det måste ha att göra med så mycket mer. Som en på ytan schablon, likt Mad Men. Men i SATC blir det istället för ett lågmält mumlande i faststöpta former, ett kanske lite väl livligt uttryck i färg, fniss, gråt och beteende. Ett systerskap mellan vänner som förenar likt gammelmodiga familjeband. Det kan tyckas vara ånga, sex, hetta, dryckenskap och ansvarslöshet, men istället tror jag just tryggheten, samhörigheten och ett koncept av kvinnor närmre 50 än 20 är det som gör serien till vad den är. Den både lugnar och utmanar.
Vad gäller filmerna, så får i alla fall recensenterna fullt upp med att ta till lätta, negativa klanger från den nedersta byrålådan. Den ska ju också komma till pass ibland.
/Poppy
Med all rätt att reagera. Mot invanda mönster, mot att förkasta med ett behov av att istället förhäva sig själv. Ja, det är ju sunt att reagera! Fast när den där första, initiala harmen lagt sig och den mer analytiska skutan kommer seglande, lägger till och hoppar i land är det kanske läge för ett mer beständigt meningsutbyte.
Grogghaggan. Ja, klart att det går att skratta åt. Om det inte betyder att man räds dem, eller måste positionera sig själv. Flamsiga, överkonsumerande tanter. Klart de går att rycka på axlarna åt. Det förundrar mig däremot att genomslagskraften trots allt är så stor och det kan inte bara ha att göra med att den vänder sig till köpstarka, identitessökande kvinnor, smarta produktplaceringar eller ett materialiserande av outtalade drömmar och önskemål. Nej, det måste ha att göra med så mycket mer. Som en på ytan schablon, likt Mad Men. Men i SATC blir det istället för ett lågmält mumlande i faststöpta former, ett kanske lite väl livligt uttryck i färg, fniss, gråt och beteende. Ett systerskap mellan vänner som förenar likt gammelmodiga familjeband. Det kan tyckas vara ånga, sex, hetta, dryckenskap och ansvarslöshet, men istället tror jag just tryggheten, samhörigheten och ett koncept av kvinnor närmre 50 än 20 är det som gör serien till vad den är. Den både lugnar och utmanar.
Vad gäller filmerna, så får i alla fall recensenterna fullt upp med att ta till lätta, negativa klanger från den nedersta byrålådan. Den ska ju också komma till pass ibland.
/Poppy
fredag 28 maj 2010
Sexy bitches no 2
Igår blev jag sur på ständig åldersnoja, ständiga krav på botoxutslätande drag, rynk-, skrynkelfria ansikten och kroppar. Sur på Malena Rydells "grogghagga" som minst lika bittert, som efter rävens försök att äta upp de vackra rönnbären, spottar i nesan och säger "Surt", fast Rydell skulle nog säga "Suger!". Är ju lite mindre tantigt så.
Sur på en ständig fixering av vad som egentligen räknas. Att som kvinna vara undervacker, vara ett under av dunder och brak i allt som kan förknippas med henne på ett inte så lite traditionellt sätt. Men fan inte tantigt! Om man inte är runt 20, sjunger in en massa pengar eller gör sig ett namn som mode- och stilikon. Och fan inte gammal! Alltså typ fyllda 40 och allra värst är väl de som är på väg mot 50 som envisas med att fortfarande vara sexiga, snygga och dunderbrak och hela härligheten. Usch! Åter växer rivaliteten fram om vad som kan räknas som åtråvärt och eftersträvansvärt. Inte en tant bara! Nej, för sjutton, inte en taaaant! Hon har säkert fyllt 45!!!! Kvinnor som ständigt söker självförtroende i männens uppskattning. Kvinnor som ständigt söker egenvärde i att bli sedda, utbjudna, uppbjudna, hembjudna. Kvinnor som räknar sin attraktion och status i hur många män som lockas av henne, om än ytligt. Om än bara yta. Usch! säger jag. Jag har alltid tyckt synd om dessa tjejer och kvinns och aldrig förstått grejen med att få sitt självförtroende värderat av potentialen i att så och så många män skulle vilja ligga med en. Jag har min egen värdighet tack! Jag behöver inte få den bekräftad via en man som eventuellt ger mig ett ögonkast eller två. Jag blir varken sämre eller bättre av det.
Därför blir jag riktigt glad över Peter Eliassons recension av .SATC 2 i Sydskånska Dagbladet idag. Raderna För för egen del uppskattar jag verkligen att se kvinnor i sina sena fyrtionågonting vara starka, ta plats och göra något annat än att markera sin närvaro i trista mammaroller.
gläder mig. Om än en invändning mot att mammaroller måste vara trista!
/Poppy
Sur på en ständig fixering av vad som egentligen räknas. Att som kvinna vara undervacker, vara ett under av dunder och brak i allt som kan förknippas med henne på ett inte så lite traditionellt sätt. Men fan inte tantigt! Om man inte är runt 20, sjunger in en massa pengar eller gör sig ett namn som mode- och stilikon. Och fan inte gammal! Alltså typ fyllda 40 och allra värst är väl de som är på väg mot 50 som envisas med att fortfarande vara sexiga, snygga och dunderbrak och hela härligheten. Usch! Åter växer rivaliteten fram om vad som kan räknas som åtråvärt och eftersträvansvärt. Inte en tant bara! Nej, för sjutton, inte en taaaant! Hon har säkert fyllt 45!!!! Kvinnor som ständigt söker självförtroende i männens uppskattning. Kvinnor som ständigt söker egenvärde i att bli sedda, utbjudna, uppbjudna, hembjudna. Kvinnor som räknar sin attraktion och status i hur många män som lockas av henne, om än ytligt. Om än bara yta. Usch! säger jag. Jag har alltid tyckt synd om dessa tjejer och kvinns och aldrig förstått grejen med att få sitt självförtroende värderat av potentialen i att så och så många män skulle vilja ligga med en. Jag har min egen värdighet tack! Jag behöver inte få den bekräftad via en man som eventuellt ger mig ett ögonkast eller två. Jag blir varken sämre eller bättre av det.
Därför blir jag riktigt glad över Peter Eliassons recension av .SATC 2 i Sydskånska Dagbladet idag. Raderna För för egen del uppskattar jag verkligen att se kvinnor i sina sena fyrtionågonting vara starka, ta plats och göra något annat än att markera sin närvaro i trista mammaroller.
gläder mig. Om än en invändning mot att mammaroller måste vara trista!
/Poppy
torsdag 27 maj 2010
Sexy bitches
Hur sexig får man vara som kvinna? Bara att ha för kort kjol som tonåring är olämpligt. I alla fall om det slutar i en våldtäkt, som mynnar ut i en rättegång där den våldtagna får veta att korta kjolar kan väcka korkade beteenden och utmynna i övergrepp.
Men om man passerat 40? Eller >skrrrrriiiiik< 50? Kan man ens vara sexig som kvinna då? Utan makt, grå tinningars charm och kappsäck full med pengar? Som Man fortsätter man ju vara fertil, om än inte viril en bra bit efter 50.
Jag har inte sett SATC 2 ännu och jag har fortfarande lite kluvna känslor till denna serie som ska framstå som talesman/kvinna för de smarta, framgångsrika, liberala kvinnor i storstaden som gör vad som faller de in. Bara det att de lever i lyx och flärd, bland klänningar, skor, smycken, lägenheter, män och partyn som inte ens dyker upp i mina vildaste fantasier. De är överdådigt vackra och smala. Vältrimmade och suktar efter den stora Kärlekens dröm. Jag vet inte hur modernt det är egentligen, men måste också erkänna att jag bara följt serien i periferin.
Nu har film no2 kommit och öken, exotism och Mellanöstern verkar vara temat. Förutom lyx, sex, flärd och rikedom då. Hade kritiken stannat därvid och vid det flåsigt, överdrivna parodierna på männen och kvinnorna där hade jag nog inte reagerat nämnvärt. Det jag reagerar på att det i flera recensioner gnälls över skådespelarnas och rollkaraktärernas ålder. Att det faktiskt är lite fult, lite osmakligt och äckligt med kvinnor som trots att de passerat 40 och har rynkor ska vara heta, kåta och sexiga fast de borde veta bättre och dra på sig en rejäl, nymanglad skjortklänning istället.
Grogghaggorutbrister Malena Rydell i City Stockholm och påpekar att de var ju faktiskt lite tantiga redan i serien. Som att vuxna kvinnor är ointressanta och passerat bäst-före-datum eller vad? Får bara tonåringar eller sparrisspäda 20-åringar gå runt och vara smala, sexiga, snygga, flärdfulla och skitfulla?
På Film.nu skriver Oscar Krooni att "ingen vill väl se en 80-årig Samantha ragga upp 25-åriga..." Som att nej, tack nu räcker det. Nu duger Ni inte som ögonfång längre, inga honungsgömmor där inte eller nej, för sjutton - man sitter inte och kåtar upp sig på kvinnor som inte är en mall och produkt av masskulturen!
Go, all you sexy bitches! Ålder, kropp, färg eller form - Vi är bäst som vi är, sexigast i den vars ögon förmår se oss, känna oss och tro på ett liv efter 22 och hotpants.
/Poppy
Men om man passerat 40? Eller >skrrrrriiiiik< 50? Kan man ens vara sexig som kvinna då? Utan makt, grå tinningars charm och kappsäck full med pengar? Som Man fortsätter man ju vara fertil, om än inte viril en bra bit efter 50.
Jag har inte sett SATC 2 ännu och jag har fortfarande lite kluvna känslor till denna serie som ska framstå som talesman/kvinna för de smarta, framgångsrika, liberala kvinnor i storstaden som gör vad som faller de in. Bara det att de lever i lyx och flärd, bland klänningar, skor, smycken, lägenheter, män och partyn som inte ens dyker upp i mina vildaste fantasier. De är överdådigt vackra och smala. Vältrimmade och suktar efter den stora Kärlekens dröm. Jag vet inte hur modernt det är egentligen, men måste också erkänna att jag bara följt serien i periferin.
Nu har film no2 kommit och öken, exotism och Mellanöstern verkar vara temat. Förutom lyx, sex, flärd och rikedom då. Hade kritiken stannat därvid och vid det flåsigt, överdrivna parodierna på männen och kvinnorna där hade jag nog inte reagerat nämnvärt. Det jag reagerar på att det i flera recensioner gnälls över skådespelarnas och rollkaraktärernas ålder. Att det faktiskt är lite fult, lite osmakligt och äckligt med kvinnor som trots att de passerat 40 och har rynkor ska vara heta, kåta och sexiga fast de borde veta bättre och dra på sig en rejäl, nymanglad skjortklänning istället.
Grogghaggorutbrister Malena Rydell i City Stockholm och påpekar att de var ju faktiskt lite tantiga redan i serien. Som att vuxna kvinnor är ointressanta och passerat bäst-före-datum eller vad? Får bara tonåringar eller sparrisspäda 20-åringar gå runt och vara smala, sexiga, snygga, flärdfulla och skitfulla?
På Film.nu skriver Oscar Krooni att "ingen vill väl se en 80-årig Samantha ragga upp 25-åriga..." Som att nej, tack nu räcker det. Nu duger Ni inte som ögonfång längre, inga honungsgömmor där inte eller nej, för sjutton - man sitter inte och kåtar upp sig på kvinnor som inte är en mall och produkt av masskulturen!
Go, all you sexy bitches! Ålder, kropp, färg eller form - Vi är bäst som vi är, sexigast i den vars ögon förmår se oss, känna oss och tro på ett liv efter 22 och hotpants.
/Poppy
onsdag 19 maj 2010
Robin Hood - är det verkligen honom vi vill ha?
Först tänkte jag att det skulle bli intressant att se Robin Hood och hans kumpaner som medelålders ivrare av friheten. Det var såklart en dum tanke, eftersom filmens andemening med Russel Crowe i huvudrollen inte har någon som helst avsikt att skildra något av "mitt-i-livet", eller vid Russels faktiska ålder vad som borde varit "slutet-på-livet" för Robban själv.
Det börjar med glorifierande krigsscener där de blivande hjältarna inte bara är skickligare med sina vapen, de är dessutom lite smartare och mer heroiska också. Till råga på allt gör Robin Locksley, som sägs vara råmodell för legenden Hood en modern avbön för korstågets framfart under 1100-talet. En inte så liten hand sträcks ut till muslimerna och Robin istället för att vara präglad av sin tids ideal och tro, ser de mörka synder de begått i kristendomens namn. Det ÄR ju behjärtansvärt, men känns så malplacerat, politiskt korrekt och ger en ytterst skev bild av det historiska sammanhanget.
Till en början trampar Cate Blanchett kavat runt i jorden, med minimal sminkning och i enkla kläder, men i samma stund som Robin gör entré mjuknar hon. Förstås! Får istället ett mjukt leende, vackrare hår och broderade klänningar på sin kropp. På slutet riskerar det att bli en parodi på den självständiga kvinnan som sluter upp i striden med sitt ponnykavalleri. Då blir det inte bara löjligt, det blir en djup känsla av skam över kvinnans framställda undfallenhet och rodnaden sprider sig över mina kinder.
Hur Ridley Scott kom på att göra en ny "landstigningen i Normandie" är en annan gåta med denna film. En film där män på 45 år kan göra ungdomliga hjältar utan att någon lyfter på ett ögonbryn. En gestaltning av Hood och hans mannar med lite glimt i ögat, men försöken till humoristiska inslag blir mest farsartade.
Det känns som om Ridley Scott har försökt lite för mycket och inte får med sig alla bitar. Pusselbitarna skaver lite, passar inte ihop och på vissa håll saknas det flera bitar.
Det hela är förstås bara en metafor för livet och vår stund på dess jord, vår strävan efter frihet, lite rikedom och kärlek. Men denna soppa med lite av varje föll inte så väl ut i smaken som menyn lockade till.
/ Poppy
Det börjar med glorifierande krigsscener där de blivande hjältarna inte bara är skickligare med sina vapen, de är dessutom lite smartare och mer heroiska också. Till råga på allt gör Robin Locksley, som sägs vara råmodell för legenden Hood en modern avbön för korstågets framfart under 1100-talet. En inte så liten hand sträcks ut till muslimerna och Robin istället för att vara präglad av sin tids ideal och tro, ser de mörka synder de begått i kristendomens namn. Det ÄR ju behjärtansvärt, men känns så malplacerat, politiskt korrekt och ger en ytterst skev bild av det historiska sammanhanget.
Till en början trampar Cate Blanchett kavat runt i jorden, med minimal sminkning och i enkla kläder, men i samma stund som Robin gör entré mjuknar hon. Förstås! Får istället ett mjukt leende, vackrare hår och broderade klänningar på sin kropp. På slutet riskerar det att bli en parodi på den självständiga kvinnan som sluter upp i striden med sitt ponnykavalleri. Då blir det inte bara löjligt, det blir en djup känsla av skam över kvinnans framställda undfallenhet och rodnaden sprider sig över mina kinder.
Hur Ridley Scott kom på att göra en ny "landstigningen i Normandie" är en annan gåta med denna film. En film där män på 45 år kan göra ungdomliga hjältar utan att någon lyfter på ett ögonbryn. En gestaltning av Hood och hans mannar med lite glimt i ögat, men försöken till humoristiska inslag blir mest farsartade.
Det känns som om Ridley Scott har försökt lite för mycket och inte får med sig alla bitar. Pusselbitarna skaver lite, passar inte ihop och på vissa håll saknas det flera bitar.
Det hela är förstås bara en metafor för livet och vår stund på dess jord, vår strävan efter frihet, lite rikedom och kärlek. Men denna soppa med lite av varje föll inte så väl ut i smaken som menyn lockade till.
/ Poppy
måndag 15 mars 2010
Alice i Underlandet
Tim Burton har åter slagit sina påsar ihop med Johnny Depp och som vanligt är Depp uppsminkad, utklädd och lätt oigenkännlig, alltid på gränsen till det löjeväckande, men med ambitionen att upprätthålla en stämning av magi hämtad från sagornas fantasifulla värld.
Mia Wasikowska som spelar den 19 år unga Alice gör det strålande. Hon är precis så öppen och samtidigt sårbar som tonårstjejer ofta är. Mia spelar heller aldrig över och vinner filmen igenom på sin återhållsamhet, sitt lugna kroppspråk och sitt aldrig överdrivna eller inställsamma leende. Som en perfekt kontrast mot Depps Hattmakare, The Cheshire Cat och den galna kaninen på tepartyt.
Helena Bonham Carter gör ännu en gång en briljant roll som maktgalen despot – jag tänker på hennes hysteriska, men också maktfullkomliga Bellatrix Lestrange i Harry Potter. Det är omöjligt att vika en tum från hennes karaktär på duken. Dock slår det mig att den elaka gestaltas av en kvinna som under filmen tvekar mellan om det är bättre att bli respekterad och fruktad än att bli älskad. Jag funderar själv på om detta är kvinnans lott – och med tanke på den debatt som råder om kvotering av kvinnor i näringslivets kammare.
Filmen är vacker, lockande till färg, form, dramaturgi och språk. Det gör inget alls att Burton gjort sitt eget hopkok på Carrolls smått vilda bok. För tanken slår en verkligen flera gånger under betraktelsen av filmen ”Hur kom Carroll egentligen på allt det här, alla dessa figurer och dessa bihandlingar?”
Det tilltalar mig mycket med dottern vid min sida att det är Alice som får bli hjälten, att det är hon som med milt lugn och övertygande mod bekämpar och besegrar ondskan på flera plan. Det är en ung kvinna som vill följa sitt eget hjärta och som vågar förlita sig på sina egna förmågor, inte främst de som tillskrivs en genom giftermål – vilket förväntas av alla andra inom rådande samhällsnorm och dess kutym.
Slutet hade gärna fått ebba ut vid drakhuvudet, vid segerns sötma som ändå alltid smakar blod. Att se Alice efter denna inre strid bli en beskäftig lärling i sin avlidne pappas bolag är en behjärtansvärd tanke, men det blir lite för mycket av det där sockret som ända fram tills dess beskedligt befunnit sig i sin skål.
/Poppy
söndag 3 januari 2010
Bright Star
Bright star, would I were stedfast as thou art--
Not in lone splendour hung aloft the night
And watching, with eternal lids apart....
Not in lone splendour hung aloft the night
And watching, with eternal lids apart....
Jane Campion gör sobra, vackra, mättade filmer. Med ett slipat foto som inte lämnar något åt slumpen och en pensel som använder starka färger och gärna i konstrast men också i harmoni med varandra. Bländande vackert och naturens fägring har sällan tett sig så oumbärligt begärlig och välordnad till färg och form. En annan sak med Campions filmer är att det finns ett saktmod här, en stillhet, en paus som inte har bråttom att komma igång igen, en koncentration och en krävande närvaro. Ställer Du dig utanför eller tappar skärpan mister Du också alla de nerver, de pulserande vener och flämtande andhämtningar som finns där under ytan, men ändå så påtagliga.
Inledningen är utsökt med en en broderande nål i stark närbild. En nål som borrar sig in och igenom väven, kommer igenom och på nytt måste passera den tunna, men starka väv som skiljer den från tråden. Tillsammans skall väven och tråden bilda en enhet, en sammanhållning där den ena inte klarar sig utan den andra, där dess skönhet och framställan är avhängigt varandra. Som ett förhållande, ett par, ett möte, ett samlag och en kärlek.
Fanny är en rättfram, modeintresseard ung kvinna som inte blygs det minsta för sitt intresse av kläder och nålens hantverk. Hade hon levt idag hade hon kanske varit en ung Stella McCartney mer än en stiliserad Paris Hilton. Keats framstår som vek, osäker och handlingsfattig. Typiskt för en romantisk poet under 1800-talet måhända. Keats är begåvad, men fattig och utan lysande framtidsutsikter. Han är fysiskt klen, tvivlande på sin kärlek och sina känslor, men lyckas av Campions starka skildring av Fanny övertygas om att det de har ihop inte bara är äkta, det är också en större känsla än livet självt och överbrygger alla hinder. En sann kärlekssaga med andra ord. Om det inte varit för Keats fattigdom och klena hälsa, som till slut blir hans fall och Fannys sorg.
Själv fastnar jag tidigt för en annan karaktär; Charles Armitage Brown, också poet och nära vän till flera aktiva konstnärer under sin levnadstid. Han skildras som något plump, men samtidigt utmanar han både Fanny och John (Keats) till verbala uttryck som kanske annars förblivit outtalade, oskrivna och ohörda. Brown är inte helt förtjust i Fanny - eller är det kanske just det han är och avundsjuk på hennes låga för John? - och försöker motarbeta förälskelsen mellan de unga tu.
Ljuva ord strös, men lite för lite. Det kunde varit mycket mer av Keats i filmen och hans poesi, men Campion har valt att koncentrera sig på förälskelsen och kärleken mellan två unga individer, var och en kreativ och skapande, men med olika uttryck och inom olika konstformer.
/ Poppy
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)