Modesty Blaise

Modesty i mitt hjärta! Helt respektlös, orädd, streetsmart (innan begreppet var uppfunnet) och starkare än allt och alla, såväl mentalt som fysiskt brutal.

Modesty - en överlevare. En kvinna utan man, men inte utan sex. En "Sex and the city"-tjej utan deras medvetna glamour och stilsäkerhet. Modesty är inte alls fåfäng, men likväl vacker och skulle säkert kunnat leva ett lyckligt Tomtebolycke-liv. Om hon velat.

Samtidigt är jag inte alls omedveten om mannens våta dröm av Modesty, som kan knulla med sin bästis utan att bli kär i honom det minsta eller bry sig om känslor överhuvudtaget inför eller efter en sexuell akt. Med bröst, större och fastare än verkligheten, långt innan silikondito bars av var kvinnas trängtan i sin barm. (Känn på den ordvitsen!) Hon kommer aldrig att ställa några krav på någon man. Modesty skulle aldrig drömma om att bli förälskad, sitta och längta eller sjuk av oro stirra på mobilen i tid och otid.

Ändå finns stråket där. Av den starka, oberoende kvinnan som går sina egna vägar på sina egna villkor. Och jag kan inte annat än gilla just DET!

Nu har Peter O´Donnell somnat in och anade nog aldrig att just hans skapelse skulle komma att stå som råmodell för så många kommande och nu spirande generationer av kvinnor.

Modesty, jag skulle gärna vara lika självklar som Din karaktär!

/Poppy

Önskelista

Vad jag önskar mig just nu:

Superkrafter som liknar sådant man kan få när man använt vissa substanser:

- kraft, energi, ork

och så vill jag ha bättre disciplin på mina begär mot:

- godis, mackor och snacks

Förutom detta önskar jag bara tre enkla ting:

- ett välavlönat och kreativt jobb (ok, två i en där), mer tid och en självgående gräsklippare som också kan laga mat, diska, tvätta, städa och se mig i ögonen utan att blinka.

Jag är alltid så modest! / Poppy

Mobbens rädsla och det vi kan kalla främlingshat, men detta är en lov till alla vardagshjältar som i sig är Superhjältar

Tidigare i dag försökte jag kommentera en artikel på ett välgrundat (i mitt tycke) sätt, men man fick bara använda sig av 1000 tecken och jag fick banta min ursprungsidé på 3000 tecken. Beskt. Så ärade publik, okända vänner och fler därtill. Här kommer den feta varianten, garanterat obantad, oretuscherad och onyanserad.

Det är något speciellt med barndomsskildringar. De framkallar alltid hos mig ett påtagligt vemod och jag tänker inte minst på filmen "Farväl till Falkenberg". I går läste jag om barndomsminnet av att springa barfota på tjärpapper och det högg till i mitt veka inre; som för övrigt är sällsynt vekt för närvarande. Jag funderade en stund på var det var som sökte så ömt och petade i små sår och insåg att tanken på barndomen också blottlägger förlorade förhoppningar, oemotsedda uppvaknanden och inte bara ömheten från skrubbsår och myggbett som plågade en under sommaren, utan det pris man tvingas betala för sin delaktighet i Livet. Det kostar det här livet och inte bara i kronor och snart extinkta ören, utan man får dyrt betala med priset av sin tilltro, sina förhoppningar, det man önskar, tror och hoppas på. Att våga ifrågasätta och ställa sig utanför gängse normer inom väl grupperade strukturer är inget man gör utan att bli utsatt för något eller några av följande moment: mobbing, utanförskap, utstött ur gemenskap, öknamn, isolering mm. För att inte tala om att inte bli tagen på allvar överhuvudtaget.

Ändå är det just dessa individer vi borde vara så aktsamma med. Vårda som dyrbara porslinsfiguriner, unika ädelstenar. Vi borde bygga separata gångvägar för dem, så vi vet att de alltid går säkra. Vi borde strö rosenblad framför deras fötter och känna oss uppriktigt stolta, glada och hedrade över deras närvaro i våran närhet.

Alla älskar en hjälte sägs det. Krigets hjältar som visat prov på mod, bekämpat ondska och illvilja med blodspillan till följd dekoreras med medaljer, fanfarer blåses och folk tittar och pratar gillande och uppskattande om dessa personer. Det som aktas i krigshandlingar är det vi föraktar när individer vågar stå upp emot och tala om de orättvisor som finns framför oss. De som vågar möta orättvisans vitöga, berättar om den, betvivlar och debatterar den. Det är ju så mycket enklare och bekvämare att låta saker och ting bero, låta det slentrianmässiga styra.

Blir vi provocerade av att någon vågar peka på våra brister? Räds vi mobben och underkastar oss hellre ledares översittarfasoner eftersom då har vi inbillat oss att vi inte själva har någon aktiv del i förloppet och kan ursäkta oss? Vi behöver fler hjältar som -, och mer av Jesper Högström. Läs hans artikel på: http://www.expressen.se/kultur/1.1793872/tidsfangarna

Poppy says it loud and clear: Stand up for your right to be human and love the ones you care for!

Boldness be my friend

Skit rent ut sagt. Ändå....ja. Hur kommer det sig att vi förväntas eller rättare sagt lär oss att förfasas över vissa ting som otrohet, lögner, svek och mörker? Ljus, trohet, lovvisor till skönhet och anpassning är däremot goda ting i vårt samhälle av idag. Och jag kräks på det!

Jag upprepar mig, jag vet! Denna upprepning är inte av nöd för att bekräfta det jag nyss sagt, utan mer sagt som en övertygelse. Hur många böner kan man avverka på ett radband på en dag utan att det känns som en upprepning? Se där, en liknelse att stilla vila pannan mot när den känns nersölad av blod och svett efter att förgäves ha stångats mot den där väggen, muren, massan, horderna av väluppfostrade, välartade, välutbildade och framgångsrika. Som vet. Egentligen.

Kanske är det bara hösten som gäckar mig med sin mulenhet, gråhet, duggighet, lera och molokna uppsyn. Flugsvamparna står så vackert på plats, men de främjar just inget, eller gör de det? Som ett förbjudet äpple från kunskapens träd, står de där, röda och färggranna i ett alltmer, för övrigt gråbrunt landskap. Vita, fina prickar och jag vill plocka upp den där svampen och ställa i en vas som prydnad där inne. Men låter bli. Inbillar mig att svampen trivs och gör bäst där den står.

Ja, sådana här dagar önskar jag inte bara att jag kunde färdas genom tid och rum, läsa folks tankar och kunna göra mig osynlig. Nej, sådana här stunder när Vemodet knackar på med stora steg, då vill jag försvinna, göra mig så oansenlig att det inte skulle märkas alls om jag försvann en vecka eller två. Bara ta på sig manteln, sträcka näven mot skyn och flyga iväg med ljusets hastighet. Istället sträcker jag näven utan mantel eller påtagligt luftmotstånd och citerar Shakespeare högt och ljudligt: Boldness, be my friend!

Tidsoptimism

Har precis varit ute i blåsten och guidat runt en grupp i hastighet express. Delvis beroende på att jag missförstått tiden (så ovanligt då - händer alldeles för ofta nuförtiden och jag minns fortfarande under en hektisk period av mitt liv när jag bokstavligt talat sprang upp ur sängen, skrikandes: Jag har försovit mig! - började i bara trosorna dra på mig stövlar och jacka när jag plötsligt möts av min lufsiga afghanhund som stint stirrar på min hysteriska varelse. Det är då jag inser att det är beckmörkt, knäpptyst och ett ögonkast på klockan talade om att det var 03.00). En parentes. Med den sagt att stress får mig att superkraftlikt marginalisera tidsramar och skeenden. Det har då gått så långt att det där med Tidsoptimism inte är en fråga om att vara eller inte vara längre. En ny dimension har då inträtt. Sådant som händer när man envisas med att ta på sig sådär 175% sysselsättning. Förutom att vara mamma och försöka undvika fullständigt inre och yttre kaos. Adrenalinet kokar och hjärnan känns som den ska spränga skallbenet. Som tur är gör mitt usla Hb att syresättningen är minimal och ångan därför trots allt ganska måttlig. Vilket inte betyder att jag inte kan gå upp i spinn på ett kick. Jag försöker dämpa mina krafter dock och nyttja dem till det de bäst lämpar sig för. / Polly Intenzio - far vidare i analog tillvaro