Förbjudet

Ja, man ska inte prata om vikt eller citera Wallis Simpson, som frotterade sig med nazisterna, tillsamman med sin abdikerande prins med: You can never be too rich or too thin.

För vi vet ju alla hur snedvridna, illusoriska och förljugna idealen om smalheten likt ett streck är. Sexistiska! Retuscherade och inte minst osunda!

Vi ser dessa magra modeller, hukande i sina höga klackar, mörka ringar under ögonen med sina attribut, det vill säga silikonbröst, silikonläppar och silikonrumpa vilket ter sig blasfemiskt gentemot "den sunda kvinnan". Den naturliga.

Ändå ser jag mig själv i spegeln och gillar det inte så värst. Det är inga stora saker, inget överflöd som stör, inget som är fel egentligen. Det är bara inte så litet som jag skulle önska att det var. Kläderna spänner istället för hänger. Det känns obekvämt och tråkigt.

Inte hjälper det med följande kvällsmeny: ett toblerone, ett ägg, fyra mackor med messmör och tre nävar mandelbiskvier. Har för att toppa detta också fått för mig att jag kan byta ut mina måltider mot lösgodis. I alla fall som mellanmål. Fast jag innerst inne vet att varken tandläkare eller kropp tar glädjeskutt över detta faktum. Så den stora frågan är: När ska jag börja med mitt nya, sunda jag? Finns det ens ett sådant liv i mig?

Erotik

Tillbaka med arslet i soffan. Vet inte riktigt vad jag ska säga eller tycka. På vägen hem, bakom ratten i tät dimma, vilket reducerade farten till 50 km/h kom den numera sällsynt spelade My Sweet Lord med George Harrison viskande på radion. Jag kände mig lite betryckt när jag tänkte på att varken John eller George ur forna Beatles längre finns här livs levande. De var mina absoluta favoriter, mina kärlekar och jag hade gärna kapat mina öron likt van Gogh för att ära dem. Känns orättvist bara att just de skulle möta döden. I really want show you...

Och så tänkte jag på hur mycket jag håller av mina vänner och hur mycket jag älskar vissa, utan att de har en aning om det. Bäst är det också att det förblir så. Folk i allmänhet har så lätt att förväxla kärlek med villkor och krav, så jag älskar i hemlighet.

Nyss har jag lämnat en skara på sju kvinnor. Samlade, vackra och så långt från något flamsigt Patsy & Edina som man kan komma. Trots ett Erotikparty. Vilket är detsamma som ett Tupperware-party men med dildos istället för behållare att lägga allehanda saker i. Under tiden som den ena smaken, bondagetejpen och dildosen efter den andra demonstrerades blev jag mer och mer motvillig. Ja, dildosen kunde snurra åt åtta håll, den kunde vibrera, skaka OCH stimlera G-punkt och klitoris. Samtidigt. Undrar om den inte kunde sjunga en sång också. Varför denna enorma fixering vid klimax? Denna besatthet av att nå orgasm som smäller högre än alla nyårsraketer. Och jag tänker att jag inte alls vill ha någon leksak gjord av latex, några geishakulor som ska skvalpa i mitt underliv eller någon maskin överhuvudtaget. Min desperation är inte så stark och när rörde sig senast en manslem runt, runt, hoppade och killade. Samtidigt? Nej, om det ska vara så vill jag ha en riktig man, en levande, med sin värme, sin närhet och sin alldeles egna kropp och lem. Inget fejk tack. Bevare mig också för diverse analpluggar! End of story.

Amman

Amman skildras ofta i litterära sammanhang som rejäl. Inte så kärleksfull alltid, lite grå och obetydlig, nästan osynlig till karaktär och namn eftersom det många gånger var personer från de lägre samhällsskikten som fick ge bröstet till överklassens barn. Samtidigt är hon oumbärlig, nödvändig för överlevnaden och fortlevnaden.

Att amma är en helt naturlig och självklar näringsprocess. Bröstmjölken är en ständig take-away vart man än befinner sig och till skillnad från välling behöver man aldrig tänka på att värma maten. Samtidigt ger det både mamman och barnet en stund av ro, närhet och samvaro. Det finns med andra ord inget att förringa med amningen. Att några fortfarande orkar yvas över oanständigheten i det mest självklara orkar jag inte ens ägna fler ord åt.

Men så såg jag på Rapport eller var det Aktuellt? I alla fall så inleddes inslaget med ett reportage om att det kanske rent av var SKADLIGT att helamma sitt barn under sina första sex månader i livet. En brittisk rapport stödde dessutom denna tes, som i mitt tycke framstod som godtycklig. Nåväl. I studion befann sig en trött journalist som kände sig lurad på Livsmedelsverkets konfekt, eftersom hon ansåg sig fått fel information och inte kunde lite på detta verk. Representanten från Livsmedelsverket var nervös och fladdrade vilt med händerna i desperata försök att övertyga om Livsmedelsverkets väl underbyggda studier för sina och WHOs rekommendationer.

Jag kunde inte annat än slås av häpnad inför denna sensationslystna amningschock. Är det LAG på att amma eller? Vem tvingar vem och kan man inte själv luska vidare om man nu är så desperat efter "rätt" information. Det måste också ligga i mammans/den ammandes ansvar. Tänk så lätt det är att lasta dessa olika verk för de brister man själv uppvisar inför öppen ridå.

För mig är det bara så självklart; man gör väl som man vill och som man tycker passar en själv och barnet bäst. Vill man veta mer tar man väl reda på det, vrider och vänder på argumenten och studiernas resultat, istället för att stå där som den snattande räven som grymtar "Surt" över de rönnbär som stals utan eftertanke.

/Poppy

Tre dåliga saker

Gick runt med feber hela dagen igår och inser att kroppen med åren blir allt svagare och klenare inför de där attackerna från det egna immunförsvaret. Det började redan i förrgår med att jag frös hela tiden och kände mig kall, stel och allmänt under isen. Gav det inte mer tanke än så, eftersom jag känner mig som ett eländigt fiasko mest hela tiden numera, men igår slog alltså släggan 38,5 grad av feber till. Jag var nära att svimma ett par gånger. Trots detta jobbade jag, handlade, tvättade, lagade mat, städade och dammsög. Sedan låg jag inlindad i dubbla filtar och svettades mig igenom natten.

Idag kom jag på att jag gjort flera konstiga saker på jobbet och tänkt massor av feberyrande saker. Det var då jag insåg till fullo att det finns tre saker i mitt liv som verkligen har dålig inverkan på mig:

- PMS, män & feber.

/ Poppy

Mens

Egentligen skulle jag hellre ha skrivit Mensa, men sådant kan ju även 2-åringar uppnå. Vad 2-åringar däremot inte kan uppnå, oavsett kön är just Mens. Är inte detta ett ganska så förbjudet område egentligen och fortfarande? Man ska ju vara så förbannat fräsch och inte lukta någonting alls. Absolut inte parfym, med tanke på allergiker och absolut inte svett som kvinna. Att lukta kön, järn eller blod som kvinna är bara onämnbart, inte ens tänkbart! Ingen kroppsbehåring ska man heller ha, mer än elegant, fluffigt och mjukt på huvudsvålen. Helst ska man lukta nyplockade hallon ur munnen och solhängd tvätt om kroppen. Varken mer eller mindre.

Men nu är det ju ändå så att som kvinna har man mens. I alla fall de flesta. En gång i månaden under många, många år. Någon enstaka gång har jag upplevt det som en befrielse när mensen kommit. Ahh! Men de gångerna är lätträknade. För det mesta är det otäckt jobbigt och plågsamt. Det är inte knivar som skär i en, det är mer likt motorsågskapning i ens inre. Smärtreceptorer som jobbar för fullt med att få mitt medvetande att inse signalerna "ONT, ONT, ONT!!!" med massor av tutande ljud och röda, blinkande lampor. Mitt medvetande jobbar samtidigt emot och tänker "Jag pallar smärta! Jag är inte ett dugg rädd för att känna den!". Samtidigt som det blixtrar bakom ögonen av plågan och benägenheten att lägga sig ner i avdomnat tillstånd känns uppenbar. Det är som att vänta ut en värk inför en förlossning om och om igen under ett par dagar. Bara att anda sig igenom den ena efter den andra och inse att två dagar i månaden blir det ingen sömn alls att tala om.

Smärtan är EN sak. Sömnbristen ytterligare EN. En annan och mindre angenäm är just blodet. Det där som obehärskat och utan förmågan att kunna kontrollera det, sipprar ut, längs med benen. Mörkt blod, som från såret av en djup muskel som sedan efter ett par dagar ändrar karaktär, till en mer ytlig rispa i huden vad gäller färg och form. Det är faktiskt inte ett enda dugg kul att byta tamponger eller bindor. Det är inte ett dugg lustfyllt att känna järndoften sprida sig och man duschar i panik, för det är ju äckligt att lukta eller ens ha mens. Varför finns det annars bindor med doft?

/Poppy Red Alert

Galenskap

Ja, det snackas om att det är kemi och dofter och olika substanser hit och dit. Eller hur styrda vi är av att fortplanta oss för vår överlevnad och därför är sexualdriften en sådan stark indikator i känslolivet. Det pratas om trygghet och ensamhet, att man hellre är två än en, men hellre ensam med sig själv än när man är tu. Det snackas så mycket trams, sägs så mycket skit, ältas så många ord alldeles i onödan. För många lyriker. poeter, musiker, författare och brevskrivare har lagt ner alldeles för mycken möda på detta för absolut ingenting. För det är bara ren och skär galenskap. Så det så!

/Poppy slirar efter flera arbetsveckor med 13h arbetspass

Tortyr av kvinnliga könsorgan

Detta är ett tema som tidigare under förra året fått sig en och annan formulering, men den här gången handlar det mer om känslan av fysisk tortyr.

Jag har länge förundrats över detta, men vad som fick mig att verkligen börja tänka på det och försöka se rim och reson i det hela var den mammografi jag för första gången nyligen blivit utsatt för. Jag fann ingen rim och reson. Däremot fann jag följande:

Hur kommer det sig att man med hävd på vetenskapliga och medicinska grunder kan utsätta kvinnor både för förnedring, smärta och stympning i hälsans namn? Hade män accepterat detta? Och, ja det är väl till 99,9% män som kommit fram till både aktuella undersöknings- och behandlingsformer, för att inte tala om vem som utformat instrumenten att hantera vårt heligaste med.

För det första: Bara att kravla sig upp och ligga i den där förbannade stolen är ett krux i sig. Sedan att ha en persons hela ansikte upptryckt så nära skötet det går utan att vara mer intresserad av det än att hitta eller inte hitta avvikande, kroppsliga deformationer är skumt nog. Mycket skum känsla av nog. Sedan pillar de ju med fingrarna i en och gärna ett finger i anus också. Ahh! Ändå ska vi alla förhålla oss helt neutrala och bara tycka det är så naturligt och så bra så. Att man tar hand om sig. Jo, men VISST!

Så hände det sig att jag som gärna slarvar med att TA HAND OM MIG fick både bannor och förfärade ögonkast över detta ointresse för min hälsa och ovanpå detta skulle en grundlig undersökning göras, med bland annat en litet klipp av min livmoder att skickas till något laboratorium för vidare studier. Tänk vad man kan bidra med! Saxen som togs fram såg ut som något ur värsta tortyrscenen ur den mest mardrömslika skräckfilmen. Jag hinner tänka "Ska den där in i MIG??" Sedan vill jag varken tänka eller se den där gigantiska saxen mer. Men känna den får jag allt. Ja, det gör förbannat ont att bli avknipsad av en sax i ens inre. Skulle man acceptera att få sitt lillfinger kapat utan vidare? Nej, men som kvinna och undersökning av ens inre liv är detta tydligen fullkomligt normalt och inget annat att vänta. Jag känner dock hur jag håller på att svimma av smärtan och obehaget av vad de egentligen gör med mig. Sedan får jag reda på att jag nog kommer att blöda en del, men det är såklart "helt normalt". Jag tycker förstås inte att det är helt normalt att behöva gå och blöda i två dagar efter att någon skurit av en bit av en kroppsdel på mig. Jag tycker det är helt jävla, sjukt onormalt! Ska man verkligen finna sig i detta? Jag tänker då sannerligen inte göra det igen!

Mammografin då. Ja, ingen skugga över den fantastiskt trevliga, roliga och ljuva person som tog hand om mig och skötte tortyrmaskinen med van hand. Egentligen gjorde det inte så himla ont heller. Eller är man bara så luttrad som kvinna, så man förväntar sig inget annat än att det är ett visst mått av smärta med vid alla undersökningar? Jag fick stora blåmärken på brösten efteråt och vågade inte titta när maskinen gjorde sitt bästa för att mosa ihop mina mjuka kroppsdelar till obefintliga kroppsdelar. Genom mitt huvud far bilder av en omvänd sträckbänk i en fuktig källare, endast upplyst av facklor. En bödel i svart huva och svällande överarmsmuskler som med van hand hanterar de olika redskapen. Just nu befann han sig i en kvinnas kropp, en charmerande kropp och lekte med sin nya maskin. Inga sträckbänk denna gång, men en plattbänk. Platta ihop de små liven så mycket de går, sedan skriver de under vilka dokument som helst, med vilken gåspenna som helst, doppad i sitt eget blod!

Resultat: jag blev friskförklarad. I bägge fallen.

/Poppy - diggar inte medicinska undersökningar alls. Vill ha min kropp ifred tack!

Hulken och hans muskler

Starka karlar och kvinnor som dånar i deras armar, av pur hänförelse, men också av skräckblandad förtjusning, givetvis kryddad med sexualitetens dragningskraft som rycker i både lem och barm.

Ärligt, ja, jag har själv fantiserat i något slags självförakt om att bli uppfångad av en stor, muskulös, mansfigur med armar hårda som granit, biceps stora som bowlingklot. Men sen tar det liksom slut. Tvärstopp, eller en ren burnout faktiskt. Efter uppfångandet och den inbillade känslan av att vara lätt som en fjäder - ytterligare en inlärd egenskap att eftertrakta som kvinna - så vill jag nog bara släta ut kläderna med skrovliga handflator (mina egna). Med fingertopparna dra tillbaka det ständigt spretande håret och säga lite halvt skrämd, halvt blygt: Tack! Men nu klarar jag mig själv.

Så muskler är överflödigt egentligen. Det kan likt porrfilm ha en initial upphetsande förmåga, men inom förloppet av ett par minuter blir det tämligen ointressant och intetsägande. Tråkigt! Så var ska styrkan sitta då? I uthållighet, intelligens, känslosamhet? Eller ska man strunta i styrkan helt och hållet?

Något säger mig att det kanske faktiskt är både bättre och paradoxalt nog starkare att vara lite svagare. Att våga säga ifrån när man blir sårad, utsatt för oförrätter och ledsen. Att släppa en tår och inte skämmas för den, att känna smärtan som plågar en vid en förlust av oavsett vad. Det är dags att sluta upp med att tåla allt från alla. Kritik som haglar och som individ ska man vara så stark och med så pass bra självförtroende att man tar det både med en klackspark och som en möjlighet att kunna bli lite bättre. Bättre på vadå? Nej, minsann. Sätt ner foten, så dammet yr, så klackarna ekar mot golvets yta. Sätt händerna i sidan och visa att du är berörd, har tagit illa vid dig. Visa att du lever, känner och vill vara något annat än en offentlig spottkopp. Däri finns det så oerhört mycket mer styrka än i någonsin någon Hulk!

/Poppy som har ganska snygga deltoideus

Andning

Ganska blåsig dag och mulet, såklart. Vinden sveper om joggingbyxorna i bomull, vid det här laget med ett par år på nacken, noppiga och fula. De får duga, eftersom alternativet är ett par kortare byxor som istället har den nackdelen att andelen syntetiskt material i dem, får dem att dra till sig diverse hår och damm likt ett magnetiskt fält.

Ganska kallt är det, så jag drar ner mössan en bit till, över öronen, längre ner över pannan. Tapp, tapp, tapp eller låter det bam, bam, bam? Mina fotsteg mot underlaget av is, snö, modd och salt. Min en gång urstarka, inre drivkraft som kunde få mig att springa hur långt som helst och framför allt fortare och fortare. Den kraften har för länge sedan utarmats, men i något slags hopplös kamp mot kroppens destruktion och avveckling, förfall och nedbrytning, försöker jag upprätthålla en ork som ska ta mig genom den ena dagen efter den andra. Ända tills någon del av mig säger stopp. Pumpen, ett kärl som brister, en kräfta som vandrar runt i mitt inre eller något annat av ännu oanad karaktär.

Min kropp arbetar alltid emot mig under de femton första minuterna, som om den måste övertygas om att ställa om sig på ett större syreintag, att vidga sina blodkärl och ett arbetande hjärta. Efter ett par hundra meter måste jag gå ett tag. Benen är stumma och ovilliga, anden är ovillig och bråkar om hur tråkigt det är. Motvinden som dansar spefullt runt min kropp, får mig att tappa andan ett kort tag.

Bam, bam, bam. Gåendes. Bam, bam, bam. Gåendes. Bara ett par hundra meter kvar, sedan är jag framme vid den stora vägen. Kroppen gnäller, bråkar, stönar, stånkar. Bröstkorgen häver sig, andningen pipig och flåsig. Bam, bam, bam. Framme vid vägen.

Så händer det som fortfarande kan hända. Jag börjar jogga igång lite lätt igen och nu flyter det. Benen löper lätt och ledigt, andningen är kontrollerad och en viss spänst, samt lätthet infinner sig. Tadam, tadam, tadam.

Ganska glad!

/Poppy

Att slåss mot Vemod i novembermörker

Ja, jag har sagt det förut; ah - ett ögonblick, det knackar på dörren.

- Lloyd!! Du är sååå välkommen in, jag ska snart iväg förstås, men kom in, kom in! Slå Dig ner, släng upp fötterna i soffan och ta en whiskey. Jag lyssnar - som vanligt, innerligt och tacksamt.

Det är lite som med Sylvia, som med Dig Lloyd. Ni kommer med utsagor om livets svåraste kval och ändå känns det i era ord så omsorgsfullt, kärleksfullt och trösterikt. Bara vetskapen om att man inte är konstig, att man inte är enligt andras utsagor "svår", för att man känner och bejakar sitt känsloliv. På något sätt inbillar vi oss att vi kan bli både accepterade och älskade för att vi är just den vi är och vi är ärliga med det. Kanske korkat, antagligen mycket dumt och vem har för övrigt tid med någon i dagens samhällsutveckling som inte endast uttrycker säkerhet och beslutsamhet?

Så Sylvias ord har lindrat, lenat, plåstrat om mig när jag känner novembers våta, tunga vadmalsfilt trycka allt tyngre och tyngre över en uppgivenhet jag sällan varit i närheten av. I ett par dagar har jag känt mig mindre än ett skrutt, ynkligare än ett knytt och gråtit ikapp med Sylvias blottläggande av hopplöshetens utsatta känslotillstånd. Men så är jag ju inte så ynklig egentligen. Inte alls. Styrka, självständighet och mod är mer utmärkande drag i min personlighet. Det får jag i alla fall ofta höra av andra. Men ibland kan jag känna att jag också skulle vilja vara svag. Lite i alla fall, om än bara för ett ögonblick eller två. Bara en axel att få sucka ut vid, en varm kopp te som sätts i ens hand och en förutsättningslös och tyst omsorg. Att det är okej att få känna sig vilsen och omskakad i livet ibland.

Jag gillar dock inte att bli sedd som offer eller att någon skall tycka synd om mig. Det är nog ingen större fara med det förvisso. Jag kavlar alltid upp ärmarna och tar itu med det som måste göras, även om det är på håret ibland. Trillar jag omkull där i gruset är det bara att borsta bort dammet, tvätta såren och njuta av kroppens smärta som talar om att den läker. Även om jag nu faktiskt inte tror att alla sår kan läkas. Inte till fullo. Vissa sår rivs så lätt upp igen , andra är som en varböld, medan de som andra tror skulle märkt mig mest är kanske de sår som lämnat minst spår i mitt inre.

För att ta upp kampen igen mot detta enorma Vemod som tycker sig fått en bra plats i min kropp och hjärna har jag bara följande att säga: Nog är nog! Nu får Du ta och gå vidare och helst skippa ta in på någon annans hotell. Jag tar mig ut i skogen och springer för allt vad jag orkar i lätt duggregn. Känner hjärtats slag, känner andhämtningen och orken som inte vill, men ska besegras. Jag bestämmer över min kropp och vad den skall och inte skall göra med mig. Svetten droppar ner i pannan och på något inte helt begripligt sätt känner jag mig lättare under fötterna och tror jag fått Vemodet att åtminstone börja packa ihop sina saker. Jag ger Dig en sista kopp te och sedan får Du gå. Mitt liv är för kort för att liera sig med Dig resten av livet. Farväl, vänta gärna läänge med att komma på besök igen!!

Lloyd får sista orden innan jag också tar mig ut härifrån:

In the prime of your life
At a time when a crisis is common in men
Old enough to know better

Opportunity waits
In the window for men in a moment of weakness

What in the world would a home county girl want with you?

There's no release in your life

Ok, ett litet PS bara; Jo, Lloyd, så banne mig: There IS release in your life. Men det kan vara svårt att hitta, svårt att veta att det är så när man är där. Det gäller att hålla ögonen öppna och döm inte någon eller något förrän de fått visa och ge prov på vad de tycker om och aktar med livet!

/ Poppy börjar fundera på att sätta på sig läppstift och le mot världen. Ännu en gång.

Om jag bara vore så klok att jag inte finge vara så komplett idiotiskt lagd II

Näe, haha! Vad menar Ni nu? Skulle jag vara otålig? En gnutta rastlös? Skulle jag som alltid prisats för mitt tålamod och är väl medveten om min styrka när det gäller uthållighet - skulle jag te mig en aning orolig just nu? Nervös, fladdrig, retlig, stingslig - skulle vara perfekt att gå en rond med boxhandskarna på. Men ack, nej här sitter jag åter fångad i Catherine Earnshaws gestalt, blickar ut över heden, fastän det där ute råkar vara svart som bläcket i en sot- och limblandning. Leran, den eviga, förhatliga, tärande, befläckande, klafsiga och kalla som suger fast vid skorna, vid byxtyget, den ständigt närvarande, vedervädiga och avskydda. Och inte för att jag väntar på någon Heathcliff. Ha! Inte en suck!! Vem är egentligen intresserad av en despot som mest lever om, utan en tanke på konsekvenserna av sina handlingar (så är det Heathcliff jag är? - inte alls den ljuva Catherine, för ljuv är jag ju nu inte alls, en enda gnutta av, nej).

Inga riddare på springare gör sig heller besväret att romantisera innanför mitt tunna skal till pannben. Blonda eller mörka riddare på vita eller svarta fålar. Är de inte bara dammiga och har spelat ut sin roll? För vem vill i dag bli räddad av ett uppblåst ego? Vi fäktar så bra själva numera, går våra egna torneringar, men jag känner ju hur jag springer där på heden, med den motbjudande leran under skosulorna och i likt förtvivlan letar i novembermörkret.

Var är Du? Vem är Du? Ska jag lägga mig ner likt Orlando och utbrista "Nature, nature - take me I´m yours!". Skulle det hjälpa?

/ Poppy har nu trötta, såriga hälar av vankelmodigt rastlöst spatserande

Om jag bara vore så klok att jag inte finge vara så komplett idiotiskt lagd

Ni vet den där sången med PJ Harvey när hon vrålar I wiiiiiiill not!!! (Pig will not heter låten faktiskt). Noooooooo, I wiiiiiill not!!! Och man riktigt ser hennes svartbruna hårman slänga hit och dit, den kantiga luggen som faller ner över ögonen och lockarna krusar sig av den energiska ilskan runt pannan och hårfästet.

How dare you says the angel - shakes the disbeliever

Så duuuuumt, så idiotiskt! Det värsta av allt är att jag också visste att det var dumt, ändå måste jag dit där och peta med pinnen i elden, röra om så det flammar, hettar och bränner. Jag kan inte motstå elden. Det är inte alls sant att bränt barn skyr den. Vi går dit om och om igen! För att se om det går att undkomma ödet denna gången, för att misstro att det skulle kunna finnas något bättre om vi bara lät bli den farliga leken. För vi brända kan inte kan vara stilla och lugna, utan är i ständig rastlös rörelse där minsta tvekan och oro sätter igång den planlösa vandringen, likt snärjda djur i små metallburar. Vankar av och an. An och av. I will not!!!!!!!

Your face all mashed up!

Poppy in a deep shit of mess - you better believe IT, still if there´s absolutely nothing to believe in or at anymore

Döden

Alla helgons dag. Eller är det Alla helgons natt? På köpet har vi fått Halloween att fröjda oss åt och kring. Varför har vi istället inte anammat Mexicos The Day of the Dead/ Dia de los Muertos? Där firas Döden som en glädjens fest där mat och musik bestäms utifrån preferenser från den avlidna. Ett härligt sätt att både ha fest, minnas den döda med glädje, samt en hyllning till inte Döden utan den döda, en gång levande.

Här blir det så stort fokus kring själva Dödens släpande gång runt, i och omkring våra liv. Visserligen tycker jag det är en osedvanligt vacker syn att komma till en svart, oupplyst kyrkogård, full av tissel, prassel och mörka skuggor som fladdrar förbi, ibland näst intill obemärkt. Lite likt Döden självt, men än mer som Livet självt. Ja, jag slås av kyrkogårdens alla ljus, som inger en känsla av samvaro tillsammans med andra som minns och vill visa respekt för en nära, mindre nära, älskad eller mindre älskad anhörig eller bekant person. Samtidigt är det ljust det där flyende, undanskymda, det dolda som finns mitt bland oss, är i oss; Livet.

Jag är inte någon stor fantast av romantiska tankar som att "om Döden inte fanns skulle vi inte uppskatta livet" - och säg det till någon fatalist, religiöst övertygad terrorist eller religiös för den delen. Jag tänker bara som så att när vi samlas i denna högtid, för att möjligt tänka en tanke på människor som kommit att betyda något på ena eller andra sättet, ställs vi sällan inför euforin att vi har livet, det pulserande blodet, det hamrande hjärtat och känslor som tar oss uppåt och nedåt, likt dalar och berg.

Dödsfestligheterna verkar då så mycket mer livfulla och själsliga. Ett firande, ett ätande, drickande och dansande som i allt bejakar livet, men också som ett vackert minne av den personen som en gång stod oss nära, levde, rasade och aldrig tänkte på morgondagens slut.

Själv vill jag minnas Ditt skratt, Dina mjuka kinder, Dina snabba steg i hallen, våra somrar fulla med sill och jordgubbar, Dina pigga ögon och Ditt engagemang i andra människor. Kanske inte gravplatsen är så väsentlig, att Du blev nedgrävd i en kista och en gravsten som talar om namn, födelse- och dödsdag. Det är helt andra platser, dofter, smaker och dofter som väcker Dig till liv. På ett lustfyllt sätt. Så borde Döden vara tänker jag som ogillar denna företeelse. Döden som ett gott, glatt, kluckande skratt av minnen. /Polly Reminiscence

Spaning

Trender kommer, trender går, återkommer och återuppstår.

Naket har länge tjusat våra sinnen och ögon. Hur mycket hull som hör till för att verka eggande har dock varierat genom kulturhistorians vagga, liksom geografiskt och traditionellt. Det nakna har stått för det sköna, naturligt nära naturen, men ändå ofta avbildad som en idealisering.

Nakenhet har också varit provocerande, utmanande och eggande. Nakna kvinnor på tavlor har av någon anledning alltid ansetts vara helt acceptabelt och ingen höjer på ett ögonbryn, där man skamlöst står bligar in en en naken rumpa under ansenliga minuter under förevändning att det ju ändå är ett konstmuseum man är på. Det vill säga det är fullt, både tillåtet och acceptabelt att stirra oavbrutet på en, vanligtvis kvinnokropp utan att det väcker anstöt eller förebråelser från omgivingen.

Annat är det med hårt drivna kommersiella bilder, kvinnor i minimala klänningar som krälar runt på bilar i bilsalonger, för att inte tala om hela sexindustrin där kroppen nog får anses ha reducerats till delar och begrepp: Blowjob, Anal, Hardcore etc.

Jag anar dock ett trendbrott. Att vi håller på att tröttna på den sedan länge hårt drivna bilden av kroppen som enbart ett objekt för våra sexuella projiceringar. Jag ser detta genom följande spaningar:

1, Det är inte längre lika vanligt att på svenska badstränder se kvinnor sola topless eller se män i badbyxor à la string.

2, Naturalisterna/nudisterna lockar grupper som utan sexuella krav vill umgås med kroppens bröst och snoppar hängandes och slängandes utan en tanke på att försköna eller dölja skavanker

3, Baddräkten vann i sommar återinträde och dominerade på strandens arena

4, Allt fler som en gång opererat in silikon plockar nu ut konstmaterialet och inte enbart av hälsoskäl

5, Kroppen och sexualiteten har blivit så överexploaterad att ingen ens höjer ett ögonbryn över swingers, fetischklubbar eller liknande

6, Nu när kvinnor vill bada topless på badhus i jämlikhetens namn blir det än tydligare att kroppsdelar med erogena zoner är mest trivia och inget annat

På spaning efter den tid som flytt

Detox

Efter regn och överfulla stuprännor i dagarna sju, känns dagens leende sol mer än välkommen in på en oväntad kopp, frystorkat kaffe. Icke kravmärkt, eller ekologiskt, eller certifierat, eller rättvisemärkt. Brukar vanligtvis köpa kaffe med så många sigill på som möjligt, för att vara på den säkra sidan.

Efter de senaste dagarnas törst efter blod och mersmak för fysisk vedergällning, börjar så smått adrenalinet sjunka igen. Kan ju bero på att jag inte kommer att vara på jobbet under ett antal dagar, men jag är heller aldrig långsint eller principfast. Totalt karaktärslös - det är jag det!

Grunnar mest för tillfället på olika personers agerande i min närvaro. Ja, de är ju inte så närvarande rent fysiskt, snarare metafysiskt då. Och eftersom jag ständigt känner mig förundrad - dessvärre inte så mycket av glädje eller insikter - av folks självupptagenhet, bristande sympatier, förmåga att klampa rätt in, över och ut genom närmsta dörr, samt deras ständiga rop på bekräftelse.

Anar en hel del ångest, en och annans strupes skri. Varför jag anmodas av Ödet eller vem det nu är som sammanför mig med den ena hopplösa typen efter den andra, att lugna dessa personer, höja deras bristfälliga kvaliteter till skyarna och lovprisa dem oavsett vad, ja det är ovisst. Personligen tycker jag det vore att förbjuda att först vara artig, konverserande, uppmuntrande, roande och mer därtill, för att sekunden därpå vara avståndstagande, avböjande och flyende mot nya vidder, nya sjuksköterskor, ammor, mammor, konsulter och psykologer som kan sätta plåster på de ömmande sår och själar som spritter runt i tillvaron.

Det är då jag inser att jag måste göra en känslomässig detox! Nu är det slut med ynk i mitt liv, slut med personer som tär på mina reserver och vill ha det allra bästa och när de fått vad de vill ha lämnas man som en tom konservburk, tömd och dränerad på innehåll. Nej, en rensning måste till! Allt som är dåligt för mig, hur njutningsfullt det än må vara måste bort. Kropp och själ ska renas och jag ska också få stöd, sympatier och i alla fall tillbaka en del av den energi som jag så ohälsosamt ödslat med i onödan många gånger. Nyttiga, energigivande individer sökes därmed och tips till Er alla: Gör Er av med dem som skapar oro, förbittring, förstämning, ilska och dålig självkänsla! De må finnas runt omkring oss lite här och där, men låt dem ligga som en giftbesprutad vindruvsklase i sitt vackra fruktfat. De kan ligga där så mycket de vill och så länge de vill - vi behöver inte ta del av dem! Vi behöver inte smaka på dem, ofrivilligt stoppa i oss deras giftigheter och när vi bjuds på elände tackar vi vänligt men bestämt nej. Förresten behöver vi inte vara så onödigt vänliga heller.

"Tack, men jag tycker att Du låter både otrevlig och onödigt provokativ just nu! Kan Du tänka Dig att besinna Dig och utgå ifrån en annan position än Din egen? Är detta omöjligt ser jag ingen annan utväg än att avstå från medverkan, men tack för att Du engagerade Dig så pass att det kändes viktigt att lägga bördan på någon som skulle kunna bära den och att den personen var jag!"

/ Ms Oden

Gynekologen igen

Nej inte är det något nöje att gå gynekologen precis, inte sjutton finns det någon som finner glädje i att försätta sig själv i den kanske mest sårbara positionen som finns för en kvinna! Att hoppa upp i gynstolen känns alltid lite som ett halv självmordsförsök, kanske inte ett traditionellt självmord men iallafall är det ett självmordsförsök på ens värdighet!

Visst, jag kan av erfarenhet säga att det har blivit bättre sedan jag som ung tjej gick till gynekologen första gången, jag känner att jag helst skulle vilja drabbas av en total blackout när jag minns de känslor som jag hade då, visst gynekologen som naturligtvis var en man, var väl inte otrevlig men han var inte sådär väldigt förstående heller, man skulle ju av med alla kläderna, på en skjorta, upp i stolen (även om man inte behövde ligga utfläkt från början) och i den positionen träffa läkaren för allra första gången, halvnaken, helskraj, dödligt generad och blyg! Bara en av alla dessa saker skulle ju kunna skrämma slag på den modigaste.

Konstigt att man någonsin gick tillbaka dit och att man efter ganska många besök inte fasar lika mycket längre. Genansen kommer jag nog aldrig att komma ifrån men själva oron har nog nötts bort av alla de gånger jag har varit hos gynekologen. Nuförtiden så träffar man på de flesta ställen först läkaren och sedan får man gå och klä av sig och ta på sig de förhatliga papperskjolarna eller vad det är, har inte lyckats lista ut det riktigt ännu, och som precis som Poppy skrev, vilket jädra håll de ska sitta på.

Genom att man åtminstone vet att läkaren har sett en i form av en person som förhoppningsvis ses som en vanlig tänkande talandes, gåendes människa, slipper man reduceras till ett sköte som blir undersökt och som det sen ska talas till. Det är en väldigt konstig situation, att sitta eller ligga där i gynstolen och ha blivit undersökt och försöka skyla sig så bra man kan medan läkaren småpratar eller ger olika behandlingsförslag, det är ganska svårt att ta tills sig vad som sägs medan man desperat försöker dölja det läkaren redan så intimt har undersökt.

Som tur är får man numera också chansen att klä på sig och kanske lugna ner sig några minuter innan det är dags att prata allvar med läkaren, men dessa få minuter kan göra hur mycket som helst, för visst är det lättare at tänka klart om man inte sitter med rumpan bar och veta att straxt ska man lite klumpigt hoppa ner från gynstolen, marschera bort i ett hörn med kjolen bak och fram och börja klä på sig.

Någon kanske invänder nu att det är frivilligt att gå till gynekologen och varför gör man det om det nu är så obehagligt och det är just där jag vill komma med lite beröm också, de senaste åren har jag (är det jag som har tur?) fått träffa läkaren först, sen blivit undersökt och sedan blivit lämnad för att kunna klä på mig och sen fått tala med läkaren. Det är så det ska vara! Själva undersökningen är som sagt aldrig någon njutning men det kan vara helt ok.

Även om det känns jobbigt är det viktigt att vi kvinnor går på regelbundna kontroller, det var trots allt vid en sådan som man upptäckte att något inte var som det skulle hos mig, tyvärr fördröjdes det via slarv över ett år innan något gjordes åt det, och visst sa den första läkaren att allt var ok nu fast det inte var det. Men trots allt var det en gynekolog som tog min känsla på allvar och därigenom räddade mitt liv och för det är jag honom evigt tacksam.

Men den viktigaste läxan jag lärde mig var nog att bara för att en läkare har sagt en sak betyder det inte att det är så. Känn efter själv om det känns bra eller inte, gå på din egen instinkt och fråga och ifrågasätt om det inte känns rätt, läkare kan ha fel likväl som alla andra! Kräv att man tar dig på allvar.

Låt dig inte bli marginaliserad till den där blyga helskraja tonåringen som kanske fortfarande finns kvar inom dig och som är livrädd för att svara på läkarens frågor. Släpp ut den där duktiga modiga kvinnan som vet, känner och tänker är allas jämlike och inte finner sig i att bli reducerad till ett sköte!


Honey/feminist javisst

Gynekologen

Dags att hotta upp stämningen lite i dessa allt mer kylslagna, för att inte tala om förmörkande tider. Är fortfarande ovisst hur jag kommer att överleva denna vinter då jag oroat mig för detta sedan en månad tillbaka och inte kan komma upp ur den usla sängen förrän ljuset randar horisonten.

Ovisst är också varför man går till gynekologen eller varför man väljer att som man utföra akter i ens kvinnas inre som luktar, klibbar och är ett dunkelt mörker. Kanske den manlige gynekologen känner sig likt en spanare, en barndomsvision av deckarmysterier, spiondrömmar, agentfantasier?Att få lysa med en liten ficklampa och vara lite osäker på vad som väntar där i grottan (muhhhaaahhha), med allt kortare och häftigare andhämtning treva sig fram, beslutsam men rådvill i takt med de droppande stalagmiterna, för att slutligen nå målet. Eller se ljuset. Diagnos! Så var det mysteriet löst: Nästa!

Som patient finns det cirka hundra och en reaktioner, liksom anledningar till att inte vilja sitta där i en stol konstruerad för läkaren och inte för patienten. Där har vi invändning Nummer 1: Varför är man som patient alltid satt på undantag? Det behöver nu inte specifikt vara i gynekologstolen, utan gäller i största allmänhet. I samma stund man träder in "undersökningsrummet" reduceras personligheten, individen, människan. Nu är du patient och det läkaren vill är att du ska vara avklädd och inte alls oblyg inför denna blottande och utsatta situation. Läkaren är ju ändå bara intresserad av Dig som kropp - i bästa fall! - i de flesta fall bara intresserad av en del av din kropp. Hos gynekologen ska man villigt sära på benen och tycka det är helt okej att en vilt främmande man stoppar in sina händer i ens inre, både analt och vaginalt. Det ska vara helt okej att de petar in plastmunstycken, tänger och skrapar ut en del av ens inre på små platta glasbitar eller än värre knipsar delar av en - självklart helt utan bedövning - och puttar ner i provrör. Att man sedan håller på och svimma och blöder resten av dagen är "helt normalt". För vem då?? undrar jag. Jag tycker inte det är helt normalt att bli stympad och sedan må dåligt resten av dagen. Helt jävla onormalt!

En annan grej är hur de lyckas förminska och förringa en redan innan man hoppar upp i den där avskyvärda stolen. Man får ett litet bås att gå in i och ta av sig valda delar kläder - utvalda av läkaren givetvis! Ibland får man någon plastrock att kränga på sig, vilken jag ändå aldrig har förstått hur den ska sitta och därför tar och knyter den framåt varannan gång och bakåt varannan gång. Men ibland ska man bara sitta där halvnaken och invänta den myndiga stämman. Så ska man skutta ut från det där lilla båset, gå halvnaken genom rummet och lägga sig tillrätta i en av de mest obekväma ställningar jag tycker man kan befinna sig i.

Visst jag fattar! Jag går ju dit!! Tar mina cellprover och låter dem trycka på min livmoder så det gör ont, låter dem stoppa in sina latexfingrar i mina kroppsöppningar, vilket gör mig illamående och undrar när tortyren skall vara över för denna gången. Allt för att i slutändan få veta att jag är frisk. Alternativet skulle vara att få veta att jag är sjuk, men det har ännu inte inträffat, vilket jag tackar mina gener för.

Sedan när jag lättat sluppit ifrån skräckkabinettet, stapplar ut på skakiga ben funderar jag dels på varför man aldrig blir sedd som individ efter undersökningen heller. Hela sjukvårdsapparaten tycks så klinisk, alltför lösningsfokuserad och upptagen av små, små delar av en helhet. Jag vill bli sedd som en person när jag är hos en läkare, inte som en kroppsdel som är deras att ohejdat ta del av i vetenskapens namn.

Tanken slår mig också hur gör de manliga gynekologerna i sitt privata sexliv? Värderar de sköten efter kriterier som sundhet, ålder, graviditeter etc? Inte för att jag är helt säker på hur andra män tänker just vad gäller Sköten, men jag tror knappast de funderar på att ta sig en liten ficklampa och plastsked för att om möjligt kontrollera ens inre status. Är det ett kontrollbehov? Jag funderar vidare på alla dessa ingrepp och tvetydiga behandlingar kvinnor behövt utstå för att de varit opportuna, bestämda, allt annat än intetsägande. Men det tar vi en annan gång. /Popps