Fast kanske en bättre översättning av Chatwins bok vore Sånglinjer... som jag nu äntligen är i färd med. Jag borde väl ha läst den innan jag åkte till landet på andra sidan jordklotet, eller i alla fall när jag var där och fortfarande kunde höra de halvt rädda, halvt rasistiska viskningarna om aboroginerna, såg deras konst på museer - som kanske inte alls borde vara där, according dear Bruce. Ja, eller när jag kom hem därifrån i alla fall.
Man får ju för sig att en walkabout är en rit eller en drift hos aboroginerna. En vandring under flera månader, som ska göra ynglingen till man. En vandring som görs när naturen kallar, men jag förstår när jag läser boken att det är mycket mer komplext än så. Jag vet inte ens om jag kan försöka förklara det eller om man ens ska det. Eftersom det grundar sig på för detta folkets unika och tusentals år gamla myter, en tro på sina förfaders sånglinjer. Att likt en fågel lära sig en sång som aldrig får röjas, men också en sång som måste följas så exakt att man aldrig kommer fel.För då skulle inte bara livet, utan hela skapelsen gå om intet.
Så blir jag ju som vanligt också så intresserad av författaren bakom verket. Ibland tror jag att jag ägnar lika mycket tid åt att läsa OM vissa författare, som deras verk.
Chatwin är inte alls ointressant. Ett snille uppväxt i Shakespeares hemtrakter, golden boy på Sothebys, men sedan med ett allt större intresse för världen och arbetade sig runt som skribent. Han dog dessutom allt för tidigt (48 år ung 1989) i HIV, som inte självklart kunde bromsas eller hållas i schack under denna period.
Jag läser vidare om sånglinjerna och förstår att Bruce gjort sin läxa. Jag kan knappt prata om dem och undrar huruvida jag själv skulle få Underkänt eller knappt Godkänt.
/Poppy
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar