söndag 12 december 2010

Oroslucka

Nummer 12. Solen skiner, den tredje advent hägrar och snön ligger vit och fläckfri på marken.

Desto fler fläckar i vårt inre, när vi på nytt blir varse de oroliga tider vi lever i. Vi kan blunda med händerna i saffransdegen, med munnen full av knäck, julsångerna som sjungs leende och förväntan som lyser ur barnens ögon.

Att en självmordsbombare detonerar i Stockholms innerstad verkar så osannolikt absurt att om det inte vore sant, vore det som ett aprilskämt. Men det finns inget skojigt alls i denna händelse. Lika lite som när Olof Palme blev skjuten på öppen gata. Vi har ingen garanterad säker eller trygg tillvaro i detta årtusende och varför skulle vi egentligen ha det? Har människans tillvaro någon gång känns säkrad? Under ett tiotal år, där efter världskrigen kändes det kanske så och tron och övertygelsen om detta faktum var stark.

Jag önskar jag kunde knäppa med fingrarna och skingra alla oro. Jag önskar jag var allsmäktig och kunde lägga ut skyddande barriärer kring de oskyldiga. Men i andras ögon är ingen av oss oskyldiga. Dessvärre en visshet att vara medveten om.

Se Din nästa i ögonen ta emot personen med öppna vyer i siktet. Om vi tappar tilltron till varandra har vi snart inget alls kvar att hoppas eller förlita oss på.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar