Jag är bildad

Fackförbundet DIK har dragit igång en kampanj som de kallar Jag är bildad. Kaxigt sträcker de ut hakan och uppmanar "de som kan lite mer och inte är rädda för att visa det" att gå med i kampanjen.

Jag förstår visst att kampanjen har ett syfte att se vad kunskap bidrar med och samtidigt höja statusen för humaniora. Där man ser allt hårdare livremmar spännas ännu ett hål, där bibliotek läggs ner och såväl offentliga som privata kulturförvaltningar och föreningar får allt mindre bidrag lämnas ett stort svart kraterhål som är än viktigare i våra tider att fylla. För att vi lever i en kaotisk tillvaro, en våldsam tillvaro, en osäker tillvaro som behöver andra kanaler än de rent retoriska och politiska. I alla tider har ord, färg, vrål med mera använts som förlösande reaktioner på samhällets omvälvningar. Att vi år 2010 skulle ha andra behov är rent jävla trams.

MEN samtidigt tycker jag kampanjen är fånig och dess slogan tillika. Det är som att lista 100 böcker och säga att har du läst dessa lille vän, ja då är du så allmänbildad så. Klapp på huvudet och godkänt-stämpeln i baken. Nu tycker jag ju inte heller att det är något fel på att vara vare sig allmänbildad eller bildad, men när det ska till kampanjer som måste få oss att skryta lite mer i den helt rätta individualistiska tidsandan, ja, det är då jag tycker det känns obekvämt.

Jag behöver inte gå omkring och tala om för andra hur otroligt duktig jag är, jag behöver inte vara bättre än andra eller ens gilla att vara det. Kan inte kunskap få bygga på nyfikenhet och intresse, snarare än vassa armbågar och namedropping till you die?

/Poppy

Små och stora förlag

Efter gårdagens debatt med en näst intill gråtande JÅ, kränkt och förorättad likt ett barn, där han krävde sin offentliga upprättelse genom att tro på att tjata sig till saker är dagens melodi - ja, utifrån detta borde jag väl ta den debatten. Men hänvisar istället till denna artikel En sista mening bara om detta ämne: de som säger att Brunne var politisk, då säger jag bara GRATTIS. Att leva ett liv i demokratisk och humanitär anda ÄR politik! Samtidigt som det också bara är ren humanism, ren tro och ett evangelium i kristen anda, en del av vår kultur. Gillar man inte det, kanske man inte ska gå till kyrkan. (Blev visst mer än en mening till...)

Efter att ha lyssnat på Anne Swärd häromkvällen kom det upp en fråga som snarare var ett påstående om den aktuella utarmningen inte bara av litteraturen, utan också ifrån bokhandelns och förlagens sida. Bonniers kontrollerar väl i stort sett 90% av all utgivning av litteratur i dag, antikvariat stänger och förmedlar litteratur enbart via Internet och de små boklådorna är snart ett minne blott. Istället hittar vi en spännande pocket - för spännande måste det tydligen vara i 2000-talets Sverige - på ICA, när man står i kön och väntar med sin kundvagn och på såväl bokreor och bokmässor är det en uppsjö av dålig litteratur, förenklad, banal och likriktad litteratur. Dålig, i den mening att språket ofta håller en undermålig art och struktur, banal då den förväntar sig en läsare som bara vill läsa boken likt man glupskt slukar ett Plopp när hungern tillfälligt behöver stillas och likriktad då det bara ska vara topplistor med i huvudsak spänningslitteratur. Även om också den halvt fiktiva romanen gjort sig allt mer gällande på sistone. Var tog förmågan att skriva en berättelse med ett rikt och flödande språk vägen? Ska alla framtida författare bara ha spökskrivare eller skriva på ungefär samma sätt om ungefär samma saker?

Det är då jag gläds åt
Weyler förlag och inte minst min favorit Sekwa, kanske det första och enda förlag som också tar sina läsare på fullaste allvar, alltid uppdaterade och informativa.

Det som de mindre förlagen bidrar med är just kvalitet, variation, utmaningar, överraskningar och samtida författare som skriver utifrån den berättelse som finns inom dem. Inte ett skrivande likt Kepler för de konsumtionshungriga läsarna som vill veta vad de får för pengarna. Det finns en krets kvar av oss där ute som också vill förvånas, känna samtiden och de underliggande briseringar som skrapar vår nutida samhälleliga yta. Med och utan Sverigedemokrater.

/ Poppy

Sverigedemokrater. Demokrater? Kiss my ass!

Ja, det är väl oundvikligt. De svenska demokraterna. Och fortfarande förbluffas jag över denna ihålighet, så lätt att genomskåda och ändå lyckas de med denna skenmanöver.

Vissa säger att de skäms för att vara svenskar, att det är obegripligt och frågar sig vilka som kan ha röstat på dessa, uppenbara icke-demokrater. Ja, det finns ju flera anledningar. Missnöje säger vissa, bristande politiskt intresse bland flertalet pekar andra värdemätare på och så finns väl den grundläggande rädslan. För det nya, det som komma skall. Det som är, men inte liknar det som var. Det som känns ovant och skaver. Där ett compeed-plåster inte är nog. För istället för att ta av sig skorna och vifta med tårna, knyts snörena än hårdare. Är det inte med disciplin som framgång och välmående nås?

Personligen ser jag också den nu långt gående trenden att vara en Individ, där enbart ens egna känslor och behov spelar Rollen i livet. Där andra som ifrågasätter eller ställer krav bara är obekväma och upplevs som moment av frustration. Så mycket för att lära av andra och varandra.

Men vill vi verkligen ha politiker med makt att tala om för oss att den svenska nationella identiteten och sammanhållningen håller på att försvinna? Jag undrar mest vad de överhuvudtaget menar med svensk identitet. Och sammanhållning? Vilken? Var?

Ett stärkande av den svenska kulturen. ?? Som bygger på så mycket annat än Svenskt. Och VAD är en svensk identitet?

Vissa säger att vi måste fortsätta ta de på allvar, låta dem föra sin talan och bemöta dem sakligt. Men är man själv helt förutan saklighet undrar jag just vilken svans man biter i, om inte sin egen.

Och hur var det nu med deras kulturpolitik? Att sätta P för stöd till kultur som ändå bara är till för att uppvigla folket. VILKEN kultur? Och har de helt missat poängen med att kulturen är till just för att ifrågasätta och ställa brännheta saker i centrum. Att ifrågasätta, sätta känslor och tankar i brand. Känns det obehagligt eller känns det historiskt bekant?

Hur - säg mig bara HUR - har någon tänkt att det ska gå att resonera med dessa uppenbara bakåtsträvare, med sjukt vridna idealiserade bilder av historien och Fader Brun?????

/Poppy Poohs on Yous

Valsång, sorgesång?

Det lutar åt det håll jag länge misstänkt eller anat. Somliga säger sig vilja gråta över Sverigedemokraternas framgång och jag tänker för mig själv "Era dumma jävlar, det har ju varit uppenbart hur länge som helst!"

Så länge folk intresserar sig mer för vad de själva får i sin plånbok och struntar i villkoren för de sämre lottade, så länge folk får välja sina skolor och sin vård och strunt samma i de invandrade, från outhärdliga förhållanden - varför ska vi hjälpa dem och avsätta skattemedel för deras sak? De är ju i Svärje! Världens bästa land och det ska de vara jäävligt tacksamma över! Skaffa Er ett jobb, kamma Er och lär Er svenska så ska det nog ordna sig. Säkert!

När folk intresserar sig mer för sina egna bestyr än andras, när civilkuraget är så lågt att ingen ingriper eller opponerar sig mot dagliga orättvisor, uppenbara förtryck och diverse maktstrukturer accepteras. Vad annat är att vänta sig?

När författarna i vårt fisförnäma land skriver om spänningsmoment för att avlasta den moderna människan från sitt ekorrhjul och konstnärer väljer att skildra sina egna sår, istället för samhällets. Ja, jag är i alla fall inte ett dugg förvånad.

Jag undrar bara när kvarnstenen började dras och vem som la repet om halsen? När Charles Dickens skriver om sin Oliver Twist mellan 1837-1838 i spåren av "The Poor Law" från 1834, där det klart framgick att alla som kunde och ville, skulle kunna skaffa sig ett jobb - annars var man bara uppenbart lat och oduglig för samhället,- då undrar jag om något alls har förändrats.

Konstnärer/kulturarbetare har i raseri skildrat krigets förtryck, samhällets förtryck, kvinnors förtryck, utsatthet, isolering och känslan av vanmakt. Vissa skulle hävda att de fortfarande gör så, men i mina ögon lyser enbart neonskyltarna med deras egna namn efter föreställningen. För vem mer förändrades livet? För vem mer i samhällets kedjor rycktes det och slets? För vem sjunger de söta, glada som inte alls är intresserade av förändringar?

Så, ska politik åter bli en angelägenhet endast för fåtalet, för de som redan besitter makt i korridorerna och utanför också? Det är bannemej för lite revolution på gång!

/Poppy

Oreda

Såg på politikerdebatten igår via SVT. Lila bakgrund, lila slipsar - förutom på Lars Ohly -, lila dräkt på Maud. Hade de kommit överens om färgtemat innan och varför just lila, som både kan skrika och suddas ut i något blått eller grått. I går kände jag just att det grå tog över. Hur lila och sobert färgad tanken än var. Kavajer i grått som dominerande faktor och alla såg så grå ut i sig själva. Maria var snyggt sminkad, Maud nyblonderad och med luggen käckt på svaj och ändå. Varför når de inte längre ut än den pulpet de fick sig tillhanda att hålla tag i?

Inte blir jag mer förtjust över allas glada miner efter berömmande ord i slutet. Ska man inte vara argare än någonsin på sina motkandidater i detta läge? Ska inte raggen vara rest och glimmande vargtänder anas i bettet? Ska inte varje part akta sig för det utdelade knivhugget som kommer när de minst anar det? För politik ska banne mej inte vara en slätstruken exposé i media, där det egentligen kvittar vem som får tryckt "Statsminister" på sitt visitkort. Politik ska vara så viktigt att man vill blöda, svettas och slåss för sin sak. Inte ett bekvämt kafferep en söndagskväll.

Mitt i allt fyller jag år och inser väl att det betyder mindre. Självklart betydligt mindre! Vad som betyder mer är dock att jag betyder inget.

/ Poppy

Politikertjafs

Idag blev jag grundlurad och förbannad, samtidigt som jag inte kunde låta bli att skratta. Men ska verkligen politik liknas vid ett practical joke?

En lång man i obestämbara färger (jo, han var så himla bäääige), utan lejonman och med mild framfusighet erbjöd mig en kryddpåse på Ica. Jag tog kryddpåsen i handen och ovanpå den satt en klisterektikett Det enda arbetarpartiet. Självklart borde jag ha anat oråd, men efter en dag på nytt jobb och att därefter ha kånkat knappt 20 mil tur och retur, för att figurera ombud vid en bouppteckning, ja jag måste erkänna att jag inte riktigt var på alerten.

Någon liten varningsklocka ringde ändå fortfarande desperat i mitt inre och jag fick fram frågan: "Vilket parti representerar Du egentligen?" och det uppenbara svaret föll.

Hur långt får man driva tesen som företrätts av ens värsta antagonist under hela vår moderna politiska tid? Jag kunde inte låta bli att undslippa mig ett skratt av pur förvåning, som att ertappas med fingrarna i kakburken. Men hur kul är det egentligen? Jag skrattar inte mer.

/Poppy

Politik och profit

Ärligt talat förstår jag mig inte på detta årets valrörelse. En riktig jävla röra där inte ens "man tager vad man haver" har slängts ner i grytan. Här är det mer lite uppenbara stölder, imitationer, konspirationer, gillrade fällor och hånskratt. Jag är överhuvudtaget inte så förtjust i det hela. Kalla mig gärna infantil och tonårig, men det är för mig mera intrigmakeri där de olika parterna ska få "smaka på egen medicin", än ett arbete som strävar framåt och för folket i vårt samhälle. eller för samhället som sådant för den delen. Inte minst de NYA moderaterna har lagt beslag på detta sätt att förmedla sig och sprida publicitet. Jag undrar ens om deras väljare förstår inslagen av ironi eller de tror att det är uppriktiga, välmenade formuleringar, samt att "ha, ha, där fick de dumma jävlarna, när vi snodde deras idéer". Det verkar ju så...befängt, så jag finner faktisk inga ord för det! Befängt!!

Missnöjesröster och folk som säger att de kommer att skämmas för att vara svenskar om Sverigedemokraterna tar plats. Ja, det kan jag också tycka, samtidigt som det enbart beror på ett par faktorer. Du och jag. Bristen på vårat engagemang i dagens samhälle och de som behöver vårat värn. Istället är vi så kolossalt upptagna med att förbättra oss själva, förhärliga oss själva och hävda vår rätt till detta med orden "Man lever faktiskt bara en gång!". Nej, fan, alltså. Gillar det INTE!!

Vad hände med Schyman och hennes FI undrar jag också? Efter att hon eldade upp de där slantarna på Gotland blev det märkvärdigt tyst kring hennes parti. Istället fick jag senast höra om den strävsamme Horatius som instiftat sitt FI: det filosofiska partiet. Hade jag varit lite mer bekväm med det allmänna läget i vårt stat Sverige hade jag kunnat dra på munnen åt det. Nu blir jag mest trött och undrar om det finns en färdiggräven grav jag kan gå och lägga mig i, innan den 19e september.

/Poppy

Julian Assange och jag på parkbänken

Men Julian då! Berätta nu hur det EGENTLIGEN blev såhär! För, fan alltså, Julian jag gillar ju Dig. Mycket! Tror jag.

Jag vet inte om jag ska vara upprörd, indignerad, förbannad eller bara grymt besviken. För, Julian det är ett par saker Du måste förstå i sammanhanget;
- Med Din entré i offentlighetens strålkastarljus väcktes ett hopp. I alla fall hos mig. Här framstod plötsligt en modig och beslutsam man som inte drog sig för obekväma avslöjanden. En man som verkade stå för en humanitär anda i humanismens namn. Att Du dessutom pratade lågmält med en blyg och försiktig framtoning appellerade än mer till mitt eget beslutsamma inre.

Jag erkänner; jag tyckte Ditt dekadenta drag som en modern James Bond var tilltalande, att Du åkte jorden runt utan en fast adress och gäckade press och politiker i sin jakt på Din person. Jag erkänner att Ditt yttre tilltalade mig och jag fann Dig, tja, jo, sexig. På något udda vis, men ändå.

Men nu då Julian? Nu då?? Är det en enda komplott eller har Du likt andra män, så många före Dig, försökt nyttja Din position till att nyttja andra? Jag vill så gärna inte tro på det, jag vill så gärna tro att det hela är ett politiskt sabotage. När man tänker på saken är det ju märkligt att två tjejer som känner varandra, vid olika tidpunkter anmäler samma sak. Visst kan man ana en konspiration? Ändå Julian. Dearest! Jag är alltför luttrad av att se mäns egon stiga i samma takt som de vinner terräng och prestige. Jag tvekar med sorg i hjärtat.

Jag lämnar Dig här nu. Du får sitta kvar själv på bänken och se hur Du ska lyckas försvara Din heder, om det finns något att försvara, om den är intakt. Jag blir den första att åter omfamna Dig om allt är löst skvaller och förtal. Det lovar jag Dig Julian!

Sven Otto. Littorin.

Egentligen hade jag tänkt ta tag i det här med deckare igen. Spännings- eller kriminaldrama. Konstigt egentligen hur man har förflyttat benämningen på kategoriseringen från huvudperson (deckare = den som löser mordgåtan), till att det är just spänningen det handlar om eller brottet. Om några år kallas liknande litteratur kanske för kriminella gåtor och handling och huvudperson har helt förflyttats till skurken i dramat. Inget stort nytt grepp i sig, det förekommer redan, men vad jag ser framför mig är ett slut på den sjaviga kriminalinspektören med alltför generös alkoholkonsumtion och trubbel med exfrun, men som med envetet svett och trulig beslutsamhet i kombination med glimtvis briljant insikt bestämt sig för att sätta åt den ondskefulle mördaren, till att glorifiera den skarpa hjärnan bakom de utstuderade brotten. En mördare likt Dexter som på ytan lever ett normalt liv och mördar i "gott" syfte. Där kriminella får sin litterära revansch och allt kommer att handla om hur offrade de är i sitt liv, i samhället, i sin livslott.

Men nu skulle jag ändå inte beskriva det fenomenet utan istället ge mig på att såga Sven Otto längs med fotknölarna. Han anländer Almedalen och unnar sig att skämta en del på sin gode vän och tillika statsministerns bekostnad. Ja, egentligen menar han ju väl, den käre Sven Otto. Men utan att han anade hann snart Aftonbladets blåslampa ifatt honom med en blå, skenande och skoningslös låga, redo att sätta fart på hela historien. Sven Otto gråter ut offentligt. Gör inte avbön, utan håller skamset och fegt upp en sköld prydd med sina barn, med slagord för sina barn, sin depression, sin segslitna vårdtvist, sin skilsmässa. Ja, allt som kan peka ut Littorin till offer, allt som de flesta av oss kan relatera till, allt som kan sätta igång känslor och tankar av sympati. Så uselt gjort!

För egentligen handlade det om en komprometterad historia som utspelad 2006. När Sven Otto sexchattade och sedan gick och köpte sig sex. Det finns flera inslag av uselhet i detta:
1. Det är inte förenligt med svensk lag att köpa sex (Det går istället utmärkt att knulla runt helt legitimt med kondom på med vem som helst, hur som helst, men gör det inte till Big Business!)
2. Det är vanligtvis kvinnor, men även unga pojkar som drabbas av sexköpare. Som av en eller annan anledning låter sig luras i tron på snabba pengar, som snarare ofta leder dem in i missbruk, utnyttjande, våld, psykiska problem och könssjukdomar. Varför ska då en man av rang, som snart ska komma att ingå i en nybildad regering nedvärdera, förakta och förkasta en kvinnas kropp bara för att han kan betala för henne? Göra henne till en handelsvara bara för att stoppa snopp i snippa? Är det verkligen så oumbärligt?? Varför förekommer detta alltid hos män och män som tror sig kunna komma undan med det??
3. Att använda barnen som slagskepp i denna snyfthistoria var ändå det allra lägsta. Stå för Dina egna handlingar Sven Otto! Ta ansvar för Ditt eget libido! Det var inte barnen som sexchattade, det var Du!

Littorin - du har ju en flickvän, som Du tydligen också aktar och älskar med ett "I löv you" på Facebook och att hon är såååå söt. Som en liten docka. Som en liten flicka man kan ha som kuttersmycke och stoltsera med på sin arm. 17 år yngre har hon säkert en del att lära av sin Mästare. Men jag tycker hon gör bäst i att släppa taget nu genast. Vem skyller han på nästa gång han trampar i klaveret och sedan blånekar sig ända in i Clintons boxningsring, där sekonden ivrigt viftar handduken när orden "I did NOT have sex with that woman!" fälls? Osis, men det var precis vad Du hade för att Du behövde trösta Dig och stärka Dig och för Dig Sven Otto var det dessutom okej att göra det genom att nyttja en annan människa i eget syfte.

Ajöken Herr Lök Littorin!

/Poppy