Lucka Oväder

I Skåne ryter vinden medan snöflingorna faller i en till synes oändlig ström till marken. Drivbildningar och ovana bilister, samt trafikanter i stort skapar det media älskar att kalla för kaos.

Jag lämnade allt bakom mig tidigt i morse. Så pass tidigt att man rörde sig i gränslandet mellan natt och tidig morgon. Med vargtimmen passerad.

Fem timmar senare är landskapet fortfarande magiskt vitt och vackert, med förrädiska isfläckar under skosulorna, där mina utmärkta Blundstone tar mig på en garanterad halkfri färd med apostlahästarna genom julstressade gator.

Dagens prestation var att bära hem fem fullastade kassar som fick mina biceps att värka. Jag insåg snart att jag inte skulle orka gå tusen meter med gnälliga muskler, så tog bussen två hållplatser. När jag kom hem var jag tvungen att väga min last. 19 kilo tung.

Lucka nummer 18

Julbockar hör ju julen till. Ja, det ligger ju liksom i dess namn att vara en del av julen. Julbocken får mig dock att inse att julen fortfarande har anknytning till asatron, även om det är något vi oftast inte reflekterar över. Så är det ju med traditioner. Man är matad med dem sedan barnsben och så gör man på samma sätt och vis själv utan att fundera närmare på varför.

Tor hade två bockar som drog hans vagn. Tanngnjóstr och Tanngrisnir hette de. Ena starka rackare som överlevde en slakt och allt. Så långt sträcker sig mina kunskaper om dessa bockar. Nu hade man ju kunnat göra en väääldigt elegant och lite parodisk övergång till dagens bockar i samhället. Men riktigt så underhållande ska jag inte vara i dag.

Andra synliga tecken på bockar kring jul (tänk nu INTE på "de andra") var att jultomten i vårt land just var en julbock. Jag föreställer mig att den bocken klampade som bockarna Bruse, men i övrigt knappast skrämde mer slag på barnen då än vad Tomten gör nu, med sin enerverande fråga om barnen varit snälla. Klart det varit snälla. Barn föreställer sig inget annat än att vara och på det sätt de blivit lärda att vara.

Min största upplevelse av en julbock är dock Gävles stolthet. Under mina år i denna stad där vintrarna alltid var vita med tjattrande ekorrar och skränande björktrastar stod denna bock alltid i sin gyllene halm, hel och oförstörd jularna igenom. Fast visst fick jag höra historierna om hur den brunnit, om vadslagningen på Internet och huruvida traditionen med denna mastodont var värd att bevara eller inte.

I dag läser jag i Dagens Nyheter att bevakningen är stenhård och dess hårda prövningar genom åren med attacker från raggarbilar, pepparkaksgubbe med pilbåge och turister. Trots alla vedermödor med denna bock har den placerat Gävle på kartan och ger de boende något att samlas kring. Att jag flyttade dit en gång hade dock inget med någon som helst bock att göra.

Lucka nummer 17

Visst anas ett löfte.

Gör som han säger. Strunta i det. Låt det dåliga passera, för it really, really, really could happen. Den bästa julklappen?

Jag ryser till vid tematiken Clockwork Orange med viss bitter ton, men som alltid med bittra smaker finns det utrymme för eftersmak av annan karaktär. Den får vi skapa själva. Om vi vill, har ork och lust.

Damon i vintervid skrud funkar i alla fall för mig. Varje gång och alltid. It really could...med den stämman. Javisst, jag litar blint på Dina ord!

The Universal

Lucka otillräcklig

Tänk om jag slapp vakna en enda morgon utan några måsten, bör, ska. Tänk om det fanns en enda morgon där jag kunde sova så länge jag ville, läsa tidningen i sängen och få smula med rostat bröd i sängen. Sedan somna om igen och glatt skrota runt i min flanellpyjamas när eftermiddagen tar vid. Det kan jag längta efter.

Nu sitter jag istället och tänker på att jag borde vara aktiv i debatten kring Nackas bibliotek, ta tag i Svelands utmärkta inlägg om utebliven jämlikhet i form av de där manliga vännerna på SVT.

En liten, kall metallburk i handen med texten Terrine de Margret de Canard aux Pruneaux. Nyss svävade franska ord, gester och vitalitet kring min person. Marken var täckt av is och vinden kylde bort all känsel i ansiktet. Trots detta. Deras itensitet gjorde mig ivrig och tacksam att få vara med dem under en timmes tid. Inte för att jag äter anka. Men hur skulle de kunna veta det?

Jag har i alla fall packat mitt hemgjorda godis att dela ut till tre vänner i kväll, när vi samlas för att under trevliga former få i oss mat tillagad av andra och vin upphällt i glas av en servitör.

Så nu borde jag hysta hem, duscha, byta om, gå med hunden, stressa till bussen för att nå första anhalten, sedan frysa i väntan på skjutsen till nästa stopp och sedan halka runt i de svarta stövlarna innan värmen slår emot en.

Nacka och Sveland får vänta lite. Tills jag blir ordentlig, stor och tillräcklig för att duga något till.

Lucka nummer 9

Snön...den magiska, den som sticker i ögonen, faller på tungan. Den vita, ljusa, den dämpande, den kylslagna. Som den vackraste Grace Kelly i rävstola över bara, kala axlar.
Snöflingor stora som handflator lägger sig till en kort vila på min jackärm. Alla dessa unika, vackra kristaller som inte går att urskilja för blotta ögat. Men ägna dem en tanke, ett intresse och magin som uppenbarar sig är likt ett verkligt Sergeant Pepper, innesluten i en frisk, skör skönhet som bara varar tills Du försöker möta den med Din kropps värme.

Jag tycker bättre om snö och is än om kärleken och hur många ord fanns det nu för snö i det grönländska språket?

Den som läst eller läser om Peter Høegs "Fröken Smillas känsla för snö" lär veta.

Lucka nummer fyra

Plättar till frukost. Tänk att man till slut efter åratal av letande skulle hitta ett plättjärn på ICA i den norra stadsdelen.
I övrigt mycket godis i kostcirkeln, så dagens lucka består givetvis av ett recept på lussebullar, att mumsa på till morgondagens väntan i advent, eller kanske hellre att frysa in till luciastöket.




Färdigt på: 2 tim 13 min
Ingredienser
50 g jäst
5 dl mjölk 3%
150 g smör
250 g kesella
2 dl strösocker
2 kuvert saffran (1 g)
1 tsk salt
16 dl vetemjöl, eventuellt lite mer
russin
1 st ägg + 1 msk mjölk till pensling

Tips
- Receptet är beräknat för ca 30 stycken bullar.

1. Värm smör och mjölk i en kastrull till 37 grader (fingervarmt).
2. Smula ner jästen i en rymlig bunke. Häll lite av den ljumma mjölkblandningen i bunken och blanda tills all jästen löst sig. Blanda i resten av vätskan.
3. Blanda ner kesella, saffran, socker och salt.
4. Tillsätt nästan allt mjölet, gärna lite i taget och arbeta degen smidig. Tillsätt mer mjöl om det behövs.
5. Täck över degen med en duk och låt jäsa i rumstemperatur cirka 60 minuter.
6. Lyft upp degen på ett mjölat bakbord och knåda den några minuter.
7. Dela degen i cirka 30 bitar. Rulla sen bitarna till längder, cirka 2 centimeter i diameter.
8. Snurra ändarna åt varsitt in mot mitten och lägg dem på en plåt som är smord eller klädd med bakplåtspapper.
9. Tryck ner russin i snurrornas mitt och låt sen jäsa ytterligare 45 minuter till dubbel storlek.
10. Sätt ugnen på 225 grader.
11. Vispa upp ägget med 1 matsked mjölk och pensla bullarna med blandningen.
12. Grädda mitt i ugnen cirka 5-8 minuter tills de blivit gyllenbruna.
13. Ta ut bullarna och låt dem svalna på ett galler.
(Receptet enligt min största inspiration i matväg: Anna Bergenström)

Lucka nummer 3

Snön faller och jag är så förtjust över tillvaron med snö att pulsa sig fram genom, kyla att klä sig mot och varma tekoppar att tina upp sig med. Smälter gör jag först när den rätte kommer in.

Bild: mästerporträttfotograf Annie Leibovitz. Min egen titel: White as snow - dirty as dusk

Lucka nummer 2

Modd - dagens ledord.

http://open.spotify.com/track/5aKi85tBtbnM1RWcGMjeoO

Lucka nummer 1

Först ut måste bara bli en av de absoluta favoriterna; Sylvia Plath. Njut!

Winter Trees

The wet dawn inks are doing their blue dissolve.
On their blotter of fog the trees
Seem a botanical drawing.
Memories growing, ring on ring,
A series of weddings.

Knowing neither abortions nor bitchery,
Truer than women,
They seed so effortlessly!
Tasting the winds, that are footless,
Waist-deep in history.

Full of wings, otherworldliness.
In this, they are Ledas.
O mother of leaves and sweetness
Who are these pietas?
The shadows of ringdoves chanting, but chasing nothing.

Kalenderstunder

Nu är det den andre december, men jag kommer först att låtsas att det är den 1 december, eftersom jag på grund av tusen runda hjul inte hann med kalenderhetsen här i går. Men nu blir det alltså kalender, i sann decemberanda.

Så var det konstaterat och härpå följer den 1 december! Lucka no1.

Snö

Overkligt, stora och vita kristaller som faller så tyst, så stilla, som om de ville lugna, hålla om och trösta. Mitt i det går jag, springer jag.
Jag springer och springer, snö i ögonen, snö i skorna som smälter och lägger sig som en erinran om livets hårdhet kring mina fötter.
Frasande, krasande ljud när jag plogar mig fram med två hundar i band som nästan drar mig framåt, ropar ut i tystheten "Vi vill och vi kan!". Springa. Så snabbt och så länge som möjligt.
Pulserande handleder som vittnar om blodets färd i mitt inre. En kropp som ännu andas, står, springer, går. Jag tar ny sats och känner enkelheten dansa under sulorna, ändå kan jag inte sluta tänka på när det sista steget kommer, det allra lättaste, som får en att sväva i det tomma intet. När steget över stupet tar fart och man låter den korta delen av en sekund förbli en evighet innan den bestående vilan tar vid.

/Poppy