Fredagsmys

Nej, jag orkar inte dricka upp ölen. Den är inte ens särskild god. Eller kall. Äggmacka med kaviar. Knäckebröd utan smör. Fredagsmys hyser alternativ mot transfetter och smulor i mattan. Förvisso smular knäckebröd en hel del också, men fettfläckarna efter dem blir i alla fall betydligt mindre.

Jag ser lidande, förtvivlade, gråtande barn i Libyen som kablas ut till omvärlden och det hugger och hackar sönder något inom mig. Otillräckligheten för världen, för lidande, för orättvisor och grymhet. Som om inte den vardagliga otillräckligheten redan satte tillräckligt med dåligt samvete inom en. Känslan av vanmakt inför kraven från andras vilja och önskemål. Själv balanserar man som den där elefanten på en spindeltråd. Förgäves. Under tiden skjuts oskyldiga ihjäl för en tro på ett annorlunda, kanske bättre liv.

Dagen före trettonafton

tänker jag att jag ska hinna en massa, som jag vet att jag inte kommer att hinna. Lika lite som att jag kommer att bli rik. Ändå är det Sisyfos arbete som driver en. Det är meningslöst, tungt, andefattigt och hårt. Likväl rullar man klotet uppför den där branten, vareviga morgon, vareviga dag. Skulle allt vara meningslöst om man inte rullade?

När 2010 försvann så försvann också allt och alla. Framtiden må vara såväl mörk och kort för min del, men den är i alla fall min.