Snö

Overkligt, stora och vita kristaller som faller så tyst, så stilla, som om de ville lugna, hålla om och trösta. Mitt i det går jag, springer jag.
Jag springer och springer, snö i ögonen, snö i skorna som smälter och lägger sig som en erinran om livets hårdhet kring mina fötter.
Frasande, krasande ljud när jag plogar mig fram med två hundar i band som nästan drar mig framåt, ropar ut i tystheten "Vi vill och vi kan!". Springa. Så snabbt och så länge som möjligt.
Pulserande handleder som vittnar om blodets färd i mitt inre. En kropp som ännu andas, står, springer, går. Jag tar ny sats och känner enkelheten dansa under sulorna, ändå kan jag inte sluta tänka på när det sista steget kommer, det allra lättaste, som får en att sväva i det tomma intet. När steget över stupet tar fart och man låter den korta delen av en sekund förbli en evighet innan den bestående vilan tar vid.

/Poppy