Dagen då allt föll

Sedan 15 års ålder har jag arbetat. Ständigt vaken, alert och redo att ta på mig fler arbetsuppgifter, fler arbetstimmar, tyngre jobb, slitsamma jobb och alltid har jag lyckats prestera bra och sprida god stämning, skaffat nya vänner och haft på det stora hela trevligt.

Jag har förstått att dessa värden nu är passé och trots min överkvalificerade utbildning, min idoghet som gör att jag dagligen maxar prestation och insats. Nej, nu ska det tydligen vara som på kungligheternas storhetstid. Intrigeras, kvalificera sig på knivhugg i ryggen, skvallra för "Drottningen" när det inte behagar lakejerna och jag förstår allt mer hur osäkert livet var för de som rörde sig i hovets kretsar. Själv är de förstås undantagna alla fel och brister så länge de slickar chefens skor, fnissar åt allt hon säger och vänder upp sina feta arslen i ansiktet på oss som har reell kompetens och utbildning.

Fast egentligen är de bara osäkra och avundsjuka och de har verkligen gett sig på fel get att stångas med. AD nästa!

/Poppy - you can beat me up, but never beat me!

Osäker avund

Jag vet faktiskt inte hur det blir såhär. Är det typiskt kvinnor och i så fall varför? Jag varken vill eller kan acceptera det faktum att avundsjukan gör mer ont än att förlora en vän.

Jag är ofta den som stöttar, som står pall, som kan peppa och se andra. Även i en grå vardag. Ja, kanske jag är rent av bäst på vardagliga, små hejarop. Men när rollerna förändras något, om än bara en liten, liten förskjutning. Då är det som om luften går ur alla andra och ingen, med tre undantag orkar ge lite, lite tillbaka. Dessutom är de tre ganska oväntade: en förälskelse sedan tjugo år (som inte är ett dugg intresserad av mig), en kollega som helst inte umgås med mig på fritiden (fast jag gärna skulle göra det) och en vän sedan drygt 25 år, men vi ses sällan på grund av det geografiska avståndet mellan oss. Ja och på hörnet får väl också mitt ex trilla in, fast jag helst inte vill kännas vid det.

Även en del av släkten tittar misstroget med getögon på min karaktär. De finner det lika osannolikt de, att jag som alltid står pall allt och alla plötsligt kanske är den svagaste länken. Om än bara för några sekunder i evigheten av våra liv. Nej, se det passar sig inte. På något jävla obegripligt sätt. Och jag som aldrig blir besviken på folk känner ändå ett förakt för låtsade känslor, eftersom jag själv är en ärlig och uppriktig variant, en omodern typ som alltid står för det jag är. Nu och då. Här och sen.

Suck.

/Poppy