Först tänkte jag att det skulle bli intressant att se Robin Hood och hans kumpaner som medelålders ivrare av friheten. Det var såklart en dum tanke, eftersom filmens andemening med Russel Crowe i huvudrollen inte har någon som helst avsikt att skildra något av "mitt-i-livet", eller vid Russels faktiska ålder vad som borde varit "slutet-på-livet" för Robban själv.
Det börjar med glorifierande krigsscener där de blivande hjältarna inte bara är skickligare med sina vapen, de är dessutom lite smartare och mer heroiska också. Till råga på allt gör Robin Locksley, som sägs vara råmodell för legenden Hood en modern avbön för korstågets framfart under 1100-talet. En inte så liten hand sträcks ut till muslimerna och Robin istället för att vara präglad av sin tids ideal och tro, ser de mörka synder de begått i kristendomens namn. Det ÄR ju behjärtansvärt, men känns så malplacerat, politiskt korrekt och ger en ytterst skev bild av det historiska sammanhanget.
Till en början trampar Cate Blanchett kavat runt i jorden, med minimal sminkning och i enkla kläder, men i samma stund som Robin gör entré mjuknar hon. Förstås! Får istället ett mjukt leende, vackrare hår och broderade klänningar på sin kropp. På slutet riskerar det att bli en parodi på den självständiga kvinnan som sluter upp i striden med sitt ponnykavalleri. Då blir det inte bara löjligt, det blir en djup känsla av skam över kvinnans framställda undfallenhet och rodnaden sprider sig över mina kinder.
Hur Ridley Scott kom på att göra en ny "landstigningen i Normandie" är en annan gåta med denna film. En film där män på 45 år kan göra ungdomliga hjältar utan att någon lyfter på ett ögonbryn. En gestaltning av Hood och hans mannar med lite glimt i ögat, men försöken till humoristiska inslag blir mest farsartade.
Det känns som om Ridley Scott har försökt lite för mycket och inte får med sig alla bitar. Pusselbitarna skaver lite, passar inte ihop och på vissa håll saknas det flera bitar.
Det hela är förstås bara en metafor för livet och vår stund på dess jord, vår strävan efter frihet, lite rikedom och kärlek. Men denna soppa med lite av varje föll inte så väl ut i smaken som menyn lockade till.
/ Poppy
Visar inlägg med etikett Genus. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Genus. Visa alla inlägg
onsdag 19 maj 2010
torsdag 11 mars 2010
Baba Jaga
Förr kallades det att man satt på glasberget, man var en ungmö, överbliven, oönskad och kanske mest sedd som en ömklig, om än pålitlig figur som kunde konsten att hålla kjolarna i ordning med släta veck, frisyrerna på plats under små mössor och kanske förvisso alltför hetsiga små fniss om en man råkade tilltala kvinnan ifråga runt 40 år och äldre. Visserligen var väl hoppet ute redan vid 30 årsstrecket, men det fanns ju ändå undantag. Om man nu inte rent av hamnade just där. På Undantaget.
Så har en ny bok kommit ut på marknaden och av någon fullständigt sinneslös, vettvillig, jubelidiotisk anledning har någon kostat på den ett omslag, en tryckning och en utgivning. Jag känner mig rent av lite illamående bara vid tanken. - Vatten, tack! Eller borde jag be om luktsaltet?
”Marry him : the case for settling for Mr Good Enough” av Lori Gottlieb. Och inte ens om den var menad som ett humoristiskt inslag skulle jag vara road. Nej, det här otäckt och i högsta grad oroande. Bäva månde vi kvinnor som trodde att 2010 ändå innebar ett visst mått av frihet för kvinnor i USA och Europa. Att vi ändå kommit en liten bit på vägen och kanske själva valt att INTE ingå diverse konstellationer av förhållanden. Eller att vi helt enkelt inte vill nöja oss! Vi väljer bort dåliga, meningslösa relationer även efter vi fyllt både 40, 50 och 60. Fasa!!! Vi vill kanske ha en bra och givande relation om vi överhuvudtaget skall ingå i en.
En kvinna runt 40 i dag som väljer att vara ensam är hotfull. Inte bara för att hon bryter normen och ser sig själv som oberoende. Hon väcker anstöt både hos män och kvinnor med denna inställning, men än mer är hon ju uppenbart och alldeles naturligtvis ett lystet, trånande djur som bara längtar efter att sätta klorna i den ena gifta mannen efter den andre. Skulle inte tro det va....
Vi skall enligt Gottlieb ta för oss av the leftovers medan vi kan. Själva är vi ju förstås uppenbara Leftovers med stort L. Bäst-före-datumet har för länge passerats, vi är slatten som blir kvar i det redan dekadenta lådvinet och snart ruttnar vi ihop, multnar ner för att aldrig någonsin återuppstå. Vilken mardröm, jag undrar bara för vem.
För min egen högst privata del är alla dåliga relationer ett avslutat kapitel, oavsett om det är som älskarinna, en romans, förhållande eller ett tillfälligt möte. I en relation vill jag må bra, jag vill känna mig bekväm, men också att vi kan utbyta både tankar och närhet. Nej, det ekonomiska, det statusmässiga eller form av sysselsättning spelar inte det minsta roll. Det som spelar roll är om jag känner mig levande och jag kan göra det också utan en man och förblir hellre en skräckinjagande baba jaga än en förtvivlad hemmafru som bor på Revolutionary Road långt borta från Heaven.
/Poppy
Så har en ny bok kommit ut på marknaden och av någon fullständigt sinneslös, vettvillig, jubelidiotisk anledning har någon kostat på den ett omslag, en tryckning och en utgivning. Jag känner mig rent av lite illamående bara vid tanken. - Vatten, tack! Eller borde jag be om luktsaltet?
”Marry him : the case for settling for Mr Good Enough” av Lori Gottlieb. Och inte ens om den var menad som ett humoristiskt inslag skulle jag vara road. Nej, det här otäckt och i högsta grad oroande. Bäva månde vi kvinnor som trodde att 2010 ändå innebar ett visst mått av frihet för kvinnor i USA och Europa. Att vi ändå kommit en liten bit på vägen och kanske själva valt att INTE ingå diverse konstellationer av förhållanden. Eller att vi helt enkelt inte vill nöja oss! Vi väljer bort dåliga, meningslösa relationer även efter vi fyllt både 40, 50 och 60. Fasa!!! Vi vill kanske ha en bra och givande relation om vi överhuvudtaget skall ingå i en.
En kvinna runt 40 i dag som väljer att vara ensam är hotfull. Inte bara för att hon bryter normen och ser sig själv som oberoende. Hon väcker anstöt både hos män och kvinnor med denna inställning, men än mer är hon ju uppenbart och alldeles naturligtvis ett lystet, trånande djur som bara längtar efter att sätta klorna i den ena gifta mannen efter den andre. Skulle inte tro det va....
Vi skall enligt Gottlieb ta för oss av the leftovers medan vi kan. Själva är vi ju förstås uppenbara Leftovers med stort L. Bäst-före-datumet har för länge passerats, vi är slatten som blir kvar i det redan dekadenta lådvinet och snart ruttnar vi ihop, multnar ner för att aldrig någonsin återuppstå. Vilken mardröm, jag undrar bara för vem.
För min egen högst privata del är alla dåliga relationer ett avslutat kapitel, oavsett om det är som älskarinna, en romans, förhållande eller ett tillfälligt möte. I en relation vill jag må bra, jag vill känna mig bekväm, men också att vi kan utbyta både tankar och närhet. Nej, det ekonomiska, det statusmässiga eller form av sysselsättning spelar inte det minsta roll. Det som spelar roll är om jag känner mig levande och jag kan göra det också utan en man och förblir hellre en skräckinjagande baba jaga än en förtvivlad hemmafru som bor på Revolutionary Road långt borta från Heaven.
/Poppy
måndag 8 mars 2010
Internationella kvinnodagen
Den 8 mars och Siv har namnsdag i vårt land. Siv, som lär betyda hustru eller brud. Som om man redan hade en tillhörighet till någon annan. På en Internationell Kvinnodag. Hur tänkte de som sätter namnen i almanackan egentligen? Bättre vore ett namn som Elira, av albanskt ursprung som betyder den fria, alternativt den självständiga kvinnan. Det Ni namngivare!
Igår kunde man i Sydsvenska dagbladet läsa om att hundra år av Internationell kvinnodag fick minsann räcka. Nu var tiden inne för att sluta uppmärksamma kvinnan en gång om året, eftersom det enligt vissa anhängare av motsägelsefull logik betyder att vi resten av året firar mansdagar. Bortsett från detta var också tiden inne för kompetens, kunskap, meriter, duglighet etc. Rent av vore en kvotering och lagar en förelämpning mot den så välutbildade och kompetenta kvinnan som kan så det knakar i henne. Zznark säger jag. Har vi hört det förut? Och hur länge till ska vi knyta denna betydelselösa bindel för ögonen?
Jag hade önskat jag kunde instämma i denna enfaldiga kör med glädje och en sprittande entusiasm inombords. Jag hade så gärna velat tro på att det var just sådana egenskaper som räknas och jag hade så gärna sett det som en självklarhet. Men vi vet ju alla att det inte är så och jag undrar vad kvinnorna i styrelserummen är så rädda för. Att de inte ska bli tagna på allvar om de kvoteras in? Att de ska få massa omöjliga uppdrag som sedan slutar med sämre resultat, hur mycket de än sliter med uppgiften- för att sedan bli ett bevis på sin icke-duglighet? Är rädslan att bli sedd utifrån andra att man inte längre vågar tro på sin förmåga och se alla orättvisor och särbehandlingar som skett och sker kontinuerligt fram till denna hypotetiska kvotering för Kvinna X i styrelsen Ohm?
Suffragetterna som gav blanka tusan i hur de såg ut, eller om de betraktades som tokiga eller fick sätta social status, hälsa och liv på spel hade ändå en övertygelse. Att detta inte kunde få fortsätta. Dessa modiga kvinnor insåg att vi kvinnor var just allt det där som hävdas är det enda som behövs för att bli inröstad i ett viktigt sammanhang. Pyttsan heller! Suffragetterna visste att de måste skrika, svettas, bli nedslagna, fängslade och då fortsätta slåss, fortsätta göra sig hörda. Om och om igen. Jag och många andra kvinnor idag är djupt tacksamma över deras kamp som gav oss kvinnor en självklar rösträtt. Ändå har det inte varit en självklarhet ens i hundra år för kvinnor och alla män hade heller inte en självklar rösträtt innan 1921. Vi glömmer så fort och vi glömmer att vi ibland behöver lagar som styr och står över maktfullkomligt tyckande, som är en lika stor skymf mot demokratin som oron över att inte bli inröstad på jämlika villkor. Eftersom vi inte alls är i närheten av ett jämlikt samhälle eller en jämlik arbetsmarknad, ett jämlikt kulturutbud (med chefer och andra män inom genren som inte drar sig för att utan skam eller skuld sexuellt trakassera kvinnorna inom branschen), en jämlik skola eller jämlika förhållanden i vardagen.
Radion är på under en kortare biltur och programledaren ber folk ringa in och berätta om hur jämlik städningen är hemma. Jag förvånas inte bara, utan baxnar när jag hör kvinnorna som ringer in. De städar mer för att de "är bättre på det!". En annan kvinna tycker den svenska mannen blivit för mesig och inte ens "kan hantera en borrmaskin längre" och aldrig hade hon blivit bjuden på middag innan den nye mannen kom in i hennes liv. Men herregud, VARFÖR blev det så då??? Så cementerar vi könsrollerna ännu en gång och de stackars männen får minsann en del stryk på vägen också. Har det någon gång varit svårare under modern tid att få till en jämlikhet? Kanske ska den Internationella kvinnodagen omvandlas till den Internationella Jämlikhetsdagen, för dagens syn på gamla, omoderna och värdelösa könsroller känns inte bara fruktlös och skrämmande, utan framför allt oroväckande och skriker efter aktiv debatt. Nu!
/ Poppy
Igår kunde man i Sydsvenska dagbladet läsa om att hundra år av Internationell kvinnodag fick minsann räcka. Nu var tiden inne för att sluta uppmärksamma kvinnan en gång om året, eftersom det enligt vissa anhängare av motsägelsefull logik betyder att vi resten av året firar mansdagar. Bortsett från detta var också tiden inne för kompetens, kunskap, meriter, duglighet etc. Rent av vore en kvotering och lagar en förelämpning mot den så välutbildade och kompetenta kvinnan som kan så det knakar i henne. Zznark säger jag. Har vi hört det förut? Och hur länge till ska vi knyta denna betydelselösa bindel för ögonen?
Jag hade önskat jag kunde instämma i denna enfaldiga kör med glädje och en sprittande entusiasm inombords. Jag hade så gärna velat tro på att det var just sådana egenskaper som räknas och jag hade så gärna sett det som en självklarhet. Men vi vet ju alla att det inte är så och jag undrar vad kvinnorna i styrelserummen är så rädda för. Att de inte ska bli tagna på allvar om de kvoteras in? Att de ska få massa omöjliga uppdrag som sedan slutar med sämre resultat, hur mycket de än sliter med uppgiften- för att sedan bli ett bevis på sin icke-duglighet? Är rädslan att bli sedd utifrån andra att man inte längre vågar tro på sin förmåga och se alla orättvisor och särbehandlingar som skett och sker kontinuerligt fram till denna hypotetiska kvotering för Kvinna X i styrelsen Ohm?
Suffragetterna som gav blanka tusan i hur de såg ut, eller om de betraktades som tokiga eller fick sätta social status, hälsa och liv på spel hade ändå en övertygelse. Att detta inte kunde få fortsätta. Dessa modiga kvinnor insåg att vi kvinnor var just allt det där som hävdas är det enda som behövs för att bli inröstad i ett viktigt sammanhang. Pyttsan heller! Suffragetterna visste att de måste skrika, svettas, bli nedslagna, fängslade och då fortsätta slåss, fortsätta göra sig hörda. Om och om igen. Jag och många andra kvinnor idag är djupt tacksamma över deras kamp som gav oss kvinnor en självklar rösträtt. Ändå har det inte varit en självklarhet ens i hundra år för kvinnor och alla män hade heller inte en självklar rösträtt innan 1921. Vi glömmer så fort och vi glömmer att vi ibland behöver lagar som styr och står över maktfullkomligt tyckande, som är en lika stor skymf mot demokratin som oron över att inte bli inröstad på jämlika villkor. Eftersom vi inte alls är i närheten av ett jämlikt samhälle eller en jämlik arbetsmarknad, ett jämlikt kulturutbud (med chefer och andra män inom genren som inte drar sig för att utan skam eller skuld sexuellt trakassera kvinnorna inom branschen), en jämlik skola eller jämlika förhållanden i vardagen.
Radion är på under en kortare biltur och programledaren ber folk ringa in och berätta om hur jämlik städningen är hemma. Jag förvånas inte bara, utan baxnar när jag hör kvinnorna som ringer in. De städar mer för att de "är bättre på det!". En annan kvinna tycker den svenska mannen blivit för mesig och inte ens "kan hantera en borrmaskin längre" och aldrig hade hon blivit bjuden på middag innan den nye mannen kom in i hennes liv. Men herregud, VARFÖR blev det så då??? Så cementerar vi könsrollerna ännu en gång och de stackars männen får minsann en del stryk på vägen också. Har det någon gång varit svårare under modern tid att få till en jämlikhet? Kanske ska den Internationella kvinnodagen omvandlas till den Internationella Jämlikhetsdagen, för dagens syn på gamla, omoderna och värdelösa könsroller känns inte bara fruktlös och skrämmande, utan framför allt oroväckande och skriker efter aktiv debatt. Nu!
/ Poppy
onsdag 24 februari 2010
Sexuella trakasserier eller bara feministisk inbillning?
En del män tycker ju att de är skapelsens krona och att de därför har rätt att bete sig hur som helst mot kvinnor. Att därtill vara en offentlig mansperson verkar vara en intäkt för att kunna bete sig som riktiga svin. Som tur är så är det naturligtvis långt ifrån alla, både offentliga och icke-offentliga män som beter sig så, men det verkar trots allt finnas en hel del män som verkligen tycker att kvinnor bara är ett objekt och som sådant kan behandlas på alla möjliga jävliga sätt!
Att antingen som Stig Larsson vilja pissa i en recensents mun p g a en negativ recension säger ju egentligen mer om vilket djur Stig Larsson bör jämföras med än något annat. Den som inte har samma åsikt om hans fantastiska bok kan ju troligtvis i hans tycke inte vara värd något. Kan man verkligen ha ett existensberättigande om man inte har insett hans storhet?
Eller ta Ulf Lundells välkända bråk med en kvinnlig recensent som inte gillade hans Notbok utan i kanske onödigt drastiskt ordalag avfärdade den. Lundells svar kom som ett brev på posten
"Hur är det fatt. Har du alldeles kissat på dej den här gången?" lyder en formulering. "Saknas pojkvän?" undrar Lundell vidare.
Om nu Larsson eller Lundell tycker att recensenterna har fel varför inte bemöta det på ett litterärt sätt, varför inte gå i svarsmål i sak istället och förklara vad de menade o s v. Nej man drämmer till med sin manliga överlägsenhet och försöker reducera de kvinnliga recensenterna till just kvinnor, småflickor som kommer att ta sitt förnuft tillfånga och inse dessa mäns storhet, bara de får sig ett ligg eller så förminskas de till något som inte är mer värt än att pissas på!
Tyvärr är detta inte enstaka isolerade händelser, tyvärr är det inte ens enstaka händelser för de här
namngivna författarna, när en kvinna väljer att inte stämma in i hyllningskören så är det ju enbart för att hon inte har förstått mannens storhet!
Till denna rad av kända manliga skribenter sällar sig bl a Lasse Anrell, Göran Greider och Ernst Brunner, den senare skriver bl a så här i nättidningen Bokus Magasin (nu nedlagd): "Bokbranschen är ett bleckhorn fyllt med mensblod och kvinnofrågor och modersproblematik. Till slut är det bara kvinnor som läser. Man renodlar litteraturen, så att den bara passar kvinnor.”
Ja det är väl lika ok att skriva om mensblod som att skriva om sina knull med gärna 30 år yngre kvinnor, sitt behov av viagratabletter och om hur synd det är att vara man när inte dessa unga kvinnor förstår att det bästa de kan göra är att be dessa begåvade män att snabbt dra över dem eller åtminstone pissa dem i munnen!
Detta är naturligtvis väldigt beklämmande att, trots att vi att lever på 2010-talet, inte har kommit längre, att det fortfarande finns välutbildade och hyfsat intelligenta män som tycker att de har rätt att begära sexuella favörer i utbyte mot tjänster eller som tycker att de har rätt till sex med vem de behagar vilja gå till sängs med bara p g a det faktumet att de män!
Alla som ser detta beteende och sen väljer att bortse från det, väljer att skoja bort det eller väljer att istället skuldbelägga kvinnan är egentligen lika skyldiga som den trakasserande mannen!
Eller, om man som Lena Endre gå ut med att hon inte har blivit sexuellt trakasserad och därmed ge alla de män som beter sig på ovan nämnda sätt en form av kollektivt alibi.
Tror Lena Endre verkligen att bara för att hon inte har blivit trakasserad så har ingen annan blivit det, eller vad ville hon egentligen säga med den i DN stort uppslagna artikeln i samband med debatten om sexuella trakasserier?
Är hon kanske rädd att folk ska tro att hon har nått sin position som en av Sveriges bästa skådespelerskor genom att gå sängvägen? Och har hon verkligen under alla år som skådespelerska aldrig hört eller sett något som åtminstone skulle kunna få henne att fundera på om det inte trots allt ligger lite sanning bakom de vittnesmål som hennes kvinnliga kollegor har vittnat om som vanligt förekommande inom teatervärlden? Eller är hon anhängare till tesen, ser inget hör inget!
Ganska belysande tycker jag är hennes resonemang är när hon först säger:
”Jag misstror inte de uppgifter som de trakasserade kvinnorna lämnat”. Och lite senare säger hon konstaterande:
”Att man upplever sig sexuellt trakasserad räcker naturligtvis, men jag kan inte i min vildaste fantasi föreställa mig att varannan kvinnlig skådespelare i min närhet skulle varit utsatt och att det inte skulle kommit till min kännedom.”
Då har vi genast en ganska intressant situation, tror hon eller tror hon inte på sina kvinnliga kollegor? Tycker hon verkligen att det räcker med att uppleva sig trakasserad?
Genom att försöka vara just det hon påpekar att teatern inte kan eller bör vara, d v s politiskt korrekt, försöker hon både avfärda sina kvinnliga kollegors upplevda trakasserier samtidigt som hon inte vill göra det fullt ut, utan trasslar istället in sig i resonemanget. I min aktning sjönk hon genast som en sten!
En annan kvinna som har fått mig att fundera är Jenny Beltran, gift med sångaren Tito Beltran som dömdes till två år och sex månaders fängelse för bl a våldtäkt.
I nättidningen Sourze, där alla kan bli sin egen stjärnreporter hyllas hon av Billy Butt, en gång själv dömd till fem års fängelse för ett antal våldtäkter, för att hon hade attackerat ett av vittnena mot hennes man, verbalt.
Butt hyllar Jenny Beltran som själv är jurist, för hennes mod att göra detta eftersom alla vi svenskar är en samling fegisar.
Det fick mig att vilja läsa mer om Jenny Beltran, jag visste och vet fortfarande inte mycket om henne, inte mer än att hon är gift och har barn med ovan nämnde Tito.
I nättidningen Newsmill finns en intressant artikel skriven av Jenny Beltran, överskriften lyder:
Jenny Beltran om sexuella trakasserier i kulturbranschen.
Kvinnor som bjuder ut sig till kända män får skylla sig själva!
I denna artikel försöker hon rada upp en mängd argument för att det inte är männens fel att de tar för sig eftersom kvinnorna uppmuntrar detta beteende genom att vara lättklädda och låta männen tafsa på sig. Tjejerna är enbart golddiggers som klunkar i sig champagne på kändisen bekostnad och enligt Jenny Beltran är detta uppförande detsamma som att det är fritt fram för kändismannen att ta för sig av de kroppar som hon reducerar dessa kvinnor till.
Dessa kvinnor som hon påstår bjuder ut sig till männen när deras partners är på toaletten o s v får skylla sig själv menar hon. Men, här tycker jag att hon har missat själva poängen, det är väl inte sexuella trakasserier så länge det är ömsesidiga sexuella förbindelser? Otrohet faller väl inte under avdelningen sexuella trakasserier hur taskigt det än är mot den partner som blir bedragen? En man som lever i ett bra förhållande borde väl kunna motstå dessa oförtäckta inviter eller menar hon att det är de ”upptagna männen” som blir sextrakasserade när kvinnorna bjuder ut sig till dem?
Otrohet är vidrigt vem som än är otrogen skriver hon, visst, självklart, helt rätt men otrohetsdebatten har väl inte riktigt med detta att göra? Madonna har en 23-årig älskare fortsätter hon,varför blir vi inte upprörda? Ok, kul för Madonna, men vad har det med sexuella trakasserier att göra? Om det är ett förhållande så oavsett mannens eller kvinnans ålder vad har det med sexuella trakasserier att göra så länge ingen utnyttjas? Hennes exempel är många men hon skjuter över målet,
Jag förstår inte hennes resonemang, i sina försök att övertyga oss om att dessa fala champagnedrickande pengahungrande kvinnorna bara är ute efter kändisens pengar, makt och status, kan jag inte hjälpa att jag ser hennes försök, att under manteln av att peka på de omvända förhållanden som enligt henne råder inom kultursektorn, höra ett förtäckt försvarstal för hennes man och hans agerande.
Honey/ på krigsstigen!
http://www.dn.se/kultur-noje/lundell-och-recensenterna-1.391032
http://www.angelfire.com/ab/ulflundell/artpittstimmetslar.html
http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/lena-endre-vi-vill-vara-fria-i-vart-skapande-1.1048437
http://sv.wikipedia.org/wiki/Tito_Beltr%C3%A1n
http://sv.wikipedia.org/wiki/Billy_Butt
http://www.newsmill.se/user/jennybeltran
http://www.newsmill.se/artikel/2010/01/20/kvinnor-som-bjuder-ut-sig-till-k-nda-m-n-f-r-skylla-sig-sj-lva#comments
Att antingen som Stig Larsson vilja pissa i en recensents mun p g a en negativ recension säger ju egentligen mer om vilket djur Stig Larsson bör jämföras med än något annat. Den som inte har samma åsikt om hans fantastiska bok kan ju troligtvis i hans tycke inte vara värd något. Kan man verkligen ha ett existensberättigande om man inte har insett hans storhet?
Eller ta Ulf Lundells välkända bråk med en kvinnlig recensent som inte gillade hans Notbok utan i kanske onödigt drastiskt ordalag avfärdade den. Lundells svar kom som ett brev på posten
"Hur är det fatt. Har du alldeles kissat på dej den här gången?" lyder en formulering. "Saknas pojkvän?" undrar Lundell vidare.
Om nu Larsson eller Lundell tycker att recensenterna har fel varför inte bemöta det på ett litterärt sätt, varför inte gå i svarsmål i sak istället och förklara vad de menade o s v. Nej man drämmer till med sin manliga överlägsenhet och försöker reducera de kvinnliga recensenterna till just kvinnor, småflickor som kommer att ta sitt förnuft tillfånga och inse dessa mäns storhet, bara de får sig ett ligg eller så förminskas de till något som inte är mer värt än att pissas på!
Tyvärr är detta inte enstaka isolerade händelser, tyvärr är det inte ens enstaka händelser för de här
namngivna författarna, när en kvinna väljer att inte stämma in i hyllningskören så är det ju enbart för att hon inte har förstått mannens storhet!
Till denna rad av kända manliga skribenter sällar sig bl a Lasse Anrell, Göran Greider och Ernst Brunner, den senare skriver bl a så här i nättidningen Bokus Magasin (nu nedlagd): "Bokbranschen är ett bleckhorn fyllt med mensblod och kvinnofrågor och modersproblematik. Till slut är det bara kvinnor som läser. Man renodlar litteraturen, så att den bara passar kvinnor.”
Ja det är väl lika ok att skriva om mensblod som att skriva om sina knull med gärna 30 år yngre kvinnor, sitt behov av viagratabletter och om hur synd det är att vara man när inte dessa unga kvinnor förstår att det bästa de kan göra är att be dessa begåvade män att snabbt dra över dem eller åtminstone pissa dem i munnen!
Detta är naturligtvis väldigt beklämmande att, trots att vi att lever på 2010-talet, inte har kommit längre, att det fortfarande finns välutbildade och hyfsat intelligenta män som tycker att de har rätt att begära sexuella favörer i utbyte mot tjänster eller som tycker att de har rätt till sex med vem de behagar vilja gå till sängs med bara p g a det faktumet att de män!
Alla som ser detta beteende och sen väljer att bortse från det, väljer att skoja bort det eller väljer att istället skuldbelägga kvinnan är egentligen lika skyldiga som den trakasserande mannen!
Eller, om man som Lena Endre gå ut med att hon inte har blivit sexuellt trakasserad och därmed ge alla de män som beter sig på ovan nämnda sätt en form av kollektivt alibi.
Tror Lena Endre verkligen att bara för att hon inte har blivit trakasserad så har ingen annan blivit det, eller vad ville hon egentligen säga med den i DN stort uppslagna artikeln i samband med debatten om sexuella trakasserier?
Är hon kanske rädd att folk ska tro att hon har nått sin position som en av Sveriges bästa skådespelerskor genom att gå sängvägen? Och har hon verkligen under alla år som skådespelerska aldrig hört eller sett något som åtminstone skulle kunna få henne att fundera på om det inte trots allt ligger lite sanning bakom de vittnesmål som hennes kvinnliga kollegor har vittnat om som vanligt förekommande inom teatervärlden? Eller är hon anhängare till tesen, ser inget hör inget!
Ganska belysande tycker jag är hennes resonemang är när hon först säger:
”Jag misstror inte de uppgifter som de trakasserade kvinnorna lämnat”. Och lite senare säger hon konstaterande:
”Att man upplever sig sexuellt trakasserad räcker naturligtvis, men jag kan inte i min vildaste fantasi föreställa mig att varannan kvinnlig skådespelare i min närhet skulle varit utsatt och att det inte skulle kommit till min kännedom.”
Då har vi genast en ganska intressant situation, tror hon eller tror hon inte på sina kvinnliga kollegor? Tycker hon verkligen att det räcker med att uppleva sig trakasserad?
Genom att försöka vara just det hon påpekar att teatern inte kan eller bör vara, d v s politiskt korrekt, försöker hon både avfärda sina kvinnliga kollegors upplevda trakasserier samtidigt som hon inte vill göra det fullt ut, utan trasslar istället in sig i resonemanget. I min aktning sjönk hon genast som en sten!
En annan kvinna som har fått mig att fundera är Jenny Beltran, gift med sångaren Tito Beltran som dömdes till två år och sex månaders fängelse för bl a våldtäkt.
I nättidningen Sourze, där alla kan bli sin egen stjärnreporter hyllas hon av Billy Butt, en gång själv dömd till fem års fängelse för ett antal våldtäkter, för att hon hade attackerat ett av vittnena mot hennes man, verbalt.
Butt hyllar Jenny Beltran som själv är jurist, för hennes mod att göra detta eftersom alla vi svenskar är en samling fegisar.
Det fick mig att vilja läsa mer om Jenny Beltran, jag visste och vet fortfarande inte mycket om henne, inte mer än att hon är gift och har barn med ovan nämnde Tito.
I nättidningen Newsmill finns en intressant artikel skriven av Jenny Beltran, överskriften lyder:
Jenny Beltran om sexuella trakasserier i kulturbranschen.
Kvinnor som bjuder ut sig till kända män får skylla sig själva!
I denna artikel försöker hon rada upp en mängd argument för att det inte är männens fel att de tar för sig eftersom kvinnorna uppmuntrar detta beteende genom att vara lättklädda och låta männen tafsa på sig. Tjejerna är enbart golddiggers som klunkar i sig champagne på kändisen bekostnad och enligt Jenny Beltran är detta uppförande detsamma som att det är fritt fram för kändismannen att ta för sig av de kroppar som hon reducerar dessa kvinnor till.
Dessa kvinnor som hon påstår bjuder ut sig till männen när deras partners är på toaletten o s v får skylla sig själv menar hon. Men, här tycker jag att hon har missat själva poängen, det är väl inte sexuella trakasserier så länge det är ömsesidiga sexuella förbindelser? Otrohet faller väl inte under avdelningen sexuella trakasserier hur taskigt det än är mot den partner som blir bedragen? En man som lever i ett bra förhållande borde väl kunna motstå dessa oförtäckta inviter eller menar hon att det är de ”upptagna männen” som blir sextrakasserade när kvinnorna bjuder ut sig till dem?
Otrohet är vidrigt vem som än är otrogen skriver hon, visst, självklart, helt rätt men otrohetsdebatten har väl inte riktigt med detta att göra? Madonna har en 23-årig älskare fortsätter hon,varför blir vi inte upprörda? Ok, kul för Madonna, men vad har det med sexuella trakasserier att göra? Om det är ett förhållande så oavsett mannens eller kvinnans ålder vad har det med sexuella trakasserier att göra så länge ingen utnyttjas? Hennes exempel är många men hon skjuter över målet,
Jag förstår inte hennes resonemang, i sina försök att övertyga oss om att dessa fala champagnedrickande pengahungrande kvinnorna bara är ute efter kändisens pengar, makt och status, kan jag inte hjälpa att jag ser hennes försök, att under manteln av att peka på de omvända förhållanden som enligt henne råder inom kultursektorn, höra ett förtäckt försvarstal för hennes man och hans agerande.
Honey/ på krigsstigen!
http://www.dn.se/kultur-noje/lundell-och-recensenterna-1.391032
http://www.angelfire.com/ab/ulflundell/artpittstimmetslar.html
http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/lena-endre-vi-vill-vara-fria-i-vart-skapande-1.1048437
http://sv.wikipedia.org/wiki/Tito_Beltr%C3%A1n
http://sv.wikipedia.org/wiki/Billy_Butt
http://www.newsmill.se/user/jennybeltran
http://www.newsmill.se/artikel/2010/01/20/kvinnor-som-bjuder-ut-sig-till-k-nda-m-n-f-r-skylla-sig-sj-lva#comments
tisdag 23 februari 2010
Objektifiering och identifiering
Debatten om sexuella trakasserier tog fart på kultursidorna sedan det uppdagades att balettchefen på Kungliga Operan - sedan tidigare känd för att ha svårt att hålla fingrarna borta från syltburken - skickat e-post med sexuellt innehåll till delar av personalen. Jag tänker att Marc Ribaud får vara glad över att han är en ansedd koreograf, för intelligens verkar inte ha drabbat honom i någon större utsträckning. Vad fru Ribaud tycker om makens upprepade beteenden får vi inget veta. Kanske hon accepterar det hela eller sker det bakom stängda dörrar en evig kamp mellan makarna. Jag spekulerar här hejvilt och vet såklart inget om just detta. Däremot kan jag känna att jag lyfter på både det ena och det andra ögonbrynet då det kommer röster till Ribauds försvar. Att hans storhet som konstnär borde överglänsa de parter som känt sig "illa berörda". Är detta Sverige 2010, världens mest jämställda land? Jag fasar i så fall.
Åsa Beckman berättar om hur Stig Larsson i slutet på 1990-talet nedvärderat henne totalt som både kritiker och person. Därefter hävdar han sin rätt som förorättad konstnärssjäl genom att skrika ut sin vrede över Beckmans mindre positiva recension av hans diktsamling "Matar". Som självutnämnd bedömare av kvalitet och manligt geni gav han tillbaka på det enda sätt han visste att straffa en kvinna - som dessutom inte insåg hans uppenbara geniala kvaliteter eller de genitala för den delen - att han skulle pissa i hennes mun. Klassisk manlig förnedring. Använd lite könsord, använd nedsättande och fördummande kommentarer och skrik gärna för att skrämma till underkastelse och lydnad. Reducera henne som individ och gör om henne till objekt, eftersom vi kvinnor sedan födseln matats med att vi endast genom att bli sedda genom någon annans ögon och uppskattning har ett befintligt värde. Ingen ställde sig upp heller upp och sa till geniet att han bar sig för jävligt åt eller tog Beckman i försvar. Suger inte detta kulturrövsslickeri? Jag blir så vansinnigt trött på dessa män, för nu råkar det handla om mäns sätt att positionera sig gentemot kvinnor och inte minst de män som annars har sitt leverbröd just genom att kommunicera, verbalisera sig, uttrycka sig i ord och med stor respekt för just den förmågan. När det väl bränner till i skinnet super de kålens rot lika illa, som så många andra män.
Stackars Stig - som bara vill knulla 14-åringar eller om det var 25-åringar, skit samma, för sedan är kvinnans kropp gammal, lastbar, förfulad och förbrukad....av män som Stig Larsson! - replikerar att det pågår ett hat och en förföljelse mot konstnärer och författare i "egentlig mening". Han talar dessutom om för oss läsare vad vi bör tycka. Ruggigt och obehagligt Stig! Dags att börja ta ansvar för vad Du gör och vad Du utger Dig för att vara och våga bemöta kritik med lika delar respekt och argumentation. Dina böcker må vara fiktion, men livet är en realitet och i den kan man inte längre enbart befinna sig i en fantasi. Svårare än så är det inte! Men visst, svårt nog.
Efter detta har det också följt flera artiklar och radioreferat om skådespelares tillvaro och hur kvinnor fått utstå det ena skamliga förslaget efter det andra. Lena Endre fick nyligen allt för stort utrymme på DNs kultursidor, även om hon nu är en landets mest etablerade skådespelare. Där uttalade hon sig i ordalag som att hon då minsann aldrig upplevt några sexuella trakasserier. Liksom Petra Brylander (chef på Malmö stadsteater). "Vi vill vara fria i vårt skapande" säger Endre, liksom att hon har känt yrsel, ångest och gråtit, men minsann inga sexuella närmanden som inte gillades. Jag vet inte vem hon ljuger mest för eller om hon befinner sig inom en mall som format henne så att all uppskattning är av vikt och värde att ta till sitt ego.
Själv var jag nyligen på en middag med tre män - alla runt 40 år - och förutom jag själv, ytterligare en annan kvinna. Vi åt god mat, småpratade om erfarenheter kring mat, dans, förälskelser och drömmar att förverkliga. Inget konstigt med det. Tills männen (till värdens försvar ska sägas att han inte var delaktig i följande) börjar insinuera både det ena och det andra. En vill gå och bada skumbad och "ha sällskap". Efter ett tag ringer han dessutom från badkaret och förväntar sig lite kvinnligt umgänge. Den andre vill ha "sällskap bland sina madrasser på golvet". En dejt som uteblev kallas för KK och förnedras än mer genom tillägget att han egentligen letar efter en flickvän. Jag nämner en viss typ av kniv, den sk Rambo som används inom den amerikanska marinkåren och genast faller de små hö-hö-skämten om hur kniven ligger i handen, hur den känns att hålla i, vilken tyngd den har, är den skön att greppa? etc. Jag begriper inte hur de här männen tänker - fast det kanske är just det som fattas här, dvs tankekraft. Tror de på allvar att all objektifiering är en form av missvisad uppskattning av en kvinna? Tror de på allvar att vi ska fnissa förtjust över deras vågade anspelningar? Intalar de sig att vi som kvinnor ska bli över måttan charmade över deras uppenbara sexuella inviter? Inbillar de sig verkligen att bästa sättet att närma sig så fort det finns en kvinna till bords, är att se henne som ett objekt istället för en person med en identitet, en bakgrund med kunskaper och kompetenser? Oförskämt, pinsamt, ansvarslöst och så otroligt korkat!! Jag blir förbannad, upprörd, indignerad, vägrar förpassas från individ till objekt och tar farväl utan saknad av detta gästabud.
/Poppy goes REAL
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)