Solnedgången som jag egentligen bara kunde ana bakom det vadderade fönstret slår mig med häpnad. Den är alldeles gyllene, så som den bara kan vara vid regnbågens slut. Och nu är vi inte ens i början av den. Ovan det skarpt gula, vars lyster ter sig snarare som en soluppgång böjer sig de gråa slöjorna som belägrat himlen de senaste dagarna. De böjer sig undan, ifrån värmen, ljuset ock skingras efterhand. Liksom flyende. Efterhand när solen besegrat gråheten, tungheten och missmodet i naturens väsen övergår det i rosa stråk. Likt en akvarellpensel som hastigt dragit några streck, för att markera var himlen börjar och tar slut.
Sedan är magin över och det mörka tar över med nattens intåg. Nattens stillastående och samtidigt är det väl sällan det händer så mycket som i skydd av mörkret? Nattens ljud är ofta oroande höga och alarmerande oartikulerade. Det är ofta mycket dofter och uppgivenhet, missmod och förlorade förhoppningar som gryningen får gå hem med. Ändå finns det en tröst i mörkret. Det finns där som en sval stola om axlarna när dagen hettat för mycket. När andra sover och låter kroppen hitta återhämtning och beredskap för nya kamper under kommande dag, kan jag ligga och följa nattfjärilarnas dans. De som samlas där kring ljuset. Vilsamheten i trötta kroppar, slirande sinnen och en näst intill apatisk frid.
Men liksom ensamheten är den påtvingade stillheten aldrig helt till godo. Den kan lika lätt skapa rastlöshet och en känsla av vanmakt. Att se solen börja klättra upp och känna ångest inför alla förspillda timmar. Igen. Gjorde man det. Fast man borde veta att det inte den här gången heller skulle komma att betyda något.
Ändå måste man rulla. Vidare. Som med allt och alla. Hängmattan är underbar tills ryggen börjar gnälla, tills det blir för kallt. Att aldrig vila för länge på ett och samma. Och känslan av att alltid ligga lite, lite efter och jobba lite hårdare, springa lite fortare för att komma ikapp. För DÅ ka man vila.
Livet.
Visar inlägg med etikett Liv. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Liv. Visa alla inlägg
fredag 29 juli 2011
måndag 28 mars 2011
En måste
Det är mycket man inte borde. Minst lika mycket av den varan, som av den man borde. Jag borde inte sitta här och skriva nu, lika mycket som jag borde sitta på jobbet och spotta ur mig den där reklamtexten med sällan skådad frenesi.
Jag borde inte äta den där brödbiten med chips till lunch och jag borde framför allt röra mig mer och oftare. För att det är bra för mig! Min livskvalitet lär då enligt fastslagna rön bli bättre, för att inte tala om längre.
Jag borde städa mer, skura golven oftare, diska bättre och plantera om blommorna, i alla fall de stackars rotskotten. Sen borde jag laga min cykel, sätta upp gardiner, le mera, vara mer effektiv, glad och bejakande.
Livet och min vilja i det är förslavat under andra bördor. Att befinna sig i skugglandet kan även en solskensdag kännas påfrestande eller väcka anarkisten inom en.
/Poppy
Jag borde inte äta den där brödbiten med chips till lunch och jag borde framför allt röra mig mer och oftare. För att det är bra för mig! Min livskvalitet lär då enligt fastslagna rön bli bättre, för att inte tala om längre.
Jag borde städa mer, skura golven oftare, diska bättre och plantera om blommorna, i alla fall de stackars rotskotten. Sen borde jag laga min cykel, sätta upp gardiner, le mera, vara mer effektiv, glad och bejakande.
Livet och min vilja i det är förslavat under andra bördor. Att befinna sig i skugglandet kan även en solskensdag kännas påfrestande eller väcka anarkisten inom en.
/Poppy
tisdag 22 mars 2011
Historiskt och visionärt
Har fastnat för historiska berättelser och skeenden. Till detta finns det säkert en rationell, eller i alla fall en psykologisk förklaring även om jag själv kan tycka det är lite märkligt, eftersom jag avskyr all nostalgi och vurmande för gamla, goa tider. Jag vill ständigt som Boye bryta upp och se den nya dagen gry. Jag känner ständigt rastlösheten rassla inom mig och längtar efter ställen där man blott sover en gång.
Men jag upphör inte att fascineras över dessa naiva, plikttrogna, unga män i världens krig med så mycket tur att det ter sig orimligt. De, som överlevde och aldrig hör jag en enda av dem nämna något som helst ärorikt med den ständiga slakten av människor, djur och natur.
Däremot tänker jag att likt Gandhi skulle jag vilja ta kontroll över mig själv och mina begär, även när frestelserna är som störst. Kanske är det något vi alla borde öva på ibland istället för att irriteras över bussens försenade ankomst på fem minuter.
Men jag upphör inte att fascineras över dessa naiva, plikttrogna, unga män i världens krig med så mycket tur att det ter sig orimligt. De, som överlevde och aldrig hör jag en enda av dem nämna något som helst ärorikt med den ständiga slakten av människor, djur och natur.
Däremot tänker jag att likt Gandhi skulle jag vilja ta kontroll över mig själv och mina begär, även när frestelserna är som störst. Kanske är det något vi alla borde öva på ibland istället för att irriteras över bussens försenade ankomst på fem minuter.
I will be popular - eller Skit ner Dig
Ja, en tidig tisdag morgon när solen gäckar över en sky av blått hölje kan man känna att NU räcker det. Så fanimej. Trots duvans väckningshoande, bofinkens knatter och kråkornas lovsång om vårens antågande.
Nej, klockan 07.00 och med sår upprivna på armarna över tanken på ännu en ekonomisk härva, är det ändå inte det som får mig att vilja bryta loss och bryta upp. Inte ens jobbet med sin onaturliga överbelastning där man får arbeta minst 11 timmar om dagen för att ha en chans att inte komma efter. Helst utan några vilodagar alls. Eller att chefen utesluter en och man tas bort från listor och ersätts med andra namn. Nej, det som får mig att surmulet och ändå, efter visst övervägande under flera år känna att nu räcker det. Det är dessvärre inga andra än många av de jag känner.
Kalla dem Egoboostade, självupptagna, fixerade vid sitt inpinkade revir, okänsliga och måna om att övertyga med småaktig retorik. Men det är ändå inte det som är droppen som så berömt även urholkat denna flinta av sten. Det är istället deras missunsamhet, deras instängda och insnärjda avundsjuka, som de tror håller sig dold bakom hagtornshäcken obarmhärtiga hullingar.
Nej, det gör för ont när de fastnar och sticker in, innanför huden och plågsamt ger sig till känna. När de inte bjuder på en minsta klapp på axeln för alla de ut- och inmanövrar man lagt sig vinn om för att försöka räcka till. Vilket då bemöts av molande tystnad, flackande blickar och det gamla beprövade, att stänga någon ute genom att ignorera dess existens.
Ja, Ni kan fortsätta tro ni är så fina, duktiga och poppis så. Varsågoda! Sug i Er! Men jag kommer inte att stå där nästa gång och vara en av dem som falskeligen applåderar enbart i syfte att sedan åtnjuta samma recept. För ibland händer det att medicinen är slut.
Good Bajs! / Poppy
Nej, klockan 07.00 och med sår upprivna på armarna över tanken på ännu en ekonomisk härva, är det ändå inte det som får mig att vilja bryta loss och bryta upp. Inte ens jobbet med sin onaturliga överbelastning där man får arbeta minst 11 timmar om dagen för att ha en chans att inte komma efter. Helst utan några vilodagar alls. Eller att chefen utesluter en och man tas bort från listor och ersätts med andra namn. Nej, det som får mig att surmulet och ändå, efter visst övervägande under flera år känna att nu räcker det. Det är dessvärre inga andra än många av de jag känner.
Kalla dem Egoboostade, självupptagna, fixerade vid sitt inpinkade revir, okänsliga och måna om att övertyga med småaktig retorik. Men det är ändå inte det som är droppen som så berömt även urholkat denna flinta av sten. Det är istället deras missunsamhet, deras instängda och insnärjda avundsjuka, som de tror håller sig dold bakom hagtornshäcken obarmhärtiga hullingar.
Nej, det gör för ont när de fastnar och sticker in, innanför huden och plågsamt ger sig till känna. När de inte bjuder på en minsta klapp på axeln för alla de ut- och inmanövrar man lagt sig vinn om för att försöka räcka till. Vilket då bemöts av molande tystnad, flackande blickar och det gamla beprövade, att stänga någon ute genom att ignorera dess existens.
Ja, Ni kan fortsätta tro ni är så fina, duktiga och poppis så. Varsågoda! Sug i Er! Men jag kommer inte att stå där nästa gång och vara en av dem som falskeligen applåderar enbart i syfte att sedan åtnjuta samma recept. För ibland händer det att medicinen är slut.
Good Bajs! / Poppy
fredag 28 januari 2011
Betraktelser
Beatles sjöng om All the lonely people - where do they all come from?. Nu kanske det inte var just explicit ensamma jag betraktade där i det disiga och samtidigt skarpa vinterljuset, en tidig eftermiddag på Västerås tågstation.
Däremot så får man ju verkligen tid att studera flöden när man sitter i väntan mellan två hållpunkter. Under trettio minuter där fick de som spatserade förbi mig att tänka mer på olika slags människor än under en vecka på hemmaplan.
Först kom den där mannen förbi som fick mig att fundera på Vem är han och Varför känner jag ingen som honom? Överdimensionerad jacka, gigantiska hörlorar och MBD-skor. Lite flottigt hår som stack under huvan. Var finns de till vardags och vad jobbar de med? Vem är deras kompisar och varför kategoriseras vi överhuvudtaget?
Killen med tydlig stil. Parkas, upprullade byxben, välklippt och med snygg profil. Även enstaka mods rör sig tydligen i Västerås. Han fick mig att tänka på min egen ungdom, men än mer for tankarna till Brighton. Sommar, sol, vind, bryggor, karuseller, glass och skriande måsar. Känns som en förlorad värld, här och nu.
Den somaliska kvinnan utan jacka eller handskar. Går hon likadant klädd året runt? Vad hon måste frysa på vintern och svettas på sommaren tänkte jag, väl medveten om mina erfarenheters begränsningar i uppfattning om andra människor.
Jag måste ha sett mycket snäll och pålitlig ut denna dag, för först kom en kvinna i lysande orange sjal om sitt huvud och frågade på knackig engelska om vilket tåg hon skulle ta. Därpå kom en man från Asien och som på en svårtydd svenska försökte hitta vägen till biljettluckan. Jag hoppas att jag inte vilseledde dem.
Väl framme i Stockholm blev det som vanligt. Tempot ökades direkt och alla ansikten passerade mig lika egalt som trafikbullrets brus.
Däremot så får man ju verkligen tid att studera flöden när man sitter i väntan mellan två hållpunkter. Under trettio minuter där fick de som spatserade förbi mig att tänka mer på olika slags människor än under en vecka på hemmaplan.
Först kom den där mannen förbi som fick mig att fundera på Vem är han och Varför känner jag ingen som honom? Överdimensionerad jacka, gigantiska hörlorar och MBD-skor. Lite flottigt hår som stack under huvan. Var finns de till vardags och vad jobbar de med? Vem är deras kompisar och varför kategoriseras vi överhuvudtaget?
Killen med tydlig stil. Parkas, upprullade byxben, välklippt och med snygg profil. Även enstaka mods rör sig tydligen i Västerås. Han fick mig att tänka på min egen ungdom, men än mer for tankarna till Brighton. Sommar, sol, vind, bryggor, karuseller, glass och skriande måsar. Känns som en förlorad värld, här och nu.
Den somaliska kvinnan utan jacka eller handskar. Går hon likadant klädd året runt? Vad hon måste frysa på vintern och svettas på sommaren tänkte jag, väl medveten om mina erfarenheters begränsningar i uppfattning om andra människor.
Jag måste ha sett mycket snäll och pålitlig ut denna dag, för först kom en kvinna i lysande orange sjal om sitt huvud och frågade på knackig engelska om vilket tåg hon skulle ta. Därpå kom en man från Asien och som på en svårtydd svenska försökte hitta vägen till biljettluckan. Jag hoppas att jag inte vilseledde dem.
Väl framme i Stockholm blev det som vanligt. Tempot ökades direkt och alla ansikten passerade mig lika egalt som trafikbullrets brus.
onsdag 26 januari 2011
Death does not become
Så länge man ständigt har något eller någon i sin närvaro reflekterar man inte mycket över en eventuell förlust av densamma. Någon gång tänker man att ja, en dag tar det slut. För det gör ju allt!
Men det är så konstigt att just när det känns som om man gått ett känslomässigt steg djupare och innerligheten till det där livet cementerats, så försvinner det. Ofelbart. Jag vill inte dra slutsatsen att man därför inte bör förlora sig i känslorna. Jag vill istället lära mig att mycket mera, oftare och tidigare släppa in den där värmen som lugnar och stillar alla böljande, mörka orosvågor på haven.
De där glädjefulla ropen efter oss och det krävande när det tog för lång tid. Den mjuka kroppen och de pigga ögonen. En gång höll han på att stryka med redan som ungdom när han förlorade sin bror. Men Du blev räddad i sista stund. Dock inte denna gång.
Aldrig hade jag kunnat ana att förlusten av ett marsvin skulle kunna kännas som denna hagtornstagg i mitt inre. En skarp, vass ampull med hullingar, lika obarmhärtig när den sticks in, som när den dras ut.
Farväl lilla Tusse. Du var en trogen och ömsint familjemedlem under dina fem levnadsår.
Men det är så konstigt att just när det känns som om man gått ett känslomässigt steg djupare och innerligheten till det där livet cementerats, så försvinner det. Ofelbart. Jag vill inte dra slutsatsen att man därför inte bör förlora sig i känslorna. Jag vill istället lära mig att mycket mera, oftare och tidigare släppa in den där värmen som lugnar och stillar alla böljande, mörka orosvågor på haven.
De där glädjefulla ropen efter oss och det krävande när det tog för lång tid. Den mjuka kroppen och de pigga ögonen. En gång höll han på att stryka med redan som ungdom när han förlorade sin bror. Men Du blev räddad i sista stund. Dock inte denna gång.
Aldrig hade jag kunnat ana att förlusten av ett marsvin skulle kunna kännas som denna hagtornstagg i mitt inre. En skarp, vass ampull med hullingar, lika obarmhärtig när den sticks in, som när den dras ut.
Farväl lilla Tusse. Du var en trogen och ömsint familjemedlem under dina fem levnadsår.
tisdag 25 januari 2011
Smulor
Det är så mycket man borde och ännu mer som man vill. På något oroande sätt börjar man bli varse att inget mer kommer att ske. Inte av det DÄR i alla fall. Den eviga vardagens lunk tar udden av en och jag har slutat kunna tänka. Det tar bara tvärstopp.
Istället för att feja med visslande harmonier, måla, skriva, tänka stort, gå med hunden eller sy små ponnyhästar i blommönster känns det mest som när man biter i den där skorpan. Smulorna som yr runt munnen, rasslar ner och landar i ett mjukt, men helt oglamoröst fras på köksgolvet. Så oansenliga att man inte ens bryr sig om dem. På sin höjd är de en anledning till irritation och dammsugs upp utan pardon eller saknad.
Så känns mitt liv just nu. Smuligt.
Istället för att feja med visslande harmonier, måla, skriva, tänka stort, gå med hunden eller sy små ponnyhästar i blommönster känns det mest som när man biter i den där skorpan. Smulorna som yr runt munnen, rasslar ner och landar i ett mjukt, men helt oglamoröst fras på köksgolvet. Så oansenliga att man inte ens bryr sig om dem. På sin höjd är de en anledning till irritation och dammsugs upp utan pardon eller saknad.
Så känns mitt liv just nu. Smuligt.
lördag 18 september 2010
Oreda
Såg på politikerdebatten igår via SVT. Lila bakgrund, lila slipsar - förutom på Lars Ohly -, lila dräkt på Maud. Hade de kommit överens om färgtemat innan och varför just lila, som både kan skrika och suddas ut i något blått eller grått. I går kände jag just att det grå tog över. Hur lila och sobert färgad tanken än var. Kavajer i grått som dominerande faktor och alla såg så grå ut i sig själva. Maria var snyggt sminkad, Maud nyblonderad och med luggen käckt på svaj och ändå. Varför når de inte längre ut än den pulpet de fick sig tillhanda att hålla tag i?
Inte blir jag mer förtjust över allas glada miner efter berömmande ord i slutet. Ska man inte vara argare än någonsin på sina motkandidater i detta läge? Ska inte raggen vara rest och glimmande vargtänder anas i bettet? Ska inte varje part akta sig för det utdelade knivhugget som kommer när de minst anar det? För politik ska banne mej inte vara en slätstruken exposé i media, där det egentligen kvittar vem som får tryckt "Statsminister" på sitt visitkort. Politik ska vara så viktigt att man vill blöda, svettas och slåss för sin sak. Inte ett bekvämt kafferep en söndagskväll.
Mitt i allt fyller jag år och inser väl att det betyder mindre. Självklart betydligt mindre! Vad som betyder mer är dock att jag betyder inget.
/ Poppy
Inte blir jag mer förtjust över allas glada miner efter berömmande ord i slutet. Ska man inte vara argare än någonsin på sina motkandidater i detta läge? Ska inte raggen vara rest och glimmande vargtänder anas i bettet? Ska inte varje part akta sig för det utdelade knivhugget som kommer när de minst anar det? För politik ska banne mej inte vara en slätstruken exposé i media, där det egentligen kvittar vem som får tryckt "Statsminister" på sitt visitkort. Politik ska vara så viktigt att man vill blöda, svettas och slåss för sin sak. Inte ett bekvämt kafferep en söndagskväll.
Mitt i allt fyller jag år och inser väl att det betyder mindre. Självklart betydligt mindre! Vad som betyder mer är dock att jag betyder inget.
/ Poppy
lördag 11 september 2010
Tågresan
Ja, egentligen har jag ingen aning om varför jag sitter på det här tåget nu. Varför jag lagt ut pengar på en biljett för att ta mig till ett ställe där jag känner ingen. Utom värden, som jag inte sett på länge och egentligen känner vi inte heller varandra. Eller bryr oss om varandra.
Det slår mig i alla fall att jag genomför också en annan resa när jag sitter här. Vid varje stopp, varje station får jag klara minnesbilder av mindre lyckade episoder i mitt liv. Bilar som havererade och jag i ständig desperat kamp att komma ikapp, att komma till livs. Jag kunde resa så långt och så hjärtligt för ett möte. Det gjorde mig glad och oftast bättre till mods, men såhär efteråt undrar jag ändå vem som vann vad på mina eviga strapatser. Jag gillar ju resan i sig, så kanske reste jag mindre för målet än vad målet förväntade sig och kanske blev det därför så fel ibland.
Det påminner mig en del om den resan jag gör nu. Och ändå inte, för just nu är målet det enda jag vill nå. Om än betydelselöst, vilket ger mig friheten att tycka just så.
Jag vet också att jag kommer att vara den som folk kommer att titta skeptiskt på och om jag vågar öppna munnen kommer de alla att gapa av bestörtning över de svavel som kommer därur. Jag kommer inte att kunna vara välformulerad, precis eller brinna engagerat för något. Jag kommer att känna mig obekväm, ensam och iakttagen. Jag kommer att svettas, känna mig ful, tjock och malplacerad. Men just därför ska jag genomföra det. Nu är tiden inne för gamla tonårshämningar att packa ihop och ge sig av. Jag skakar hand med resterna som kommer att finnas kvar, än lång tid framöver, men tillåter dem inte att bunta ihop sig och först äntra scenen.
En våt, oborstad, svart katt bland hermelinerna. Ja, jag ska banne mig njuta av det!
/Poppy
Det slår mig i alla fall att jag genomför också en annan resa när jag sitter här. Vid varje stopp, varje station får jag klara minnesbilder av mindre lyckade episoder i mitt liv. Bilar som havererade och jag i ständig desperat kamp att komma ikapp, att komma till livs. Jag kunde resa så långt och så hjärtligt för ett möte. Det gjorde mig glad och oftast bättre till mods, men såhär efteråt undrar jag ändå vem som vann vad på mina eviga strapatser. Jag gillar ju resan i sig, så kanske reste jag mindre för målet än vad målet förväntade sig och kanske blev det därför så fel ibland.
Det påminner mig en del om den resan jag gör nu. Och ändå inte, för just nu är målet det enda jag vill nå. Om än betydelselöst, vilket ger mig friheten att tycka just så.
Jag vet också att jag kommer att vara den som folk kommer att titta skeptiskt på och om jag vågar öppna munnen kommer de alla att gapa av bestörtning över de svavel som kommer därur. Jag kommer inte att kunna vara välformulerad, precis eller brinna engagerat för något. Jag kommer att känna mig obekväm, ensam och iakttagen. Jag kommer att svettas, känna mig ful, tjock och malplacerad. Men just därför ska jag genomföra det. Nu är tiden inne för gamla tonårshämningar att packa ihop och ge sig av. Jag skakar hand med resterna som kommer att finnas kvar, än lång tid framöver, men tillåter dem inte att bunta ihop sig och först äntra scenen.
En våt, oborstad, svart katt bland hermelinerna. Ja, jag ska banne mig njuta av det!
/Poppy
söndag 5 september 2010
Önsketänkande
Aldrig mer tänker jag ganska ofta. Innerst inne hoppas jag dock fortfarande helt orealistiskt på att det faktiskt finns en enda person som kan både se, lyssna till och förstå mig. Bry sig om hur jag mår. Sådär vardagsaktigt som det bara går att vara när man bryr sig på riktigt. Bara EN gång. Det behöver inte ens vara i ett långt förlopp.
Aldrig mer... Som OM det varit. Rapparna samlas runt mig i vita träningskläder, tunga guldkedjor kring deras tjurnackar, svarta solglasögon och tillhörande coola gester med spretiga fingrar, säger de i kör: "You wish!".
Nej och jag fastnar alltid där. Två tegelstenar i fickan och en beslutsamhet. Varför går den inte att omvända till något mer bejakande?
Jag vet ju. Det har alltid varit så inser jag. Länge nog i alla fall. Men jag blir ingen. Ingen alls. Trots att jag kan offra all min värdighet. Den är nu inte så mycket värd. Ligger på ett lager och skräpar. Ett lager som snart ska rensas ut.
Samtidigt vägrar jag ju i vanlig ordning att nöja mig. Kommer aldrig att göra det. Då får det hellre vara. Då får allt hellre vara. Ett enda liv och vad som blir av det. Blir det bara skit spelar ju inget någon roll. Det finns så mycket av försumbarhet och kanske det bara är att acceptera att man är en del av denna sörja. Men om jag vägrar då?
Rapkillarna: At your age wooo-man?
You bet!
/Polly
Aldrig mer... Som OM det varit. Rapparna samlas runt mig i vita träningskläder, tunga guldkedjor kring deras tjurnackar, svarta solglasögon och tillhörande coola gester med spretiga fingrar, säger de i kör: "You wish!".
Nej och jag fastnar alltid där. Två tegelstenar i fickan och en beslutsamhet. Varför går den inte att omvända till något mer bejakande?
Jag vet ju. Det har alltid varit så inser jag. Länge nog i alla fall. Men jag blir ingen. Ingen alls. Trots att jag kan offra all min värdighet. Den är nu inte så mycket värd. Ligger på ett lager och skräpar. Ett lager som snart ska rensas ut.
Samtidigt vägrar jag ju i vanlig ordning att nöja mig. Kommer aldrig att göra det. Då får det hellre vara. Då får allt hellre vara. Ett enda liv och vad som blir av det. Blir det bara skit spelar ju inget någon roll. Det finns så mycket av försumbarhet och kanske det bara är att acceptera att man är en del av denna sörja. Men om jag vägrar då?
Rapkillarna: At your age wooo-man?
You bet!
/Polly
söndag 11 juli 2010
Värmande
Sanden bränner nästan hål på huden under fötterna. Stranden i gassande sol, skoningslöst leende med utsträckta händer. Likt en hund vill jag hänga med tungan utanför mun, flämtande med korta, snabba andetag. Istället tar jag av mig kläderna, glömmer bort att blygas inför hundratals ögon, men tänker vid blottandet av min barm att de flesta säkert bländas av solen ändå.
Havet fyllt av grön, lång tång. Naket, som sjöjungfrun som just vid klippan en bit ut, klippt av sig håret och låter det flyta ut i vågornas rytm. De nalkas mina fötter och ben, slingrar sig ömt, smeker kallt, men mjukt. Kylan i vattnet får varje del av min svettiga, långsamma kropp att hisna.
"Var modig" säger sonen och visar hur man doppar sig. Jag är modig och med svetten, sjöjungfruns hår och sonens lilla kropp bredvid min, sänker vi oss i det kalla, springer upp till handdukarna, torkar på några minuter och svingar oss i livets lianer med en glass i skuggan av 34 grader.
/Poppy
Havet fyllt av grön, lång tång. Naket, som sjöjungfrun som just vid klippan en bit ut, klippt av sig håret och låter det flyta ut i vågornas rytm. De nalkas mina fötter och ben, slingrar sig ömt, smeker kallt, men mjukt. Kylan i vattnet får varje del av min svettiga, långsamma kropp att hisna.
"Var modig" säger sonen och visar hur man doppar sig. Jag är modig och med svetten, sjöjungfruns hår och sonens lilla kropp bredvid min, sänker vi oss i det kalla, springer upp till handdukarna, torkar på några minuter och svingar oss i livets lianer med en glass i skuggan av 34 grader.
/Poppy
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)