Det blir bara värre

Den här tröttheten har nu övergått från en enda, evighetsliknande ton, till ett som känns mer som nedtryckt i en kartong fylld med vadd. Signalen som ljöd innan gav i alla fall livstecken ifrån sig. Där jag befinner mig nu känns det varken som jag kan se, höra eller tänka längre. Som kroppen, utan hänsyn till mitt pågående liv, bryskt skriker att nu är det banne mej färdigt. Nu har den gjort sitt under ständigt slitsamma år och den tänker lämna in.

Är det nu man ska åka och fixa reservdelar? Spruta silikon i fogarna och hjälpligt spika och lappa. Fult blir det, men funkar ett tag till. Kanske.

Inte ens min viljestyrka förmår att få igång min förslavade kropp. Det blir kanske bättre i morgon, men nej, det har ju faktiskt bara blivit sämre. Dag efter dag, år efter år. Blodsmaken i munnen är det enda reella som påminner mig om att hjärtat ännu slår.

Sömnpiller

Tänk såhär: en knastrig, gammal LP-skiva där man kan se reporna i lacken. Den läggs på plats, snurrar igång och så börjar de små återkommande, upprepande stötvisa lätena från Laurie Anderson att sprida sig i rummet. Som en mässande präst i Kirgizistan. Inte för att jag någonsin varit där och tror knappast jag skulle kunna peka ut landet på kartan. Men framför mig ser jag en präst i överdådig guldglittrande rock (som heter något annat på fackspråk), med en hög mössa (som inte heter mitra) och det där karet med rökelse som nästan vildsint kastas fram och tillbaka. Under ett entonigt, till synes evigt mumlande till mässande.

Efter de där "oh, oh, oh, oh". "a, a, a, a, a," kan man tänka på en soffa och en filt i fleece. Där befinner jag mig, lika opigg som en mört är dess motsats. Lika enfaldigt tom och sövande som Laurie Anderson. Eller den där prästen i prästkappa med gulbrokad i Kirgizistan. / Poppy