Primalvrål!

En gång i tiden var det visst poppis att skrika ut sin vrede, ångest, kärlek, irritation, depression etc etc etc. Tror det var i samma veva man skulle gå tillbaka till sin tid i livmodern, födas under ångest för att sedan landa i en mångbottnad psykos. Inget för mig direkt.

Länge, länge har jag nu velat och aktivt strävat efter en förändring i mitt liv, baserat på att jag vantrivs med mitt nuvarande liv och med mig själv. Tycker min chef inte ens är värd att nämna, är trött på alla knivhugg när jag arbetar för allas bästa och väl. Känner mig ständigt förbisedd, ständigt ignorerad och ingen tar någonsin min kompetens på allvar. Är trött på alla armbågar, alla klättrare, alla personligt indignerade typer, som gärna obetänksamt själva skriker ut vad de tycker och tänker om alla andra. Är så låg att jag oftast inte orkar göra ens Ingenting. Då är det lågt!

Så öppnar sig en spricka, en solglimt letar sig försiktigt och trevande in. Jag borde förstås bli jublande glad och tänka att minsann "Bull´s Eye!". Men som vanligt blir det ju en salig röra av allt. Alla andra tycks alltid får sina liv att fungera som väl strukturerade, planlagda ritningar. Min skiss blir alltid en enda kludd av bläck, blyerts och desperata akvarellstreck, i ett försök att dölja mina misslyckanden. Så kastar jag hjärtat före och inser att allt som måste ordnas i vanlig ordning INTE kommer att ordna sig av sig själv. Det kommer att bli kiv, skäll, bråk, gnäll, tårar, böner och själv tänker jag att man kan ju alltid sitta på Centralen och dricka kaffe tills morgonen randas.

/Poppy

Klosterliv eller Dödligt levande?

Med risk för att det blir likt en härva av ihoptrasslade garnrester och inte alls vackert som ett av Ariadnes utrullade nystan, vägledande i det obskyra dunklet av livets plågsamma låga eller brist på denna rentutav. Långa meningar kan man också skapa av liknande tilltag. Nog för att jag också hade varit i stort behov av mön Ariadnes tråd, men det är ju uppenbart att dyrbara garn endast vägleder hjältelika män på deras strapatser, även om man än en gång får slagdängan sjungen, nästan spottande fram i ansiktet, det påtagligt bleka, anemiska och andefattiga: "Vad vore männen utan de kloka kvinnorna?". Ja, just i Thesues fall är det väl uppenbart och jag tänker inte för en sekund gå in på någon annan man, kvinna, Tes eller liknelse. Bevare mig! Väl dessutom!!

Vad vore ett rikt klosterliv med dok och örtagård jämfört med ett fängslande liv, med underliv i syntetiska trosor och alldeles för mycket ogräs? Vad vore ett nunneliv med dagar, timmar, minuter och år efter år efter år med kontemplativa meditationsstunder jämfört med ett ständigt jagande, stressande,en ständig rädd blick som kastas över axeln, ifall någon skulle upptäcka, avslöja, taga av daga alla ens brister och tillkortakommanden? Vore bönestunder, nattvarder och tagelskjortor då att föredra om det gav mening till det patetiskt lilla andetag man tar här på jorden än ett liv av oro, besvär, tomt och i brist på andras mod spelar ju ens eget egentligen ingen roll, så varför fortsätta sträva bortåt om man då kan sträva inåt?

Allas drömmar om ett annat liv, när det man har som är ens eget och mitt i en inte räknas. Varför? Varför inte i så fall? Vad förleder tanken, själen, rädslan, sorgen och flykten på återkommande visiter med returer? Alla som aldrig vågar mötas, ses, skiljas i ett gott tecken med ett gott syfte. Skulle det vara så fruktansvärt? Skulle det innebära att vi förlorade det redan, bortom all räddning fumlande, snubblande och intetsägande fotsteg som snavade på kanten och tog adjö utan att ens torka av sig på dörrmattan med orden VÄLKOMMEN på?

Adjö. Sköra människa till intet. Intelligens att förbruka, aldrig nyttja. Bataljer att gå, men ständigt behöva spänna bältet på nytt. Tröstlöst vackert, men smärtan tager vad den behöver för att fortsätta leva.

/Poppy i en körsbärsblommande dal med Ondskan i nästa kvarter som ett regelrätt forum för spillror av de som aldrig vågade se eller tro eller mötas alls.

Bara för att

Ja, varför ska livet vara så komplicerat? Och varför blir det bara allt mer komplicerat? Alla stämningar som förtätas, alla känslor som känns som att imploderas och sedan bit för bit inifrån krossas till tusentals små prismor.

Jag brukar säga att när jag är på det där humöret; totalt överseende, hänsynsfull och tolerant så sitter jag likt änglabilder och spelar på en harpa med utslaget hår och spelar för alla trasiga själar. Att jag har en känsla över för alla och en var. Men också att det enbart beror på att mitt hjärta är sprängt i bitar. Jag använder dessa bitar på bästa sätt. Istället för att rikta dem enbart mot en enda, kan jag ödsla en liten bit på så många. En fin tanke jag lurar mig med. Försöker intala mig att det ligger ett uns av sanning där. Vill gärna att det ska vara så i alla fall.

Däremot att drömma och vara romantiker. Nej, det ligger sannerligen inte för mig. Jag tänker på den store och sanne kämpen för humanismen Martin Luther King. "I have a dream!" Ja, det hade han. Han hade stora drömmar och se bara hur det gick för honom!

Jag borde kanske ta det här mer på allvar, men så fort jag tillåter en liten, liten känsla att titta fram är det som om allt brakar ihop snabbare än ett korthus faller av en vindpust. Det känns förbannat orättvist. Att alltid bara gå och hålla tillbaka och låtsas som det regnar även när åskan bränner av elektriska blixtar fyllda av energi och fascination. Som om jag är en fara, ett vilddjur när jag bejakar något. Jag är nog min egen största fara dock!

Känslorna som river och biter, klöser och tär. Dumma dem! Vem lät er hålla på oombedda? Gå tillbaka och lägg Er!! Jag har det bra tack. Jättebra. Utan Er. Gå och stanna. Eller far fram i sporrsträck, utan hinder och låt vinden och farten bara få befria mig. Och gör det nu!!

/ Poppy looking straight at you

Att slåss mot Vemod i novembermörker

Ja, jag har sagt det förut; ah - ett ögonblick, det knackar på dörren.

- Lloyd!! Du är sååå välkommen in, jag ska snart iväg förstås, men kom in, kom in! Slå Dig ner, släng upp fötterna i soffan och ta en whiskey. Jag lyssnar - som vanligt, innerligt och tacksamt.

Det är lite som med Sylvia, som med Dig Lloyd. Ni kommer med utsagor om livets svåraste kval och ändå känns det i era ord så omsorgsfullt, kärleksfullt och trösterikt. Bara vetskapen om att man inte är konstig, att man inte är enligt andras utsagor "svår", för att man känner och bejakar sitt känsloliv. På något sätt inbillar vi oss att vi kan bli både accepterade och älskade för att vi är just den vi är och vi är ärliga med det. Kanske korkat, antagligen mycket dumt och vem har för övrigt tid med någon i dagens samhällsutveckling som inte endast uttrycker säkerhet och beslutsamhet?

Så Sylvias ord har lindrat, lenat, plåstrat om mig när jag känner novembers våta, tunga vadmalsfilt trycka allt tyngre och tyngre över en uppgivenhet jag sällan varit i närheten av. I ett par dagar har jag känt mig mindre än ett skrutt, ynkligare än ett knytt och gråtit ikapp med Sylvias blottläggande av hopplöshetens utsatta känslotillstånd. Men så är jag ju inte så ynklig egentligen. Inte alls. Styrka, självständighet och mod är mer utmärkande drag i min personlighet. Det får jag i alla fall ofta höra av andra. Men ibland kan jag känna att jag också skulle vilja vara svag. Lite i alla fall, om än bara för ett ögonblick eller två. Bara en axel att få sucka ut vid, en varm kopp te som sätts i ens hand och en förutsättningslös och tyst omsorg. Att det är okej att få känna sig vilsen och omskakad i livet ibland.

Jag gillar dock inte att bli sedd som offer eller att någon skall tycka synd om mig. Det är nog ingen större fara med det förvisso. Jag kavlar alltid upp ärmarna och tar itu med det som måste göras, även om det är på håret ibland. Trillar jag omkull där i gruset är det bara att borsta bort dammet, tvätta såren och njuta av kroppens smärta som talar om att den läker. Även om jag nu faktiskt inte tror att alla sår kan läkas. Inte till fullo. Vissa sår rivs så lätt upp igen , andra är som en varböld, medan de som andra tror skulle märkt mig mest är kanske de sår som lämnat minst spår i mitt inre.

För att ta upp kampen igen mot detta enorma Vemod som tycker sig fått en bra plats i min kropp och hjärna har jag bara följande att säga: Nog är nog! Nu får Du ta och gå vidare och helst skippa ta in på någon annans hotell. Jag tar mig ut i skogen och springer för allt vad jag orkar i lätt duggregn. Känner hjärtats slag, känner andhämtningen och orken som inte vill, men ska besegras. Jag bestämmer över min kropp och vad den skall och inte skall göra med mig. Svetten droppar ner i pannan och på något inte helt begripligt sätt känner jag mig lättare under fötterna och tror jag fått Vemodet att åtminstone börja packa ihop sina saker. Jag ger Dig en sista kopp te och sedan får Du gå. Mitt liv är för kort för att liera sig med Dig resten av livet. Farväl, vänta gärna läänge med att komma på besök igen!!

Lloyd får sista orden innan jag också tar mig ut härifrån:

In the prime of your life
At a time when a crisis is common in men
Old enough to know better

Opportunity waits
In the window for men in a moment of weakness

What in the world would a home county girl want with you?

There's no release in your life

Ok, ett litet PS bara; Jo, Lloyd, så banne mig: There IS release in your life. Men det kan vara svårt att hitta, svårt att veta att det är så när man är där. Det gäller att hålla ögonen öppna och döm inte någon eller något förrän de fått visa och ge prov på vad de tycker om och aktar med livet!

/ Poppy börjar fundera på att sätta på sig läppstift och le mot världen. Ännu en gång.

Om jag bara vore så klok att jag inte finge vara så komplett idiotiskt lagd II

Näe, haha! Vad menar Ni nu? Skulle jag vara otålig? En gnutta rastlös? Skulle jag som alltid prisats för mitt tålamod och är väl medveten om min styrka när det gäller uthållighet - skulle jag te mig en aning orolig just nu? Nervös, fladdrig, retlig, stingslig - skulle vara perfekt att gå en rond med boxhandskarna på. Men ack, nej här sitter jag åter fångad i Catherine Earnshaws gestalt, blickar ut över heden, fastän det där ute råkar vara svart som bläcket i en sot- och limblandning. Leran, den eviga, förhatliga, tärande, befläckande, klafsiga och kalla som suger fast vid skorna, vid byxtyget, den ständigt närvarande, vedervädiga och avskydda. Och inte för att jag väntar på någon Heathcliff. Ha! Inte en suck!! Vem är egentligen intresserad av en despot som mest lever om, utan en tanke på konsekvenserna av sina handlingar (så är det Heathcliff jag är? - inte alls den ljuva Catherine, för ljuv är jag ju nu inte alls, en enda gnutta av, nej).

Inga riddare på springare gör sig heller besväret att romantisera innanför mitt tunna skal till pannben. Blonda eller mörka riddare på vita eller svarta fålar. Är de inte bara dammiga och har spelat ut sin roll? För vem vill i dag bli räddad av ett uppblåst ego? Vi fäktar så bra själva numera, går våra egna torneringar, men jag känner ju hur jag springer där på heden, med den motbjudande leran under skosulorna och i likt förtvivlan letar i novembermörkret.

Var är Du? Vem är Du? Ska jag lägga mig ner likt Orlando och utbrista "Nature, nature - take me I´m yours!". Skulle det hjälpa?

/ Poppy har nu trötta, såriga hälar av vankelmodigt rastlöst spatserande

Helt jävla obegripligt

Precis så. Det här inlägget kommer inte att förstås av någon eller något och precis när jag kände att min hjärna slutat snurra med ljusets hastighet i en myriad av tankar utan logiska förlopp eller abrupta hopp och kast...just när allt verkade ha lugnat ner sig lite. Då fullkomligt kastas man ut i en bärande tornado, vars kraft och raseri slänger en omkring i luften, får en att tumla än hit, än upp, än dit, än ner. Jäklar i det alltså. Det här är inte lätt!

Lugnt och följsamt. Metodisk och artigt. Belevat och moget. Återhållsamt, men trevligt. Vackert, men utan koketteri. Längtansfullt, men utan krav. Hela vägen fram, med omkullfallna träd, leran som sugit fast skorna, björnbärsriset vars taggar stack hål på både tyg och skinn, vatten att forcera, intensitet i högra jackfickan, iver i vänstra jackfickan, i innerfickan låg en dold känsla väl inpackad i en liten tändsticksask och aldrig att jag tog upp dessa känslor under tiden, aldrig att jag avvek från stigen trots vedermödorna.

Just när jag börjat tro, ja bli övertygad om att min lugna målmedvetenhet verkligen leder mig mot målet; precis nu när jag är viss om att strategin var väl utformad och jag ser ju målet för sjutton - det ligger ju där bara ett par hundra meter bort. Jag är i praktiken redan en vinnare med lagerkrans i håret! Bara några sista steg, bara ett steg till, det sista och absolut svåraste, men rosig på kinder och rusig i hjärna och hjärta av att snart känna säker mark under fötterna, snart få känna värme och vila - får mig att agera dumdristigt, övermodigt, hybrisen rusar ohämmat runt i mitt blodomlopp som ett snabbväxande virus.

Då! Stigen ändras, mörkret sänker sig med en hastighet jag aldrig kunna ana. Det går blixtsnabbt och jag tvivlar ett par sekunder om jag ens är på rätt spår. Så står jag där med målet utom räckhåll ändå. Så nära, alldeles inpå och ändå så långt borta. Jag är ännu säker på målet. Helt säker! Men jag är inte så säker på om jag gick rätt bana längre. Förivrade jag mig på slutet, när jag var så nära, så nära? Glömde jag trots vetskap och klokhet bort att inte plocka upp de där förväntansfulla känslorna ur fickorna? Jag gick för snabbt på slutet. Jag vet. Jag var dum nog att tro att nu var det klappat och klart, fastän jag så väl vet att det aldrig är det förrän man är i mål.

Jag är inte i mål. Och samtidigt; dumma, dumma Mål! Att luras så!! Att erbjuda kontemplation, förståelse och samband förutom en frukt och lite dryck. Tänk att jag så lätt blev förvillad av denna tanke igen? Du lurade mig! Ogillas. Och med mig får man bara en chans - skulle man få en till efter tjugo år så måste man ta den! Om man vill ha den.

/ Poppy wondering if the goal is the aim or the reason to move forward and let go of beliefs?

Andy i skuggen med Valerie bakefter

Inget kul. Inget roligt. Inget bra och ingen energi. Kvittar lika om det är ljust eller mörkt. Samma grå, skumögda ljus råder överallt. Detox och så blir Du pigg som en mört. Johooodå! Står överallt på vårt vedervärdiga, men oumbärliga Internet att finna.

Detox in box - shouldn´t really be a Box in a D, or might it be captured in a Brillo? Botox - is that by the way Bo who got tox-id or tox-ic? How should I know? End of lesson one : 1.

Detoxa mig hit och detoxa mig dit. Angelina Jolie och underbara Gwyneth Paltrow börjar dagen med ett glas ljummet vatten, smaksatt med salt. Iack!! Hur äckelframkallande var inte det? Sedan lite lunch med någon supermegamultifabulös sirap smaksatt med ett stänk cayenne. Till kvällsmat en kopp laxerande te. Bajs är väsentligt i Detox verkar det som.

Travelling on a train that never stops. Occasionally a glimpse of better days to come, but when we pass the tunnel, it´s all gone. Like Valerie Solanas I now know I will never get better off. Does that make it fair to kill or at least shoot someone else? I wonder. A dream faculty, such a fucked up thought. Honestly! In a factory? Sooo post-modern-neo-romantic you kill yourself laughing instead.

Maybe we should all go to sleep, realizing in a dream what is a happening as real, is when the stamina is gone and you cant help but choke on the nuts you tucked in. That´s it!