Primalvrål!

En gång i tiden var det visst poppis att skrika ut sin vrede, ångest, kärlek, irritation, depression etc etc etc. Tror det var i samma veva man skulle gå tillbaka till sin tid i livmodern, födas under ångest för att sedan landa i en mångbottnad psykos. Inget för mig direkt.

Länge, länge har jag nu velat och aktivt strävat efter en förändring i mitt liv, baserat på att jag vantrivs med mitt nuvarande liv och med mig själv. Tycker min chef inte ens är värd att nämna, är trött på alla knivhugg när jag arbetar för allas bästa och väl. Känner mig ständigt förbisedd, ständigt ignorerad och ingen tar någonsin min kompetens på allvar. Är trött på alla armbågar, alla klättrare, alla personligt indignerade typer, som gärna obetänksamt själva skriker ut vad de tycker och tänker om alla andra. Är så låg att jag oftast inte orkar göra ens Ingenting. Då är det lågt!

Så öppnar sig en spricka, en solglimt letar sig försiktigt och trevande in. Jag borde förstås bli jublande glad och tänka att minsann "Bull´s Eye!". Men som vanligt blir det ju en salig röra av allt. Alla andra tycks alltid får sina liv att fungera som väl strukturerade, planlagda ritningar. Min skiss blir alltid en enda kludd av bläck, blyerts och desperata akvarellstreck, i ett försök att dölja mina misslyckanden. Så kastar jag hjärtat före och inser att allt som måste ordnas i vanlig ordning INTE kommer att ordna sig av sig själv. Det kommer att bli kiv, skäll, bråk, gnäll, tårar, böner och själv tänker jag att man kan ju alltid sitta på Centralen och dricka kaffe tills morgonen randas.

/Poppy