Juli

Det är illa att det inte blir mer skrivet här. Det är rent av uselt. Även om alla skrivfaser går i cykler, springer in i labyrinter och ibland förlöses av fnissiga skratt, när man åter hittar ut. Ibland blir det ren ångest och häckarna och dess grönska tornar upp sig, man känner sig vilse och räds några sekunder, några minuter att inte hitta ut igen. Som skrivkrampen. Den välkända.

Nu kan jag dock inte skylla på någon skrivkramp. Och tror jag går i god sak för Honey också. Vi har bägge drabbats, om än på väldigt olika sätt av att kroppen gått ut i strejk och kräver förbättringar och åtgärder, innan den behagar träda i tjänst igen. Nu låter det som om vi var inne på buk- respektive bröstplastik, men det är varken så illa eller så bra.

Det var ursäkten.

Temat var juli månad. Ganska grått, regnigt och utan finess detta år, trots jordgubbarnas kvardröjande i fruktdiskarna. Kanske också att de efterlängtade gubbarna får stå åt sidan för Nordens värsta massaker under modern tid. Det kändes ganska förlamande och personligen är jag fortfarande delvis i ett tillstånd av total oförstående inför det som hänt. HUR?? Och jag vet att det är alldeles för tidigt att uttala sig om katastrofen i Norge. Hur det kunde hända och hur vi föregriper liknande fenomen eller vad tusan man nu väljer att kalla det.

Drömskt

sen kan man ju också tänka som såhär:
- om jag bara fick ligga där i den varma dyn, med sand som fastnar mellan tårna och en ljum bris som smeker mina bara axlar under en solhatt, stor nog att skugga hela ansiktet. Och med ett svalkande vin i kylboxen, några nyplockade jordgubbar därtill och som grädde på moset en bok att läsa, så spännande, inlevelsefull och obarmhärtig att den inte släpper din koncentration för ett ögonblick.

Sommardröm.

Sommaren

som kom och gick. Lika flyktig som de själar, eller är vi av materia per definition individer? som kommer och går.
Stilla, likt suset i bladkronans topp. I takt med grenarnas dirigent av naturens egen orkester. Andante, Forte, Piano och allt däremellan, vars namn jag inte känner eller glömt.
Så förflyktigas vi i tillvaron. Tillåter oss att uppslukas av det som väsnas mer, ett oväsen som dånar tills det ringer i huvudet, bultar och ideligt pockar på uppmärksamhet.
Det är då man åter vill vända blicken mot solen, kisa mot dess livggivande och förgörande närhet. Dess värme som ger och tar.
Det är då man saknar den stillsamma orkestern i diket, i skyn, i skuggan av ett blommande träd fyllt med jasmin.

/Poppy

Såhär

Ja, såhär är det utan att spara på skrytet om misantropens tillvaro. Det är de facto november, vilket i sin tur betyder att det är mestadels grått, vått, färglöst, innehållslöst, meningslöst, allmänt andefattigt, syrefattigt och totalt inspirationslöst. Hågen med andra ord lååg.
Jag gillar verkligen INTE den här månaden, men försöker ha förbarmande med den, då det även i denna månad väcks små, nya liv runt vår runda jord och alla, jag har nu bestämt detta; ALLA är älskade, välkomna och innerligt avhållna och gör därmed en hel del skara människor till de lyckligaste i världen.

Så tänker jag när mörkret omgärdar mig på såväl morgon- som kvällskvist. Och förresten sommarnätter. När upplevde jag en sådan sist i gemenskap? Det var många, många år sedan man satt där i trädgården, vid havet, nästan ensam på Sveavägen (när alla andra rymt ut till sina fritidstorp på midsommarafton) blickandes över en bakgård överbelastad med ventilationstrummor och inväntade, tog del av och insöp en soluppgång, sådär som man bara kan göra i ungdomlig glömska och drömskhet. Med framtiden och nuet i ens famn. Samtidigt som det eviga stinget av vemod och tillfredsställelse infann sig.

Nu har jag i bästa fall fått dela gemenskap till sommarens skymning faller eller alldeles med mig själv på trappan, en fransk cigg och ett glas whiskey vid min sida. Det är såå överskattat med ljusa kvällar med andra ord. Försöker jag vackert intala mig själv och hör hur falskt det skorrar i mitt längtande inre.

Så är det bara.

/Poppy

Ensam sommar

Nyligen berättade jag i ett annat forum om följande episod som betydde mycket för mig av flera anledningar. Jag kör denna livserfarenhet här också. Bara för att.

I min barndom och även ungdom fanns det en tid och dagar då man faktiskt kunde vara onåbar. En sommar för länge sedan nu, befann jag mig vid Båstads kust, i sanddynerna med min svarta hund och lät havet lugna och stärka. Egentligen väntade jag på Henne, fast jag då visste att hon inte skulle komma och att vi förmodligen aldrig mer skulle spendera en sommar ihop. Dessa saltstänkta somrar med stekt sill, skrubbad nypotatis med jord under naglarna som resultat. Jordgubbar, Laban i Sydsvenskan och en genuin kärlek och närhet. Det blev heller inga fler somrar för oss, då det blev Hennes sista i detta jordeliv.

Dag ut och dag in lät jag lugnet från vågornas fridfulla, vaggande, vyssande, tröstande sång inta mig. Då fanns inga bredband, modem, småband, SIM-kort, mobiler, hybrider, Androider eller den mer eller mindre påtvingade känslan av att vara ständigt nåbar, ständigt tajta partybrallor på.

Det fanns en stor, svart bakelittelefon i sommarstugan som ringde någon enstaka gång. Jag lät bli att svara. Det fanns en brevlåda som jag lojt strosade förbi under förmiddagarna och till slut kom där ett vykort med rader som slutligen fick mig att lyfta den tunga luren från klykan och svara "Hallå?".

Då hade visst vänner, familj och släkt vänt upp och ner på adress- och telefonböcker för att få tag på mig. Ingen hade fram tills dess vetat var jag var. Och jag hade njutit varenda sekund av det!

/Poppy

Sommarprat

Jaha, så har jag äntligen lyckats höra ett sommarprogram. Från början till slut. Visst jag hade chansen med Therese Alshammar och Annika Östberg, men även om Östbergs livshistoria skiljer sig från de flesta, så fann jag vare sig Alshammar eller Östberg lockande nog att låna min tid.

Nu satt jag uppe för af Kleens skull, eller var vad det han sa? Johansson! Eftersom man egentligen inte kan ärva sitt namn eller sin adlighet från modern, enligt principer de flesta av oss inte lever utifrån. Och i judendomen är det tvärtom. Där ärver man sin religion eller tillhörighet, eller vad de kallar det med korrekt benämning, från just sin moder.

Om det var värt att lyssna på? Ja, inledningen var humoristisk, nyfikenheten ökade i takt med de väl formulerade meningarna, men något fick mig att tappa tråden bitvis och jag vet precis vad det var. Musiken!! Får man lov att lyssna på och ostraffat förmedla musik som genast söver en? Vad var en indignerad baron jämfört med radiolyssnarens utarmade öra? Om jag hade följt med Kleenis hem på efterfest hade jag gått efter två minuter om han spelat samma slags musik, som jag inte ens vet vad jag ska kalla den... Världsmusik med gangsta-rap, lite smäktande schlager och syntbippande och bloppande. Låt mig säga som såhär - vi delar nog inte uppfattning ifråga om musiksmak. En rejäl omprogrammering är vad af Kleen skulle behöva!

Fast, jag förlät honom nästan allt när min största, musikaliska hemlighet genljöd med "For a while". My one and only Ol´ Blue Eyes!

/Poppy

Värmande

Sanden bränner nästan hål på huden under fötterna. Stranden i gassande sol, skoningslöst leende med utsträckta händer. Likt en hund vill jag hänga med tungan utanför mun, flämtande med korta, snabba andetag. Istället tar jag av mig kläderna, glömmer bort att blygas inför hundratals ögon, men tänker vid blottandet av min barm att de flesta säkert bländas av solen ändå.

Havet fyllt av grön, lång tång. Naket, som sjöjungfrun som just vid klippan en bit ut, klippt av sig håret och låter det flyta ut i vågornas rytm. De nalkas mina fötter och ben, slingrar sig ömt, smeker kallt, men mjukt. Kylan i vattnet får varje del av min svettiga, långsamma kropp att hisna.

"Var modig" säger sonen och visar hur man doppar sig. Jag är modig och med svetten, sjöjungfruns hår och sonens lilla kropp bredvid min, sänker vi oss i det kalla, springer upp till handdukarna, torkar på några minuter och svingar oss i livets lianer med en glass i skuggan av 34 grader.

/Poppy

Norén på besök under Midsommar

Midsommar. Sommar. Sol, värme, nypotatis, sill, nubben, jordgubbarna och dofterna från luft och jord. Kan det bli mer löftesrikt? Naturen i praktfull flärd, med fågelsång, havsbrus och spirande optimism. Ändå kan det bli så fel. Inte bara för att vi nu genast går mot mörkare tider och all ångest över allt vi i alla fall borde hinna under semestern och de ljusa månaderna.

Med Oasis "I´m freeeeeeee, to be whatever I, whatever I choose, and I sing the blues if I want" virvlande ur bilsteroens högtalare - och jag skruvar upp så dörrarna vibrerar och det spruckna avgasljudet högljudda pruttande försvinner i Liams strupes sång - kör jag till skogs på Midsommarafton. Utan större förhoppningar än lugn samvaro och traditionell mat.

Så blev det till stora delar också med personer från 7 månader till de som passerat de 90. Inte så mycket kransar eller snapsvisor. Inte så mycket kärleksdrömmar med sju blommor i handen och än fler kvar i skogen. ...och inte drömmer jag om någon person ändå, mest om transportmedel jag ska hinna med, som om min hjärna undermedvetet försöker tala om för mig "du har missat tåget", "förtöjningen är kastad", "loppet är kört".....

Sedan började dock en viss bitterhet, missunsamhet och kanske också till lika delar sviktande mental hälsa av åldersskäl göra sig gällande hos den åldrige som längtade hem. För där fanns det i alla fall någon att prata med, för vi var inte vatten värda. Vi var tråkiga, självupptagna och vi skulle allt få se när vi blev gamla. "Då får Ni ert ska Ni se!" uttalades domedagsprofetian. Sedan blev den åldrige ledsen, hade ont i kroppen och mådde inte bra.

Jag förstår att man har ont, är gammal och inte orkar. Jag tar hänsyn till det och tycker inte det är en last, men att ösa sin egen emotionella osäkerhet i agg över andra och försöka få oss att må dåligt bara därför kändes inte sympatiskt. Sedan skulle det tyckas synd om och den åldrige var ju bara till besvär och hur kunde vi titta på fotboll? Det som är helt meningslöst? Så kan man också ta udden av midsommarstämningen hos välvilliga värdar. Så oavsett ålder - sånt gör vi inte va?

/Poppy