Nyligen berättade jag i ett annat forum om följande episod som betydde mycket för mig av flera anledningar. Jag kör denna livserfarenhet här också. Bara för att.
I min barndom och även ungdom fanns det en tid och dagar då man faktiskt kunde vara onåbar. En sommar för länge sedan nu, befann jag mig vid Båstads kust, i sanddynerna med min svarta hund och lät havet lugna och stärka. Egentligen väntade jag på Henne, fast jag då visste att hon inte skulle komma och att vi förmodligen aldrig mer skulle spendera en sommar ihop. Dessa saltstänkta somrar med stekt sill, skrubbad nypotatis med jord under naglarna som resultat. Jordgubbar, Laban i Sydsvenskan och en genuin kärlek och närhet. Det blev heller inga fler somrar för oss, då det blev Hennes sista i detta jordeliv.
Dag ut och dag in lät jag lugnet från vågornas fridfulla, vaggande, vyssande, tröstande sång inta mig. Då fanns inga bredband, modem, småband, SIM-kort, mobiler, hybrider, Androider eller den mer eller mindre påtvingade känslan av att vara ständigt nåbar, ständigt tajta partybrallor på.
Det fanns en stor, svart bakelittelefon i sommarstugan som ringde någon enstaka gång. Jag lät bli att svara. Det fanns en brevlåda som jag lojt strosade förbi under förmiddagarna och till slut kom där ett vykort med rader som slutligen fick mig att lyfta den tunga luren från klykan och svara "Hallå?".
Då hade visst vänner, familj och släkt vänt upp och ner på adress- och telefonböcker för att få tag på mig. Ingen hade fram tills dess vetat var jag var. Och jag hade njutit varenda sekund av det!
/Poppy
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar