Erotik

Tillbaka med arslet i soffan. Vet inte riktigt vad jag ska säga eller tycka. På vägen hem, bakom ratten i tät dimma, vilket reducerade farten till 50 km/h kom den numera sällsynt spelade My Sweet Lord med George Harrison viskande på radion. Jag kände mig lite betryckt när jag tänkte på att varken John eller George ur forna Beatles längre finns här livs levande. De var mina absoluta favoriter, mina kärlekar och jag hade gärna kapat mina öron likt van Gogh för att ära dem. Känns orättvist bara att just de skulle möta döden. I really want show you...

Och så tänkte jag på hur mycket jag håller av mina vänner och hur mycket jag älskar vissa, utan att de har en aning om det. Bäst är det också att det förblir så. Folk i allmänhet har så lätt att förväxla kärlek med villkor och krav, så jag älskar i hemlighet.

Nyss har jag lämnat en skara på sju kvinnor. Samlade, vackra och så långt från något flamsigt Patsy & Edina som man kan komma. Trots ett Erotikparty. Vilket är detsamma som ett Tupperware-party men med dildos istället för behållare att lägga allehanda saker i. Under tiden som den ena smaken, bondagetejpen och dildosen efter den andra demonstrerades blev jag mer och mer motvillig. Ja, dildosen kunde snurra åt åtta håll, den kunde vibrera, skaka OCH stimlera G-punkt och klitoris. Samtidigt. Undrar om den inte kunde sjunga en sång också. Varför denna enorma fixering vid klimax? Denna besatthet av att nå orgasm som smäller högre än alla nyårsraketer. Och jag tänker att jag inte alls vill ha någon leksak gjord av latex, några geishakulor som ska skvalpa i mitt underliv eller någon maskin överhuvudtaget. Min desperation är inte så stark och när rörde sig senast en manslem runt, runt, hoppade och killade. Samtidigt? Nej, om det ska vara så vill jag ha en riktig man, en levande, med sin värme, sin närhet och sin alldeles egna kropp och lem. Inget fejk tack. Bevare mig också för diverse analpluggar! End of story.

Roman Polanski

Nej, Roman nu går det faktiskt inte längre. Det fanns en tid när det gick. Kanske till och med fanns en tid när ens inbillade maktfullkomlighet aktades och respekterades. Men nu går det faktiskt inte längre. Rikspolischefer, politiker, regissörer, skådespelare eller vanliga familjefäder. Nog är nog!

Så länge jag försökt blunda och utesluta det jag vet, för jag tycker ju bäste Roman med efternamnet Liebling (av alla namn!) att Du är en regissör värd att hyllas, värd att begrunda i Dina verk och värd att lovprisa för de stämningar och känslor Du sätter på pränt i filmiska scener. Det mardrömslika, utsatta, nakna, likväl som det hårda, kämpande, leken med vampyrer och övernaturliga, folkloristiska fenomen. Rosemary´s Baby, Tess, Repulsion, Kniven i vattnet, Pianisten m. fl.

Jag försöker föreställa mig hur man genomlider och överlever att dels under sin barndom uthärda andra världskrigets förföljelser, att tvingas in i Krakows ghetto som ung pojke, föräldrarna deporteras till koncentrationsläger och ovanpå detta år senare blir hans gravida hustru brutalt mördad av en samling missbrukande desperados från the Manson Family. Fasan, skräcken, det definitiva slutet av något som skulle vara början på något hoppfullt och kärleksfullt. En paradoxal filmisk mardröm, otäckare och mer skrämmande än vilken modern, asexuell vampyrhistoria som helst. Såklart kan jag bara inse en liten bråkdel av hur det kommit att påverka och inverka i det resterande liv Roman Polanski företagit sig. En överlevare med flertalet onödigt svåra prövningar i livet. Ingen skall behöva utstå det Polanski fått vara med om. Ändå finns det saker som inte får ske under förtäckt täckmantel, i snyftande försvar av sitt lidande eller psykisk ohälsa. Man har alltid ett eget ansvar för sina handlingar. Oavsett vad. Det vägrar jag att kompromissa med!

Att som världskänd filmregissör utnyttja unga flickors beundran och dröm om det glamorösa skådespelande livet (i dubbel bemärkelse!), att droga och våldta flickor som knappt nått vare sig tonår eller pubertet lämnar en hel del att önska herr Liebling! Trösten det skänker att åsamka andra unga lida kommer aldrig att kompensera det egna lidandet. Det kan man enbart själv ta itu med. Det finns inga förklaringar nog eller acceptabla ursäkter för detta beteende. Det visar också på en obehaglig tolerans för vad män och uppburna män kan utsätta unga, oerfarna människor för. Självklart ska Polanski utelämnas till USA och ställas till svars. Det kanske varken är behagligt eller nöjaktigt, men det är inte mer än rätt!

/Poppy

Sven Otto. Littorin.

Egentligen hade jag tänkt ta tag i det här med deckare igen. Spännings- eller kriminaldrama. Konstigt egentligen hur man har förflyttat benämningen på kategoriseringen från huvudperson (deckare = den som löser mordgåtan), till att det är just spänningen det handlar om eller brottet. Om några år kallas liknande litteratur kanske för kriminella gåtor och handling och huvudperson har helt förflyttats till skurken i dramat. Inget stort nytt grepp i sig, det förekommer redan, men vad jag ser framför mig är ett slut på den sjaviga kriminalinspektören med alltför generös alkoholkonsumtion och trubbel med exfrun, men som med envetet svett och trulig beslutsamhet i kombination med glimtvis briljant insikt bestämt sig för att sätta åt den ondskefulle mördaren, till att glorifiera den skarpa hjärnan bakom de utstuderade brotten. En mördare likt Dexter som på ytan lever ett normalt liv och mördar i "gott" syfte. Där kriminella får sin litterära revansch och allt kommer att handla om hur offrade de är i sitt liv, i samhället, i sin livslott.

Men nu skulle jag ändå inte beskriva det fenomenet utan istället ge mig på att såga Sven Otto längs med fotknölarna. Han anländer Almedalen och unnar sig att skämta en del på sin gode vän och tillika statsministerns bekostnad. Ja, egentligen menar han ju väl, den käre Sven Otto. Men utan att han anade hann snart Aftonbladets blåslampa ifatt honom med en blå, skenande och skoningslös låga, redo att sätta fart på hela historien. Sven Otto gråter ut offentligt. Gör inte avbön, utan håller skamset och fegt upp en sköld prydd med sina barn, med slagord för sina barn, sin depression, sin segslitna vårdtvist, sin skilsmässa. Ja, allt som kan peka ut Littorin till offer, allt som de flesta av oss kan relatera till, allt som kan sätta igång känslor och tankar av sympati. Så uselt gjort!

För egentligen handlade det om en komprometterad historia som utspelad 2006. När Sven Otto sexchattade och sedan gick och köpte sig sex. Det finns flera inslag av uselhet i detta:
1. Det är inte förenligt med svensk lag att köpa sex (Det går istället utmärkt att knulla runt helt legitimt med kondom på med vem som helst, hur som helst, men gör det inte till Big Business!)
2. Det är vanligtvis kvinnor, men även unga pojkar som drabbas av sexköpare. Som av en eller annan anledning låter sig luras i tron på snabba pengar, som snarare ofta leder dem in i missbruk, utnyttjande, våld, psykiska problem och könssjukdomar. Varför ska då en man av rang, som snart ska komma att ingå i en nybildad regering nedvärdera, förakta och förkasta en kvinnas kropp bara för att han kan betala för henne? Göra henne till en handelsvara bara för att stoppa snopp i snippa? Är det verkligen så oumbärligt?? Varför förekommer detta alltid hos män och män som tror sig kunna komma undan med det??
3. Att använda barnen som slagskepp i denna snyfthistoria var ändå det allra lägsta. Stå för Dina egna handlingar Sven Otto! Ta ansvar för Ditt eget libido! Det var inte barnen som sexchattade, det var Du!

Littorin - du har ju en flickvän, som Du tydligen också aktar och älskar med ett "I löv you" på Facebook och att hon är såååå söt. Som en liten docka. Som en liten flicka man kan ha som kuttersmycke och stoltsera med på sin arm. 17 år yngre har hon säkert en del att lära av sin Mästare. Men jag tycker hon gör bäst i att släppa taget nu genast. Vem skyller han på nästa gång han trampar i klaveret och sedan blånekar sig ända in i Clintons boxningsring, där sekonden ivrigt viftar handduken när orden "I did NOT have sex with that woman!" fälls? Osis, men det var precis vad Du hade för att Du behövde trösta Dig och stärka Dig och för Dig Sven Otto var det dessutom okej att göra det genom att nyttja en annan människa i eget syfte.

Ajöken Herr Lök Littorin!

/Poppy

Objektifiering och identifiering

Debatten om sexuella trakasserier tog fart på kultursidorna sedan det uppdagades att balettchefen på Kungliga Operan - sedan tidigare känd för att ha svårt att hålla fingrarna borta från syltburken - skickat e-post med sexuellt innehåll till delar av personalen. Jag tänker att Marc Ribaud får vara glad över att han är en ansedd koreograf, för intelligens verkar inte ha drabbat honom i någon större utsträckning. Vad fru Ribaud tycker om makens upprepade beteenden får vi inget veta. Kanske hon accepterar det hela eller sker det bakom stängda dörrar en evig kamp mellan makarna. Jag spekulerar här hejvilt och vet såklart inget om just detta. Däremot kan jag känna att jag lyfter på både det ena och det andra ögonbrynet då det kommer röster till Ribauds försvar. Att hans storhet som konstnär borde överglänsa de parter som känt sig "illa berörda". Är detta Sverige 2010, världens mest jämställda land? Jag fasar i så fall.

Åsa Beckman berättar om hur Stig Larsson i slutet på 1990-talet nedvärderat henne totalt som både kritiker och person. Därefter hävdar han sin rätt som förorättad konstnärssjäl genom att skrika ut sin vrede över Beckmans mindre positiva recension av hans diktsamling "Matar". Som självutnämnd bedömare av kvalitet och manligt geni gav han tillbaka på det enda sätt han visste att straffa en kvinna - som dessutom inte insåg hans uppenbara geniala kvaliteter eller de genitala för den delen - att han skulle pissa i hennes mun. Klassisk manlig förnedring. Använd lite könsord, använd nedsättande och fördummande kommentarer och skrik gärna för att skrämma till underkastelse och lydnad. Reducera henne som individ och gör om henne till objekt, eftersom vi kvinnor sedan födseln matats med att vi endast genom att bli sedda genom någon annans ögon och uppskattning har ett befintligt värde. Ingen ställde sig upp heller upp och sa till geniet att han bar sig för jävligt åt eller tog Beckman i försvar. Suger inte detta kulturrövsslickeri? Jag blir så vansinnigt trött på dessa män, för nu råkar det handla om mäns sätt att positionera sig gentemot kvinnor och inte minst de män som annars har sitt leverbröd just genom att kommunicera, verbalisera sig, uttrycka sig i ord och med stor respekt för just den förmågan. När det väl bränner till i skinnet super de kålens rot lika illa, som så många andra män.

Stackars Stig - som bara vill knulla 14-åringar eller om det var 25-åringar, skit samma, för sedan är kvinnans kropp gammal, lastbar, förfulad och förbrukad....av män som Stig Larsson! - replikerar att det pågår ett hat och en förföljelse mot konstnärer och författare i "egentlig mening". Han talar dessutom om för oss läsare vad vi bör tycka. Ruggigt och obehagligt Stig! Dags att börja ta ansvar för vad Du gör och vad Du utger Dig för att vara och våga bemöta kritik med lika delar respekt och argumentation. Dina böcker må vara fiktion, men livet är en realitet och i den kan man inte längre enbart befinna sig i en fantasi. Svårare än så är det inte! Men visst, svårt nog.

Efter detta har det också följt flera artiklar och radioreferat om skådespelares tillvaro och hur kvinnor fått utstå det ena skamliga förslaget efter det andra. Lena Endre fick nyligen allt för stort utrymme på DNs kultursidor, även om hon nu är en landets mest etablerade skådespelare. Där uttalade hon sig i ordalag som att hon då minsann aldrig upplevt några sexuella trakasserier. Liksom Petra Brylander (chef på Malmö stadsteater). "Vi vill vara fria i vårt skapande" säger Endre, liksom att hon har känt yrsel, ångest och gråtit, men minsann inga sexuella närmanden som inte gillades. Jag vet inte vem hon ljuger mest för eller om hon befinner sig inom en mall som format henne så att all uppskattning är av vikt och värde att ta till sitt ego.

Själv var jag nyligen på en middag med tre män - alla runt 40 år - och förutom jag själv, ytterligare en annan kvinna. Vi åt god mat, småpratade om erfarenheter kring mat, dans, förälskelser och drömmar att förverkliga. Inget konstigt med det. Tills männen (till värdens försvar ska sägas att han inte var delaktig i följande) börjar insinuera både det ena och det andra. En vill gå och bada skumbad och "ha sällskap". Efter ett tag ringer han dessutom från badkaret och förväntar sig lite kvinnligt umgänge. Den andre vill ha "sällskap bland sina madrasser på golvet". En dejt som uteblev kallas för KK och förnedras än mer genom tillägget att han egentligen letar efter en flickvän. Jag nämner en viss typ av kniv, den sk Rambo som används inom den amerikanska marinkåren och genast faller de små hö-hö-skämten om hur kniven ligger i handen, hur den känns att hålla i, vilken tyngd den har, är den skön att greppa? etc. Jag begriper inte hur de här männen tänker - fast det kanske är just det som fattas här, dvs tankekraft. Tror de på allvar att all objektifiering är en form av missvisad uppskattning av en kvinna? Tror de på allvar att vi ska fnissa förtjust över deras vågade anspelningar? Intalar de sig att vi som kvinnor ska bli över måttan charmade över deras uppenbara sexuella inviter? Inbillar de sig verkligen att bästa sättet att närma sig så fort det finns en kvinna till bords, är att se henne som ett objekt istället för en person med en identitet, en bakgrund med kunskaper och kompetenser? Oförskämt, pinsamt, ansvarslöst och så otroligt korkat!! Jag blir förbannad, upprörd, indignerad, vägrar förpassas från individ till objekt och tar farväl utan saknad av detta gästabud.

/Poppy goes REAL

http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/manliga-genier-med-ratt-att-svina-1.1027334

http://www.newsmill.se/artikel/2010/02/16/sanningen-om-mig-och-sa-beckman

http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/lena-endre-vi-vill-vara-fria-i-vart-skapande-1.1048437

Only swinging when you´re singing

Idag ska det handla om något mer ytligt, mer nyckfullt, men säkert är här längtan efter driften - den orena, den som enbart består av kön, böjelser, begär, kött, saliv, svett, blod och pulserande omlopp i rörelse.

Swingers. Eller ska man kalla det knullhus, vilket erinrar mig om att det på sjuttiotalet fanns knullrum inom vissa förskolor, då sexualiteten skulle vara frigjord och frikopplad känslomässiga och intellektuella engagemang. En tanke med detta var väl också att barnen hade en sexualitet som skulle frigöras. Om detta tycker jag illa vara, eftersom det numera är väl obestridligt att barn kan agera på ett sätt för oss vuxna som ter sig som sexuellt, medan barnen själva är helt omedvetna om detta beting och värderar inte att upptäcka sin kropp i sexuella termer eller andemeningar. Detta tankesätt har också på vedervärdiga sätt utnyttjats av pedofiler för att cyniskt ursäkta sitt eget beteende och därmed skuldbelägga barnen. Ett av de absolut värsta brott och svek en vuxen kan begå mot barn. Horribelt är ett ord som inte på långa vägar täcker inte vad jag tycker om pederaster.

Med detta sagt att jag ändå ser tankemönster som om igen används av vuxna, men tack och lov just av vuxna, för vuxna i ett frivilligt sammanhang. Sedan går det alltid att diskutera och argumentera kring hur man blir frivillig (ett tema att komma tillbaka till!).

Här ska vuxna på diverse tillställningar av mer privat än offentlig karaktär ge sig hän i vissa i förväg utvalda platser, där de olika rummen är inrättade och utrustade enligt olika sexuella preferenser. Här ska man ge sig hän utan att känna den man njutningsfullt ger sig åt, likt djur i parningstider blint gå på fortplantningskänslan och underkasta/kasta sig över den hanne som kommer i ens väg. Fast jag är ganska övertygad att man efterhand skaffar sig sina favoriter inom detta sällskap. Medlemmarna eller vad de ska kallas som befinner sig här, upprepar ofta sitt beteende och bör efterhand känna igen varandra. Om det sker via igenkänning av ansikte och kropp, klädsel, sättet att röra och föra sig eller enbart genom sättet att betäcka varandra i en sexuell orgie låter jag däremot vara osagt.

Egentligen vänder jag mig inte mot den här idén och utövarna. Den har sitt forum, sina gäster, sitt existensberättigande, då alla som vill och njuter av att testa gränser också bör tillåtas göra detta med likasinnade. Vill man bli upphängd i en ställning och piskad så varsågod! Vill man ha analsex med vilt främmande man, så kör på. Vill man ha sex inför publik känns det ju som en regelrätt porrshow, men det tillfredsställer uppenbarligen både publik och utövare i denna församling av gemensamma nämnaren: sex. Inget kärleksfullt trams här inte, utan raka bananer!

Den invändning jag har och det blod jag ser gå till spillo beror mer på några av utövarna. Några som har gått in för denna idé, denna hobby, denna upplevelse till ett klimax. Där deltagandet och förväntningarna inför evenemangen tycks spela minst lika stor roll som det aktiva deltagandet. Ett ständigt sökande av kickar på ett sätt som inte hade accepterats i andra sociala sammanhang. Snarare hade det väl chockat, sårat och väckt lika delar vämjelse som avsky. Inte värre än andra som söker kickar förvisso. Men var hamnar man efter år av kicksökande där substansernas innehåll hela tiden måste öka i grad eller omfattning för att få efterlängtat rus och njutning? Jag tänker på narkomanen och ser något obehagligt illavarslande. Jag tänker på äventyrsresande och ser massa död framför mig. Vad är det som gör deras liv så tomt och innehållslöst att det måste gå till ytterligheter år efter år? Nyfikenhet och att testa är en sak, att totalt gå in för det och inte kunna lägga av är en annan sak. Jag ser dem som är några av de mest aktiva som i unga år var de osäkra, de som flackade med blicken, de som gärna ville men aldrig vågade riktigt. Jag ser tomma skall av kalla spillror till innehåll. Var de så oälskade, så osedda och närde de aldrig tron på att våga bli älskad för den man är? Vad drev dem till detta? Liksom vad driver någon in i ett missbruk? Tillfälligheter ofta, må så vara, men jag ser ofta missbrukarna som lidande, olyckliga själar som ständigt dövar sin smärta i sina excesser. De får aldrig nog och säger att de gillar det de gör, gillar ruset och känslan av frihet. Jag ser dem i ögonen och ser lidande, tårar, ensamhet, instängda känslor och en sorgsenhet som är så skör, så skör.

/ Polly going bondage