Oreda

Såg på politikerdebatten igår via SVT. Lila bakgrund, lila slipsar - förutom på Lars Ohly -, lila dräkt på Maud. Hade de kommit överens om färgtemat innan och varför just lila, som både kan skrika och suddas ut i något blått eller grått. I går kände jag just att det grå tog över. Hur lila och sobert färgad tanken än var. Kavajer i grått som dominerande faktor och alla såg så grå ut i sig själva. Maria var snyggt sminkad, Maud nyblonderad och med luggen käckt på svaj och ändå. Varför når de inte längre ut än den pulpet de fick sig tillhanda att hålla tag i?

Inte blir jag mer förtjust över allas glada miner efter berömmande ord i slutet. Ska man inte vara argare än någonsin på sina motkandidater i detta läge? Ska inte raggen vara rest och glimmande vargtänder anas i bettet? Ska inte varje part akta sig för det utdelade knivhugget som kommer när de minst anar det? För politik ska banne mej inte vara en slätstruken exposé i media, där det egentligen kvittar vem som får tryckt "Statsminister" på sitt visitkort. Politik ska vara så viktigt att man vill blöda, svettas och slåss för sin sak. Inte ett bekvämt kafferep en söndagskväll.

Mitt i allt fyller jag år och inser väl att det betyder mindre. Självklart betydligt mindre! Vad som betyder mer är dock att jag betyder inget.

/ Poppy