Nu vet jag precis vad det var med Pi och berättelsen om honom!
Rädslan, vreden, vansinnet, förtvivlan, apatin. s. 243.
Det öppna havet. Hur många av oss har kastat ankar, satt bo på en ö? Hur många har desperat simmat utan riktning eller gett upp i livbåten?
Nu vet jag precis varför Pi kommer att stanna inom mig och varför jag ibland bör påminna mig om berättelsen om honom. Nu vet jag!
För nu har jag läst ut boken.
Visar inlägg med etikett Bokfokus. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Bokfokus. Visa alla inlägg
söndag 21 augusti 2011
torsdag 18 augusti 2011
Berättelsen om Pi
Detta blir absolut ingen spoiler-historia, för er som av någon anledning ännu inte läst Yann Martels Bookerprisvinnare 2002: Berättelsen om Pi.
Aldrig har en bok tagit mig så lång tid att läsa eller mattat ut mig så. Ok, det kan bero på min inte helt sunda uppsättning av röda blodkroppar och ändå inte. För jag har läst andra böcker under tiden och klarat av dem i en betydligt högre takt än denna.
Under snart ett år har jag sakta, sakta, mer eller mindre stakat mig igenom sida för sida, kapitel för kapitel. Det är inte alls så att jag tycker boken är så underbar att jag vill spara på den. För så kan det vara ibland. Det är inte heller så att jag ogillar den, men måste läsa den "bara för att den är en Booker".
Nej, det här är ganska komplicerat och mångbottnat, har jag förstått på resans gång. Kan det vara så att jag likt Pi, måste vara där ute på fritt vatten i vad som synes en oändlighet? Är det så att jag måste dela raderna om honom, som om jag levde som han gjorde? I ständig väntan, i ett slags evigt uppehåll av att bara vara och samtidigt en oerhörd kamp för att överleva, vara och inte tappa tilltron? Att det ska kunna bli bättre, att kärleken ska kunna ta mig vidare?
Jag upplever heller inte några religiösa upplevelser eller brottarmatcher med tro av olika slag i denna läsning, så som vissa påstått sig tolka delar av texten. Jag upplever delvis den spänning som boken sägs bjuda på, men bara delvis och bara ibland.
Det jag får mig till livs i denna seglats med Pi är ett turbulent inre och ett närmande med många känslor som handlar om överlevnad, samt att våga möta sina fiender, vilka dyker upp i form av skräck. Ibland blir jag rent av fysiskt illamående av vissa beskrivningar och en del förstår jag överhuvudtaget inte, trots detaljrikedomen i texten.
Om jag gillar boken? Jo, det gör jag! Hur långt jag kommit? Drygt halvvägs.
Read on!
Aldrig har en bok tagit mig så lång tid att läsa eller mattat ut mig så. Ok, det kan bero på min inte helt sunda uppsättning av röda blodkroppar och ändå inte. För jag har läst andra böcker under tiden och klarat av dem i en betydligt högre takt än denna.
Under snart ett år har jag sakta, sakta, mer eller mindre stakat mig igenom sida för sida, kapitel för kapitel. Det är inte alls så att jag tycker boken är så underbar att jag vill spara på den. För så kan det vara ibland. Det är inte heller så att jag ogillar den, men måste läsa den "bara för att den är en Booker".
Nej, det här är ganska komplicerat och mångbottnat, har jag förstått på resans gång. Kan det vara så att jag likt Pi, måste vara där ute på fritt vatten i vad som synes en oändlighet? Är det så att jag måste dela raderna om honom, som om jag levde som han gjorde? I ständig väntan, i ett slags evigt uppehåll av att bara vara och samtidigt en oerhörd kamp för att överleva, vara och inte tappa tilltron? Att det ska kunna bli bättre, att kärleken ska kunna ta mig vidare?
Jag upplever heller inte några religiösa upplevelser eller brottarmatcher med tro av olika slag i denna läsning, så som vissa påstått sig tolka delar av texten. Jag upplever delvis den spänning som boken sägs bjuda på, men bara delvis och bara ibland.
Det jag får mig till livs i denna seglats med Pi är ett turbulent inre och ett närmande med många känslor som handlar om överlevnad, samt att våga möta sina fiender, vilka dyker upp i form av skräck. Ibland blir jag rent av fysiskt illamående av vissa beskrivningar och en del förstår jag överhuvudtaget inte, trots detaljrikedomen i texten.
Om jag gillar boken? Jo, det gör jag! Hur långt jag kommit? Drygt halvvägs.
Read on!
onsdag 20 april 2011
Utrensning
-Vad är det jag läser egentligen?!, utbrister den drygt 50-åriga kvinnan förskräckt. Blicken är precis sådär vidgad och stor som inför oväntade moment i livet. Såväl positiva som negativa. Munnen gapar och mungiprona skrynklar sig lite missbelåtet.
Vi andra ska låta förstå att det kanske inte var skräp vi just läst, men obehagligt och påträngande. På något sätt meningslöst. Just för att det drabbade.
Är vi så rädda för att känna, låta oss beröras och känna delaktighet även i utsatta människors öden?
-Vi visste inte! basunerade massan ut efter andra världskrigets slut. Varken om trakasserier, våldtäkter, tortyr, utvisningar, ghetton, koncentrationsläger, atombomber eller allmän våldsam meningslöshet.
Visst visste de. I alla fall något. Men kanske många valde att blunda. Kanske av rädsla. Kan vi känna den fruktan inom oss? Om vi kan det, kan vi då inte se att precis samma fruktan och instinkt att överleva kan vara placerad hos andra, i andra sammanhang, under andra tidsperioder, för andra människor?
Vad är det vill rensa ut, rena oss ifrån när vi inte vågar se, försöka bromsa och stoppa? Viljan att själv tänka? Känslan att själv uppleva?
Oksanens Utrensning bjuder på så många perspektiv och jag läser den i febrig hets. Det är spännande, obarmhärtigt och gripande. Dessa kvinnor och deras liv, för kvinnorna är alltid mer utsatta, i alla sammanhang. Ville de ens känna vid sina liv till slut? Varför skulle vi blunda för tyskarnas intåg i andra länder under andra världskrigets fanor och dimmiga krutrester? Varför skulle vi avstå från dem som försökte överleva? I allmänhetens ögon gjorde de fel. Överlöpare! Förrädare! Tyskhoror! Sovjethoror! Skammen tar aldrig slut. Sinar aldrig, tar inte ebb vid strandens rand.
Varför ska vi blunda för att trafficking är ett skeende här och nu? Hur unga, oskyldiga, fattiga, förväntansfulla, unga flickor som hoppas på ett bättre liv passeras till helvetets skärseldar. Mitt framför ögonen på oss. Varför vågar vi inte se? Varför vågar vi inte stå emot, sätta stopp för och göra det möjliga omöjligt?
Aliide, en ond kvinna? I mina ögon var hon en kvinna full av styrka, som ville leva sitt eget liv, i lugn och trygghet. I mina ögon offrade hon sig hur många gånger som helst för sin frihet och andras väl. Vilket kom att bli hennes livs bojor. För det priset fick hon sona alla sina dagar. Allt hon hade hoppats på och önskat sig förvann i en orkan utan nåd. Hennes styrka blev en skam, hennes tillbakadragenhet en misstanke om att något var fel. Varför kunde de bara inte lämna henne ifred?!
Hade Aliide levt under 1500-talet hade hon varit en häxa, utan minsta tvivel, en ren och skär häxa. Hade hon levt någon annanstans under andra förutstättningar och hade hon varit man hade hon varit en hjälte, kanske en ikon.
Oksanens text visar bara på att aldrig glömma, aldrig blunda, aldrig misstro, aldrig döma. Det vill jag aldrig sluta känna!
/Poppy
Vi andra ska låta förstå att det kanske inte var skräp vi just läst, men obehagligt och påträngande. På något sätt meningslöst. Just för att det drabbade.
Är vi så rädda för att känna, låta oss beröras och känna delaktighet även i utsatta människors öden?
-Vi visste inte! basunerade massan ut efter andra världskrigets slut. Varken om trakasserier, våldtäkter, tortyr, utvisningar, ghetton, koncentrationsläger, atombomber eller allmän våldsam meningslöshet.
Visst visste de. I alla fall något. Men kanske många valde att blunda. Kanske av rädsla. Kan vi känna den fruktan inom oss? Om vi kan det, kan vi då inte se att precis samma fruktan och instinkt att överleva kan vara placerad hos andra, i andra sammanhang, under andra tidsperioder, för andra människor?
Vad är det vill rensa ut, rena oss ifrån när vi inte vågar se, försöka bromsa och stoppa? Viljan att själv tänka? Känslan att själv uppleva?
Oksanens Utrensning bjuder på så många perspektiv och jag läser den i febrig hets. Det är spännande, obarmhärtigt och gripande. Dessa kvinnor och deras liv, för kvinnorna är alltid mer utsatta, i alla sammanhang. Ville de ens känna vid sina liv till slut? Varför skulle vi blunda för tyskarnas intåg i andra länder under andra världskrigets fanor och dimmiga krutrester? Varför skulle vi avstå från dem som försökte överleva? I allmänhetens ögon gjorde de fel. Överlöpare! Förrädare! Tyskhoror! Sovjethoror! Skammen tar aldrig slut. Sinar aldrig, tar inte ebb vid strandens rand.
Varför ska vi blunda för att trafficking är ett skeende här och nu? Hur unga, oskyldiga, fattiga, förväntansfulla, unga flickor som hoppas på ett bättre liv passeras till helvetets skärseldar. Mitt framför ögonen på oss. Varför vågar vi inte se? Varför vågar vi inte stå emot, sätta stopp för och göra det möjliga omöjligt?
Aliide, en ond kvinna? I mina ögon var hon en kvinna full av styrka, som ville leva sitt eget liv, i lugn och trygghet. I mina ögon offrade hon sig hur många gånger som helst för sin frihet och andras väl. Vilket kom att bli hennes livs bojor. För det priset fick hon sona alla sina dagar. Allt hon hade hoppats på och önskat sig förvann i en orkan utan nåd. Hennes styrka blev en skam, hennes tillbakadragenhet en misstanke om att något var fel. Varför kunde de bara inte lämna henne ifred?!
Hade Aliide levt under 1500-talet hade hon varit en häxa, utan minsta tvivel, en ren och skär häxa. Hade hon levt någon annanstans under andra förutstättningar och hade hon varit man hade hon varit en hjälte, kanske en ikon.
Oksanens text visar bara på att aldrig glömma, aldrig blunda, aldrig misstro, aldrig döma. Det vill jag aldrig sluta känna!
/Poppy
torsdag 9 december 2010
Lucka nummer 9
Snön...den magiska, den som sticker i ögonen, faller på tungan. Den vita, ljusa, den dämpande, den kylslagna. Som den vackraste Grace Kelly i rävstola över bara, kala axlar.
Snöflingor stora som handflator lägger sig till en kort vila på min jackärm. Alla dessa unika, vackra kristaller som inte går att urskilja för blotta ögat. Men ägna dem en tanke, ett intresse och magin som uppenbarar sig är likt ett verkligt Sergeant Pepper, innesluten i en frisk, skör skönhet som bara varar tills Du försöker möta den med Din kropps värme.
Jag tycker bättre om snö och is än om kärleken och hur många ord fanns det nu för snö i det grönländska språket?
Den som läst eller läser om Peter Høegs "Fröken Smillas känsla för snö" lär veta.
Snöflingor stora som handflator lägger sig till en kort vila på min jackärm. Alla dessa unika, vackra kristaller som inte går att urskilja för blotta ögat. Men ägna dem en tanke, ett intresse och magin som uppenbarar sig är likt ett verkligt Sergeant Pepper, innesluten i en frisk, skör skönhet som bara varar tills Du försöker möta den med Din kropps värme.
Jag tycker bättre om snö och is än om kärleken och hur många ord fanns det nu för snö i det grönländska språket?
Den som läst eller läser om Peter Høegs "Fröken Smillas känsla för snö" lär veta.
söndag 5 december 2010
Lucka nummer 5
I väntans tider. Tänk vad olika innebörd just de orden kan ha, men gemensamt för dem är en förväntan, en positiv anspänning och också att plågsamt räkna dagarna till vad som komma skall. Man vill ju ha det NU!! Omedelbums, inte om en vecka eller två. För det är just i den stund när längtan är som starkast som tron och hoppet inom en bär kraft. Istället för att känna sig som en uppblåst ballong där luften pyst ut, lite i taget, i den sprittande ivern som allt mer mattats i takt med att det aldrig kom någon eller något som man väntade på. Eller kom det försent bara. När luften helt gått ur en.
För att slippa allt det där vill jag som julklappstips rekommendera en stark, känslosam läsupplevelse. Där huden rispades av bara farten, där andningen blev kort och stum i vetskapen om att där jag är nu kommer aldrig att bestå och samtidigt en kraft av underjordiska strömmar och tilltron som bar och bär Dig och Mig vidare, vidare och vidare. Ända tills vi nått dit vi ville och vill. I väntans tider kan Du i ibland själv bemästra!
Michael Ondaatjes "Divisadero"
För att slippa allt det där vill jag som julklappstips rekommendera en stark, känslosam läsupplevelse. Där huden rispades av bara farten, där andningen blev kort och stum i vetskapen om att där jag är nu kommer aldrig att bestå och samtidigt en kraft av underjordiska strömmar och tilltron som bar och bär Dig och Mig vidare, vidare och vidare. Ända tills vi nått dit vi ville och vill. I väntans tider kan Du i ibland själv bemästra!
Michael Ondaatjes "Divisadero"
fredag 26 november 2010
Intelligenta paddor
Nu ska det visst heta surfplatta istället för läsplatta och efter Iphonen har Ipaden vunnit allt mer mark, snabbt försvenskad helt enligt tidsandan till padden och olika paddar. Lätt att förväxla med paddan och numera måste man verkligen veta vilken kontext man befinner sig i för att inte misstolka orden och dess tillhörighet.
Jag råkade snava över en lustig fråga i sammanhanget när en person med pannan i djupa veck, frågade vad I:et framför phone och pad stod för. Då slog det mig att intelligens varken står högt i kurs numera eller nyttjas speciellt mycket för den delen.
Om nu surfplattan ska bli årets julklapp borde ju e-böckerna vinna mark i hisnande hastighet. Men hur kommer det egentligen att bli DÅ? OM? Att man laddar ner musik efter tycke och smak förstår jag och inte många musiker har gjort eller gör sammanhängande verk som bildar en helhet, bortsett från den klassiska musiken då. Men ett scenario utspelar sig framför mitt inre: om man nu kan ladda ner kapitel från en bok. Kommer man då att hoppa över vissa kapitel och bara ladda ner de som är tillräckligt sexiga, spännande, mordiska eller vad man nu är ute efter? Då mister ju helt plötsligt romanen som form hela sin essens. Men det kanske kan gynna andra former av litteratur som novellen och poesin.
En annan sak med den här förbaskade plattan. Kall, opersonlig och för mina känsliga ögon ett oläsbart fenomen. Det är jättebra att man kan ladda ner hur många böcker som helst, att man kan vända på den som om den var en bok, lägga bokmärken och ja...allt man kan med en RIKTIG bok. Men man kan inte lukta på den och känna Farmors doft i den eller den där torra doften av papper från en bok som legat i sommarvärmen på vinden. Man kan inte prassla med billigt papper i pocketvarianterna eller känna tummen glida över glatta sidor i fotoböckerna. Två viktiga, sinnliga upplevelser!
Liksom det finns robotar som kan städa, klippa gräs, mata gamla och utföra det ena och det andra måste jag säga att nej, lika lite som jag vill kramas med en robot - som jag ändå kan stänga av när jag vill - lika lite vill jag sitta med en tråkplatta när jag kan ha en egen, taktil upplevelse med en bok i handen som jag kan prassla med och klottra i hur mycket jag vill.
/Poppy
Jag råkade snava över en lustig fråga i sammanhanget när en person med pannan i djupa veck, frågade vad I:et framför phone och pad stod för. Då slog det mig att intelligens varken står högt i kurs numera eller nyttjas speciellt mycket för den delen.
Om nu surfplattan ska bli årets julklapp borde ju e-böckerna vinna mark i hisnande hastighet. Men hur kommer det egentligen att bli DÅ? OM? Att man laddar ner musik efter tycke och smak förstår jag och inte många musiker har gjort eller gör sammanhängande verk som bildar en helhet, bortsett från den klassiska musiken då. Men ett scenario utspelar sig framför mitt inre: om man nu kan ladda ner kapitel från en bok. Kommer man då att hoppa över vissa kapitel och bara ladda ner de som är tillräckligt sexiga, spännande, mordiska eller vad man nu är ute efter? Då mister ju helt plötsligt romanen som form hela sin essens. Men det kanske kan gynna andra former av litteratur som novellen och poesin.
En annan sak med den här förbaskade plattan. Kall, opersonlig och för mina känsliga ögon ett oläsbart fenomen. Det är jättebra att man kan ladda ner hur många böcker som helst, att man kan vända på den som om den var en bok, lägga bokmärken och ja...allt man kan med en RIKTIG bok. Men man kan inte lukta på den och känna Farmors doft i den eller den där torra doften av papper från en bok som legat i sommarvärmen på vinden. Man kan inte prassla med billigt papper i pocketvarianterna eller känna tummen glida över glatta sidor i fotoböckerna. Två viktiga, sinnliga upplevelser!
Liksom det finns robotar som kan städa, klippa gräs, mata gamla och utföra det ena och det andra måste jag säga att nej, lika lite som jag vill kramas med en robot - som jag ändå kan stänga av när jag vill - lika lite vill jag sitta med en tråkplatta när jag kan ha en egen, taktil upplevelse med en bok i handen som jag kan prassla med och klottra i hur mycket jag vill.
/Poppy
fredag 12 november 2010
På bloggfronten intet nytt
vilket helt och hållet anspelar på utebliven svada på denna sida. Varför? Finns tusen och en orsaker och för att hålla mig till endast 3:
1, starkt plågad av en 25årig förälskelse
2, starkt hämmad av en envis sjukdom
3, starkt överarbetad och därmed utarmad på inspiration och kreativitet (De senaste 30 dagarna har jag arbetat 28 och varit ledig 2).
Så det enda jag orkar uppbåda för den här gången här är:
- Varför vill man starta en tävling, en röstning eller nominering av "Den bästa boken!"?? Det känns lika förlegat som att utse "Fröken Sverige" eller annat som består av tycke och smak. Så ska alla tycka än hit och än dit och försvara sina val till sista trycksvärtan tagit slut.
Med tanke på den oerhörda mängd av god, kvalitativ, läsvärd och mytomspunnen litteratur det finns, för att inte tala om upphovsmakarna bakom alstren. Det är en helt annan sak att titta på ett genomgående författarskap (likt Nobelpriset) eller årets utgivning och produktion (likt Augustpriset). Men ren skär idioti att försöka få fram DEN bästa boken. Ska man känna sig lite bättre än andra för att man läst den eller de böckerna som hamnar i topp? Ännu en gång ska vissa marginaliseras (de som tycker OLIKA i detta fallet) för att de inte tillhör la Liga. Eller har jag missförstått hela konceptet? Som jag känner nu finns det några förlorare på detta eviga trams om Topplistor: Boken, Författarna och Litteraturen som konstform. Det räcker med att massa befängda typer kallar sig författare för att de åstadkommit en viss textmassa.
- Den andra saken är: SM i bokberättande. Gluttade lite på en dålig websänd kabel, med obefintligt ljud från de på scenen. Av det jag såg blev jag inte speciellt imponerad. De hade "fusklappar", läste/återberättade tämligen mekaniskt eller deklamerade tämligen överdrivet. Inte för att jag hade gjort det bättre själv, men inte utan att jag velat se en Sally snubbla upp i pumps, avslöja slutet direkt eller skurken i en deckare. En lite antikänsla, med en samtida glimt i ögonvrån och lite show!!
Så säger jag inte mer för denna gång! /Poppy
1, starkt plågad av en 25årig förälskelse
2, starkt hämmad av en envis sjukdom
3, starkt överarbetad och därmed utarmad på inspiration och kreativitet (De senaste 30 dagarna har jag arbetat 28 och varit ledig 2).
Så det enda jag orkar uppbåda för den här gången här är:
- Varför vill man starta en tävling, en röstning eller nominering av "Den bästa boken!"?? Det känns lika förlegat som att utse "Fröken Sverige" eller annat som består av tycke och smak. Så ska alla tycka än hit och än dit och försvara sina val till sista trycksvärtan tagit slut.
Med tanke på den oerhörda mängd av god, kvalitativ, läsvärd och mytomspunnen litteratur det finns, för att inte tala om upphovsmakarna bakom alstren. Det är en helt annan sak att titta på ett genomgående författarskap (likt Nobelpriset) eller årets utgivning och produktion (likt Augustpriset). Men ren skär idioti att försöka få fram DEN bästa boken. Ska man känna sig lite bättre än andra för att man läst den eller de böckerna som hamnar i topp? Ännu en gång ska vissa marginaliseras (de som tycker OLIKA i detta fallet) för att de inte tillhör la Liga. Eller har jag missförstått hela konceptet? Som jag känner nu finns det några förlorare på detta eviga trams om Topplistor: Boken, Författarna och Litteraturen som konstform. Det räcker med att massa befängda typer kallar sig författare för att de åstadkommit en viss textmassa.
- Den andra saken är: SM i bokberättande. Gluttade lite på en dålig websänd kabel, med obefintligt ljud från de på scenen. Av det jag såg blev jag inte speciellt imponerad. De hade "fusklappar", läste/återberättade tämligen mekaniskt eller deklamerade tämligen överdrivet. Inte för att jag hade gjort det bättre själv, men inte utan att jag velat se en Sally snubbla upp i pumps, avslöja slutet direkt eller skurken i en deckare. En lite antikänsla, med en samtida glimt i ögonvrån och lite show!!
Så säger jag inte mer för denna gång! /Poppy
fredag 24 september 2010
massor av böcker
Det skulle också kunna inledas med: Massor av kommers, massor av trängsel, syrebrist och både krims och krams. Bokmässan i Göteborg 2010.
Mest trängsel var det under torsdagen kring några bord med smink och jag förundrade mig över hur någon alls hinner tänka på utseende på denna mässa där man svettas och eventuellt smink enbart skulle rinna och när man börjar dricka vin på kvällen är ändå alla lika trötta och alla blir snabbt berusade, så då spelar sminket ännu mindre roll. Fast det är klart, en och annan oklanderligt fläckfri, skön varelse, helt bekväm i sina kläder och med tillhörande glänsande hår, får en alltid att inse att man aldrig kommer att bli annat än en blöt fläck jämfört med dessa lysande stjärnor, med eller utan namn.
Morgonen kunde ha börjat bättre. I mörkret, något sent ute med gasen i bottenplattan på bilen står det plötsligt, helt omotiverat trafikpoliser och viftar. Jag vevar ner rutan och säger i myndig ton till den manlige polisen "Jag ska med tåget och har inte tid med sådant här. Ge mig en påse att blåsa i, sen drar jag!"
Väl på tåget attackerar jag en person för att ha satt sig på min plats, vilket han inte alls hade gjort. Och jag som alltid irriterat mig på dessa snurriga typer som aldrig kan hålla reda på två moment; 1, Vagnens nummer och 2, Sittplatsens nummer. Där stöp jag verkligen!
Roligt var i alla fall väl inne på mässan att uppleva Louise Epstein från Sveriges Radio. En sådan entusiasm och glädje, full av bubblande tankar och prat. Urusel på engelska, men pratade helt ohämmat på ändå. Och var oemotståndligt charmig!
Att se Björn Wiman sköta rodret åt DNs olika inlägg var en annan upplevelse. Totalt fokuserad, energisk, vaken och lika blixtrande som ett engelskt fullblod som klipper med öronen ivrig att sätta av närhelst tillfälle ges.
Otroligt roligt att min bekant och tillika granne som projektledare rodde hem priset för årets kurslitteratur!
Sedan blev det sent och en hel del vin och jag fick springa ikapp spårvagnen, somnade på tåget och trodde ett tag jag missat min hållplats, vilket hade känts obehagligt. Hem i mörka natten och veta att vissa erfarenheter får man nytta av längre fram i livet. Man vet bara inte när!
/Poppy
Mest trängsel var det under torsdagen kring några bord med smink och jag förundrade mig över hur någon alls hinner tänka på utseende på denna mässa där man svettas och eventuellt smink enbart skulle rinna och när man börjar dricka vin på kvällen är ändå alla lika trötta och alla blir snabbt berusade, så då spelar sminket ännu mindre roll. Fast det är klart, en och annan oklanderligt fläckfri, skön varelse, helt bekväm i sina kläder och med tillhörande glänsande hår, får en alltid att inse att man aldrig kommer att bli annat än en blöt fläck jämfört med dessa lysande stjärnor, med eller utan namn.
Morgonen kunde ha börjat bättre. I mörkret, något sent ute med gasen i bottenplattan på bilen står det plötsligt, helt omotiverat trafikpoliser och viftar. Jag vevar ner rutan och säger i myndig ton till den manlige polisen "Jag ska med tåget och har inte tid med sådant här. Ge mig en påse att blåsa i, sen drar jag!"
Väl på tåget attackerar jag en person för att ha satt sig på min plats, vilket han inte alls hade gjort. Och jag som alltid irriterat mig på dessa snurriga typer som aldrig kan hålla reda på två moment; 1, Vagnens nummer och 2, Sittplatsens nummer. Där stöp jag verkligen!
Roligt var i alla fall väl inne på mässan att uppleva Louise Epstein från Sveriges Radio. En sådan entusiasm och glädje, full av bubblande tankar och prat. Urusel på engelska, men pratade helt ohämmat på ändå. Och var oemotståndligt charmig!
Att se Björn Wiman sköta rodret åt DNs olika inlägg var en annan upplevelse. Totalt fokuserad, energisk, vaken och lika blixtrande som ett engelskt fullblod som klipper med öronen ivrig att sätta av närhelst tillfälle ges.
Otroligt roligt att min bekant och tillika granne som projektledare rodde hem priset för årets kurslitteratur!
Sedan blev det sent och en hel del vin och jag fick springa ikapp spårvagnen, somnade på tåget och trodde ett tag jag missat min hållplats, vilket hade känts obehagligt. Hem i mörka natten och veta att vissa erfarenheter får man nytta av längre fram i livet. Man vet bara inte när!
/Poppy
tisdag 10 augusti 2010
Bruce Chatwins walkabout
Fast kanske en bättre översättning av Chatwins bok vore Sånglinjer... som jag nu äntligen är i färd med. Jag borde väl ha läst den innan jag åkte till landet på andra sidan jordklotet, eller i alla fall när jag var där och fortfarande kunde höra de halvt rädda, halvt rasistiska viskningarna om aboroginerna, såg deras konst på museer - som kanske inte alls borde vara där, according dear Bruce. Ja, eller när jag kom hem därifrån i alla fall.
Man får ju för sig att en walkabout är en rit eller en drift hos aboroginerna. En vandring under flera månader, som ska göra ynglingen till man. En vandring som görs när naturen kallar, men jag förstår när jag läser boken att det är mycket mer komplext än så. Jag vet inte ens om jag kan försöka förklara det eller om man ens ska det. Eftersom det grundar sig på för detta folkets unika och tusentals år gamla myter, en tro på sina förfaders sånglinjer. Att likt en fågel lära sig en sång som aldrig får röjas, men också en sång som måste följas så exakt att man aldrig kommer fel.För då skulle inte bara livet, utan hela skapelsen gå om intet.
Så blir jag ju som vanligt också så intresserad av författaren bakom verket. Ibland tror jag att jag ägnar lika mycket tid åt att läsa OM vissa författare, som deras verk.
Chatwin är inte alls ointressant. Ett snille uppväxt i Shakespeares hemtrakter, golden boy på Sothebys, men sedan med ett allt större intresse för världen och arbetade sig runt som skribent. Han dog dessutom allt för tidigt (48 år ung 1989) i HIV, som inte självklart kunde bromsas eller hållas i schack under denna period.
Jag läser vidare om sånglinjerna och förstår att Bruce gjort sin läxa. Jag kan knappt prata om dem och undrar huruvida jag själv skulle få Underkänt eller knappt Godkänt.
/Poppy
tisdag 20 juli 2010
Högläsaren som blev film, som var en bok
Jag läste – förvisso en filmrecension – men likväl en analys av innehållet, som baserar sig på boken av Bernard Schlink från 1995.
Kontentan av recensionen var sentensens vara eller inte vara om man blir en bättre människa av att läsa god litteratur. Detta blir enligt analysen av filmen motsägelsefullt, det vill säga i textens underlag och jag finner den ena invändningen efter den andra.
Ska en film recenseras och analyseras som film trots att den baseras på en text ämnat för ett annat media, en annan upplevelse än den snabbare bildmässiga? Hur gör man då berättelsen grundar sig på en annan berättelse eller samma berättelse, är det då filmens eller författarens text vi åser, lyssnar till och fördjupar oss i? Vilken blir vår reflektion kring dramat? Blir den filmisk eller textmässig, blir den i perception av bilder eller sker överlappningarna som hjälp till bidragande förståelse för de olika sammanhangen? Alldeles för ofta tar en film och dess manus och skildrar sin egen tolkning av en berättelse, vilken sedan blir eller uppfattas som vår egen tolkning om vad boken bör innehålla. Det kan ofta visa sig vara fel och inte stämma överhuvudtaget.
Fast nu är jag ändå ute lite på villovägar, för mina invändningar består egentligen av:
1, Vem kom på att människan skulle bli bättre av att läsa god litteratur? Låter som ett klassiskt felcitat från någon källa som värnat litteraturens goda stilistiska företecken och kanske förespråkat upphovet till en bättre språkuppfattning. Rena spekulationer från min sida, men innebörden kan inte vara annat än felaktig eller i så fall påkommen av en ond själ.
2, Vem ska då definiera den Goda litteraturen och består den av kvalitet eller tillstånd av romantiska ideal, som att utveckla sina sinnen och därmed bli en bättre medmänniska eller vad? Är Bibeln/Torahrullarna/Koranen/ med flera the shit?
3, Sedan handlade väl för sjutton varken boken eller filmen om DET!!!
För att kortfattat besvara mina egna frågor och påståenden:
1. Alla som läser klassiker kan ha intentioner av att vara goda medmänniskor med väl utvecklad respekt och tolerans för sina medmänniskor. Vad hjälper det om man blir utsatt för våld, övergrepp, hamnar i krig med avgörande om liv och död i egna händer, om olyckan eller döden knackar på i olika sjukdomar? Vad hjälper det om missbruket tar över, om lidandet blir större än medlidandet? När osäkerheten och ångesten knackar på kvittar det hur många sonetter man tryckt i sig. Kunskap är inte lika med godhet och det vet varenda kotte som överhuvudtaget intresserat sig för samhälleliga och kulturella aspekter i utveckling.
2. Personligen kan en bok av gott innehåll vara en bok som utmanar etablissemang, politiker och invanda föreställningar om hur saker och ting bör vara och om hur vi som människor bör förhålla oss till varandra. Det behöver inte vara den som lovsjunger larvens väg till puppans blomstring eller familjelyckan som segrar över det onda i idealistiska förtecken. Nej, verkligen inte!
3. Boken och filmen handlade ju om en djupt olycklig människa som bara velat göra sitt bästa och bara velat göra rätt för sig i livet. Noga med hygien, mottaglig för välskriven litteratur och en älskande människa likt alla oss andra. Det förstod väl ändå alla som läste/såg den?
Det må handla om etik och moral, om högt och lågt, men det som kvarstår var ändå känslan av gemenskap, uppvaknandet av kärlek, sexualitet och svartsjuka (åter: kärlek, om än en annan sida av den) oavsett ålder och förutsättningar i livet.
Hanna är en delvis mystisk, hård kvinna. Onåbar och karg. Lika mjuk och utan motstånd är hon vid högläsningen och den sexuella närheten som stärker dem bägge. Hanna hade inte samma förutsättningar som den unge Michael vid början av sin egen tonår. Hon var dessutom en del av kriget där varje person försökte göra så gott han eller hon kunde. Kan vi ens idag ha en föreställning om hur mycket propaganda befolkningen omgavs med, hur styrt landet var genom olika förbud, kristider, krigtstider, orostider, fattiga tider…? Vi kan bara ana lite vagt.
Hanna må ha varit delaktig i oförlåtliga handlingar, i brott mot mänskligheten som aldrig någonsin kan tolereras under några som helst omständigheter. Ändå bibehåller hon hela tiden sin värdighet, sin rakryggade hållning och väljer att ta ansvaret, ta bördan, stå för det hon var en del av, knappt utan att hon vet om det själv i sin naiva inställning till att göra sin plikt för landet. Hon visste inget annat, kunde inget annat och hade aldrig fått förmånen att intellektuellt utveckla ett annat tänkande än det styrande normativa, samhällets moral och lagar under Hitlers regim. Hur många hundratals, tusentals till var de som alla omfamnades av denna iskalla famn och inbillade föreställning att sedan, ja när allt var över skulle allt bli så mycket bättre? Sedan.
Jag ogillar att prata om offer, men i nazimens skugga och famn fanns inget annat än offer, liksom under stora delar av den europeiska historien. Vi kan börja med de gamla grekerna och fram till idag. Vi kommer alltid att hitta dem som plikttroget stått på de styrandes sida, men som också blir offrade, mer eller mindre stigmatiserade i rollen som Syndare.
/Poppy
Kontentan av recensionen var sentensens vara eller inte vara om man blir en bättre människa av att läsa god litteratur. Detta blir enligt analysen av filmen motsägelsefullt, det vill säga i textens underlag och jag finner den ena invändningen efter den andra.
Ska en film recenseras och analyseras som film trots att den baseras på en text ämnat för ett annat media, en annan upplevelse än den snabbare bildmässiga? Hur gör man då berättelsen grundar sig på en annan berättelse eller samma berättelse, är det då filmens eller författarens text vi åser, lyssnar till och fördjupar oss i? Vilken blir vår reflektion kring dramat? Blir den filmisk eller textmässig, blir den i perception av bilder eller sker överlappningarna som hjälp till bidragande förståelse för de olika sammanhangen? Alldeles för ofta tar en film och dess manus och skildrar sin egen tolkning av en berättelse, vilken sedan blir eller uppfattas som vår egen tolkning om vad boken bör innehålla. Det kan ofta visa sig vara fel och inte stämma överhuvudtaget.
Fast nu är jag ändå ute lite på villovägar, för mina invändningar består egentligen av:
1, Vem kom på att människan skulle bli bättre av att läsa god litteratur? Låter som ett klassiskt felcitat från någon källa som värnat litteraturens goda stilistiska företecken och kanske förespråkat upphovet till en bättre språkuppfattning. Rena spekulationer från min sida, men innebörden kan inte vara annat än felaktig eller i så fall påkommen av en ond själ.
2, Vem ska då definiera den Goda litteraturen och består den av kvalitet eller tillstånd av romantiska ideal, som att utveckla sina sinnen och därmed bli en bättre medmänniska eller vad? Är Bibeln/Torahrullarna/Koranen/ med flera the shit?
3, Sedan handlade väl för sjutton varken boken eller filmen om DET!!!
För att kortfattat besvara mina egna frågor och påståenden:
1. Alla som läser klassiker kan ha intentioner av att vara goda medmänniskor med väl utvecklad respekt och tolerans för sina medmänniskor. Vad hjälper det om man blir utsatt för våld, övergrepp, hamnar i krig med avgörande om liv och död i egna händer, om olyckan eller döden knackar på i olika sjukdomar? Vad hjälper det om missbruket tar över, om lidandet blir större än medlidandet? När osäkerheten och ångesten knackar på kvittar det hur många sonetter man tryckt i sig. Kunskap är inte lika med godhet och det vet varenda kotte som överhuvudtaget intresserat sig för samhälleliga och kulturella aspekter i utveckling.
2. Personligen kan en bok av gott innehåll vara en bok som utmanar etablissemang, politiker och invanda föreställningar om hur saker och ting bör vara och om hur vi som människor bör förhålla oss till varandra. Det behöver inte vara den som lovsjunger larvens väg till puppans blomstring eller familjelyckan som segrar över det onda i idealistiska förtecken. Nej, verkligen inte!
3. Boken och filmen handlade ju om en djupt olycklig människa som bara velat göra sitt bästa och bara velat göra rätt för sig i livet. Noga med hygien, mottaglig för välskriven litteratur och en älskande människa likt alla oss andra. Det förstod väl ändå alla som läste/såg den?
Det må handla om etik och moral, om högt och lågt, men det som kvarstår var ändå känslan av gemenskap, uppvaknandet av kärlek, sexualitet och svartsjuka (åter: kärlek, om än en annan sida av den) oavsett ålder och förutsättningar i livet.
Hanna är en delvis mystisk, hård kvinna. Onåbar och karg. Lika mjuk och utan motstånd är hon vid högläsningen och den sexuella närheten som stärker dem bägge. Hanna hade inte samma förutsättningar som den unge Michael vid början av sin egen tonår. Hon var dessutom en del av kriget där varje person försökte göra så gott han eller hon kunde. Kan vi ens idag ha en föreställning om hur mycket propaganda befolkningen omgavs med, hur styrt landet var genom olika förbud, kristider, krigtstider, orostider, fattiga tider…? Vi kan bara ana lite vagt.
Hanna må ha varit delaktig i oförlåtliga handlingar, i brott mot mänskligheten som aldrig någonsin kan tolereras under några som helst omständigheter. Ändå bibehåller hon hela tiden sin värdighet, sin rakryggade hållning och väljer att ta ansvaret, ta bördan, stå för det hon var en del av, knappt utan att hon vet om det själv i sin naiva inställning till att göra sin plikt för landet. Hon visste inget annat, kunde inget annat och hade aldrig fått förmånen att intellektuellt utveckla ett annat tänkande än det styrande normativa, samhällets moral och lagar under Hitlers regim. Hur många hundratals, tusentals till var de som alla omfamnades av denna iskalla famn och inbillade föreställning att sedan, ja när allt var över skulle allt bli så mycket bättre? Sedan.
Jag ogillar att prata om offer, men i nazimens skugga och famn fanns inget annat än offer, liksom under stora delar av den europeiska historien. Vi kan börja med de gamla grekerna och fram till idag. Vi kommer alltid att hitta dem som plikttroget stått på de styrandes sida, men som också blir offrade, mer eller mindre stigmatiserade i rollen som Syndare.
/Poppy
tisdag 22 juni 2010
Skomakare, Rörmokare, Bagare och Skärslipare
Så har den svenska marknaden förärats med ännu en spänningsroman. Lagom till sommarens semester och allt. Lagom till lata dagar i hängmattan, på stranden och i soffan regniga dagar. Så förutseende av Forum!
Och varför får det inte heta deckare längre? Är det en negativ klang på det sedan Camilla Läckberg blivit "deckardrottning", eller har ordet bara spelat ut sin roll? Spänning vill vi ju onekligen ha, om man ska följa statistik och 10-i-topp-listor, och det ska man ju om man vill ha snurr på försäljningen. Och det vill man ju.
Förr kunde man bara av titeln förstå att det var en deckare man skulle ta itu med. Den i sammanhanget obestridliga och värdiga kroninnehavaren av titeln "Deckardrottning", Agatha Christie hade titlar på svenska som "Mannen i brunt", "Skospännet" och andra mera klassiska benämningar som gjorde att vi direkt visste att det skulle kunna bli obehagligt och mordiskt i ett. Hitchkock hade också vanligtvis korta, men kärnfulla titlar - i alla fall på svenska- :"Fåglarna", Trollbunden och inte minst Psycho, men också lite längre eggande, obehagliga som "Mannen som visste för mycket" (aldrig en bra egenskap!), "Slå nollan till polisen" (som hade den lysande engelska titeln Dial M for Murder). I vilket fall som helst ska titlarna vara korta, kärnfulla och käcka på en och samma gång tycks det. I de flesta fall.
Nu har Viggo Cavling gett sig på idén med en spänningsroman.Cavling har valt att kalla sin roman "Rörmokaren". En yrkeskategori som numera benämns som VVS-installatör. Men jag håller med, inte kan man skriva en roman, en deckare ens och kalla den VVS-installatören. Då har man somnat innan man öppnat boken, trots det klatschiga omslaget med en man som verkar snygg, på språng, viktig, uppburen och slåss med faror lika svarta som den natt som omger honom. Jag förstår alla semantiska tecken omslaget försöker förmedla. Boken sägs handla om makt, politik, media, Stureplan - börjar det kännas som bäst före datum passerat?- Så slår jag då upp boken och börjar läsa. Jag lyckas läsa hela första stycket, men redan vrider det sig av obehaglig förutsägbarhet i magen. Klichéerna tycks redan vara klappade, klara, staplade och levererade. För det är väl så att i alla spänningsromaner, liksom i Vita serier måste man kunna känna igen sig för att som läsare känna förtroendet från författaren. Och vice versa. Eller...??
"Han vill andas hennes parfym, kyssa hennes hals och smeka hennes bröst" Ja, jag blir bara trött, men kanske har jag helt fel. Kanske är det precis såhär enkelt ibland.
Och Kajsa vill förstår bara göra EN sak med den här mannens kropp. Drömmen om den ständigt beredvilliga, utan krav?
Fast, näääe! På sidan 9 ger jag verkligen upp, där det uppdagas att Kajsa minsann hade en väl bibehållen kropp "för att ha fött två barn". (Och är det inte en ganska konstig formulering...efter att ha fött två barn?) Det var ju för väl det! Men nu orkar jag faktiskt inte med fler gubbmyter om kvinnor och kvinnors kroppar. Sedan får boken vara hur spännande som helst. Och kanske vill Cavling säga något med alla gubbmyterna? Jag hoppas det, men jag kommer inte att offra min sommar på att ta reda på om det förhåller sig så eller inte.
Dessutom hade Agatha Christie fel när hon en gång sa att den kvinna som fann en arkeolog att älska skulle skatta sig lycklig, eftersom han bara skulle bli mer intresserad av henne ju äldre hon blev. Men så är ju nutida arkeologer mest sysselsatta med exploatering också.
/ Poppy
Och varför får det inte heta deckare längre? Är det en negativ klang på det sedan Camilla Läckberg blivit "deckardrottning", eller har ordet bara spelat ut sin roll? Spänning vill vi ju onekligen ha, om man ska följa statistik och 10-i-topp-listor, och det ska man ju om man vill ha snurr på försäljningen. Och det vill man ju.
Förr kunde man bara av titeln förstå att det var en deckare man skulle ta itu med. Den i sammanhanget obestridliga och värdiga kroninnehavaren av titeln "Deckardrottning", Agatha Christie hade titlar på svenska som "Mannen i brunt", "Skospännet" och andra mera klassiska benämningar som gjorde att vi direkt visste att det skulle kunna bli obehagligt och mordiskt i ett. Hitchkock hade också vanligtvis korta, men kärnfulla titlar - i alla fall på svenska- :"Fåglarna", Trollbunden och inte minst Psycho, men också lite längre eggande, obehagliga som "Mannen som visste för mycket" (aldrig en bra egenskap!), "Slå nollan till polisen" (som hade den lysande engelska titeln Dial M for Murder). I vilket fall som helst ska titlarna vara korta, kärnfulla och käcka på en och samma gång tycks det. I de flesta fall.
Nu har Viggo Cavling gett sig på idén med en spänningsroman.Cavling har valt att kalla sin roman "Rörmokaren". En yrkeskategori som numera benämns som VVS-installatör. Men jag håller med, inte kan man skriva en roman, en deckare ens och kalla den VVS-installatören. Då har man somnat innan man öppnat boken, trots det klatschiga omslaget med en man som verkar snygg, på språng, viktig, uppburen och slåss med faror lika svarta som den natt som omger honom. Jag förstår alla semantiska tecken omslaget försöker förmedla. Boken sägs handla om makt, politik, media, Stureplan - börjar det kännas som bäst före datum passerat?- Så slår jag då upp boken och börjar läsa. Jag lyckas läsa hela första stycket, men redan vrider det sig av obehaglig förutsägbarhet i magen. Klichéerna tycks redan vara klappade, klara, staplade och levererade. För det är väl så att i alla spänningsromaner, liksom i Vita serier måste man kunna känna igen sig för att som läsare känna förtroendet från författaren. Och vice versa. Eller...??
"Han vill andas hennes parfym, kyssa hennes hals och smeka hennes bröst" Ja, jag blir bara trött, men kanske har jag helt fel. Kanske är det precis såhär enkelt ibland.
Och Kajsa vill förstår bara göra EN sak med den här mannens kropp. Drömmen om den ständigt beredvilliga, utan krav?
Fast, näääe! På sidan 9 ger jag verkligen upp, där det uppdagas att Kajsa minsann hade en väl bibehållen kropp "för att ha fött två barn". (Och är det inte en ganska konstig formulering...efter att ha fött två barn?) Det var ju för väl det! Men nu orkar jag faktiskt inte med fler gubbmyter om kvinnor och kvinnors kroppar. Sedan får boken vara hur spännande som helst. Och kanske vill Cavling säga något med alla gubbmyterna? Jag hoppas det, men jag kommer inte att offra min sommar på att ta reda på om det förhåller sig så eller inte.
Dessutom hade Agatha Christie fel när hon en gång sa att den kvinna som fann en arkeolog att älska skulle skatta sig lycklig, eftersom han bara skulle bli mer intresserad av henne ju äldre hon blev. Men så är ju nutida arkeologer mest sysselsatta med exploatering också.
/ Poppy
måndag 24 maj 2010
Amy-nomineringarna
Nu har de kommit! Nomineringarna till Amy-priset! Min entusiasm beror förstås på att jag på helt eget bevåg valde att nominera: Sekwa prisande
som nu är en av kandidaterna! Skulle önska att ALLA kunde mailbompa TPB och säga till dem att om inte Sekwa får priset har de inget vett, hyfs eller hut alls.
Kandidaturerna
Hoppas, hoppas, hoppas!!
/ Poppy
som nu är en av kandidaterna! Skulle önska att ALLA kunde mailbompa TPB och säga till dem att om inte Sekwa får priset har de inget vett, hyfs eller hut alls.
Kandidaturerna
Hoppas, hoppas, hoppas!!
/ Poppy
onsdag 5 maj 2010
Prisande
Skatteåterbäringen är inte här. Nej. Och för egen del är det en smärtsam påminnelse om att livet går i moll hur hårt Du än sliter för att mätta Din mages skri i världen. Det vill säga restskatt för tredje året i rad. Nu har det i alla fall minskat till ett anständigt belopp, så jag är ju trots allt så evinnerligt tacksam. Tack, tack!
Nej, jag tänker mer på att nu ska det börja prisas. Folk och fä. Stipendier ska delas ut till studenter och så ska det filas ihop en motivering som håller ända in i regeringskansliet. Ofta är det så stolpiga, fåniga och överdrivna motiveringar, som "för den allsköns fruktsamma hängivenhet som tydligt åsskådliggjorts inom fakultetens utbildningsmål...." Ja, ni förstår! Fast lika illa var väl den som dök upp förra året "...för att hon är en pigg och glad tjej som aldrig säger nej...". Var det ett skämt undrar jag fortfarande?
Nu har TPB (Tal- och punktskriftbiblioteket) skickat ut att de vill ha in kandidater till sitt Amy-pris.
Det ska handla om tillgänglighet på ett spännande och framgångsrikt sätt och säkert ska det väl egentligen vända sig till de med läs- och skrivsvårigheter i första hand. Men det stod inget om det och jag kan faktiskt inte komma på någon eller något annat som bedrivit en sådan bra och positiv anda med moderna, sociala kommunikationer som bokförlaget [sekwa]. Så nu nominerade jag förlaget! Med motiveringen att de är en "frisk fläkt som doftar kvinnlig honung från en daggig äng med ljung". Nej, det gjorde jag inte! Nominerade blev de istället med hänvisning just till deras ihärdiga, flitiga och öppna synsätt gentemot oss läsare. Att se läsaren som lika viktig som recensenten, förlaget själv och författaren. Vi är en helhet och behövs alla i processen för ett läsande som faktiskt berikar och förlöser oss som människor. Heja, heja!
/ Poppy
Nej, jag tänker mer på att nu ska det börja prisas. Folk och fä. Stipendier ska delas ut till studenter och så ska det filas ihop en motivering som håller ända in i regeringskansliet. Ofta är det så stolpiga, fåniga och överdrivna motiveringar, som "för den allsköns fruktsamma hängivenhet som tydligt åsskådliggjorts inom fakultetens utbildningsmål...." Ja, ni förstår! Fast lika illa var väl den som dök upp förra året "...för att hon är en pigg och glad tjej som aldrig säger nej...". Var det ett skämt undrar jag fortfarande?
Nu har TPB (Tal- och punktskriftbiblioteket) skickat ut att de vill ha in kandidater till sitt Amy-pris.
Det ska handla om tillgänglighet på ett spännande och framgångsrikt sätt och säkert ska det väl egentligen vända sig till de med läs- och skrivsvårigheter i första hand. Men det stod inget om det och jag kan faktiskt inte komma på någon eller något annat som bedrivit en sådan bra och positiv anda med moderna, sociala kommunikationer som bokförlaget [sekwa]. Så nu nominerade jag förlaget! Med motiveringen att de är en "frisk fläkt som doftar kvinnlig honung från en daggig äng med ljung". Nej, det gjorde jag inte! Nominerade blev de istället med hänvisning just till deras ihärdiga, flitiga och öppna synsätt gentemot oss läsare. Att se läsaren som lika viktig som recensenten, förlaget själv och författaren. Vi är en helhet och behövs alla i processen för ett läsande som faktiskt berikar och förlöser oss som människor. Heja, heja!
/ Poppy
söndag 11 april 2010
Sekwa
Det är ett mycket bra namn på ett förlag och extra finurligt med en fonetisk finess av "C'est quoi?" – vad är det?
Andemeningen är att enbart ge ut franskspråkig litteratur, med företrädesvis samtida, kvinnliga författare. Det känns som en behjärtansvärd avsikt. Dels att lyfta fram kvinnliga författare, som så ofta får springa i korridorerna och bland kulisserna på bekostnad av de stora manliga genierna. Om man inte är deckarförfattare vill säga, för ett litet lustmord som en stämningsförhöjande ingrediens för uttråkad massa kan ju alltid hostas fram av en uppburen kvinna, med åtminstone lite hjärngympa i gåtan "Vem gjorde det och var och hur?". Att man sedan ofta kan lista ut hela intrigen och vilken karaktär som tillskrivs vilka personer efter två-tre sidor, är en annan femma.
Men Sekwa. Vad är det som gör att man tilltalas av konceptet med det franska? I västerländsk tradition är kulturen en faktor som präglat oss i flera hundra år. Ja, utan att vara historiker eller försöka mig på en kulturhistorisk betraktelse över Frankrike så var det ju ändå där, för 15000 år sedan, som någon eller några i Lascaux kände en obändig lust att göra figurativa beskrivningar av sitt liv, sina upplevelser eller var det kanske drömmar? Sedan dess har vi fortsatt att fascineras av detta land som inte ens kunde hålla Hitler stången. Det kan ju inte bara vara att de har randiga tröjor, baskrar, baguetter under armen, vin i överflöd och brieostar? Är det Frankrikes centrala läge i Europa? Är det Descartes som klingar om " att vara är att finnas till", eller beror det på att någonstans här tog yttrandefriheten och tryckfriheten fart? Revolutionen där alla skulle vara jämbördiga? Det är ju en sympastisk tanke. Kan vi härleda drömmen om förfinade manér till "Le bonheur"? Där den största faran var "ennuin" - fast då kan man ju skriva en liten mordgåta förstås.
Eller har La Belle Époque gjort att vår syn på Frankrike som alstrande av konstnärer, musiker och författare än idag lyser med full strålglans. Vi kanske är lite bländade rent utav?
Sedan slår det mig. Visst har den franska auran betydelse, men den kanske ändå inte är fullt så avgörande som man till en början vill tro. Snarare är det profilen förlaget håller. Sekwas läsare vet vad de får från sitt förlag. Det är noga utvald litteratur, välskriven och författarskap som bär på stor respekt i sitt hemland. Det är ett förlag som snabbt och utan alltför långa dröjsmål levererar aktuell litteratur till svenska läsare - utan att de är självklara succéer i försäljningssiffror.
Det är två individer som helhjärtat tror på sin idé, bär sina idéer vidare till oss läsare och inte bara presenterar deras böcker utan också personerna bakom böckerna. Castillons besök på Stockholms Kulturhus lät ju tala om sig! Men det hade nog lika gärna kunnat vara spansk litteratur, baltisk litteratur, japansk eller vilken annan som helst nationalitet. Det är konceptet som gör Sekwa till vinnare, om än inte fullt ut ekonomiskt, så desto mer i respekt och seriositet. Det är vi inte bortskämda med i dagens bokutgiving i Sverige!
Mer att läsa: http://hd.se/kultur/2010/04/11/under-bokbroarna-i-paris/
/Poppy
tisdag 9 mars 2010
Bokens kraschade pärmar eller kris i tryckeriet eller så manglar Du en läsplatta
Det pratas en hel del om bokens död. Detta beroende på att vi läser mindre, färre titlar ges ut av förlagen och böcker ligger på vänt i flera år innan de når marknaden, varav vissa med brännheta och aktuella ämnen som mister sin roll som likt ett dynamiskt kugghjul sätter igång andra hjul, får liv och delaktighet i samhällsdebatter och litteraturen som värdebärare av livets meningsfullhet och dess till lika stora delar meningsskiljaktigheter mister en stor del av sin vigör och intensitet. Det som gör litteraturen till stora delar så pass unik och livskraftig att den blivit skriven och läst i årtusenden.
Ljudböckerna sägs stå för en del av den fysiska bokens dödsryckningar, liksom e-böckerna som går att låna med en knapptryckning och en pin-kod. Läsplattans sensationella, framtida roll med hundratals nedladdade böcker ska vi bara inte tala om!
Men ärligt. En ljudbok? Det passar säkert vissa. Jag har själv försökt att ha en i bilen, men så tappar man bort sig, stör sig på inläsarens sluddriga tal, konstiga betoningar eller bristen på att återge vissa avsnitt med den distinktion och/eller betoning som är avsedd ur författarens hjärna och fingertoppar som ursprungligen präntat ner orden och avsett dess betydelse. E-böcker? Trååååkigt!! Liksom en stel, ful läsplatta med samma problem som vilken dator som helst, så fort det är soligt ute är det omöjligt att läsa på skärmen. Det är inte det att jag inte inser möjligheterna och den ökade tillgängligheten, men jag ser också förluster och avsaknad av flera sinnliga upplevelser.
Att öppna en bok erbjuder dina fingertoppar en beröring mot hårt, vasst papper som kan skära sönder din hud om Du inte är försiktig. Eller kan det vara sladdrigt, mjukt papper som i de gamla pocketböckerna. Boken i fysisk form erbjuder också olika dofter som en elektronisk vara inte kan komma i närheten av. Man kan göra vackra små bokmärken eller fula stora att lägga vid senast lästa kapitel. Boken funkar på stranden, puben, bussen, soffan, badet, ja precis var som helst.
Ett större hot mot boken och litteraturen i sig är istället de olidligt dåliga titlar som ges ut. Deckare med dåliga intriger och än sämre till sin konstruktion. Lättköpta och lättsmälta böcker av pseudokändisar, som egentligen inte är värda namnet böcker. Bokhandelns fokus på just de böcker som anses "gå hem i stugorna". Samma böcker som kan köpas i närmsta snabbköp och den kvalitativa litteraturen som kan tillföra oss läsare djupare tankar, insikter och kontemplativa tillstånd är snart ett minne blott om vi inte alla tar vårt ansvar. Från författare, till förläggare, till bokhandlare, till kritiker och läsare!
/Poppy
Ljudböckerna sägs stå för en del av den fysiska bokens dödsryckningar, liksom e-böckerna som går att låna med en knapptryckning och en pin-kod. Läsplattans sensationella, framtida roll med hundratals nedladdade böcker ska vi bara inte tala om!
Men ärligt. En ljudbok? Det passar säkert vissa. Jag har själv försökt att ha en i bilen, men så tappar man bort sig, stör sig på inläsarens sluddriga tal, konstiga betoningar eller bristen på att återge vissa avsnitt med den distinktion och/eller betoning som är avsedd ur författarens hjärna och fingertoppar som ursprungligen präntat ner orden och avsett dess betydelse. E-böcker? Trååååkigt!! Liksom en stel, ful läsplatta med samma problem som vilken dator som helst, så fort det är soligt ute är det omöjligt att läsa på skärmen. Det är inte det att jag inte inser möjligheterna och den ökade tillgängligheten, men jag ser också förluster och avsaknad av flera sinnliga upplevelser.
Att öppna en bok erbjuder dina fingertoppar en beröring mot hårt, vasst papper som kan skära sönder din hud om Du inte är försiktig. Eller kan det vara sladdrigt, mjukt papper som i de gamla pocketböckerna. Boken i fysisk form erbjuder också olika dofter som en elektronisk vara inte kan komma i närheten av. Man kan göra vackra små bokmärken eller fula stora att lägga vid senast lästa kapitel. Boken funkar på stranden, puben, bussen, soffan, badet, ja precis var som helst.
Ett större hot mot boken och litteraturen i sig är istället de olidligt dåliga titlar som ges ut. Deckare med dåliga intriger och än sämre till sin konstruktion. Lättköpta och lättsmälta böcker av pseudokändisar, som egentligen inte är värda namnet böcker. Bokhandelns fokus på just de böcker som anses "gå hem i stugorna". Samma böcker som kan köpas i närmsta snabbköp och den kvalitativa litteraturen som kan tillföra oss läsare djupare tankar, insikter och kontemplativa tillstånd är snart ett minne blott om vi inte alla tar vårt ansvar. Från författare, till förläggare, till bokhandlare, till kritiker och läsare!
/Poppy
torsdag 7 januari 2010
Tom är död
Den långa versionen...
Marie Darrieussecq (är orättvist att jag som verkligen vill kunna behärska franska som språk och som känner respekt och glädje inför denna författarinna alltid måste skriva hennes namn x antal gånger innan det blir rätt. Hoppas det blev rätt till slut nu då.)
Marie D. kanske är mest känd för sin bok Suggestioner (1997) där en kvinna förvandlas till en sugga. En bildlig och drabbande beskrivning av männens behandling och utnyttjande av kvinnan som prostituerad. Den bok som fick mig att bli lyrisk och hålla de hårda pärmarna ömt mot min barm var Babyn (2003). Jag var själv relativt nybliven mamma och igenkänningsfaktorn var slående. Korta fragmentariska stycken som andas allt det man som mamma med ett spädbarn känner; hur mycket man älskar det lilla livet sprunget ur ens kropp och hur nära man vill vara det, samtidigt som man aldrig hinner tänka en vettig mening eller två, skrotar runt i pyjamas hela dagen oduschad med stripigt hår och längtar efter att få vinna tillbaka den delen av sig själv man var innan man blev och reducerad till just bara Mamma.
Det var alltså med ganska stor tillförsikt jag bar med mig hem Tom är död (2009). I korthet handlar denna bok om en liten pojke som dör när han endast är fyra år gammal och sedan får vi framför allt följa mammans galna sorg och förtvivlan, det dåliga samvetet, ältandet om döden och dess oundvikliga närhet och påverkan på våra liv. Kan man någonsin komma över förlusten över sitt eget barn? Som mamman i boken uttrycker det; han var ju bara fyra år, han fick bara fyra år på sig. Det är en svart berättelse utan förmildrande omständigheter, ändå inte otäck eller obehaglig. När jag läst boken halvvägs börjar jag känna en viss besvikelse och irritation. Besviken över att jag inte alls gillar boken så mycket som jag skulle vilja och irriterad på beskrivningen av denna sorg som en "måste-väg" in i en psykos och stumhet. Jag värjer mig och tänker - fastän jag vet att detta är en metafor för en sorg så utom sig att den tar sig fysiska uttryck bortom vett och sans, liksom kärleken kan göra - att man ofta i en sorg måste visa större styrka än man trodde sig kunna besitta och att det alltid känns lite spektakulärt och publikfriande att beskriva om galenskap istället för om en orimlig styrka. Samtidigt är Marie D:s prosa bländande, fylld av nerv, frenesi och energi vilken är mycket medryckande. Plötsligt känner jag mig uppkastad i sadeln på det stallmodiga fullblodet som ivrigt kastar med huvudet, slänger sig på bettet och rycker tyglarna ur händerna på mig, reser sig på bakbenen och 500 kg som vibrerar av maximal kraft, vilken endast kan förlösas med att ge efter och låta hästen göra det den är ämnad för: springa - utan tvekan i fyrsprång med piskande man och rödglödgande näsborrar. Det är då jag kommer till en insikt och inser ännu en dimension och storheten i Marie D:s författarskap. Hon utmanar oss som läsare och får oss nästan omedvetet att reflektera över vårt eget liv, våra beslut och vad vi grundar dem på. Går vi mot strömmen, följer vi vindarna eller arbetar vi frenetiskt på att bli bättre på något som vi har talang för och uppriktigt vill utveckla? Ondaatjes ord ur Divisadero (2008) kommer flygande "På grund av sin rädsla eller sitt mod" Vilket styr oss och vågar vi lita på vårt mod och vad vi vill och tror vi förmår.?
Inte förrän vi nått de allra sista raderna i romanen får vi reda på hur Tom dog. Då kraschlandar hela boken i mig och jag tar tillbaka all min styvmoderliga irritation och känner såväl fasa som sorg. Samt stor respekt för författarinnan. För att citera Marie D: Vi är alla ämnade för döden, - men vad gör vi innan vi dör och hur?
/ Poppy
onsdag 2 december 2009
Igelkottens elegans
Igelkottens elegans:
Om Muriel Barbery vet jag egentligen inte mer än det som står att läsa på baksidan av de mjuka pärmarna: född 1969 i Casablanca, författare och lärare i filosofi och för närvarande boende i Japan. Det har hon uppenbarligen haft nytta av då de olika världsdelarna är representerade och de kunskaper Barbery själv besitter på ett eller annat sätt kommer till uttryck i romanen.
Till en början blir jag något trött på författarinnas filosofi- och språklektioner. Och självklart är den japanska kulturen med sina ceremoniella riter så mycket vackrare och mera betydelsefull än den västerländska, under vars ok vi nästan bågnar då den också innefattar flertalet partier av skuld och övergrepp på andra folks kulturer och historia.
Dock vinner Barbery efterhand allt mer mark med sitt flödande, vackra språk (utomordentligt översatt, då det inte känns haltande någonstans i texten). Renée, den luttrade portvakterskan i de ansedda gatornas hus och Paloma, den rebelliska tolvåriga dottern i en av familjerna i huset är huvudrollsinnehavarna. Renée och Paloma bär bägge på en stor del förtvivlan och lika delar destruktiva tankar om sin omgivning och inte minst om sig själva. De är djärva, rättframma och bryr sig egentligen inte ett skvatt om vad någon annan tycker och tänker om dem. De har i detta sin styrka och uppvisar distinkta karaktärer som blir allt tydligare i takt med berättelsen färd genom språkets bokstavskombinationer. Efterhand ser vi också att under den ytliga, kalla, beräknande ytan röjer sig ett innerligt allvar, en uppriktig omtanke om sin nästa, en ömhet och skörhet. Kanske typiskt just för starka och det vi kallar hårda människor. Som ett väl utvecklat skyddsnät som måste omgärda den känsliga kokongen mot den bryska och skarpa verkligheten. Ett skyddande skal mot äggets tunna inre, som ett värn mot vardagens tristess och trivialitet.
Att mot slutet få ta del av det hopp, den frid, den lilla smula av lycka som Renée mot alla odds tycks få en glimt utav känns livsbejakande, befriande och bär på en lätt slöja av behag. Avslutningsvis krossas alla illusioner man som läsare lyckats uppbringa. Om ett bättre liv, men än mer om ett annorlunda liv. Strunt samma om du träffat din "soul mate" eller inte. Mycket franskt och mycket bryskt: Du skall veta Din plats!
Sammanfattningsvis är det ändå en roman som bjuder på en hel del kraft, en hel del tankar om människan och våra liv på denna planet. En välskriven berättelse med filosofiska teman, som ändå inte alls är svår eller krampaktigt intellektuell i sin strävan att nå mer än ytlig bekantskap.
/ Poppy
fredag 9 oktober 2009
Litterärt manifest
(Foto Dagens Nyheter 2009-08-22)
Här är De som under ett par månaders nu retat gallfeber på författare, skribenter, kritiker och redaktörer av olika slag. Säkert har en och annan läsare också opponerat sig, men de har för mina astigmatiska ögon varit snudd på osynliga och obefintliga. Vilket tenderar vara både typiskt, men också tänkvärt. För vad är det kritikerna vänder sig emot och varför reagerar de så starkt? Borde inte de mest kritiska rösterna komma från läsarna om det som sägs är så förkastligt och utan värde?
Följande har hänt:
Jens Liljestrand, Susanne Axmacher, Jerker Virdborg, Anne Swärd, Sven Olov Karlsson, Pauline Wolff och Jesper Högström publicerade den 22 augusti ett manifest i Dagens Nyheter som i korta drag gick ut på: Ett avståndstagande från massflödet av deckare, journalistiskt drivna böcker, chick-lit-romaner och så kallade biografier, dagböcker mm av kändisar som sedan kallar sig författare. En annan tanke var ett ogillande mot litteratur som en snack bar - något som fångas flyktigt i väntan på nästa pendeltåg och som sedan kan läggas åt sidan utan att ha berört något eller någon speciellt överhuvudtaget. Viktigast var kanske tanken om att utgå ifrån ett berättande som berör, som tar läsaren på allvar och inte tvärtom. Där prosans unika konstform bör vårdas samt aktas för personliga känsloutspel som pådyvlas alla och envar som öppnar den dajm som köptes i förbifarten på Pressbyrån, dvs en bok som öppnas i hastigheten.
Nuläge:
Massiva påhopp, motmanifest - vilket är märkligt i sig när man uttalat sig ogillande om manifest som helhet och förvisso menad som en ironisk gliring, men varför är den ok som motargument men inte i sakframställan? För övrigt har de aldrig läst SCUM manifesto av Solanas? DÄR! kan vi snacka manifest utan vare sig hängslen, livrem, plånbok, ära eller heder. Nåväl, Solanas är av digert stoff, men var inte Huvudtemat för mitt inlägg.
Mina funderingar:
Ja, vad är det som fått andra att reagera så starkt? Små slängar åt etablerade författare hit och lite dit? De finns där, men i yttrandefrihetens namn bör de också få finnas. ett manifest ställer saker och ting på sin spets. Utmanar gängse föreställningar om normer vilka anses comme il faut, samt blottar många gånger tankar, idéer, känslor som varit vägledande i ens känslomässiga jämte kulturella utveckling och bild av denna utveckling. Med risk för att snärja in mig i begrepp jag inte har ordentliga sulor till anser jag likväl att alla manifest är av den art att de upprör, bryter mot invanda begrepp och ställer saker med sina sammanhang på sin spets. Manifest skall sätta heder och ära på spel - varför annars tillämpa formen och begreppet med sin laddade innebörd överhuvudtaget?
Det som är bra är att det kommit fram en debatt kring manifestet och dess innehåll, vilket aldrig kan vara negativt. Ju mer vi diskuterar, sätter hjärnan på tryckkokarnivå och utbyter dessa tankar, så mycket mer har vi på att vinna fler influenser, fler dimensioner och mindre skygglappar mot omvärlden.
Jag tänker mig också att en viss fri prövning av både form och språk är nödvändig, både för tidens tand att verka - och måhända värka en del, men också för att att utveckla, skapa nytt som kan irritera och blöda i våra inre, i våra hjärtan. Lite smärta och hetta är aldrig fel - det gör oss levande, inkännande och samtidigt befriade!
Till sist; Inger Christensen:
Det finns febrila manifest
offer av blommor och vin
vitklädda duvor i bur
jungfrur dolda i kistor
vandringssägner
vidare från rus till rus
gräs som gör hjärnorna gröna
lallande skönhet
innerst i det politiska utspelet
/ Poppy as Corny goes reap
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)