Lucka nummer fyra

Plättar till frukost. Tänk att man till slut efter åratal av letande skulle hitta ett plättjärn på ICA i den norra stadsdelen.
I övrigt mycket godis i kostcirkeln, så dagens lucka består givetvis av ett recept på lussebullar, att mumsa på till morgondagens väntan i advent, eller kanske hellre att frysa in till luciastöket.




Färdigt på: 2 tim 13 min
Ingredienser
50 g jäst
5 dl mjölk 3%
150 g smör
250 g kesella
2 dl strösocker
2 kuvert saffran (1 g)
1 tsk salt
16 dl vetemjöl, eventuellt lite mer
russin
1 st ägg + 1 msk mjölk till pensling

Tips
- Receptet är beräknat för ca 30 stycken bullar.

1. Värm smör och mjölk i en kastrull till 37 grader (fingervarmt).
2. Smula ner jästen i en rymlig bunke. Häll lite av den ljumma mjölkblandningen i bunken och blanda tills all jästen löst sig. Blanda i resten av vätskan.
3. Blanda ner kesella, saffran, socker och salt.
4. Tillsätt nästan allt mjölet, gärna lite i taget och arbeta degen smidig. Tillsätt mer mjöl om det behövs.
5. Täck över degen med en duk och låt jäsa i rumstemperatur cirka 60 minuter.
6. Lyft upp degen på ett mjölat bakbord och knåda den några minuter.
7. Dela degen i cirka 30 bitar. Rulla sen bitarna till längder, cirka 2 centimeter i diameter.
8. Snurra ändarna åt varsitt in mot mitten och lägg dem på en plåt som är smord eller klädd med bakplåtspapper.
9. Tryck ner russin i snurrornas mitt och låt sen jäsa ytterligare 45 minuter till dubbel storlek.
10. Sätt ugnen på 225 grader.
11. Vispa upp ägget med 1 matsked mjölk och pensla bullarna med blandningen.
12. Grädda mitt i ugnen cirka 5-8 minuter tills de blivit gyllenbruna.
13. Ta ut bullarna och låt dem svalna på ett galler.
(Receptet enligt min största inspiration i matväg: Anna Bergenström)

Toreador

Tjurfäktning. En mastodontlik, svart tjur med stora, intensivt rödglödgande, flämtande näsborrar lyfter på huvudet, skakar lätt av sig dammet efter att just ha fallit omkull inne på arenan. Nosringen skramlar tomt, men likväl hörbart. De små, mörka ögonen riktar in sig på den tvåbente. Toreadoren som i silkesglänsande, figursydd dräkt flämtar ikapp med den stora besten. Den fyrbente slänger lite på svansen, benen skakar lätt under honom av den ansträngning och dödsdans han nu befinner sig i. Här erbjuds inget schackspel, som en chimär till skuggan av en chans. Här handlar det om att dö med värdighet, att dö med stridsropet hämtat från romarnas Gladiatorer och dess lika onda, bråda, ovillkorliga kamp om dödsryckningarnas skälvande, liderliga, förhäxande bröl och oåterkalleliga stund. Tänk att just detta då får bli den sista, den största stunden.

Med detta sagt att vissa ser verkligen tjurfäktningen som en dans, ett symboliskt traditionellt utmanande där toreadoren med sitt mod, sin vighet och snabbhet sätts på prov, liksom tjuren om livets villkor. Vissa vill se det som ett fascinerande skådespel och påtalar att djuren faktiskt beundras. Ju hetsigare och brutalare tjur, desto fler applåder. Några tillför diskussionen åsikter om något slags heligt förbund mellan Gud och människan genom detta spektakel. Jag ställer mig frågande och skeptisk. Inte minst till anhängarna av det erotiska momentet i tjurfäktningen. Visst vet jag att det finns de som gillar strypsex, de som gillar att titta på när andra har sex och gillar utmattningens tendenser när det kommer till sex. Men hur många drömmer på riktigt om att göra det med ett halvt ton, döende tjur med ex antal spjut inborrade i ryggen. Kanske tiotusentals spanjorer och portugiser världen över. Men för mig är tanken både bisarr och brutal.

Min åsikt är att tjurfäktning är en kvarleva som för länge sedan borde varit förbjuden. Alla traditioner behöver inte upprätthållas till varje pris i den sanna historiens, långa arm. Alla nationalutövanden behöver inte bakas in och konserveras för eftervärlden och speciellt inte de som innebär regelrätt slaktande där villkoren är långt ifrån lika för utövarna. Många skulle förvisso bli arbetslösa på kuppen. Det beräknas gå åt 12000 tjurar bara i Spanien till detta tortyrliknande övergrepp på levande varelser, varav vissa har mage att kalla det "skådespel".

Toreadoren då. Eller matadoren. Vad skulle han göra utan sin kroppsnära dräkt i sprakande färger? Vem är han eller hon utan sin mössa på svaj, utan massans vrål vid dödsstötarna och efter att ha undkommit ännu en attack från detta djur, en tjur? Vad skulle en toreador kunna bli med sina snabba rörelser, sin träffsäkerhet och uthållighet om inte dödsdansen fanns? Skulle de bli soldater eller skidskyttar i spåren istället?
/Poppy

Lucia

När jag tittar upp från min dataskärm och ut genom tågfönstret möts jag av en vit, bländade, vacker vy. Bakom de allt blekare och lätta dimslöjorna glittrar solen mjukt och trösterikt. Tåget skakar vagglikt. Bekvämt och trygg och när vi snabbt susar förbi de vitklädda granarna kommer något av barnet, eller i alla fall barndomsminnet ikapp mig. Jag börjar tänka jul och jag ler och blir lite glad över tanken. Plötsligt känns det också som att det är nu, i denna vithet, denna tendens till bländhet som hon ska stå. Lucia! I vit skrud, ute på ett vitt fält omgiven av snöklädda granar i ett tilltagande solsken. Inte i mörka, frusna, svarta morgonvindar som sveper om benen när man knappt hunnit gnugga John Blund ur ögonen.

Som ung bestod Lucia av att man i skolan skulle rösta om vem som var sötast nog att få representera klassen och skolan. Alla andra fick känna sig mindre värda och fula. Sedan skulle man ändå känna sig nöjd som tärna, stjärngosse, tomte eller pepparkaksgubbe och stå och traggla den ena julsången efter den andra utan att egentligen begripa ett dugg om varken vad man sjöng om eller varför. "Natten går tunga fjät....runt gård och stuva" Vem begrep det som åttaåring? Eller den här strofen "kring jord som soln förlät". Vad var det som skulle förlåtas och av vilken anledning?

I tonåren förvandlades lussevakan mest till en förevändning att umgås, gå på fest eller konsert och flertalet drack sig berusade. Jag tillhörde inte den sistnämnda skalan, men man var ju ofta hur trött som helst och var inte alls intresserad eller road av något luciafirande med sånger man egentligen aldrig varit riktigt bekväm med.

Nej, för min del känner jag nog att lussebullarna, lucian med sitt släp till sjungande slavar och traditioner har gjort sitt. Det skulle vara om jag finge se henne där ute mitt i vitheten, mitt i det bländande ljuset utan andra statister. Bara Lucia, ljuset och hennes egen sång.

/ Poppy