Lucka nummer 17

Visst anas ett löfte.

Gör som han säger. Strunta i det. Låt det dåliga passera, för it really, really, really could happen. Den bästa julklappen?

Jag ryser till vid tematiken Clockwork Orange med viss bitter ton, men som alltid med bittra smaker finns det utrymme för eftersmak av annan karaktär. Den får vi skapa själva. Om vi vill, har ork och lust.

Damon i vintervid skrud funkar i alla fall för mig. Varje gång och alltid. It really could...med den stämman. Javisst, jag litar blint på Dina ord!

The Universal

Lucka nummer 14

I dag bjuds det på en favorit. I dubbel bemärkelse. Underbar sång, underbar låt. Rufus möter Beatles. Mycket bättre vet jag inte om det kan bli.

Häll upp lite glögg, ta en liten varm klunk och luta Er tillbaka!

Rufus Wainwright "Across the universe"

Lucka nummer 2

Modd - dagens ledord.

http://open.spotify.com/track/5aKi85tBtbnM1RWcGMjeoO

Forever young

Jag är ju skeptiskt lagd av naturen och att hylla åttiotalet som det mest lysande på musikscenen är snudd på parodi i mina ögon och öron.

Hade inte punken och new wave hägrat där hade jag nog avlidit. Eller fortfarande lyssnat på Beatles nynnande: when I awoke I was alone, this bird had flown Men tack vare Clash, Jam, Blondie, Sex Pistols, Ramones, Ebba Grön, KSMB och såååå många fler, så fick jag nya låtar att nynna till och nya låtar som framför allt förmedlade en vibrerande kraft, till en tonåring, slokörad men ursinnig. Just så, som tonåringar ofta är och för sig.

Men det som körs på turné med den osedvanligt töntiga parollen "Forever Young" är de snygga, slicka, väldressade och blyga. Inte mycket skit under naglarna här, eller till uppfriskande provokation inte.

Hellman då. Jakob Hellman. Som väl alla gillar för att han var ett under av begåvning, som sedan gick kräftgång fram till nu? Hellman, tyst, blyg, nästan skygg och utan behov av att imponera på någon. Och efter att han lånade mina skivor på 90-talet, hånglade upp mig på en fest och nästan kom dit han ville, borde jag kanske sympatisera än mer med honom. Dessvärre sticker dollartecknen i alla medverkandes ögon alltför starkt och jag undrar uppriktigt vad någon av de tror att detta evenemang ska leda till? Eller är det bara ok numera att gilla allt som är lagom behagligt och småputtrigt skoj? Själv tycker jag det är osedvanligt tråkigt. Osedvanligt!

/Poppy

Varför är det så svårt

att hitta ny musik som verkligen berör? Älskar ju musik och lyssnar varje dag på någon form av musik, från hårdrock till schlager, visor, pop, ja en ganska blandad kompott, men varför är det så himla svårt att hitta något bra som man inte har hört tidigare?

Satt och funderade på det när jag lyssnade på en av Sommarpratarna häromdagen, hon spelade Santa Lucia med Pavarotti och den var otroligt vacker! Hade inte hört den med honom tidigare och var tvungen att beställa cdskivan med just den sången på meddetsamma!

Började fundera på vilken musik jag har börjat gilla på senare tid och kunde inte sådär direkt komma på någon och det har fått mig att börja tro att jag har blivit cementerad i min musiksmak eller kanske tappat känslan och inte längre kan berömma mig med att ha ett öppet sinne, usch, hemska tanke!

Men visst är det svårt att få den där känslan man fick när man var yngre, hjärtat som slog ett extraslag och man kände blodet pulsera i öronen, ibland var det så bra att man nästan fick svårt att andas och man bara visste att det här älskar jag!
Oftast sådär helt utan förbehåll, utan att man visste vem som sjöng eller spelade.

Men precis som när det gäller kärlek till andra människor så kan man aldrig tvinga fram den känslan, den kommer när man minst av allt anar det och föremålet för ens känslor är inte heller alltid den man trodde det skulle bli!

Så mycket glädje som musik kan ge en egentligen, så mycket gladare man blir efter att ha lyssnat på en favoritlåt eller i bästa fall en hel lång räcka favoritlåtar. så är det konstigt att man inte lyssnar mer egentligen, för t ex när man står där på en konsert med en artist man gillar då är det inte många andra känslor som går upp mot det!

Men varför ska det var så himla svårt att få uppleva den där himlastormande känslan igen? Jag vill hitta någon ny musik att bli sådär upp över öronen kär i!!!

Honey/ honey sugar sugar

Den Tjocka damen i Hultsfred

Uttrycket "It ain´t over until the fat lady sings" är en metafor lånad från Operans värld, där storslagna, passionerade dramer utspelar sig med en smäktande, intensiv aria som upplösning på de ofta förödande handlingar som föregått det slutgiltiga ödet. En fras som också är populär inom sportens värld och då i likhet med "it ain´t over until it over". Att kämpa till sista blodsdroppen. Och det tror jag arrangörer, politiker, skolelever och andra samhällsbor gjorde. Ända till igår kväll. För då gick den Tjocka Damen upp på Hawaii-scenen och förkunnade en aria i tragedins tecken och så var det slut. Över bara. Trots alla förhoppningar, allt slit, trots sin kultstämpel som festival, trots sin långa erfarenhet att locka artister från inre och yttre krets inom olika genrer. Carmens kniv känns påfallande nära. Carmen levde sitt liv i full blom och full fart hela tiden, för hon visste inget annat sätt att leva det. När det levande, fart- och farofyllda tog slut, så dog även hon.

Jag har bara varit på festival i Hultsfred en gång. Det året när allt hände. 1994. När Sverige fick en bronspeng i fotbolls-VM, när jag var olyckligt förälskad flera gånger om, men ändå inte insett vidden av just denna olycka, när livet gick balansgång med mig och snart skulle jag vara tvungen att göra avgörande val som kommit att betyda en del för den jag är nu. Men den sommaren 1994 spelade Bob Hund, Oasis och Blur. Mest minns jag ändå Verve, sent på kvällen i ett knökfullt tält. Den småländska nattens mörker slöt oss i en varm famn, svetten rann längs panna och ben och allt var fullkomligt magiskt. Resten av tiden minns jag en smutsig, dyig sjö, lera, ett kallt tält, ett svettigt tält, för många öl, alldeles för många öl och ett rus som inte kan vara av nytta för någon någonsin. Jag och mina kompisar samlade kondomer i olika smaker, inte för att jag fick testa en enda, men det var som att plocka smågodis. Banan, jordgubb, citron och lakrits. Skulle det inte bli en smula pikant med "eh, vilken smak föredrar Du?" mitt i allt? Eller att det plötsligt luktar väldigt mycket citron? Som en Ajax-rengöring mitt i en akt av spridda hormoner.

Har festivalerna blivit för många? Har en liten kommun som Hultsfred överhuvudtaget en chans i den stenhårda kommersens tid? Skulle det vara en prestigeförlust att göra festivalen lite mindre? Alla inblandade parter får väl sätta sig ner och klia sig i huvudet nu och jag håller tummarna för en till lika stora delar minnesvärd, som avskyvärd Hultsfredsfestival.

En gång till har jag varit i Hultsfred, på en arbetsintervju. Det blev inget med det jobbet.

/Poppy

Att döma hunden efter håret...

Visst är det så att man blir bedömd efter utseende, ålder och klädsel? Joo det blir man visst det. Min cd-spelare har pajat och jag har äntligen tänk köpa en ny och det ger mig alltid en viss beslutsångest när jag ska investera i någon lite större pryl. Jag vet ju egentligen att oavsett hur många tester och produktionsfakta jag än läser så när jag äntligen slår till så dröjer det bara en vecka tills något dubbelt så bra och hälften så dyrt dyker upp framför näsan på mig.

Iallafall, efter att ha gått igenom Mediamarkt, SIBA, Expert och Elgigantens sortiment så tänkte jag gå till en riktig ljudaffär för att kanske lägga mina slantar på något riktigt bra.

Kommer in i affären där den manlige expediten i värsta strandraggarutstyrsel, jag tänker då slimmad skjorta, djup solbränna, slickat hår som på afterbeachen i Båstad kommer fram och undrar om jag vill något?

Visserligen lite svårt att svara eftersom man jag inte vet om jag har kommit in på ett privat party eller i en affär, där är i allafall helt nedsläckt förutom en tv med Sagan om ringen i full gång, ljudet extremt högt uppskruvat och ett stackars barn i 7-8 årsåldern plus ytterligare en man sitter och kollar film.

Halvt förundrat pratar jag om ungefär vad jag söker, och får ett snabbt svar att den här ska du ha, du behöver inget annat! När jag frågar lite om vilken watt det är på högtalaren får jag till svar att det är helt ointressant, vi mäter i decibel. När jag då frågar om hur många db de har så vill han inte svara utan säger att det är svårt med decibel, bättre att lyssna på ljudet.
Visst det är kanske sant men att bli behandlad som mindre vetande är aldrig kul och inte särskilt serviceminded heller i mitt tycke!

Jag frågar vidare lite om märkena eftersom jag aldrig har hört talas om dem innan, jo en kompis har nämnt det ena märket, jag får till svar att det är ett av de tio bästa märkena men du kan troligen inget av dem! Nehej och? Ja men om de då är så otroligt bra och vanliga varför har jag då aldrig hört talas om dem? Ja efter en stund så säger expediten motvilligt att ja det är bara folk inom branschen som vet vad som gäller.

Undrar om jag hade blivit bemött på samma sätt om jag hade varit en 23-årig blondin med kortkort kjol eller en välklädd herre men Armaniscarfen nonchalant slängd runt halsen och Breitlingklockan på handleden? Nu är jag ju en helt vanlig kvinna som inte putar med läpparna eller slänger mig med den senaste innejargonen för att låtsas att jag är "insatt" i ämnet! Jag tycker detta är en av de värsta formerna av diskriminering och jag kommer aldrig att acceptera!!!


Jag behöver väl inte säga att jag gick därifrån med oförättat ärrende, mina tusenlappar skall definitivt inte gynna Hifi-affären i min hemstad!

Fortfarande uppretad när jag kom hem började jag tänka på vilka roliga konversationer som skulle utspela sig om någon kom och bad mig rekommendera en bra och populär bok och jag tog fram en liten tunn poesibok av en fransk 1800-tals poet som nästan ingen hade hört talas om.

Jag: Den här ska du läsa!
Låntagaren: Är den bra?
Jag: Ja det är av de tio bästa böckerna som någonsin har getts ut!
Låntagaen: Men, jag har aldrig hört talas om den.....
Jag: Nej, men du har nog inte hört talas om någon av de tio bästa och mest kända böckerna i världen heller, här rabblar jag snabbt upp tio totalt okända författare till tio totalt okända titlar
Låntagare: Nej jag känner inte igen en enda av dem och ändå läser jag ganska mycket, varför har jag aldrig hört talas om dem om de är så kända?
Jag; Ja du vet det är bara vi branschfolk som vet sådant sådär ta nu denna boken som jag har rekommenderat för du behöver ingen annan.

Så nu sitter jag här, tillbaka på ruta ett igen, ingen cdspelare och ingen aning om vad eller var jag ska köpa den och dessutom skitförbannad på alla strandraggartyper med gigantiska egon för att kompensera sin litenhet på jorden!


Honey - utan socker

Att slåss mot Vemod i novembermörker

Ja, jag har sagt det förut; ah - ett ögonblick, det knackar på dörren.

- Lloyd!! Du är sååå välkommen in, jag ska snart iväg förstås, men kom in, kom in! Slå Dig ner, släng upp fötterna i soffan och ta en whiskey. Jag lyssnar - som vanligt, innerligt och tacksamt.

Det är lite som med Sylvia, som med Dig Lloyd. Ni kommer med utsagor om livets svåraste kval och ändå känns det i era ord så omsorgsfullt, kärleksfullt och trösterikt. Bara vetskapen om att man inte är konstig, att man inte är enligt andras utsagor "svår", för att man känner och bejakar sitt känsloliv. På något sätt inbillar vi oss att vi kan bli både accepterade och älskade för att vi är just den vi är och vi är ärliga med det. Kanske korkat, antagligen mycket dumt och vem har för övrigt tid med någon i dagens samhällsutveckling som inte endast uttrycker säkerhet och beslutsamhet?

Så Sylvias ord har lindrat, lenat, plåstrat om mig när jag känner novembers våta, tunga vadmalsfilt trycka allt tyngre och tyngre över en uppgivenhet jag sällan varit i närheten av. I ett par dagar har jag känt mig mindre än ett skrutt, ynkligare än ett knytt och gråtit ikapp med Sylvias blottläggande av hopplöshetens utsatta känslotillstånd. Men så är jag ju inte så ynklig egentligen. Inte alls. Styrka, självständighet och mod är mer utmärkande drag i min personlighet. Det får jag i alla fall ofta höra av andra. Men ibland kan jag känna att jag också skulle vilja vara svag. Lite i alla fall, om än bara för ett ögonblick eller två. Bara en axel att få sucka ut vid, en varm kopp te som sätts i ens hand och en förutsättningslös och tyst omsorg. Att det är okej att få känna sig vilsen och omskakad i livet ibland.

Jag gillar dock inte att bli sedd som offer eller att någon skall tycka synd om mig. Det är nog ingen större fara med det förvisso. Jag kavlar alltid upp ärmarna och tar itu med det som måste göras, även om det är på håret ibland. Trillar jag omkull där i gruset är det bara att borsta bort dammet, tvätta såren och njuta av kroppens smärta som talar om att den läker. Även om jag nu faktiskt inte tror att alla sår kan läkas. Inte till fullo. Vissa sår rivs så lätt upp igen , andra är som en varböld, medan de som andra tror skulle märkt mig mest är kanske de sår som lämnat minst spår i mitt inre.

För att ta upp kampen igen mot detta enorma Vemod som tycker sig fått en bra plats i min kropp och hjärna har jag bara följande att säga: Nog är nog! Nu får Du ta och gå vidare och helst skippa ta in på någon annans hotell. Jag tar mig ut i skogen och springer för allt vad jag orkar i lätt duggregn. Känner hjärtats slag, känner andhämtningen och orken som inte vill, men ska besegras. Jag bestämmer över min kropp och vad den skall och inte skall göra med mig. Svetten droppar ner i pannan och på något inte helt begripligt sätt känner jag mig lättare under fötterna och tror jag fått Vemodet att åtminstone börja packa ihop sina saker. Jag ger Dig en sista kopp te och sedan får Du gå. Mitt liv är för kort för att liera sig med Dig resten av livet. Farväl, vänta gärna läänge med att komma på besök igen!!

Lloyd får sista orden innan jag också tar mig ut härifrån:

In the prime of your life
At a time when a crisis is common in men
Old enough to know better

Opportunity waits
In the window for men in a moment of weakness

What in the world would a home county girl want with you?

There's no release in your life

Ok, ett litet PS bara; Jo, Lloyd, så banne mig: There IS release in your life. Men det kan vara svårt att hitta, svårt att veta att det är så när man är där. Det gäller att hålla ögonen öppna och döm inte någon eller något förrän de fått visa och ge prov på vad de tycker om och aktar med livet!

/ Poppy börjar fundera på att sätta på sig läppstift och le mot världen. Ännu en gång.

Mr Cole

Hm, vissa gäster som stannar länge vill man gärna bli av med efter ett tag. Packa deras tillbehör, vanor, maner och alltför sena kvällar eller alltför tidiga morgnar. Man vinkar glatt adjö till dem och andas ut, fri i sin egen personlighet igen, fri att slänga upp fötterna på matbordet om man vill, fri att lämna disken till en "annan dag" och bara att hänga i soffan över en bok i så många timmar som låter sig göras, utan att tänka på att man bör roa, underhålla och socialisera sig med sin gäst.

Andra däremot. Andra vill man inte ska åka alls. Man gottar in sig så i den avkopplande, kravlösa samvaron som bara kan uppstå när man ger varandra full tillit och tillåter sig att njuta av den andres egenheter, eftersom den personen också tillåter Dig att vara precis som Du är.

Mr Cole har nu flyttat in hos mig och upptar en hel del av min tid, men jag njuter av varenda sekund. Snart åker han, det vet jag ju. Lika säkert vet jag att han kommer åter, trots att det ibland går flera år emellan visiterna. Han har en så mjuk, varm och förtroendefull röst och strör vackra fraseringar kring sig. Hur skulle jag inte kunna njuta av denna mans sällskap?

Another Lover: Dont´t think twice, if you gotta go it´s alright. How much love does one man need? Me, I´m emotional colourblind. I´m holding back a mind of consciousness.

Love like this can´t last: I´ve got a beautiful thing going on with a beautiful woman, she´s gonna love me till tomorrw, well she´s only human. I´ve got a pocket full of Kleenex, Love like this can´t last. It´s gonna take a miracle to break my heart.

Weakness: Place one finger under your eye, catch your tear and let it dry, grasp the moment and now it´s gone. Could we be insignificant? You could accuse me of caught in despair - guilty as charged. You could refuse me, you do as you please. May I call you sweetness? You are my weakness!

/Polly and Mr Cole on a walk in the Park

Lloyd Cole

I tried to be what you were looking for, I´m not sure you ever knew

Tänkte idag presentera en storartad artist, dessvärre lite bortglömd, lite undanskuffad till kulisserna och vars musik spelas allt för sällan i offentliga sammanhang.

Betyder detta att artister som faller i skugga och glömska har en sämre marknadsföring än andra eller att de inte vill ställa upp på samma marknadsföringsetablerade sammanhang som de som kvarlever? Eller är deras musik bara out-of-date, inspirationslös, obetydlig i nutida sammanhang och kanske en fläkt av något sorgesamt - som en förlorad ungdom, en förlorad kärlek, en förlorad förhoppning? Klart man inte vill gnugga ansiktet i den hopplösa, geggiga pölen av blod, tårar och skuld med jämna mellanrum.

Det kan gå långa tider mellan det att jag spelar en skiva av denna man och när jag strömmar musik via Spotify är han aldrig självskriven att ta del av mitt öra. Men i mitt hjärta är han given!

För varenda gång jag sedan sätter på en låt eller flera med Lloyd och tar mig tid - tar mig tid att ta mig dit; till känslan, till fraseringarna, betoningarna, flödet av harmonier och disharmonier och hans ord löper så lätt in i något av mitt inre, som så många andra är utestängda ifrån. Lloyd träffar klockrent! Varenda gång och det är inte ljuvt, nej tvärtom ganska så sorgesamt för det mesta. Musiken smeker dig medhårs, men texterna berättar om andra ting. Tillkortakommanden, svek, begär som förblir inlåsta i ens fantasi, ändlösa vandringar utan mål och mening och ändå så självklart att man bara finns där. Mitt i det. Som livet själv ter sig för de flesta antar jag.

Samtidigt så mycket kärlek, så mycket uppriktighet, en förståelse för den man blir ratat av, aldrig nedlåtande anklagelser - vilket inte betyder att mannen inte kan ta ställning och ironisera över saker och ting. Vilket såklart alltid lockar min förtappade själ.

Nåväl. Lyssna är min starkaste rekommendation. På allt, en låt, på solo-skivorna, på Commotions-tiden. Jag vet bara att han ständigt kommer tillbaka in i mitt liv, även när han varit frånvarande en längre tid och det känns förbannat skönt, alltid välkommet och tryggt omfamnande för öron och skavd själ.

don´t you apologize, you don´t owe me

Fuck you!

Fuck around! Kräver Spotify.

http://open.spotify.com/track/3gtYT3VA5PBHgYr3GZshST

http://open.spotify.com/track/5993lEIzVKL3sayz7cFc1Y

http://open.spotify.com/track/1P8ii7oHWJFv6cCEvceBaO

http://open.spotify.com/track/5st5644IlBmKiiRE73UsoZ

http://open.spotify.com/track/3KWgVbzWouvTs7fEICYmyj

http://open.spotify.com/track/5aU599kdWCpSx6sp9CIZB4

http://open.spotify.com/track/1zAYbjesUcyZQcmnbETWLB

Fucking welcome!

The Ghost of Michael Jackson

Till alla Michael Jacksonfans eller åtminstone till alla de som har sett hans "själ" på olika ställen. Många verkar mer eller mindre övertygade om han fortfarande lever. Andra tror att hans själ lever kvar på olika ställen där han har vistats.

Själv tycker jag alla "konspirationsteorier är rent snömos. Jag tillhör inte de som tror att Elvis, John F Kennedy, lite andra blandade kändisar och nu Michael Jackson bor i en egen liten värld där de sitter och handarbetar i sin ensamhet och bara rör sig ute bland folk ungefär som fantomen. en gång om året.

Till alla er som inte har tappat tron på underverk, missa inte detta inslag på Larry King live. Framförallt titta inte på det tillsammans med barn, gravida och/eller personer med svagt hjärta.

http://www.youtube.com/watch?v=abRCag9wxpw

Honey/thrilled but not a believer

Florence + the Machine

http://www.youtube.com/watch?v=7nxO-yPQesA

Here I am : a rabbit hearted girl, frozen in the light

I must become a lion hearted girl - ready for a fight

Yapp, yapp - musiken, texten, sången, drivet i låten och jag

sitter där med Midas - girigheten personifierad. Och bara

suger i mig alldeles för njutningsfullt! /Poppyer Dancing

Bruce, kärleken och jag

Poppy, varför måste du fundera på ett så svårt ämne som kärlek? Enligt en definition som jag har läst är kärlek motsats till egoism men det låter lite blodfattigt tycker jag, men ju mer jag vrider och vänder på det så ligger det kanske något i det även om det kan vara så mycket mer.

Kärlek och Bruce? Det borde ju gå väldigt bra ihop eller?
Bruce är ju lite av husidol här hos mig, i alla fall i perioder, jag har lyssnat ganska mycket på hans texter och för mig så är det nästan alltid samma tema som ligger i botten av hans texter, Mannen. Kvinnan, Bilen. Detta är attribut som jag tror är de nödvändiga ingredienserna för att kunna leva, iallafall om man vill leva i USA enligt Bruce. Utan dessa är man lite suspekt sådär lite kufisk och hur ska man bara kunna dra iväg och söka kärleken eller friheten om man inte har en bil? Vad är det som driver en att göra just detta, och inte ge upp, om inte längtan efter en kvinna att dela livet med?

Att gå och kolla på baseboll, dricka öl med kompisarna och sen åka hem till tjejen. Några andra ambitioner än att hitta någon att älska och ha ett drägligt liv med tror jag egentligen inte att han tar upp i sina texter. I den fantastiska låten Thunder Road skriver han ju t ex "You aint a beauty, but hey you're alright Oh and thats alright with me", inga Hollywoodskönheter där inte, utan en fröken vem som helst , som du eller jag och det håller ju våra drömmar levande också, kanske riddaren på den vita springaren kommer till oss trots att vi inte vunnit den minsta lilla skönhetstävling.

Han kan se skönheten hos dem man minst anar det till exempel hos the Queen of the supermarket, där hon sitter i kassan och inte vet att hon har en hemlig beundrare, kanske anar hon det eller åtminstone hoppas på att en vacker dag ska Mr Right komma in i just "hennes" affär. Kanske är det sant att skönheten bara ligger i betraktarens öga?

Hans social patos skiner ju igenom i många av hans låtar och där tror jag att kärleken egentligen spelar andra fiolen, eller, ja, kanske inte, man vet ju aldrig med Bruce. Kärleken som drivkraft ska man aldrig förakta. Han har ju blivit kanske mer känd för sina skildringar av amerikanskt samhällsliv, gärna ur ett underdogperspektiv, än sina kärlekssånger . Kanske för att just formen rockmusik inte är det traditionella forumet för kärlekssånger även om några av de absolut vackraste balladerna har gjorts av just rockband.

Jag tror att Bruce får allting att skenbart låta mycket lättare än vad det är, jag tror att däri ligger hans storhet. I vissa låtar känner man ju hur kärleken och känslorna pulserar och blodet dunkar så hårt i öronen att man mer känner än lyssnar på låten.

För mig personligen har han dock gjort några av de absolut vackraste kärlekslåtarna jag vet, lyssna på Drive all night och bli bedårad! Jag blir kär i honom varje gång jag lyssnar på den! Vilken man!

Om kärlek vet jag kanske inte mycket, bara att jag säkert har omvärderat definitionen av kärlek ett otal antal gånger och för varje gång blir jag mer och mer osäker på vad kärlek är. Eftersom vi själva förändras måste inte kärleken också utvecklas, förändras och anpassas? Utan att den urvattnas , urholkas och blir lam? Kärlek måste kännas ända ner i i tårna, i allafall då och då. /Honey

Musik

Like a magpie I live for glitter - not you! Jag vill dansa på bordet, hoppa runt, svinga mig i den icke existerande kristallampan som han (nu får Honey hjälpa mig) i Hair....Jag vill svinga runt i en kjol av tyll och tyg som får luften att vibrera och tillsammans med Mika skalla ropen "We are golden!". Det är så smittande, så hoppfullt och energigivande att ta del av Mikas musik. Jag blir så glad, lycklig rent utav de minuterna sången varar och känner att såhär kan jag fortsätta gata upp och gata ner i veckor framöver. Så kvällens bästa tips: Ladda upp med Mika inför höstmörkret, lite konfetti och dansa naken i sängen om du känner för det. Oh, yeah! /Poppy goes wild