Jag sa ju det. Eller ännu bättre på engelska: I told you so!
Sherlock Holmes med sin Watson anno 2010. Fy fan vad skönt med en gestaltning som varar och samtidigt helt ny och helt otroligt fräck, bisarr och skarp. I ett. Pulsen är hög. På ett mycket trivsamt sätt.
Smartphones i all ära, men utan Smartsociopats betyder de inte ett skvatt!
Visar inlägg med etikett Litteraturobjekt. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Litteraturobjekt. Visa alla inlägg
söndag 30 januari 2011
söndag 23 januari 2011
Sherlock
Bäste Mr Holmes med världens mest kända gatuadress. 221 B Baker Street i London. När man går av tunnelbanan på Baker Street är den täckt av silhuetten av Holmes, med pipan i mun. En gång bodde jag där. På Baker Street. Redan då var jag förtjust i Doyles karaktär, den ständigt finurlige Sherlock Holmes.
Trots detta har jag inte sett filmen där Robert Downey Jr ska gestalta Holmes och snutfagre Jude Law ska karaktärisera Dr Watson. Ingen av dem känns riktigt som de personligheter jag lärt känna genom bokstävernas sammansatta struktur. Däremot måste jag medge att jag blir enormt nyfiken på Tv-serien om dessa figurer. Här ett försök att återupprätta duon genom att sätta in dem i ett nutida sammanhang, där de får representera vår moderna värld.
Sherlock blir lätt uttråkad, vilket gör att han dras likt de berömda flugorna till sockret, malen till elden etc. Han ser samband ingen annan ser och med hjälp av Watson löser de den ena invecklade gåtan efter den andra. Martin Freeman som spelar den moderne Watson i TV-serien säger att Holmes förmodligen skulle diagnositiseras med en mängd bokstavskombinationer och att hans begåvning näst intill är ett handikapp. För ständigt förundrar sig Sherlock Holmes hur alla i hans omgivning kan vara så uppenbart korkade. Jag ställer mig själv samma fråga allt som oftast och tänker också att numera skulle vi alltså rationalisera bort genier och nytänkare som sjukliga? Det är elementärt, en sjuk tanke i sig.
Trots detta har jag inte sett filmen där Robert Downey Jr ska gestalta Holmes och snutfagre Jude Law ska karaktärisera Dr Watson. Ingen av dem känns riktigt som de personligheter jag lärt känna genom bokstävernas sammansatta struktur. Däremot måste jag medge att jag blir enormt nyfiken på Tv-serien om dessa figurer. Här ett försök att återupprätta duon genom att sätta in dem i ett nutida sammanhang, där de får representera vår moderna värld.
Sherlock blir lätt uttråkad, vilket gör att han dras likt de berömda flugorna till sockret, malen till elden etc. Han ser samband ingen annan ser och med hjälp av Watson löser de den ena invecklade gåtan efter den andra. Martin Freeman som spelar den moderne Watson i TV-serien säger att Holmes förmodligen skulle diagnositiseras med en mängd bokstavskombinationer och att hans begåvning näst intill är ett handikapp. För ständigt förundrar sig Sherlock Holmes hur alla i hans omgivning kan vara så uppenbart korkade. Jag ställer mig själv samma fråga allt som oftast och tänker också att numera skulle vi alltså rationalisera bort genier och nytänkare som sjukliga? Det är elementärt, en sjuk tanke i sig.
lördag 11 december 2010
Lucka nummer 11
...in the eleventh hour... timmen innan klockan är slagen? Kommer vi att hinna? Klappa alla klappar, knyta alla snören, lacka alla band? Pepparkakor och pepparnötter, glögg med och utan sprit och du milde granen med kulor och girlanger i?
Jag vet inte. Däremot vet jag att för mig blir karaktären Harry Potter med sina bundsförvanter Ron Weasley och Hermione Granger bara större och större, liksom deras upphovskvinna: JK Rowling. Man förstår inte förrän nu, ett par år efter att ha läst den sista boken vilken magi och kraft hon skapat. Ett tillfälle om något att säga "Waow!".
Ni som ännu inte rusat till biograferna för att se senaste filmen gör det NU!! Eller läs om den sista boken, eller varför inte alla under julen?
Ett moment inetsat i mig för evigt är när Harry bjuder upp nedslagna Hermione till dans. Aldrig har någon vänskap skildrats vackrare, mer ömsint eller med mer fingertoppskänsla. Tiden stannade en stund.
Och jag tänkte att jag aldrig mer vill se en 50-årig, intelligent men missförstådd, grånad deckarfigur som dricker lite för mycket, har komplicerade relationer och lägrar otal vackra, unga kvinnor utan minsta känsla eller eftertanke.
Daniel Radcliff med vintervit häst i pjäsen Equus
Jag vet inte. Däremot vet jag att för mig blir karaktären Harry Potter med sina bundsförvanter Ron Weasley och Hermione Granger bara större och större, liksom deras upphovskvinna: JK Rowling. Man förstår inte förrän nu, ett par år efter att ha läst den sista boken vilken magi och kraft hon skapat. Ett tillfälle om något att säga "Waow!".
Ni som ännu inte rusat till biograferna för att se senaste filmen gör det NU!! Eller läs om den sista boken, eller varför inte alla under julen?
Ett moment inetsat i mig för evigt är när Harry bjuder upp nedslagna Hermione till dans. Aldrig har någon vänskap skildrats vackrare, mer ömsint eller med mer fingertoppskänsla. Tiden stannade en stund.
Och jag tänkte att jag aldrig mer vill se en 50-årig, intelligent men missförstådd, grånad deckarfigur som dricker lite för mycket, har komplicerade relationer och lägrar otal vackra, unga kvinnor utan minsta känsla eller eftertanke.
Daniel Radcliff med vintervit häst i pjäsen Equus
onsdag 20 oktober 2010
Priser och böcker och författare med den äran
Ja, men åh, vad långsam och sakta man kan vara då. Lilla snigel akta dig, akta dig Fast de har nog redan tagit mig.
Bookerpriset då. Hur blev det med det? Och Augustprisets kandidater? Och alla är upprörda över att Palmebiografin av Berggren inte blev nominerad och upprörda kritiker instiftar sålunda ett helt eget pris. Gott och väl så. Vi kan ju alla hitta på priser om vi bara vill. Frågan är vilket pris som bär mest prestige och ger mest i avkastning. Inte hade det varit "Författarnas författare" med Fucking Librarians i kommittén inte. Eller styrelsen.
Ok.Howard Jacobson fick årets Man Booker Prize. En snabb koll i LIBRIS och inte en enda av hans titlar finns i svensk översättning. Det verkar dock finnas en på polska.
Bland årets Augustkandidater är Sara Stridsberg min absoluta favorit, men skulle inte sätta emot på Combüchen. Mer ovisst känns det bland ungdomslitteraturen. Jag undrar också om det gått mode i att skriva om döda föräldrar, men såklart det har liksom med magi, spöken, mysterier och annat halvt overkligt. Jag kan sakna en berättelse. En bra återgiven och välskriven berättelse med lite sagolika miljöer och karaktärer. Likt Kate DiCamillos underbara böcker, med ett språk som inte förenklar eller viker undan bara för att det är barn som är målgruppen för hennes texter. Mera sånt tack!
Bookerpriset då. Hur blev det med det? Och Augustprisets kandidater? Och alla är upprörda över att Palmebiografin av Berggren inte blev nominerad och upprörda kritiker instiftar sålunda ett helt eget pris. Gott och väl så. Vi kan ju alla hitta på priser om vi bara vill. Frågan är vilket pris som bär mest prestige och ger mest i avkastning. Inte hade det varit "Författarnas författare" med Fucking Librarians i kommittén inte. Eller styrelsen.
Ok.Howard Jacobson fick årets Man Booker Prize. En snabb koll i LIBRIS och inte en enda av hans titlar finns i svensk översättning. Det verkar dock finnas en på polska.
Bland årets Augustkandidater är Sara Stridsberg min absoluta favorit, men skulle inte sätta emot på Combüchen. Mer ovisst känns det bland ungdomslitteraturen. Jag undrar också om det gått mode i att skriva om döda föräldrar, men såklart det har liksom med magi, spöken, mysterier och annat halvt overkligt. Jag kan sakna en berättelse. En bra återgiven och välskriven berättelse med lite sagolika miljöer och karaktärer. Likt Kate DiCamillos underbara böcker, med ett språk som inte förenklar eller viker undan bara för att det är barn som är målgruppen för hennes texter. Mera sånt tack!
söndag 17 oktober 2010
Jules Verne 2010
1873 fanns det inga reguljära flyg, inga TGV, X2000 eller liknande snabbtåg. Bilen inte självklar och definitivt utan turbo. Med andra ord, år 1873 var det snudd på en omöjlighet att resa jorden runt på 80 dagar. Visserligen är historien om Fogg och Passepartout fiktiv, men fascinerade inte mindre för det och citeras än i dag.
Engelsmannen sedd ur Vernes ögon
Så småningom gjordes resan också på riktigt av människor som läst och blivit inspirerade av Vernes verk. Alltså kan man i just detta fall säga att boken blev en inspiration till att förverkliga en dröm. Eller det som ansetts vara en dröm.
Nu har jag bestämt mig för att göra min egen 80-dagars Verne. Dock inte med någon jorden-runt-resa och inte alls så specifikt. Jag har bestämt att under 80 dagar ska livet och världen, om om så vill; jorden-runt få ta del av mig. Jag ska sluta leta, jaga, hetsa och söka. Främst beroende på att jag inte riktigt är säker på vad det är jag förväntar mig att hitta. Så nu lutar jag mig tillbaka i min slitna, IKEA-soffa, dricker ett glas vatten under stillhet och låter den klara höstluften få vara så kall och intensiv som den bara kan vara när man är närvarande i den. 80 dagar att vila i, utan någon förväntan från mig själv eller förväntan på omgivningen.
Dag 1: Fick någon effektivitetskick och började städa, åkte och handlade, tvättade, dammsög och våttorkade golven, lät marsvinet beta när buren blev rengjord, klippte gräset och innan allt detta joggade jag en runda längs vattendraget och de ännu betande korna. Lagade pizza, tog en promenad med två vänner och tre hundar i skogen. Kom hem, åt pizza, drack rött, kollade film ihop med bra vän. En bra dag!
Dag 2:SMS från fina, fina vänner. Långpromenad i det ännu otroligt vackra vädret, med en nästan taktil krispighet i atmosfären. Klippte ner blommor och skövlade ogräs och njöt mest hela dagen av stillheten, solen och alla löv som föll som regn från trädens grenar. Ännu en bra dag!
Så har jag ju förstått att det måste ingå en del doser av nyfikenhet och oförsiktighet under mina 80 dagar, men det lär inte bli några problem med min personlighet. Jag ser fram emot de kommande 78 dagarna. Eller 77, beroende på vilka tidszoner jag kommer att röra mig i.
/Poppy gängar med Fogg & Passepartout
Engelsmannen sedd ur Vernes ögon
Så småningom gjordes resan också på riktigt av människor som läst och blivit inspirerade av Vernes verk. Alltså kan man i just detta fall säga att boken blev en inspiration till att förverkliga en dröm. Eller det som ansetts vara en dröm.
Nu har jag bestämt mig för att göra min egen 80-dagars Verne. Dock inte med någon jorden-runt-resa och inte alls så specifikt. Jag har bestämt att under 80 dagar ska livet och världen, om om så vill; jorden-runt få ta del av mig. Jag ska sluta leta, jaga, hetsa och söka. Främst beroende på att jag inte riktigt är säker på vad det är jag förväntar mig att hitta. Så nu lutar jag mig tillbaka i min slitna, IKEA-soffa, dricker ett glas vatten under stillhet och låter den klara höstluften få vara så kall och intensiv som den bara kan vara när man är närvarande i den. 80 dagar att vila i, utan någon förväntan från mig själv eller förväntan på omgivningen.
Dag 1: Fick någon effektivitetskick och började städa, åkte och handlade, tvättade, dammsög och våttorkade golven, lät marsvinet beta när buren blev rengjord, klippte gräset och innan allt detta joggade jag en runda längs vattendraget och de ännu betande korna. Lagade pizza, tog en promenad med två vänner och tre hundar i skogen. Kom hem, åt pizza, drack rött, kollade film ihop med bra vän. En bra dag!
Dag 2:SMS från fina, fina vänner. Långpromenad i det ännu otroligt vackra vädret, med en nästan taktil krispighet i atmosfären. Klippte ner blommor och skövlade ogräs och njöt mest hela dagen av stillheten, solen och alla löv som föll som regn från trädens grenar. Ännu en bra dag!
Så har jag ju förstått att det måste ingå en del doser av nyfikenhet och oförsiktighet under mina 80 dagar, men det lär inte bli några problem med min personlighet. Jag ser fram emot de kommande 78 dagarna. Eller 77, beroende på vilka tidszoner jag kommer att röra mig i.
/Poppy gängar med Fogg & Passepartout
måndag 9 augusti 2010
Sommarprat
Jaha, så har jag äntligen lyckats höra ett sommarprogram. Från början till slut. Visst jag hade chansen med Therese Alshammar och Annika Östberg, men även om Östbergs livshistoria skiljer sig från de flesta, så fann jag vare sig Alshammar eller Östberg lockande nog att låna min tid.
Nu satt jag uppe för af Kleens skull, eller var vad det han sa? Johansson! Eftersom man egentligen inte kan ärva sitt namn eller sin adlighet från modern, enligt principer de flesta av oss inte lever utifrån. Och i judendomen är det tvärtom. Där ärver man sin religion eller tillhörighet, eller vad de kallar det med korrekt benämning, från just sin moder.
Om det var värt att lyssna på? Ja, inledningen var humoristisk, nyfikenheten ökade i takt med de väl formulerade meningarna, men något fick mig att tappa tråden bitvis och jag vet precis vad det var. Musiken!! Får man lov att lyssna på och ostraffat förmedla musik som genast söver en? Vad var en indignerad baron jämfört med radiolyssnarens utarmade öra? Om jag hade följt med Kleenis hem på efterfest hade jag gått efter två minuter om han spelat samma slags musik, som jag inte ens vet vad jag ska kalla den... Världsmusik med gangsta-rap, lite smäktande schlager och syntbippande och bloppande. Låt mig säga som såhär - vi delar nog inte uppfattning ifråga om musiksmak. En rejäl omprogrammering är vad af Kleen skulle behöva!
Fast, jag förlät honom nästan allt när min största, musikaliska hemlighet genljöd med "For a while". My one and only Ol´ Blue Eyes!
/Poppy
Nu satt jag uppe för af Kleens skull, eller var vad det han sa? Johansson! Eftersom man egentligen inte kan ärva sitt namn eller sin adlighet från modern, enligt principer de flesta av oss inte lever utifrån. Och i judendomen är det tvärtom. Där ärver man sin religion eller tillhörighet, eller vad de kallar det med korrekt benämning, från just sin moder.
Om det var värt att lyssna på? Ja, inledningen var humoristisk, nyfikenheten ökade i takt med de väl formulerade meningarna, men något fick mig att tappa tråden bitvis och jag vet precis vad det var. Musiken!! Får man lov att lyssna på och ostraffat förmedla musik som genast söver en? Vad var en indignerad baron jämfört med radiolyssnarens utarmade öra? Om jag hade följt med Kleenis hem på efterfest hade jag gått efter två minuter om han spelat samma slags musik, som jag inte ens vet vad jag ska kalla den... Världsmusik med gangsta-rap, lite smäktande schlager och syntbippande och bloppande. Låt mig säga som såhär - vi delar nog inte uppfattning ifråga om musiksmak. En rejäl omprogrammering är vad af Kleen skulle behöva!
Fast, jag förlät honom nästan allt när min största, musikaliska hemlighet genljöd med "For a while". My one and only Ol´ Blue Eyes!
/Poppy
fredag 16 juli 2010
Graham Greene
Graham Greene. Jag minns hur jag med viss förundran tog mig an och läste Brighton Rock när jag var tolv eller kanske tretton år. Vad som fick mig att välja just den boken i tidig tonår måste ha varit ett undermedvetet driv och längtan. För egentligen visste jag ingenting då om Greene, det som jag vet nu. Mer än att han var en känd författare.
Brighton Rock öppnade nya dörrar och tankegångar. Jag läste med iver och intresse, sida för sida i en bok som hade fyrtio år på nacken men rann som en löpeld under mina ögon, en deckare skriven i en tid innan man pratade om en sådan genre, men med den tydliga skillnaden att den också handlade om ursinne, tvivel, tro. Däremot inte så mycket hopp.
Sedan gick tiden och jag läste också den Tredje mannen, men minns mindre av den boken. Däremot när jag för drygt tiotalet år sedan kom över Slutet på historien kände jag samma stegrande känsla av utanförskap, ensamheten i gemenskapen, besvikelser och om det är rätt eller rättare sagt När är det rätt att ge efter för en känsla man tror så mycket på att den inte går att värja sig emot? Sorg, kärlek, hur kontraproduktivt man kan agera och reagera vid tillfällen och möten när man egentligen vill ge allt. Det är fortfarande en av mina abslouta favoriter i den skönlitterära världen.
Filmen med Ralph Fiennes och Julianne Moore i huvudrollerna gjorde karaktärerna i boken rättvisa, liksom manuskriptet. Det gladde mig.
Niklas Wahllöfs artikel om Graham Greens i dagens DN fick mig att återuppväcka inte bara minnen kopplade till upplevelser i och tillsammans med Greene, utan också en mängd känslor kom i omlopp och vet inte riktigt vilket delta de ska mynna ut i.
Greene i mitt inre – swear, cross my heart or I will die.
Brighton Rock öppnade nya dörrar och tankegångar. Jag läste med iver och intresse, sida för sida i en bok som hade fyrtio år på nacken men rann som en löpeld under mina ögon, en deckare skriven i en tid innan man pratade om en sådan genre, men med den tydliga skillnaden att den också handlade om ursinne, tvivel, tro. Däremot inte så mycket hopp.
Sedan gick tiden och jag läste också den Tredje mannen, men minns mindre av den boken. Däremot när jag för drygt tiotalet år sedan kom över Slutet på historien kände jag samma stegrande känsla av utanförskap, ensamheten i gemenskapen, besvikelser och om det är rätt eller rättare sagt När är det rätt att ge efter för en känsla man tror så mycket på att den inte går att värja sig emot? Sorg, kärlek, hur kontraproduktivt man kan agera och reagera vid tillfällen och möten när man egentligen vill ge allt. Det är fortfarande en av mina abslouta favoriter i den skönlitterära världen.
Filmen med Ralph Fiennes och Julianne Moore i huvudrollerna gjorde karaktärerna i boken rättvisa, liksom manuskriptet. Det gladde mig.
Niklas Wahllöfs artikel om Graham Greens i dagens DN fick mig att återuppväcka inte bara minnen kopplade till upplevelser i och tillsammans med Greene, utan också en mängd känslor kom i omlopp och vet inte riktigt vilket delta de ska mynna ut i.
Greene i mitt inre – swear, cross my heart or I will die.
onsdag 19 maj 2010
Robin Hood - är det verkligen honom vi vill ha?
Först tänkte jag att det skulle bli intressant att se Robin Hood och hans kumpaner som medelålders ivrare av friheten. Det var såklart en dum tanke, eftersom filmens andemening med Russel Crowe i huvudrollen inte har någon som helst avsikt att skildra något av "mitt-i-livet", eller vid Russels faktiska ålder vad som borde varit "slutet-på-livet" för Robban själv.
Det börjar med glorifierande krigsscener där de blivande hjältarna inte bara är skickligare med sina vapen, de är dessutom lite smartare och mer heroiska också. Till råga på allt gör Robin Locksley, som sägs vara råmodell för legenden Hood en modern avbön för korstågets framfart under 1100-talet. En inte så liten hand sträcks ut till muslimerna och Robin istället för att vara präglad av sin tids ideal och tro, ser de mörka synder de begått i kristendomens namn. Det ÄR ju behjärtansvärt, men känns så malplacerat, politiskt korrekt och ger en ytterst skev bild av det historiska sammanhanget.
Till en början trampar Cate Blanchett kavat runt i jorden, med minimal sminkning och i enkla kläder, men i samma stund som Robin gör entré mjuknar hon. Förstås! Får istället ett mjukt leende, vackrare hår och broderade klänningar på sin kropp. På slutet riskerar det att bli en parodi på den självständiga kvinnan som sluter upp i striden med sitt ponnykavalleri. Då blir det inte bara löjligt, det blir en djup känsla av skam över kvinnans framställda undfallenhet och rodnaden sprider sig över mina kinder.
Hur Ridley Scott kom på att göra en ny "landstigningen i Normandie" är en annan gåta med denna film. En film där män på 45 år kan göra ungdomliga hjältar utan att någon lyfter på ett ögonbryn. En gestaltning av Hood och hans mannar med lite glimt i ögat, men försöken till humoristiska inslag blir mest farsartade.
Det känns som om Ridley Scott har försökt lite för mycket och inte får med sig alla bitar. Pusselbitarna skaver lite, passar inte ihop och på vissa håll saknas det flera bitar.
Det hela är förstås bara en metafor för livet och vår stund på dess jord, vår strävan efter frihet, lite rikedom och kärlek. Men denna soppa med lite av varje föll inte så väl ut i smaken som menyn lockade till.
/ Poppy
Det börjar med glorifierande krigsscener där de blivande hjältarna inte bara är skickligare med sina vapen, de är dessutom lite smartare och mer heroiska också. Till råga på allt gör Robin Locksley, som sägs vara råmodell för legenden Hood en modern avbön för korstågets framfart under 1100-talet. En inte så liten hand sträcks ut till muslimerna och Robin istället för att vara präglad av sin tids ideal och tro, ser de mörka synder de begått i kristendomens namn. Det ÄR ju behjärtansvärt, men känns så malplacerat, politiskt korrekt och ger en ytterst skev bild av det historiska sammanhanget.
Till en början trampar Cate Blanchett kavat runt i jorden, med minimal sminkning och i enkla kläder, men i samma stund som Robin gör entré mjuknar hon. Förstås! Får istället ett mjukt leende, vackrare hår och broderade klänningar på sin kropp. På slutet riskerar det att bli en parodi på den självständiga kvinnan som sluter upp i striden med sitt ponnykavalleri. Då blir det inte bara löjligt, det blir en djup känsla av skam över kvinnans framställda undfallenhet och rodnaden sprider sig över mina kinder.
Hur Ridley Scott kom på att göra en ny "landstigningen i Normandie" är en annan gåta med denna film. En film där män på 45 år kan göra ungdomliga hjältar utan att någon lyfter på ett ögonbryn. En gestaltning av Hood och hans mannar med lite glimt i ögat, men försöken till humoristiska inslag blir mest farsartade.
Det känns som om Ridley Scott har försökt lite för mycket och inte får med sig alla bitar. Pusselbitarna skaver lite, passar inte ihop och på vissa håll saknas det flera bitar.
Det hela är förstås bara en metafor för livet och vår stund på dess jord, vår strävan efter frihet, lite rikedom och kärlek. Men denna soppa med lite av varje föll inte så väl ut i smaken som menyn lockade till.
/ Poppy
fredag 7 maj 2010
Modesty Blaise
Modesty i mitt hjärta! Helt respektlös, orädd, streetsmart (innan begreppet var uppfunnet) och starkare än allt och alla, såväl mentalt som fysiskt brutal.
Modesty - en överlevare. En kvinna utan man, men inte utan sex. En "Sex and the city"-tjej utan deras medvetna glamour och stilsäkerhet. Modesty är inte alls fåfäng, men likväl vacker och skulle säkert kunnat leva ett lyckligt Tomtebolycke-liv. Om hon velat.
Samtidigt är jag inte alls omedveten om mannens våta dröm av Modesty, som kan knulla med sin bästis utan att bli kär i honom det minsta eller bry sig om känslor överhuvudtaget inför eller efter en sexuell akt. Med bröst, större och fastare än verkligheten, långt innan silikondito bars av var kvinnas trängtan i sin barm. (Känn på den ordvitsen!) Hon kommer aldrig att ställa några krav på någon man. Modesty skulle aldrig drömma om att bli förälskad, sitta och längta eller sjuk av oro stirra på mobilen i tid och otid.
Ändå finns stråket där. Av den starka, oberoende kvinnan som går sina egna vägar på sina egna villkor. Och jag kan inte annat än gilla just DET!
Nu har Peter O´Donnell somnat in och anade nog aldrig att just hans skapelse skulle komma att stå som råmodell för så många kommande och nu spirande generationer av kvinnor.
Modesty, jag skulle gärna vara lika självklar som Din karaktär!
/Poppy
tisdag 15 december 2009
Scarlett i mitt hjärta
Såhär i stundande juletider så erinrar jag mig både ett och annat kärt minne och av en anledning som här är alltför svår att förklara med ett enkelt grepp, så kom jag att tänka på Scarlett O´Hara, fullkomligt mästerligt gestaltad av Vivien Leigh på bioduken 1939. Efter att också ha läst boken i unga år är jag övertygad om att ingen kunde ha gjort Scarlett mer rättvisa än Vivien gjorde.
Borta med vinden, "Gone with the wind" som innehåller allt man kan önska av en bok och dess dramaturgi som film. Svek, krig, kärlek, svartsjuka, passion, död och ett totalt ödeläggande av den amerikanska söderns ideal under senare delen av 1800-talet. Boken och även filmen sägs försköna vissa delar av dessa idéer, men då får man ta i beräkning att författarinnan föddes i sydstaten Atlanta, Georgia år 1900 och säkert fick ta del av historier om det amerikanska inbördeskriget sett utifrån Söderns strävan, vilket också gäller tilltalet till de slavar som hölls på de olika plantagerna. För övrigt tycker jag denna del av kritik känns något orättfärdig i sin helhet då Mitchell ingående skildrar krigets fasor, de umbärande det innebar för familjer och efterföljande ekonomiskt förfall.
Scarlett då. Jag minns än i dag hur många av mina vänner tyckte hon var svekfull, intrigant och otillförlitlig. Jag älskade henne direkt! Svepte in henne i en stor sjal och höll henne hårt och ömt mot mitt veka liv. Kanske för att vissa - dock bara vissa - karaktärsdrag kändes påtagligt bekanta. Hon var en överlevare, urstark, viljestark, spontan, men också listig och slug. Hon älskade häftigt och utan eftertanke i samma utsträckning som hon välkalkylerat planerade sin egen framtid med lämplig bundsförvant. Hon spelade sina olika påtagna roller väl, ända tills hon sattes helt ur spel av sina känslor som hon aldrig förmådde behärska fullt ut när passionen började spira.
Scarlett drog sig inte för att smutsa ner sig, grovjobba eller slita ont, även om hennes strävan hela tiden var att få ett bekvämt liv med en man att älska och älskas av. Scarlett - den företagsamma, resoluta och i mina ögon feministiska kvinnan som sällan gjorde vad som förväntades av henne och väckte såväl fasa, avsky som ilska i sitt sätt att ignorera gällande konventioner. Eller som Rhett Butler sa till henne: With enough courage, you can do without a reputation.
Dreams, dreams always dreams with you, never common sense (Scarlett O´Hara)
/Poppy across the Universe
fredag 4 december 2009
Det är fredagskväll och mitt huvud känns så tungt
Inte av någon trevlig orsak som drinkar med Poppy eller någon form av spirituosa utan av uppladdad ilska efter att ha sett På spåret. Ett riktigt favoritprogram genom åren och visst har jag sett fram emot att en ny omgång skulle starta.
Jag har sett fram emot och kanske varit lite orolig för att Luuk och Lindström inte skulle kunna få samma flyt som Oldsberg och Hellberg har haft, oron visade sig vara obefogad tyckte jag. Visst, de dåliga ordvitsarna och skämtsamheterna var borta och visst var Luuk lite för stressad.
Vad som egentligen är min största invändning är att programmet inte kändes sådär varmt och mysigt som det brukade göra, ska man använda en klyscha så kan man kanske säga att folkligheten hade gått förlorad. Men, blir det inte sämre än såhär så kommer det förhoppningsvis att fixa sig när man har blivit varma i kläderna, lite inkörstid måste man nog unna dem innan man klagar för mycket. Premiären får klart godkänt.
Värre var det med gästerna, jag säger bara Björn Ranelid! Finns det en man i Sverige, Europa Världen som har ett större ego än den mannen?
Stackars Alexandra Charles som man hade parat ihop honom med, de var väl kunskapsmässigt ganska lika, men när Alexandra sa något så bara körde han över henne totalt, han släppte verkligen inte in henne.
Två talande exempel.
Precis som Kristian Luuk konstaterade efter att man skulle svara på frågan om vilken som var Elvis allra första film och hon sa Love me Tender, nej, nej, den var senare klippte Ranelid av, vi säger Jailhouse Rock.
Du skulle ha släppt in Alexandra för det rätta svaret var Love me Tender.....sa Luuk.
Nästa gång var när Alexandra hade kommit på rätta svar och Ranelid svarade det hon hade sagt och det var rätt, JAG satte det sa han då.....i sin vanliga ödmjuka ton........
Sen hade Ranelid en ganska irriterande ovana att säga
-Det vet jag är absolut sant!
Det hände även några gånger när han svarade fel. Sen försökte han snacka bort det genom att hänvisa till diftonger och triftonger och att han visste såå mycket om språk så han visste minst lika mycket som Fredrik Lindström.
Ranelid imponerade inte heller genom sitt uttal vare sig på franska eller engelska och i vanliga fall har jag stor förståelse för det, men när han på sitt mästrande vis försökte rätta de som uttalde det rätt då såg jag rött!
Puh jag kände blodet dunka i öronen och pulsen stiga och jag fick en impuls av att man skulle ju smyga in på biblioteket och bränna hans böcker men det vore kanske att ge dem för stor betydelse, säkerligen skulle herr Ranelid själv jämföra det med Qin Shi Huangdis eller nazisternas bokbål, för enligt honom själv är han säkert den mest betydande författaren i världen , det tror jag att han tycker ÄR absolut sant!!
Turligt nog fick herr Ranelid och Alexandra Charles, som jag hade unnat en annan medtävlare, stryk av Peter Apelgren och Helene Benno. Inte heller Helene Benno tillhör ju mina favoriter efter att ha fått en överdos av hennes då självgoda gnälliga inlägg i radion när hon åkte jorden runt på 80-talet. Här gav hon dock ett riktigt trevligt intryck om jag ska vara ärlig.
Slutligen, har herr Ranelid ingen självinsikt alls har jag frågat mig flera gånger ikväll, nej det tror jag man kan vara ABSOLUT säker på att han inte har!!!!
Därför sitter jag här minuter ifrån blodtörtning och tuggarna på naglarna, nästa gång team Ranelid/Charles är med i programmet ska jag vattna blommorna , gå ut med soporna, ja göra vad som helst utom att kolla på Spåret!!!!!!
Jag har sett fram emot och kanske varit lite orolig för att Luuk och Lindström inte skulle kunna få samma flyt som Oldsberg och Hellberg har haft, oron visade sig vara obefogad tyckte jag. Visst, de dåliga ordvitsarna och skämtsamheterna var borta och visst var Luuk lite för stressad.
Vad som egentligen är min största invändning är att programmet inte kändes sådär varmt och mysigt som det brukade göra, ska man använda en klyscha så kan man kanske säga att folkligheten hade gått förlorad. Men, blir det inte sämre än såhär så kommer det förhoppningsvis att fixa sig när man har blivit varma i kläderna, lite inkörstid måste man nog unna dem innan man klagar för mycket. Premiären får klart godkänt.
Värre var det med gästerna, jag säger bara Björn Ranelid! Finns det en man i Sverige, Europa Världen som har ett större ego än den mannen?
Stackars Alexandra Charles som man hade parat ihop honom med, de var väl kunskapsmässigt ganska lika, men när Alexandra sa något så bara körde han över henne totalt, han släppte verkligen inte in henne.
Två talande exempel.
Precis som Kristian Luuk konstaterade efter att man skulle svara på frågan om vilken som var Elvis allra första film och hon sa Love me Tender, nej, nej, den var senare klippte Ranelid av, vi säger Jailhouse Rock.
Du skulle ha släppt in Alexandra för det rätta svaret var Love me Tender.....sa Luuk.
Nästa gång var när Alexandra hade kommit på rätta svar och Ranelid svarade det hon hade sagt och det var rätt, JAG satte det sa han då.....i sin vanliga ödmjuka ton........
Sen hade Ranelid en ganska irriterande ovana att säga
-Det vet jag är absolut sant!
Det hände även några gånger när han svarade fel. Sen försökte han snacka bort det genom att hänvisa till diftonger och triftonger och att han visste såå mycket om språk så han visste minst lika mycket som Fredrik Lindström.
Ranelid imponerade inte heller genom sitt uttal vare sig på franska eller engelska och i vanliga fall har jag stor förståelse för det, men när han på sitt mästrande vis försökte rätta de som uttalde det rätt då såg jag rött!
Puh jag kände blodet dunka i öronen och pulsen stiga och jag fick en impuls av att man skulle ju smyga in på biblioteket och bränna hans böcker men det vore kanske att ge dem för stor betydelse, säkerligen skulle herr Ranelid själv jämföra det med Qin Shi Huangdis eller nazisternas bokbål, för enligt honom själv är han säkert den mest betydande författaren i världen , det tror jag att han tycker ÄR absolut sant!!
Turligt nog fick herr Ranelid och Alexandra Charles, som jag hade unnat en annan medtävlare, stryk av Peter Apelgren och Helene Benno. Inte heller Helene Benno tillhör ju mina favoriter efter att ha fått en överdos av hennes då självgoda gnälliga inlägg i radion när hon åkte jorden runt på 80-talet. Här gav hon dock ett riktigt trevligt intryck om jag ska vara ärlig.
Slutligen, har herr Ranelid ingen självinsikt alls har jag frågat mig flera gånger ikväll, nej det tror jag man kan vara ABSOLUT säker på att han inte har!!!!
Därför sitter jag här minuter ifrån blodtörtning och tuggarna på naglarna, nästa gång team Ranelid/Charles är med i programmet ska jag vattna blommorna , gå ut med soporna, ja göra vad som helst utom att kolla på Spåret!!!!!!
onsdag 25 november 2009
Sylvia och jag arm i arm
Sylvia Plath, åh underbara, underbara Sylvia! Att du med Din smärta kan åstadkomma så mycket tröst. Det är förunderligt att när dessa kvalfulla känslor plågar en som mest, så hittar Du ord och liknelser för dem och det blir som kaffegrädde till jordgubbarna en särdeles solig och blåhimmelsaktig dag, när man känner den bedrägliga lilla knuten av trassel med lycka inbakat i sig, försöker härva ur sig och nå ut i fingertopparna, i de av solen blekta och sträva hårtopparna, in i de mörka rum som så länge varit igenbommade. Men då! Upp med dörrarna, alla fönster på vid gavel; släpp in fågelsången, värmen, förtröstan, tilliten och glädjen.
Sylvia, så olycklig och ensam i sin sorg att man kan lägga sina barn till ro, för att sedan själv gå in i köket och tända på gasen. När alla andra dörrar är reglade, förbommade och låsta med sju sorters nycklar, när alla vägar framför en är avstängda på grund av olyckor, arbeten, asfaltering som gör det omöjligt att färdas där just då och just när man som mest behöver det. När det handlar om att överleva! När allt hopp runnit ur en, all vilja till bättring blåst iväg och enda räddningen skulle vara det där, just då - när det gör sig omöjligt och ingen ser att man måste förbi vägspärrarna - till varje pris! När ingen ser, lyssnar eller förstår. Då blir livet ett ständigt gissel och döden om än blek och oåterkallelig; en befrielse, en lättnad från allt det som gjort så påtagligt fysiskt ont under alldeles för lång tid.
Sylvia kunde inte skärpa sig. Otroligt begåvad, intelligent och en språkförnyare av rang vi kanske aldrig mer kommer att möta. Innebär stort skapande lidande eller kan man inte skapa stort utan att lida? Jo, det tror jag bestämt. Men att vara smartare, vassare, mer briljant och engagerad än andra i sin omgivning utan att bli sedd och respekterad för detta tror jag räcker för att ta ifrån vem som helst det vi kallar självkänsla. Sylvia arbetade som lärare! Ni förstår ju hur absurt det är! Skulle en hjärnkirurg tvingas arbeta extra som fritidsledare för att försörja sig? Skulle en lärare tvingas läsa poesi??
O, heart, such disorganization! The stars are flashing like terrible numerals.
/Poppy owe you so much dearest Plath
onsdag 7 oktober 2009
En fallen idol.......
Jag erkänner, jag tillhörde dem som när jag satt hemma på lördagskvällen så bänkade jag mig gärna framför tv:n och kollade på Parkinson, d v s Michael Parkinsons talk-show. Parky som de invigda kallade honom, brukade ha en rolig blandning av intressanta personer och bra musiker.
Vad jag tror att bl a fick mig att sitta och kolla på tv en lördagskväll berodde inte enbart på gästerna utan på att Parky var en så bra intervjuare, han var sällan elak, han gick aldrig in för att chockera och han var varken menlös eller mesig för den sakens skull. Tvärtom hade han ofta glimten i ögat.
Visst, ibland gick kanske intervjuerna på rutin men på det stora hela var det en stunds lättsam förnöjelse, och Parkinson gjorde sitt jobb med den äran. Så i våras var det slut på alla de roliga showerna, tv hade visat hela lagret och Parkinson hade gått i pension nästan 75 år gammal
Så när jag stod och bläddrade ibland de nyinkomna böcker på "mitt" bibliotek, hoppade jag till när jag såg att det hade kommit en biografi av nämnde Parkinson. Naturligtvis passade jag på att reservera den till mig, för några av de rackarns "låntagarna" hade hunnit före mig, men efter inte alltför lång väntetid kunde jag skynda mig hem, krypa upp i min läsvrå, greppa tekoppen, lägga fram mina biscuits och ge mig i kast med en stunds njutning. Trodde jag!
Vad jag än hade företällt mig så var det inte detta, boken inleddes med en ganska saggig beskrivning av hans uppväxt i de fattiga koldistrikten i Yorkshire. Trots att jag verkligen försökt läsa mellan raderna så klingade hans ord ganska ytliga. Någon direkt samhällskritik hade jag kanske inte väntat mig, men en eller annan reflektion hade kanske inte varit helt fel. Snarare den enda gången det kunde anas en känsla var beskrivningen när hans pappa hade haft en mindre konflikt med en kolarbetarbas.
Nåväl, men lite roliga anekdoter från alla kändisar som han hade träffat eller en eller annan släng åt någon diva då? Nej, inte det heller, snarare ett väldigt torrt konstaterande att en del kommer man inte överens med, inte ens en enda liten gliring åt Meg Ryan utan bara, vi kom inte överens, Nelson Mandela var intressant, Mohammad Ali var intressant, Michael Palin var rolig blablabla osv.
Då hade man lust att skrika jaaa det förstår jag annars hade ni väl för höge farao inte bokat in dem till en talkshow!!!!!!
Det enda som verkade i någon mån väcka Parkys känslor var cricket, det kändes som om mer än halva boken gick åt att berätta om cricketen historia, berätta historier om cricket och berätta om hur trevliga personer som gillade cricket var.
Överhuvudtaget var det väldigt många torra konstaterande t ex berättade han om all sprit man som journalist drack, någonstans i mitten av boken konstaterade han att hans fru hade sagt att "spriten gör dig ful". Men inte ett enda ord om hur han hade reagerat, hade han slutat, hade han börja dricka mer, började han fundera på att byta fru eller vad? Men ack nej inte ett ord!
Om jag skulle få spalta upp Parkinsons intresse så skulle jag nog säga att cricket låg etta och sprit och frun delade andraplatsen. På det hela var det en ganska andefattig bok, naturligtvis språkligt sätt bra skriven, men ack så urbota tråkig! Han hade nog kunnat skriva en lika spännande bok hur han gick till kolgruvan varje dag i 50 år.
Jag skulle nog med detta inlägg vilja säga att detta verkligen är en bok som jag önskar att jag inte hade läst! Man ska inte sätta människor på piedestal för fallet kan bli väldigt hårt!
Honey/inte lätt att göra till lags.
Vad jag tror att bl a fick mig att sitta och kolla på tv en lördagskväll berodde inte enbart på gästerna utan på att Parky var en så bra intervjuare, han var sällan elak, han gick aldrig in för att chockera och han var varken menlös eller mesig för den sakens skull. Tvärtom hade han ofta glimten i ögat.
Visst, ibland gick kanske intervjuerna på rutin men på det stora hela var det en stunds lättsam förnöjelse, och Parkinson gjorde sitt jobb med den äran. Så i våras var det slut på alla de roliga showerna, tv hade visat hela lagret och Parkinson hade gått i pension nästan 75 år gammal
Så när jag stod och bläddrade ibland de nyinkomna böcker på "mitt" bibliotek, hoppade jag till när jag såg att det hade kommit en biografi av nämnde Parkinson. Naturligtvis passade jag på att reservera den till mig, för några av de rackarns "låntagarna" hade hunnit före mig, men efter inte alltför lång väntetid kunde jag skynda mig hem, krypa upp i min läsvrå, greppa tekoppen, lägga fram mina biscuits och ge mig i kast med en stunds njutning. Trodde jag!
Vad jag än hade företällt mig så var det inte detta, boken inleddes med en ganska saggig beskrivning av hans uppväxt i de fattiga koldistrikten i Yorkshire. Trots att jag verkligen försökt läsa mellan raderna så klingade hans ord ganska ytliga. Någon direkt samhällskritik hade jag kanske inte väntat mig, men en eller annan reflektion hade kanske inte varit helt fel. Snarare den enda gången det kunde anas en känsla var beskrivningen när hans pappa hade haft en mindre konflikt med en kolarbetarbas.
Nåväl, men lite roliga anekdoter från alla kändisar som han hade träffat eller en eller annan släng åt någon diva då? Nej, inte det heller, snarare ett väldigt torrt konstaterande att en del kommer man inte överens med, inte ens en enda liten gliring åt Meg Ryan utan bara, vi kom inte överens, Nelson Mandela var intressant, Mohammad Ali var intressant, Michael Palin var rolig blablabla osv.
Då hade man lust att skrika jaaa det förstår jag annars hade ni väl för höge farao inte bokat in dem till en talkshow!!!!!!
Det enda som verkade i någon mån väcka Parkys känslor var cricket, det kändes som om mer än halva boken gick åt att berätta om cricketen historia, berätta historier om cricket och berätta om hur trevliga personer som gillade cricket var.
Överhuvudtaget var det väldigt många torra konstaterande t ex berättade han om all sprit man som journalist drack, någonstans i mitten av boken konstaterade han att hans fru hade sagt att "spriten gör dig ful". Men inte ett enda ord om hur han hade reagerat, hade han slutat, hade han börja dricka mer, började han fundera på att byta fru eller vad? Men ack nej inte ett ord!
Om jag skulle få spalta upp Parkinsons intresse så skulle jag nog säga att cricket låg etta och sprit och frun delade andraplatsen. På det hela var det en ganska andefattig bok, naturligtvis språkligt sätt bra skriven, men ack så urbota tråkig! Han hade nog kunnat skriva en lika spännande bok hur han gick till kolgruvan varje dag i 50 år.
Jag skulle nog med detta inlägg vilja säga att detta verkligen är en bok som jag önskar att jag inte hade läst! Man ska inte sätta människor på piedestal för fallet kan bli väldigt hårt!
Honey/inte lätt att göra till lags.
måndag 5 oktober 2009
Ranelid igen
Kära Poppy!
Jag kunde inte ha sagt det bättre själv, snarare tvärtom! Jag har haft den "stora förmånen" att lysssna på herr Ranelid ett antal tillfällen och även läst några av hans verk. Jag måste säga att jag faktiskt gillade hans bok Mitt namn ska vara Stig Dagerman, den var lysande tyckte jag. när jag läste den för massor av år sedan.
Kanske skulle herr Ranelid vinna på att bara skriva och därmed kunna uttrycka precis vad han vill med författarens rätt.
Däremot känns det väldigt jobbigt precis som du säger, att höra honom prisa sig själv och höja sig till skyarna, nej, över skyarna snarare! Visst är det bra att ha ett gott självförtroende och visst kanske finns det kanske folk som är väldigt avundsjuka på de som har det, men, det är inte den springande punkten här. Jag skulle visst det bli väldigt glad om jag hade kunnat skriva som herr Ranelid, men jag skulle faktiskt inte vilja ha hans ego.
Jag läste också på hans hemsida att när han skulle debutera så hade han "oerhörda anspråk" på sig själv, och i samma stil fortsätter han ju att skriva om sig och sina verk. Desssa översvallande beskrivningar och överord gör att man reagerar negativt.
Jag har i övrigt lite svårt för alla människor som hela tiden höjer sig själv över oss andra. Jag är därför inte alls förvånad att herr Ranelid har den värsta sortens tinnitus eller har lidit mest av alla och jag tror verkligen att han på allvar riktade sin biografi ”Till alla människor på jorden och i himlen”, det känns väl ganska logiskt att det är den beräknade läsekretsen!
Hade jag haft en av dessa talanger som så många besitter, att skriva, måla, komponera eller något annat hantverk så hade jag varit väldigt glad och tacksam men jag hoppas verkligen att jag inte hade betraktat mig som en av de utvalda bara för det. Jag hoppas att jag hade haft åtminstone lite självinsikt.
Jag kan ju älska och beundra vissa musiker, författare eller skådespelare till den milda grad att de nästan blir som en del av min vardag, en bekant som finns där någonstans i bakgrunden och underhåller mig, sjunger för mig eller på något outtalat sätt hjälper mig genom både bra och dåliga tider.
Men själva orsaken till att jag gör det är ju att de är som jag, en kompis en vän, någon jag kan lita på, någon som har genomgått ungefär detsamma som jag. Precis som när man blir vän med någon så är det ju för att man känner att det här är en person som är intressant, och som man har något gemensamt med.
Och nog är det väl så att det är inte så många som kan säga att det mest utmärkande draget med herr Ranelid är att han är så lik dig och mig.
Honey/läser och dissar med samma glada min
Jag kunde inte ha sagt det bättre själv, snarare tvärtom! Jag har haft den "stora förmånen" att lysssna på herr Ranelid ett antal tillfällen och även läst några av hans verk. Jag måste säga att jag faktiskt gillade hans bok Mitt namn ska vara Stig Dagerman, den var lysande tyckte jag. när jag läste den för massor av år sedan.
Kanske skulle herr Ranelid vinna på att bara skriva och därmed kunna uttrycka precis vad han vill med författarens rätt.
Däremot känns det väldigt jobbigt precis som du säger, att höra honom prisa sig själv och höja sig till skyarna, nej, över skyarna snarare! Visst är det bra att ha ett gott självförtroende och visst kanske finns det kanske folk som är väldigt avundsjuka på de som har det, men, det är inte den springande punkten här. Jag skulle visst det bli väldigt glad om jag hade kunnat skriva som herr Ranelid, men jag skulle faktiskt inte vilja ha hans ego.
Jag läste också på hans hemsida att när han skulle debutera så hade han "oerhörda anspråk" på sig själv, och i samma stil fortsätter han ju att skriva om sig och sina verk. Desssa översvallande beskrivningar och överord gör att man reagerar negativt.
Jag har i övrigt lite svårt för alla människor som hela tiden höjer sig själv över oss andra. Jag är därför inte alls förvånad att herr Ranelid har den värsta sortens tinnitus eller har lidit mest av alla och jag tror verkligen att han på allvar riktade sin biografi ”Till alla människor på jorden och i himlen”, det känns väl ganska logiskt att det är den beräknade läsekretsen!
Hade jag haft en av dessa talanger som så många besitter, att skriva, måla, komponera eller något annat hantverk så hade jag varit väldigt glad och tacksam men jag hoppas verkligen att jag inte hade betraktat mig som en av de utvalda bara för det. Jag hoppas att jag hade haft åtminstone lite självinsikt.
Jag kan ju älska och beundra vissa musiker, författare eller skådespelare till den milda grad att de nästan blir som en del av min vardag, en bekant som finns där någonstans i bakgrunden och underhåller mig, sjunger för mig eller på något outtalat sätt hjälper mig genom både bra och dåliga tider.
Men själva orsaken till att jag gör det är ju att de är som jag, en kompis en vän, någon jag kan lita på, någon som har genomgått ungefär detsamma som jag. Precis som när man blir vän med någon så är det ju för att man känner att det här är en person som är intressant, och som man har något gemensamt med.
Och nog är det väl så att det är inte så många som kan säga att det mest utmärkande draget med herr Ranelid är att han är så lik dig och mig.
Honey/läser och dissar med samma glada min
Björn Ranelid
Till att börja med vill jag klargöra ett par punkter:1. Jag är inte i allmänhet intolerant och tycker vanligen att folk får gå, stå, sitta, klä sig och föra sig som de vill. Generellt tycket jag också att yttrandefriheten är av högsta kaliber och dignitet att vårda och värna. Med andra ord: alla som vill tala och uttrycka sig bör också få ges detta utrymme: verbalt, digitalt, oralt, skriftligt, måleriskt, skulpturalt. sexuellt, sjungandes ....ni fattar!
2. Jag var inte den som stod i Skugges skyttelinje när hon attackerade herr Ranelids yttre; den om det vita urringade linnet, rakade armarna och läppglansen tillika.
Förvisso har han ibland (se bild!) urringade, vita linnen som partiellt blottar hans bringa. Tillräckligt för att massa krulligt hår ska sticka upp och ta ens blick i anspråk. Vad gäller om han nu rakar armarna eller ej kan jag inte svara för eller på. Men han är inte ensam om detta fenomen. Många killar med tatueringar på armarna rakar sig. För att tatueringarna ska synas bättre. Jag tror därför att Björn också har en liten tattoo (se bild!).
Det jag funderar på med denna mannen - för jag struntar fullkomligt i om han har läppglans, rullar över från tungrots-R till spetsiga R, samt huruvida han rakar armarna eller ej. Nej, det jag funderar på är: Hur mycket kan man älska sig själv innan man blir obehagligt jobbig för sin omgivning?
En hastig koll på hans hemsida beskriver han sig som Författare, Krönikör, Estradör. Personligen tror jag han skall satsa mer krut på Estradören - den som vill synas och glänsa i strålkastarljuset. Få applåder och bifall från hängivna beundrarinnor och beundrande adepter till män.
Läser man vidare handlar det bara "om mig, om mig, om mig". Ni märker själva: lite för många upprepningar och det börjar både bli tjatigt och tröttsamt. Han fortsätter dock envetet med att berätta om sina 700 artiklar (har han räknat? Ja, det tror jag banne mig att han har, samt arkiverat varenda liten notis om sin egen person i ett stort rött, skinnbundet album som tas fram regnvåta, mörka höst- och vinterkvällar. En titt i det albumet med en liten konjakskupa i handen och livet känns som nytt igen för Ranelid. Enligt mina fabuleringar.) Så talar han också om för oss stackars menlösa idioter att han talat inför fler levande människor "än någon annan svensk författare genom tiderna - helt utan manuskript" Hepp! Känn på den Ni! Utan manuskript och allt. Storartat Björn! Storartat!!
När han nu fick chansen att kråma sig i Tv hos Skavlan så börjar han inför stackars Mika - sångaren som varit mobbad och utfrusen under hela sin barn- och ungdom -, samt en hjärnforskare som fick en stroke och nästan dog, ja då passar Ranelid på att oja sig om sig själv och berättar om den fruktansvärda tinnitus han har. Den högsta ton man kan ha! - har han självfallet också. Fattas bara annat. Jag tror säkert att det är hur jobbigt som helst med den där tinnitusen, eftersom jag själv har denna erfarenhet, men det är sättet han framför det på. Som om hans lidande - som konstnär, estradör, manuskriptlös? - vad vet jag? - är så mycket större än någon annans som känns besvärande självupptaget. Det är rent Respektlöst mot sina medmänniskor! Nä, Björn om Du ska vinna min och många andras respekt så visa lite hänsyn mot Dina medmänniskor, ge andra personer utrymme, håll igen på ditt eget beklagande, för vem gillar en ynklig snyftare? Kavla upp skjortärmarna och fram med de rakade armarna, spänn det håriga bröstet, kamma upp luggen och på med läppstifet - förlåt, läppglanset var det viss. Lyft blicken! Vi finns här överallt: vi kloka, glada, ledsna, sorgliga, löjliga - vi är också värda att bli sedda och älskade bortom vett och sans. Men vi behöver inte tycka synd om oss för att bli det!!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)