På wikipedia går det att läsa att Bookerpriset är ett mycket prestigefyllt pris, som tilldelas författare sprungen ur Brittiska samväldet eller från Irland som skriver på engelska. Det finns också ett internationellt bookerpris.
Förutom äran och den på köpet kommande efterfrågan av författaren och dess verk, tilldelas man också ett inte oansenligt belopp kring en halv miljon kronor. Not bad at all!
Kända författare som tilldelats äran, halva kungariket och prinsessans hand är: Salman Rushdie, Michael Ondaatje (hurra!) som delade priset med Barry Unsworth. Även Roddy Doyle, Ian McEwan (hurra!!)och Margaret Atwood kan titulera sig som pristagare.
I år kan man läsa om de nominerade på följande sida: Longlist annonunced for Man Booker Prize 2010
Undrar om bookerpris-vinnarna känner som de ständigt prestationsfyllda svenskarna, de som får Augustpriset och sedan beklagar sig över vilken katastrof det är att vinna och röna uppskattning. Jag menar och tror också att det kan vara så, att hämskon runt prestationen kan klämma på liktornen. Att den svenska, eller allmänmänskliga avundsjukan gör ångesten på att prestera så mycket större. Alla förväntar sig ett fall, ser ett misslyckat uppföljande och den arme konstnären lider i sitt eget talangfulla svett.
Ska man undvika att nominera, prisa och lovorda skapare av stora mått? Eller i alla fall vänta tills de blivit så pass gamla att de mer prisas för ett livsverk än enskilda verk. Nobelpriset tycks ju luta lite åt det hållet och pristagarna är ofta förhållandevis mogna till åren.
Kanske priserna och utmärkelserna är mer till för oss läsare, än för Er skapare?
/ Poppy on the Edge
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar