Forever young

Jag är ju skeptiskt lagd av naturen och att hylla åttiotalet som det mest lysande på musikscenen är snudd på parodi i mina ögon och öron.

Hade inte punken och new wave hägrat där hade jag nog avlidit. Eller fortfarande lyssnat på Beatles nynnande: when I awoke I was alone, this bird had flown Men tack vare Clash, Jam, Blondie, Sex Pistols, Ramones, Ebba Grön, KSMB och såååå många fler, så fick jag nya låtar att nynna till och nya låtar som framför allt förmedlade en vibrerande kraft, till en tonåring, slokörad men ursinnig. Just så, som tonåringar ofta är och för sig.

Men det som körs på turné med den osedvanligt töntiga parollen "Forever Young" är de snygga, slicka, väldressade och blyga. Inte mycket skit under naglarna här, eller till uppfriskande provokation inte.

Hellman då. Jakob Hellman. Som väl alla gillar för att han var ett under av begåvning, som sedan gick kräftgång fram till nu? Hellman, tyst, blyg, nästan skygg och utan behov av att imponera på någon. Och efter att han lånade mina skivor på 90-talet, hånglade upp mig på en fest och nästan kom dit han ville, borde jag kanske sympatisera än mer med honom. Dessvärre sticker dollartecknen i alla medverkandes ögon alltför starkt och jag undrar uppriktigt vad någon av de tror att detta evenemang ska leda till? Eller är det bara ok numera att gilla allt som är lagom behagligt och småputtrigt skoj? Själv tycker jag det är osedvanligt tråkigt. Osedvanligt!

/Poppy