Varför säger man så egentligen? Blir det något annat än vila efter ceremonin? Är det inte just bara vila som väntar kroppen, i kistan, urnan eller var den nu råkar befinna sig? Eller säger man så för att man tror att själen är friare och lyckligare än någonsin? Stampar takten med hamborytmerna, beredd att ge sig ut i en rusig, snurrande dans, svettig, andfådd och evigt leende läppar?
Det sista farvälet. Det gemensamma avskedet. Vilan. Helt enkelt? Kanske.
En glad, varm, person ska i alla fall avtackas med sånger, ord, bibliska och kristliga omsorger, samt med tårar och skratt. Det är jag ganska säker på. Tänk att hon bara fick bli 49 år och samtidigt, så är det ju mer än ett halvt liv och kanske vi ska sluta vara så förutsättningslöst inställda på att livet bara rullar på. För en dag gör det ju verkligen inte det längre. Allt som fötts, lever och är blir också en dag dött, förstenat och glömt. Det är priset för livet.
Länge, länge drömde jag om min Farmor efter det att hon lämnat jordelivet vid 83 års ålder, snart tjugo år sedan. Jag drömde att hon bara legat inlagd på något sjukhus och snart, snart skulle hon komma hem. Fast jag var bekymrad och lite ledsen samtidigt över de uteblivna breven i brevlådan. Varför skrev hon inte?
De lever inte här längre, bland oss. De sprider inte heller sitt leende, sina vanor och ovanor längre. Ändå finns de kvar. När jag minst anar det, hör jag Farmors smittande skratt, ser henne dra upp överläppen och blotta framtänderna, hör hennes små harklingar, hennes ständiga väldoft, hennes snabba fotsteg i hallen, hennes gest att med utsidan av handen försiktig och noggrant fösa undan luggen som knappt trillat ner i pannan.
/Poppy
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar